Från och med idag är jag åter skuldfri! Jag har betalat av mitt bostadslån, vilket i och för sig inte är någon stor bedrift med tanke på att jag köpte billigt och fick bra betalt för den gamla lyan. Men ändå. Det är skönt att känna sig fri, att inte behöva undra hur jag ska klara lånet om räntorna går upp eller jag skulle bli utan inkomst.
Viktig milstolpe i livet. Jag njuter för fulla muggar.
Igår skulle jag äta rester till lunch, men förra veckans köttfärslimpa hade fått päls så det fick bli lax i stället. När jag skar upp en bit gurka därtill noterade jag att den inte var så iskall och nästan frusen som den brukar. Kände även på laxbiten och konstaterade att den var mer sval än kall. Därefter öppnade jag kylskåpet och fann viss brist på kyla. Här var det något som inte stod rätt till.
Termometern inne i kylskåpet visade +5°C, men stod å andra sidan precis intill kylelementet och vem vet om den visar rätt i sig själv. Jag hämtade en annan termometer och ställde den på översta hyllan, lutad mot en stor burk hemkokt lingonsylt. En och en halv timme senare visade den på drygt +11°C. Och nu ännu mer. Inte bra.
Att skruva på inställningarna gav sedermera ingen som helst effekt så det var bara att konstatera att det inte blir någon ”allt på en gång”-renovering av köket utan snarare en process. Överst på listan hamnade alltså kyl och frys.
Visserligen är det nu bara kylen som mår dåligt, men frysen är lika gammal så jag förväntar mig inte att den heller ska hålla mycket längre. Och let’s face it: rent estetiskt skulle det se förskräckligt ut med gammal frys bredvid ny kyl.
När jag då tvingades inse faktum och började tänka på allt jag skulle behöva göra för att få till ett byte av kyl och frys fick jag halv panik. Jag vet mycket lite om vitvaror och vad man ska tänka på när man ska handla – och nästan lika lite om vart man ska vända sig. Plus att jag inte hade budgeterat för sådana äventyr på min semester – jag har ju redan fullt upp med att göra… ungefär ingenting.
Det är förstås helt omöjligt för mig att logiskt förklara och motivera en sådan här irrationell känsla, men det är å andra sidan heller inte nödvändigt – vi kan helt enkelt nöja oss med att konstatera att gårdagens eftermiddag och kväll kunde ha varit betydligt muntrare. Efter att jag kommit överens med sambon om att vi tillsammans skulle ge oss ut på jakt nästa dag kändes det dock mycket bättre och när morgonen väl kom var jag åter i balans och hade läget under kontroll.
I morse gav vi oss alltså ut på stan och besökte först en butik med för litet sortiment och sedan en annan med större sådant. Vi provade oss igenom hela utställningen, hittade ett par skåp som kändes okej och slog helt sonika till på dem. Förvånansvärt smärtfri process, och en trevlig försäljerska därtill. Tyvärr kunde de inte leverera förrän på torsdag, men det var så skönt att få lämna ifrån sig bollen att jag accepterade det. Och alltså är det bara att hålla sig hemma för att ta emot leveransen. Bortforsling av den gamla utrustningen ordnar sig på endera sättet – antingen m.h.a en kompis eller butikens bortforslingstjänst.
Efter inköpet unnade vi oss kaffe på det lokala Espresso House-haket varvid jag gratulerade mamma på födelsedagen och informerade henne om min triumf.
Nå, jag fick ändå tre och en kvarts års respit för det facila priset av en låda öl.
Det var det där med att gå ut, ja. Jag tror att det var det första jag skulle göra idag. Och här sitter jag ännu. För jag kom på att det fanns en bunt andra faktorer som påverkade och att jag hade vad som i alla fall känns som en massa saker jag absolut måste göra innan jag kunde gå ut och promenera. Sådant som t.ex att duscha, hitta svala kläder och fixa i ordning (plus äta!) lunch. Ja, det var några saker i alla fall. Det finns fler faktorer, av mer privat natur, som jag förtiger.
Suck, sådana här gånger blir jag lite trött på mig själv.
Lunchen är i alla fall avklarad (citruskyckling med ingefära), men varken duschandet eller kläderna. Och jag måste gå och handla, så att jag kan laga mat för frysens räkning. Mest frukt och grönsaker. Och så en massa bär, som jag glömde köpa förra gången, och antagligen blir det väl keso till dem – för i veckan ska jag ju äta två mål mat per dag och då verkar fruktsallad med keso bra som frukost. Inget besvär med att laga till, liksom. Och för fryslagandet skulle jag också behöva skaffa matlådor. Var hittar jag dem, och hur avgör jag storleksbehovet?
Och jag får inte ihop en sammanhängande plan av de bitar jag har att spela med. Vilket jag gissar är anledningen till att jag sitter här i stället för att faktiskt göra något, vad som helst. Jag tror att jag helt enkelt får skjuta upp promenaden tills i kväll. Fördelen med det är att det är skönare att gå när det hunnit bli lite svalare. Nackdelen är förstås att jag då knappast längre kan få någon färg av solen.
Så… när man inte får ihop ekvationen eliminerar man bara några variabler. Eh.
