Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘vision’

Bangalore: dag 6

Tisdag. Det skulle bli en tidig morgon eftersom teamet tillsammans manuellt skulle stresstesta applikationen en aning och då lånade kundens utvecklingsmiljö innan de själva skulle hinna komma till jobbet. För oss här i Indien är det förstås inte särskilt tidigt alls. Vi testade mellan halv elva och halv ett, ungefär. Alltså mellan sex och åtta, svensk tid. Själva testandet verkade gå rätt bra (det hände inget anmärkningsvärt), men det krävde konstant fokus på det jag hade för händerna. Jag är inte riktigt van vid det. Jag är van vid att kunna hoppa lite hit och dit mellan uppgifterna och bloggvärlden och allt annat som plötsligt poppar upp i skallen. Men det var säkert bara nyttigt för mig att tvingas fokusera.

Apropå fokusera tycker jag att det går lite bättre med det nu. Jag har lyckats hålla tankarna samlade och skriva ihop i alla fall ett utkast till designdokument. Och genomföra en teknisk session kring ett utvalt område inom applikationen vi jobbar med. Sessionen kring testdriven utveckling har blivit framflyttad till i morgon, så vem vet… jag kanske rentav lyckas förbereda något. En liten presentation.

Jag tänkte mig att jag utgår från de gamla vanliga frågorna: vem, vad, när, hur, varför, och pratar kring dem. Och sedan räknar jag kallt med att spontana diskussioner uppstår.

  • Vad är TDD och varför ska man använda den metoden?
  • Hur och var passar TDD in (eller inte) i vår verksamhet?
  • Var hittar man mer information?

Jag tror att det kommer att funka bra att prata runt de punkterna. Min misstanke är att det här är en session som kommer att dra ut på tiden för det verkar som om flera i teamet är väldigt intresserade av ämnet och de har fått några boktips sedan tidigare. Jag föreslog samma böcker som jag själv har köpt, varav jag inte ens hunnit läsa ut den första ännu. Min tanke är att läsa ut den medan jag är här och så lämna den här på kontoret, så att intresserade teammedlemmar kan låna och läsa av hjärtats lust. Jag känner inte att jag absolut behöver behålla den. Mig har den hittills inte gett så mycket nytt, även om jag fått en bra påminnelse om precis hur extremt (pun intended!) arbetssätt det är. Om man ska använda det fullt ut, vill säga. Det kräver ju, i alla fall för mig, ett förändrat tankesätt. Och det innebär en utmaning som också gör det intressant. Jag gillar utmaningar. Alltså, jag gillar utmaningar som jag får välja själv. Påtvingat är betydligt jobbigare.

Det är lustigt, det här med tid. Och med hunger. Allt verkar funka lite annorlunda här i Bangalore. Visserligen börjar vi jobba senare än vanligt, men hungern infinner sig inte alls på samma sätt. Halv två säger magen att det är lunch och så kommer vi ändå inte iväg förrän närmare två. Och så jobbar vi vidare och plötsligt är klockan halv åtta, som nu, och kanske borde vi sluta jobba. Men det känns inte som kväll. Antar att det delvis har att göra med kontorslandskapet där vi sitter. Det är luftkonditionerat och ett femtontal meter till närmaste fönster. Varav det heller inte finns särskilt många. Så jag har ingen som helst känsla av utomhuset.

Redan i morse kändes det varmt, och känslan bekräftades när vi lunchade med den lokale arkitekten på samma ställe som igår, d.v.s Pyramid en liten bit bort, bortanför konkurrentens kontor. Enligt vädersiten var det som mest +33 C idag fast de hade lovat +36 C – jag känner mig lurad! Inte.

Idag åt vi indisk mat – vi hade ju guide som kunde hjälpa oss att undvika de starkaste maträtterna. Biryani-ris med tre olika såser, två sorters ”bröd” varav den enda var riktigt intressant – som en kanelbulle fast i kompakt och väldigt smörig deg, inlagd citron (stark)… ja, ungefär så. Åt jag, alltså. Det var riktigt gott och jag kunde inte ens bestämma mig för vilken av såserna som var godast. Den röda påminde lite om taco- eller kebabsås, tyckte jag. Den gulaktiga… ja, jag vet inte alls vad den påminde om men god var den. Den vita var yoghurtbaserad, mild, och kom väl till pass när man ätit av den röda som det var lite mer sting i. Jag tror nästan att jag så smått börjar vänja mig vid de indiska smakerna och därmed också uppskatta dem. Jag gillade inte sushi första gångerna jag provade heller.

Indisk lunch på Pyramid

Både när jag käkade och nu när jag skrev om det glömde jag kycklingen – det där röda i facket nere till vänster. Det brukar ju annars vara ingrediensen ”non-veg” som är det viktigaste för mig. Jösses, jag håller kanske på att bli indisk!

Hem från jobbet promenerade vi idag också – tror nog att det fortsätter så under resten av vistelsen här för det är riktigt skönt att komma ut när man suttit instängd i kontorslandskapet hela dagen (bortsett från solskenspromenaden på lunchen). Och utanför hotellet stod vår vanliga vän, dörrmannen. Än så länge har det varit samma kille hela tiden – om inte den andre ser exakt likadan ut, är precis lika trevlig och använder samma namnbricka. Han är faktiskt ledig på måndagar, förresten. Vi frågade om det i morse på vägen ut. Den som är nyfiken lär sig.

