Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘lägenhet’

Utan skuld

Från och med idag är jag åter skuldfri! Jag har betalat av mitt bostadslån, vilket i och för sig inte är någon stor bedrift med tanke på att jag köpte billigt och fick bra betalt för den gamla lyan. Men ändå. Det är skönt att känna sig fri, att inte behöva undra hur jag ska klara lånet om räntorna går upp eller jag skulle bli utan inkomst.

Viktig milstolpe i livet. Jag njuter för fulla muggar.

Annonser

Mia köper kylskåp

Igår skulle jag äta rester till lunch, men förra veckans köttfärslimpa hade fått päls så det fick bli lax i stället. När jag skar upp en bit gurka därtill noterade jag att den inte var så iskall och nästan frusen som den brukar. Kände även på laxbiten och konstaterade att den var mer sval än kall. Därefter öppnade jag kylskåpet och fann viss brist på kyla. Här var det något som inte stod rätt till.

2011-07-26 16.36.57.jpg Termometern inne i kylskåpet visade +5°C, men stod å andra sidan precis intill kylelementet och vem vet om den visar rätt i sig själv. Jag hämtade en annan termometer och ställde den på översta hyllan, lutad mot en stor burk hemkokt lingonsylt. En och en halv timme senare visade den på drygt +11°C. Och nu ännu mer. Inte bra.

Att skruva på inställningarna gav sedermera ingen som helst effekt så det var bara att konstatera att det inte blir någon ”allt på en gång”-renovering av köket utan snarare en process. Överst på listan hamnade alltså kyl och frys.

Visserligen är det nu bara kylen som mår dåligt, men frysen är lika gammal så jag förväntar mig inte att den heller ska hålla mycket längre. Och let’s face it: rent estetiskt skulle det se förskräckligt ut med gammal frys bredvid ny kyl.

När jag då tvingades inse faktum och började tänka på allt jag skulle behöva göra för att få till ett byte av kyl och frys fick jag halv panik. Jag vet mycket lite om vitvaror och vad man ska tänka på när man ska handla – och nästan lika lite om vart man ska vända sig. Plus att jag inte hade budgeterat för sådana äventyr på min semester – jag har ju redan fullt upp med att göra… ungefär ingenting.

Det är förstås helt omöjligt för mig att logiskt förklara och motivera en sådan här irrationell känsla, men det är å andra sidan heller inte nödvändigt – vi kan helt enkelt nöja oss med att konstatera att gårdagens eftermiddag och kväll kunde ha varit betydligt muntrare. Efter att jag kommit överens med sambon om att vi tillsammans skulle ge oss ut på jakt nästa dag kändes det dock mycket bättre och när morgonen väl kom var jag åter i balans och hade läget under kontroll.

I morse gav vi oss alltså ut på stan och besökte först en butik med för litet sortiment och sedan en annan med större sådant. Vi provade oss igenom hela utställningen, hittade ett par skåp som kändes okej och slog helt sonika till på dem. Förvånansvärt smärtfri process, och en trevlig försäljerska därtill. Tyvärr kunde de inte leverera förrän på torsdag, men det var så skönt att få lämna ifrån sig bollen att jag accepterade det. Och alltså är det bara att hålla sig hemma för att ta emot leveransen. Bortforsling av den gamla utrustningen ordnar sig på endera sättet – antingen m.h.a en kompis eller butikens bortforslingstjänst.

Kyl- och frys: Samsung RZ80FERS1 resp. RR82FERS1 Kyl- och frysskåp: Samsung RZ80FERS1 + RR82FERS1

Efter inköpet unnade vi oss kaffe på det lokala Espresso House-haket varvid jag gratulerade mamma på födelsedagen och informerade henne om min triumf.

Nå, jag fick ändå tre och en kvarts års respit för det facila priset av en låda öl.

Kedjeförseningar

Det var det där med att gå ut, ja. Jag tror att det var det första jag skulle göra idag. Och här sitter jag ännu. För jag kom på att det fanns en bunt andra faktorer som påverkade och att jag hade vad som i alla fall känns som en massa saker jag absolut måste göra innan jag kunde gå ut och promenera. Sådant som t.ex att duscha, hitta svala kläder och fixa i ordning (plus äta!) lunch. Ja, det var några saker i alla fall. Det finns fler faktorer, av mer privat natur, som jag förtiger.

Suck, sådana här gånger blir jag lite trött på mig själv.