Det jag menar, om jag ska vara seriös, är att när jag inte får ihop det för att det är för många saker att jonglera med så brukar det gå att lösa problemet genom att plocka bort en eller flera tills det hela blir hanterbart igen. Jag är verkligen inte någon som klarar av att hantera en samtidig mångfald. Det där med att kvinnor besitter simultanförmåga är bara en myt. Säkert ännu en manlig härskarteknik!
Alla fattade att föregående utrop handlade om humor, va? Jag bara kollar…
Idag är det verkligen sommar ute – lika varmt som inne (där det är varmare än jag skulle önska: +25ºC). Inga fönster eller dörrar är eller har varit öppna idag. Solen skiner delvis på min balkong och jag har insett att lägenheten nog kommer att vara rätt varm om sommaren. För solen ligger i princip på från morgon till kväll, om än på olika sidor och ibland stoppad av huset mitt emot. Ljust och fint är det!
Jag sitter vid datorn och lyssnar på Rainbow:s ”Rising”-platta, med balkongdörren öppen så att trafikljudet blandar sig ordentligt med musiken. Det är inte tyst och stilla och lugnt att bo så här i stan, vid en hyfsat trafikerad gata. Just på söndagar är det ganska lugnt, men de stora blå bussarna går ju alla dagar och de… ja, de låter. Jag kan tycka att det är rätt skönt att det inte är tyst, för ljuden av mänskliga aktiveter, vare sig det är bussar som stannar och startar eller skräniga fyllskallar som glider hem från krogen eller är på väg ut någonstans, gör att jag inte känner mig helt ensam i världen. Jag är med, jag finns där mitt i smeten på något sätt.
Jag tror att jag nu kan deklarera att jag trivs bra i min nya lägenhet, skavankerna till trots. Det är ljust och fint och jag kan se människor och deras aktiviteter genom godtyckligt fönster – är det inte i lägenheterna mitt emot så är det människorna som rör sig nere på gatan. Det känns helt naturligt att bo här, det är mitt hem.
Mina krukväxter trivs också – de växer och får nya fräscha blad. Lyckliga Lottan har börjat blomma och fredskallan är även den på god väg. Hibiskusen verkar mer tveksam, men har ändå fått några nya blad. Den behöver nog få bättre omvårdnad, misstänker jag, men vad det innebär borde jag förstås ta reda på. Och den nya hoyan behöver planteras. Eftersom jag inte hittat den blomjord som blev kvar sedan förra omgångens plantering (den kan ha tagit slut eller helt enkelt blivit kastad) blir det till att köpa ny. Och varför inte även en fin ytterkruka?
Undrar om det inte är just ljuset och åsynen av människor som gör att jag känner mig så tillfreds här. I den gamla lägenheten var det mörkare och jag såg knappt några människor alls. Det sistnämnda går förstås också att se som positivt (fritt, ostört läge) men det uppmuntrade också till att dra sig undan från… det mesta.
Det slår mig att min nya bostad gott kan få stå som en symbol för livet som det förändrats – jag har mig själv högre på prioriteringslistan och har fått ljus i sinnet. Det där med att se människor ber jag att få återkomma om, för jag befinner mig fortfarande i en total egobubbla. Och kanske måste det vara så för att jag ska kunna fortsätta viktminskningen – det gäller ju att prioritera här i livet och jag klarar inte av att fokusera på flera saker samtidigt. Simultanförmåga noll, liksom.
Jag försöker se livet som en ständigt pågående process, acceptera att allt inte kan göras samtidigt och på en gång – trots att jag så innerligt gärna skulle vilja det. Försöker stå ut med insikten om att vissa saker alltid kommer att vara i förändring, även om det är olika saker från gång till gång. Det måste ju rent logiskt vara så för att en utveckling ska ske – inget fixar sig ju omedelbart, med en fingerknäppning. Vi måste ta bara ett enda litet steg i taget, i vad som är en livslång promenad.
(det svåraste med ett inlägg är ofta att välja kategori och/eller etiketter – hjälp?)
Både igår och idag trängde sig dofter av pannkaksgräddning in i min lägenhet och jag förbannar mina grannar – inte för att det egentligen luktar så gott (för det gör det inte), utan för att det väcker suget efter mat. Idag har det varit riktigt jobbigt.
Gårdagen blev inte som jag tänkt och inte på något sätt särskilt bra, egentligen. Jag infann mig med möda på kontoret vid avtalad tid, men det dröjde inte länge innan jag fick veta att det var i onödan eftersom min närvaro trots allt inte skulle behövas. Nåja, när jag ändå var där gjorde jag nytta och av bara farten blev jag kvar till långt in på kvällen. Och det trots att jag redan på morgonen kände mig risig och bestämt mig för att ta en paus från stegräkningen. Jag lämnade också återbud till det traditionella informella Valborgsfirandet hemma hos väninnan med dotter och ytterligare ett par vänner. Beklagansvärt, men är man sjuk så är man.
I morse vaknade jag febersvettig (hoppas jag!) och med trånga, irriterade luftrör samt en elak hosta. Jag bestämde mig raskt för att inte göra många knop idag. Ja, i alla fall inte på stegfronten. Egentligen är det inte så dumt att ta en hemmadag, och kanske få lite gjort på uppackningsfronten. Jag kanske inte borde vara så aktiv, men vad fasen… jag behöver något att sysselsätta mig med. Något som kan jaga undan tankarna på mat, om inte annat. Suget är starkast när jag blir rastlös och/eller uttråkad. Om det nu är det jag är. Eller var, kanske jag skulle säga. Eller är, för nu är det ju här igen. Gudskelov är det snart dags för middagsmål.