Till middagen deklarerade jag att jag hade fått nog av indisk mat och lik förbaskat beställde jag en indisk rätt från menyn. Bad att få den inte så spicy och fick då en lammgryta med knappt någon styrka alls. Bara lite. Precis den sortens enkla och okomplicerade rätt jag ville ha. Till den drack jag ett glas indiskt rödvin, som var ganska lätt. Kanske lite för lätt för min smak egentligen, men helt okej.

Eftersom vi hamnat i engagerat samtal om jobbangelägenheter förflyttade vi oss till puben för att fortsätta det över varsin drink. Förhoppningsvis fastnade åtminstone några av de bra tankar och idéer som dök upp under samtalet så att de kan komma till användning i vårt dagliga arbete, både nu och framledes.

Det är fascinerande med samtal. Det spelar nog inte så stor roll vad de handlar om för så länge de är äkta, ärliga och uppriktiga har de en förbluffande förmåga att expandera universum och åstadkomma mirakel. Och som den käre Johan skrivit i underrubriken på sin blogg: Dialog är att tänka tillsammans.

Det är delvis därför jag starkt förespråkar parprogrammering. Jag tror på det. Och det står helt klart att jag behöver läsa på lite mer fokuserat om XP.

Jag hoppas få kollegorna här att vilja jobba, och därigenom växa, tillsammans mot ett gemensamt mål. Ett plus ett blir nämligen mer än två, så länge de inblandade parterna agerar utifrån det allmänna bästa snarare än ett egenintresse.

Jag vill att spiralen alltid ska rotera åt rätt håll, om det är möjligt.

Jag tar nya tag

Det är hög tid att återuppta något av disciplinen eller åtminstone de goda vanorna. Jag vet inte vad som hände efter sommaren och semestern, men jag kom av mig och tappade farten så till den milda grad att jag stått helt stilla i månader. Och då menar jag att jag inte gjort något alls inom ”bantningen”.

Årets bottennotering, på viktfronten, inträffade i mitten av juni. Därefter stod jag länge stilla. Jag skötte mathållningen hyfsat, men tappade alltmer på träningen och nu ligger jag ungefär 4 kilo över lägstanoteringen. Mycket muskler borta. Det var flera månader sedan jag tränade. Ett par månader sedan jag registrerade steg.

Men igår kom jag äntligen iväg för att träna.

Bakom disken satt en för mig helt okänd kvinna och bland dem som redan tränade fanns inte ett enda bekant ansikte. Jag kände mig som ett ufo, en främmande inkräktare. Var det verkligen mitt träningsställe jag kommit till?

Nåväl, jag klädde om och noterade att träningsbyxorna satt betydligt tightare än jag mindes dem, liksom tillhörande t-shirt. Så gick jag ut i träningslokalen och tyckte att alla stirrade på mig – och det förstod jag eftersom jag kände mig som en stoppad korv. Tämligen självmedveten började jag i alla fall träna.

Efter bara några minuter kände jag mig stark och trygg och hemmahörande igen. Och duktig. Jobbigt var det, men det kändes bra. Jag fick dra ned på tempot den sista tredjedelen, för jösses vad flåset försämrats! Och det där med muskler kändes nästan som en utopi. Men jag vet ju att det går snabbt att bygga upp båda, så det är bara att köra på. Några gånger till, så…

Efteråt bytte jag ord med båda ordinarie personaltjejer, som verkade glada att se mig. Liksom jag dem, för den delen. Det känns att det finns engagemang.

Det är väldigt trevligt att känna sig så välkommen och bli så personligt bemött, med namn och allt. Den hemmakänslan gör att man trivs och vill komma tillbaka. Det är nog det jag sökt lite genom åren. På krogen hemmavid, i pizzabutiken, fiket och så vidare. Det är kul att vara stammis. Det ger en inre tillfredsställelse och man känner sig mindre ensam i den anonyma storstadsmiljön.

Nästa träningstillfälle blir på onsdag. Efter gruppträffen, som kan vara den sista. Eller näst sista. Jag har snart hållit på med det här ett år och fick frågan igår om jag ville fortsätta på stabiliseringsprogrammet ett år till. Det tackade jag nej till.

I stället tänker jag mig att fortsätta som motionskund så där lite löpande, månad för månad, tills jag vet hur jag vill göra på lite längre sikt. Jag funderar på att bli SATS-medlem för att det numera finns ett gym på något hundratal stegs avstånd hemifrån (liksom nästan överallt annars) och för att där ges möjligheter till andra former av träning. Variation. Yoga verkar t.ex intressant. Men vi får se.

Gruppträff innebär också vägning, vilket jag inte alls ser fram emot. Kanske var det därför jag helt och hållet förträngde den förra gruppträffen, för att jag inte ville få det bekräftat som jag redan vet. Det vill säga, att jag gått upp i vikt.

Oh well. Jag vet det, så vad spelar det för roll om jag också får det svart på vitt.

Det bekommer mig inte så mycket, ändå, att jag gått upp i vikt, för jag vet att det snart handlar om imperfekt. Det går över, med lite god vilja och en dos medveten närvaro. Nej, jag har inte glömt att jag ska skriva om mindfulness – det kommer.

Jag är glad och stolt över att jag börjat träna igen. Och tänker fortsätta med det för att förbättra mina kurvor (pun intended). Jag tänker mig en kort skinnkjol.

Fy fan, vad jag är bra. Och vad snygg jag kommer att bli.

Etikettmoln