Jag har dammsugit och -torkat och bytt lampor i hallen och lagt ut vardagsrums- och matplatsmattorna som stått ihoprullade i hallen och släpat in en handfull bokkartonger från förrådet samt påbörjat återfyllandet av bokhyllorna. Så här långt är det en och en halv kartong böcker jag lämnat åt sidan och ungefär två som ställts in i hyllorna. Planen är att först ställa in de nyaste/mest intressanta böckerna och sedan se hur många av de övriga jag verkligen vill behålla. Förhoppningsvis ganska få, för annars blir jag tvungen att köpa fler bokhyllor.
Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.
I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den – jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!
En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.
Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.
Från Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.
Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.
Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.
Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.
3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.
Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.
Men låt se.
Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.
Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.
Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.
Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.
Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.
Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.
Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.
Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.
I morse träffade jag äldsta och bästa väninnan, för att få tillbaka de reservnycklar som förvarats hemma hos henne. Enda gången de kom till användning var nog när min bror besökte stan medan jag själv vistades på annan ort. Det förvånade mig att jag fick ihop så mycket som fyra par nycklar till lägenheten. Plus några till andra utrymmen i fastigheten.
Efter mötet vid Slussen gick jag till Zinkensdamm eftersom jag hade tid hos optikern – det var ju dags för synundersökning nu när jag äntligen valt bågar. Jag lämnade tillbaka de hemlånade i tisdags och lade undan de två jag valt ut. Den ena blir det vardagsglasögon av och den andra solglasögon. Båda paren blir progressiva och jag undrar hur länge det tar att vänja sig. De borde vara färdiga för avhämtning om ungefär två veckor.
Ikväll gjorde jag ett sista besök i den gamla lägenheten. Jag plockade loss telefonsladden, som var dragen från hallen ut i vardagsrummet, och tömde sedan och städade ur förrådet. Jag bad spindeln om ursäkt för att jag raserade hans skapelser och störde honom. På vägen därifrån, med pall och skurhink och cykel, stack jag in huvudet i lägenheten och sade hej då.
I morgon ska jag till mäklaren för att överlämna nycklar och hyresavier till den nye ägaren. Och få pengar överförda till mitt konto så att jag sedan kan lösa överbryggningslånet. Då får jag äntligen se vem han är, snubben som ska bosätta sig i min lägenhet. Jag måste tillstå att det känns smått overkligt. Men rätt skönt också. Mentalt har jag flyttat sedan länge och det har tagit emot att behöva gå tillbaka dit och ta sig an förrådet.
Sedan gissar jag att det vid tillfälle kan bli frågan om guidning, för den nye ägaren borde väl få utpekat för sig var förråd och tvättstugor och cykelrum finns och vilka nycklar som passar. Men det får bli morgondagens bekymmer. Eller inte, förresten.
Ingen bottenfrusen milkshake så långt ögat kan se. Peppar, peppar… men grannens utrangerade kylskåp verkar fungera utmärkt. Igår fick jag nödvändig hjälp med utbytet av skåpen av en besökande kompis. Det var ingen svår uppgift, men själva lyftandet av överskåpet krävde mer än ett par händer. I övrigt var det inte värre än att lossa frontplåten som sitter längst upp mot taket, sänka ned de tillhörande sidoplåtarna (som hålls uppe med hjälp av en fjäder i form av en böjd plåtremsa) och sedan bara dra överskåpet framåt samtidigt som man lyfte någon millimeter för att undvika gångjärnet. Hur enkelt som helst och det är skönt att ha det gjort. Helt törs jag dock inte pusta ut innan det hunnit gå några dagar – det tog ju ett tag innan problemet med det gamla skåpet manifesterade sig ordentligt. Men jag är försiktigt optimistisk i alla fall.
Den här veckan har det visat sig att kylskåpet i den nya lägenheten inte uppför sig som det ska. Varje ny dag gav mig ännu en bottenfrusen milkshake. Jag tyckte att de var nog så kalla i helgen, så jag justerade temperaturreglaget men har inte kunnat märka någon som helst skillnad. Det är fryskallt i kylskåpet hur jag än gör, helt enkelt. Typiskt. Inte så konstigt, förstås, eftersom det ju är originalutrustning i köket och allt med andra ord hunnit bli 18 år gammalt, men icke desto mindre irriterande eftersom jag ju inte vill skaffa ny kyl och frys nu när jag ändå tänkt göra om hela köket på något års sikt eller så. Dessutom verkar det vara väldigt ont om kyl- och frysmodeller i höjder strax över 150 cm (vilket är det jag har nu, och vilket dessutom passar mig alldeles ypperligt eftersom korta jag för ovanlighetens skull når upp i överskåpet utan problem).
Surt var det att göra den upptäckten och insikten och jag har gått och dragit på det i några dagar, som om i hopp om att få någon snilleblixt och hitta den perfekta lösningen och varför jag gjorde det förstod jag i morse då försynen kom rusande till min räddning. Eller det tror jag ännu att den gjorde.
Så här var det:
Jag tog hissen ned för att ge mig iväg till jobbet. På våningen under min, där man håller på med diverse renoveringar inför inflyttningen, stannar hissen och släpper in en hantverkare. Bakom honom ser jag att kyl och frys från lägenheten rakt under min står ute i trapphuset och jag kan ju bara inte låta bli att förhöra mig kring skicket och vad som tänkts för dem. Och berätta att jag själv behöver just ett sådant kylskåp. Snubben tror att ägaren har planer för frysen, men är ganska säker på han bara vill bli av med kylskåpet (och helt säker på att det fungerar, för det frågade jag förstås) – bortskänkes mot avhämtning eller liknande. Han lovar i alla fall att ringa och kolla om jag kan ta det och jag lämnar mitt telefonnummer så att de kan nå mig om det uppstår några funderingar.
Några timmar senare ringer telefonen och det är samme målare som berättar att skåpet är mitt och att han/de kör upp det på mitt våningsplan så att det står och väntar när jag kommer hem framåt kvällen. Jag blir förstås jätteglad, och frågar bara på chans om han har något tips om hur jag ska bli av med det gamla skåpet sedan. Han har förstås inget annat tips än att det ska lämnas in på därför avsett ställe och det vet jag ju redan. Jag replikerar att det ju inte är så lätt när man inte har någon bil, men att det säkert ordnar sig på något sätt och sedan tackar jag för hans hjälp och avslutar samtalet.
Vid lunchtid ringer han upp igen, och då erbjuder han sig att transportera bort det gamla kylskåpet och när jag frågar hur mycket han vill ha för det blir svaret inget värre än en låda öl. Jag hade förväntat mig mer än så, men det vore ju synd att klaga så vi kommer överens om att han/de hämtar skåpet på måndag kväll – vilket, slog det mig nu, kanske inte passar så bra egentligen eftersom jag då åter igen kommer hem senare på grund av träningen efter gruppträffen. Nåväl, jag får ringa.
Så… vad jag behöver göra de närmaste dagarna är byta kylskåp och köpa hem en låda öl. Det förstnämnda blir intressant, men det verkar i alla fall inte särskilt svårt.
Jag kan nästan inte fatta vilken sjuhelsikes tur jag har!
I övrigt är jag mest lite frustrerad över att inte hinna vara hemma och ställa i ordning saker – just nu har jag en hel radda med saker som bara väntar på att bli gjorda. Vissa pusselbitar har trillat på plats och vardagsrummet är i alla fall nu i stort sett möblerat. Eftersom en av väggarna är lite sned har jag valt att ställa soffgruppen diagonalt, vilket känns riktigt trevligt. Och det stora hålet i mediahyllan som uppstod då tv-bänken flyttade till andra änden av rummet kom jag på att jag kunde utnyttja som datorplats, med bildskärmen på ett fast hyllplan och tangentbordet nedanför på mitt gamla ”datorbord”, som alltså går att skjuta in under hyllplanet. Inte alls någon dum idé! Nu saknas bara en riktigt skön datorstol.
Annars är det förstås en massa smått och gott som saknas i vardagsrummet. Jag behöver t.ex sätta upp fästen för de gardinstänger som jag kanske eller kanske inte har sedan tidigare och därefter behöver jag skaffa gardiner att hänga upp på dem också. Hur nu de ska se ut – det är lite jobbigt att fönsterkonfigurationen är så helt annorlunda än i den gamla lägenheten. Där hade jag tre fönster i rad, medan det här bara är ett fönster åt gången. På flera ställen. Det hänger delvis ihop med att jag behöver fatta beslut om tavlan jag köpte på Bolagret i måndags (svart med rosenmotiv i guld): ska den hänga i vardagsrummet eller i sovrummet? Den torde funka bra på endera stället, men jag behöver assistans för att kunna välja ett av dem – någon som håller upp tavlan mot väggen så att jag kan begrunda intrycket på distans. Och om jag väljer vardagsrummet så påverkar det gardinvalet eftersom den då troligen skulle hamna mitt emellan två av fönstren.
Allt hänger ihop, och det är inte konstigt att det blir tungrott ibland. Jag är t.ex petig med detaljer som kanske ingen annan vare sig ser eller uppskattar. Jag ser sammanhang, som inte alltid verkar vettiga för andra människor – eller det antar jag i alla fall, för det är ju aldrig någon annan som pratar om hur saker hänger ihop i så där långa kedjor som jag ser ibland.
Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.
I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.
Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.
Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?
Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.
Från och med måndag bor även mina möbler i den nya lyan. Själv kommer jag nog då redan att vara installerad, om än temporärt – jag räknar med att tömma (med undantag för det som flyttfirman tar hand om) den gamla lägenheten i helgen och sedan sova på en madrass på golvet tills de större möblerna kommer på plats. På något sätt tycker jag det hör till att leva lite primitivt den första tiden i en ny lya. Den första veckan (eller veckorna?) i den gamla lyan sov jag också på golvet eftersom jag lämnat vattensängen bakom mig i flytten.
Flyttstädningen utförs samma vecka som nye ägaren tar över. På så sätt hinner där väl inte bli alltför dammigt, kan jag tänka.
Jag fick in ett antal flyttofferter av varierande kvalitet och valde en av de firmor som faktiskt bemödat sig med att (vilket jag angett som ett önskemål) ringa upp och diskutera saken. De kunde också tänka sig att ta hand om bortforslingen av den gamla tvättmaskin som stått i förrådet sedan jag flyttade in vilket annars hade blivit jäkligt knepigt. Jag har ju ingen bil och vill väldigt ogärna besvära vänner och bekanta som har det. Minns så väl tiden då jag själv var den i bekantskapskretsen som hade bil. Det var inte roligt att alltid tvingas stå till tjänst.
Målarna verkar vara klara också – när jag kom till lägenheten igår kväll var deras prylar borta och nycklarna låg på hallgolvet. Kvar på köksbänken låg ett par läsglasögon, som torde tillhöra någon av dem – jag gissar på ägaren. Jag får väl ringa och tala om att jag hittat dem, samtidigt som jag ställer några frågor. I stort sett ser det bra ut, men det är några detaljer jag vill diskutera. Det känns jobbigt att jag ska behöva göra det.
Fascinerande är det att se färgen när den nu finns på hela väggar, i både sov- och vardagsrum. Den känns bra mycket mörkare än på fondväggen i den gamla lägenheten. Mörkare än jag väntat mig, trots att jag mycket väl vet att färg upplevs starkare på större ytor. Jag undrar om det verkligen är samma nyans? Det gör mig inget att den är mörkare, ska jag väl också påpeka – intrycket blir ju bara mysigare. Men kanske svårare att kombinera så som jag föreställt mig. Nåja, sådant där ger sig när jag flyttat in, d.v.s när möblerna kommit på plats.
I övrigt har jag idag också sagt upp elen i den gamla lyan och pratat med försäkringsbolaget om en förlängning fram till tillträdesdatumet. Det visade sig också att den där överlappningen inte gällde bostadsrätten utan bara bohaget. Om jag nu förstod det hela rätt. Vilket alltså borde innebära att den gamla lyan inte haft någon bostadsrättsförsäkring under de senaste veckorna. Attans tur att det inte hänt något, då.
Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag måste göra för att ro iland den här flytten. Snart, snart kan jag få njuta. Jag längtar efter att kunna slappna av och slippa den där gnagande känslan av saker jag måste komma ihåg att göra, organisera, ta hand om och fixa. När flytten är avklarad kan jag ju äntligen vända blicken utåt igen, mot livet där utanför. Kanske träffa en eller annan intressant människa, till exempel.
Jag är fortfarande bortkopplad och har ingen som helst koll på vad som händer i nät- eller nyhetsvärlden. Det känns ganska skönt. Världen blir nära och omedelbar på något sätt – det jag ser och hör är också det som finns. Det övriga bleknar bort.
Men nu händer det lite saker igen, på lägenhetsfronten, utöver att min mor och jag ägnat en hel del tid åt att packa och flytta över saker till den nya lyan. Kläderna åkte in i garderoberna och köksprylarna i skåpen medan det mesta andra fått mellanlanda i förrådet så länge.
Målarna kom i morse och har påbörjat arbetet. Enligt min mor hade de börjat måla taken när hon tittade förbi i lyan. Kul!
Nu gäller bara att hitta någon som är villig att flytta mina möbler och städa ur lägenheten. Det går inte jättebra, enligt min mening. Jag skulle hemskt gärna vilja prata med någon om saken, men har än så länge bara fått ett löfte om att bli uppringd, fyllt i ett antal formulär samt lämnat meddelande på en telefonsvarare. Behöver jag skriva att jag börjar känna mig lite nojig över det hela? Nu är det ju ingen panik, men jag skulle förstås vilja ha det avklarat så fort som möjligt.
—
Så här senare, när det är dags att gå för dagen, har jag i alla fall fått telefonsamtal från två flyttfirmor, vilka båda skickar offerter via mail. Det verkar svårt att förstå att en bil inte direkt skulle tillföra något till min flytt, men båda firmorna låter som bra alternativ. Rimliga priser och trevligt bemötande – sådant räcker långt.
Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.
Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.
Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.
Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.
Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.
Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?
Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.
Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.
Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.
Jag tycker inte om att berätta om saker jag planerar. Det finns ju så många möjligheter att det går åt skogen eller rinner ut i sanden eller något annat som är mindre roligt att berätta om. Det är mycket, mycket roligare att berätta om saker först efter framgångsrikt genomförande. Men jag ska gå emot min instinkt och berätta om vad jag åtminstone just nu ser som ett stort framsteg – ”just nu” för att det fortfarande kan misslyckas.
Igår skaffade jag mig telefonnumret till en rekommenderad målare, som jag tänkte ringa idag. Det där är ju något som behöver tas tag i rätt omgående för att maximera chanserna till ett genomförande innan jag flyttar. Givetvis glömde jag ta med mig numret till jobbet, men det gick att få tag i igen.
Den rekommenderade målaren jag sedan ringde var förstås (vilket jag räknat med som en trolighet) överhopad med arbete under den tid jag behöver hjälp, men hade tips om en annan som jag därefter ringde. Denne lät positiv och vi kom överens om att inspektera lägenheten i morgon bitti så att han kan skaffa sig en uppfattning om omfattningen. Tidigt som fan, enligt min mening, men lite får man väl offra sig för konsten.
Strax före Melodifestivalen kopplade Bredbandsbolaget bort min Internetförbindelse, och därmed även digital-tv:n. Enligt beställningen skulle det inte ske förrän idag, söndag. Halleluja. Det fick bli analogt tv-tittande, vilket kunde ha funkat bra om jag bara inte packat ned alla långa antennsladdar. Nu fick vi använda matbordet som tv-bänk. Förhållandevis funktionellt.
Jag undrar vad jag tänkte när jag beställde flytt av både telefon och bredband så på direkten efter tillträdesdatumet?
Det var tämligen obetänksamt eftersom jag, efter att ha gått runt och tittat närmare på lägenheten, insett att det är vissa förbättringar jag vill ha gjorda innan jag flyttar in – tapeterna i vardagsrummet och det större sovrummet behöver jag befrias från snarast. Och två obrukbara rum känns inte lockande, så just nu lutar det åt att jag inte flyttar förrän om några veckor. Fast det hänger ju också på huruvida jag kan få tag i någon som har lust att göra de där förbättringarna åt mig. Suck.
Fr.o.m nu och tills jag flyttat kommer jag alltså att vara utan nätförbindelse där jag bor. Det känns trist, men jag överlever.
En tunn silverkant: det här är mitt första blogginlägg skrivet i den nya lägenheten. Nätet funkar här, så hit kan jag faktiskt gå om och när abstinensen blir alltför stor. Om jag bara ser till att ha en dator på plats. Just nu använder jag jobbdatorn som normalt bor på kontoret, men det vore idé att antingen flytta över den stationära datorn eller dra igång någon av mina egna bärbara. Om jag bara kan komma på var jag packat ned dem.
Nu bor jag stort, minsann! I ungefär en månad framåt. Jag har två lägenheter med därtill hörande månadsavgifter att betala. Mina tillhörigheter kommer att vara splittrade. De jag hunnit köra över, de som ännu väntar. Jag antar att det kan bli som att leva i kartonger den närmaste tiden, men det är mest skoj som omväxling mot den grå vardagen där inte mycket ändras.
Vid tillträdesmötet, hos mäklaren och med säljaren, fick jag i vanlig ordning skriva på en bunt papper i flera exemplar och därefter en bunt nycklar till den nya lägenheten plus en pärm med vad man kan kalla kuriosadokument (jag tror jag har en likadan till den gamla lägenheten). Det är den ursprungliga pärmen från 1990, då fastigheten och föreningen var nya, som innehåller bra-att-veta-information för den som flyttade in.
Det roade mig särskilt att läsa om vad Konsumentverket hade att säga kring vilken städutrustning man behöver i ett hem. Här borde jag givetvis ha lagt in ett citat, men jag lämnade pärmen i den andra lägenheten. Den nya lägenheten, alltså.
Efter att ha vistats i den nya lägenheten och sett mig omkring en stund känner jag mig en smula nedstämd. Det är mycket jag känner att jag vill göra med lägenheten, som inte är lika fräsch som den jag lämnar. Jag ska inte börja räkna upp alla mina klagomål, för det gör varken humöret eller läget bättre, men vi kan ju säga att jag och den föregående ägaren inte delar smak vad gäller heminredning. Vissa tapeter är rätt läskiga, men som tur är är ju sådant enkelt att åtgärda.
Jobbigare blir det med badrummet, som jag inte tror att jag kommer att stå ut med särskilt länge. Det är, som jag tidigare nämnt, i originalutförande och känns faktiskt ganska sunkigt. Och som om det inte räckte har vissa kakelplattor släppt på precis samma sätt som i den gamla lägenheten. Skillnaden är att här är det på mindre viktiga ställen och inga plattor som trillat ned, så det känns inte lika akut att åtgärda. Men det är något jag behöver göra, kommer att göra. Det känns bra att jag nu vet hur man bär sig åt och vem jag ska kontakta.
Hm, jag pratade ju om att ta med mig en bärbar dator över för att kolla om nätet fungerar – enligt säljaren borde det göra det eftersom han inte sagt upp sitt abonnemang (vilket han inte kunde på grund av en tjänst vars bindningstid löper året ut).
Och när jag ändå ska prova nätet kan jag väl lika gärna ta med datorbordet och en stol, så har jag fixat datorplats i den nya lyan. Det känns som en rätt lämplig första åtgärd, tycker jag.
Det blev inga fler bud – den förmodat snåla budgivaren avstod från att lägga fler bud, så segraren blev den jag önskade och det visade sig också att han gärna tillträder om en månad.
Den 18:e april övergår sålunda min gamla lägenhet i hans ägo och jag kan bli av med det obehagliga lånet. Allt väl som slutar gott, skulle man kunna säga. Min del av köpeavtalet har jag skrivit på i förhand (han kommer in och gör sin del senare idag, tror jag) så vi lär nog inte träffas förrän på tillträdesdagen.
Skönt att det är klart med försäljningen – om nu köpeavtalet blir påskrivet och inget konstigt händer så är det en månad tills det är det tack och hej till mitt hem sedan nästan 13 år.
Lite vemodigt känns det och jag hoppas att dess nya ägare kommer att ta väl hand om min fina lägenhet och trivas lika bra i den som jag har gjort. Jag känner en sorts lustig ömhet för och omtanke om lägenheten, som om den vore lite levande.
Det är fortfarande inte avgjort. Ingen av budgivarna har kastat in handduken så budgivningen fortsätter i morgon. Nivån har inte ändrat sig särskilt mycket under dagen, men det går uppåt om än i tämligen små steg på 10 000 eller 20 000. Den fjärde budgivaren höjer med dubbelt så mycket som den tredje.
Idag har jag varit på banken och skrivit på alla papper och kan konstatera att tillträdesdatum börjar kännas mer viktigt än det exakta försäljningspriset – skillnaden mellan de olika buden äts nämligen snabbt upp av räntan på överbryggningslånet jag får dras med tills den nya ägaren tar över den gamla lägenheten. Det är något med det här lånet som inte känns riktigt riktigt.
Annars blir ju den nya lägenheten helt och hållet min i morgon. Jag har tagit ledig från jobbet för att … ja, för att fira kanske man kan säga. Jag gissar på att jag kommer att tillbringa en del tid i min nya lya – gå omkring och bara titta hur det ser ut, absorbera miljön och fundera över vad jag vill göra, om något.
I övrigt borde jag väl ge mig på att organisera själva flytten. Framför allt kontakta flyttfirma för att få över alla möbler så snart som möjligt. Det finns ingen anledning att vänta mer nu.
Jag har ingen som helst lust att packa det som finns i köket och heller inte släpa några möbler – det är en flyttfirmas jobb. Och i väntan på en sådan kan jag roa mig med att rensa klart i garderoberna och packa allt enkelt och transportera till den nya lägenheten. Det finns mycket att göra medan jag väntar.
Troligen kommer jag väl att se till att jag kan sova i min nya lägenhet ganska snart – om inte annat så för att flytten av bredbandsabonnemanget (vilket inkluderar digital-tv) är beställd till i helgen. Och där internätet finns, där bor jag.
För att kunna bo där behöver jag främst bära över madrass och sängkläder, lite toalettartiklar och en eller annan lampa. Och skulle jag glömma något är det inte långt att hämta det. Fatta hur skönt det är att jag inte flyttar mer än en port bort!
Nu är nog budgivningen på upphällningen, eller på upploppet eller vad man säger. Det är två budgivare kvar och höjningarna är små och tidsmässigt utspridda. Någon av dem måste väl ge upp snart, om inte annat så för att det blir tråkigt att hålla på.
I går hoppade den budgivare som lade det allra första budet av, och detsamma gjorde min favoritbudgivare (tänk att det är så lätt att ge dem personligheter utifrån vilka bud de lägger!). Kvar idag står alltså den tredje och fjärde budgivaren, av vilka jag hoppas på den fjärde eftersom den tredje verkar sniken.
Ja, det fortsätter att trilla in bud – jag antar att det är i takt med att mäklaren ringer runt och pratar med spekulanterna. Igår inkom totalt tre bud, vilket jag tyckte var fantastiskt med tanke på att det då ännu återstod ett visningstillfälle och jag inte trott att budgivningen skulle komma igång förrän idag.
Och idag har det droppat in bud från i förmiddags fram tills vid sextiden. Mellan varven har jag varit lugn och kunnat göra nytta på jobbet, men varje gång det pep till i telefonen och jag kunde läsa om ett nytt och högre bud vaknade nerverna igen. Det är fortfarande lite nervöst, men det börjar övergå i bara spännande. Och förbaskat roligt. Det är roligt när det går bra.
Än så länge har det droppat in fem bud från fyra olika budgivare. Den första verkar ha trillat av redan igår och nu har även den andra hoppat av, men det borde ändå återstå tre. Jag tycker dock att de är lite snåla med buden, men kan inte klaga med tanke på hur jag själv bjöd när jag var spekulant.
Jag förväntar mig inte att det ska hända något mer idag. Herr mäklaren ska väl kunna få en ledig kväll, han med, tänker jag.
Och där ringde han, trollet, för att avrapportera dagens affärer (som nu är avslutade) och vi tycker ungefär detsamma, d.v.s att det går bra och att det finns gott hopp om ett bra slutpris. Den första budgivaren hade alls inte hoppat av, så det är fyra budgivare kvar. Och det kunde tydligen eventuellt tillkomma ännu en under morgondagen. Med fyra eller fem budgivare kvar i spelet tänker jag att det nog kan fortsätta ett tag till.
Allt som allt känns det just nu väldigt hoppfullt förutom för min banktant som helst ville ha slutliga siffror på torsdag morgon. Men hon kan nog få rätt hyfsade ungefärliga siffror. I nuläget är det mindre än en halv nettomille jag behöver låna. Coolt!
Plötsligt är jag riktigt nervös. Budgivningen har startat. Medan jag satt på banken trillade det in två sms i snabb följd. Två bud: det ena på utgångspris, det andra (förstås) högre. Hur ska jag nu kunna fokusera på jobbet och sova om nätterna!?
Någon som minns att jag nämnde en annan lägenhet i samma hus som såg ut att vara både kanonfräsch och med toppläge? Jag vet åtminstone en läsare som säkerligen både minns och är nyfiken. I söndags glömde jag helt bort det, men eftersom jag hoppade över träningen idag kom jag hem i tid för att titta förbi. Den såg faktiskt lika fin ut i verkligheten som på bilderna. Inte lika mycket konstfoto där som med min lägenhet, alltså. Och där var en hel bunt med folk – säkert 10 personer, i 3-4 sällskap. Jag gissar på att budgivningen kommer att dra iväg en del och ska definitivt fråga min mäklare om vilket det slutliga priset blir.
Jag pratade som hastigast med madam mäklare, som skrivit en så bra text om lägenheten vilket jag ju hade tänkt att säga men helt glömde bort när jag väl stod där och pratade. Jag sade som det var och berättade att min ska visas nästa helg och att jag köpt den övre av de två som var ute för några veckor sedan och hon undrade hur mycket jag gett för lägenheten samt (eftersom de tillhör samma firma) vilken mäklare som var min och ansåg att priset var bra och mäklaren med. Det kändes ju bra att höra.
Jag är ju rätt kort redan innan, men det känns som om jag i helgen blivit ännu kortare på grund av tunga flyttkartonger. För att komma åt att slänga skräpet från förrådet var jag ju tvungen att flytta nyligen packade kartonger åt sidan, och dessutom trava dem mer på höjden. Somliga var på gränsen till att mina armar orkade skjuta upp dem ovanpå andra.
Sedan trixade jag ut överblivna soffdelar och säckar med trasmattor och gamla gardiner, förbi kartonghögarna, för att därefter transportera allt utom trasmattorna (som mamma vävt åt mig, så dem vill jag inte kasta och dessutom är de fina) till soprummet. Jag tackar gudarna för pirran för utan den hade de här övningarna inte ens varit möjliga.
Med halva förrådet sålunda tomt var det bara att sätta igång och skura den blottlagda delen av golvet. Det var betydligt mer smärtfritt än förra veckans övning, för här hade ju golvet skyddats av prylar och var långt ifrån lika smutsigt. Sedan hade jag funderingar på att flytta kartongerna till den tomma och rena delen, men bestämde mig för att låta bli. Eftersom jag ju skulle få tillgång till den nya förrådet under helgen kunde jag lika gärna vänta och flytta dem direkt dit i stället.
Uppe i lägenheten tittade jag mig omkring och öppnade några garderobsdörrar lite på måfå för att komma på var någonstans jag skulle börja. Det fick bli en av hallgarderoberna, vilket resulterade i två fyllda kartonger, en IKEA-bärväska med skrot och en kasse skor + kläder som borde få komma till bättre behövande. Det vill säga, någon andrahandsbutik.
På söndag eftermiddag hörde han äntligen av sig, säljaren, och kom hit och lämnade nyckeln till förrådet samt tittade på min utsikt, som han var nyfiken på. Lägenheten han bott i har ju ingen utsikt åt det hållet. Eller i alla fall ingen utsikt bortom själva byggnaden. Den beklagliga bristen på natur utanför fönstren är något jag får leva med. Kanske kan den leda till något positivt, som att jag går ut och promenerar oftare.
Sedan var jag ju bara tvungen att köra över lite kartonger, så jag gjorde två vändor x 2 kartonger. Spännande var det att för första gången egentligen titta på omgivningarna, d.v.s mitt blivande våningsplan. Där finns, förutom förrådet, tre andra lägenheter och i en av dem bor tydligen föreningens kassör. Fatta hur smidigt det blir med förrådet fem meter bort!
Sedan blev jag faktiskt lite besviken eftersom jag väntat mig ett riktigt stort förråd. Okej, det är ganska stort, men det är också långsmalt medan mitt gamla förråd är ungefär lika stort fast i princip kvadratiskt. Det känns som om det blir för lätt att blockera och svårt att förvara mer skrymmande saker. Å andra sidan är min ambition att undvika att förvara möbler i förrådet – det är bättre att göra sig av med dem på en gång.
Det som är bra med det nya förrådet är dock att det är hyllor längs båda långväggarna, inkl. ett litet hemmagjort vinställ, och på kortsidan längst in finns en liten arbetsbänk. Ovanför den sitter en verktygstavla, d.v.s en tavla med hållare för verktyg, och på den sitter små plastlådor med plats för spik och skruv och annan smått. Smutt! Han som bodde där innan säljaren var tydligen snickare och byggde hyllorna själv.
Framåt sjutiden på kvällen var jag sömnig och ville sova, men stegräknaren visade på urdåliga siffror så jag bestämde mig för att gå ut och bättra på dem i stället. Trots att det regnade och blåste småspik, så jag är mäkta stolt över beslutet. Det här var för övrigt första gången jag gått ut enbart för att få ihop mina steg. Jag tycker att det borde vara något positivt.
På med iPod:en och handskar och så iväg. Efter 20 minuter var jag trött och övervägde allvarligt att ta bussen hem, men var lite tjurig och bestämde mig för att vända hemåt men till fots. Och visade sig inte vara så jobbigt, trots allt. Bara kallt. Snöblandat regn. Fast jag fnissade lite för mig själv när jag lyssnade på Java Posse-herrarnas konspirationsteorier kring Sun och MySQL resp. Oracle och WebLogic – det gjorde väl det hela enklare förstås. Väl hemma hade jag överträffat målet.
Nuheter: 
Mia is a geek 
Tryckt & kränkt