Lunchen är i alla fall avklarad (citruskyckling med ingefära), men varken duschandet eller kläderna. Och jag måste gå och handla, så att jag kan laga mat för frysens räkning. Mest frukt och grönsaker. Och så en massa bär, som jag glömde köpa förra gången, och antagligen blir det väl keso till dem – för i veckan ska jag ju äta två mål mat per dag och då verkar fruktsallad med keso bra som frukost. Inget besvär med att laga till, liksom. Och för fryslagandet skulle jag också behöva skaffa matlådor. Var hittar jag dem, och hur avgör jag storleksbehovet?

Och jag får inte ihop en sammanhängande plan av de bitar jag har att spela med. Vilket jag gissar är anledningen till att jag sitter här i stället för att faktiskt göra något, vad som helst. Jag tror att jag helt enkelt får skjuta upp promenaden tills i kväll. Fördelen med det är att det är skönare att gå när det hunnit bli lite svalare. Nackdelen är förstås att jag då knappast längre kan få någon färg av solen.

Så… när man inte får ihop ekvationen eliminerar man bara några variabler. Eh.

Det jag menar, om jag ska vara seriös, är att när jag inte får ihop det för att det är för många saker att jonglera med så brukar det gå att lösa problemet genom att plocka bort en eller flera tills det hela blir hanterbart igen. Jag är verkligen inte någon som klarar av att hantera en samtidig mångfald. Det där med att kvinnor besitter simultanförmåga är bara en myt. Säkert ännu en manlig härskarteknik!

Alla fattade att föregående utrop handlade om humor, va? Jag bara kollar…

Idag är det verkligen sommar ute – lika varmt som inne (där det är varmare än jag skulle önska: +25ºC). Inga fönster eller dörrar är eller har varit öppna idag. Solen skiner delvis på min balkong och jag har insett att lägenheten nog kommer att vara rätt varm om sommaren. För solen ligger i princip på från morgon till kväll, om än på olika sidor och ibland stoppad av huset mitt emot. Ljust och fint är det!

Här trivs vi

Jag sitter vid datorn och lyssnar på Rainbow:s ”Rising”-platta, med balkongdörren öppen så att trafikljudet blandar sig ordentligt med musiken. Det är inte tyst och stilla och lugnt att bo så här i stan, vid en hyfsat trafikerad gata. Just på söndagar är det ganska lugnt, men de stora blå bussarna går ju alla dagar och de… ja, de låter. Jag kan tycka att det är rätt skönt att det inte är tyst, för ljuden av mänskliga aktiveter, vare sig det är bussar som stannar och startar eller skräniga fyllskallar som glider hem från krogen eller är på väg ut någonstans, gör att jag inte känner mig helt ensam i världen. Jag är med, jag finns där mitt i smeten på något sätt.

Jag tror att jag nu kan deklarera att jag trivs bra i min nya lägenhet, skavankerna till trots. Det är ljust och fint och jag kan se människor och deras aktiviteter genom godtyckligt fönster – är det inte i lägenheterna mitt emot så är det människorna som rör sig nere på gatan. Det känns helt naturligt att bo här, det är mitt hem.

Mina krukväxter trivs också – de växer och får nya fräscha blad. Lyckliga Lottan har börjat blomma och fredskallan är även den på god väg. Hibiskusen verkar mer tveksam, men har ändå fått några nya blad. Den behöver nog få bättre omvårdnad, misstänker jag, men vad det innebär borde jag förstås ta reda på. Och den nya hoyan behöver planteras. Eftersom jag inte hittat den blomjord som blev kvar sedan förra omgångens plantering (den kan ha tagit slut eller helt enkelt blivit kastad) blir det till att köpa ny. Och varför inte även en fin ytterkruka?

Undrar om det inte är just ljuset och åsynen av människor som gör att jag känner mig så tillfreds här. I den gamla lägenheten var det mörkare och jag såg knappt några människor alls. Det sistnämnda går förstås också att se som positivt (fritt, ostört läge) men det uppmuntrade också till att dra sig undan från… det mesta.

Det slår mig att min nya bostad gott kan få stå som en symbol för livet som det förändrats – jag har mig själv högre på prioriteringslistan och har fått ljus i sinnet. Det där med att se människor ber jag att få återkomma om, för jag befinner mig fortfarande i en total egobubbla. Och kanske måste det vara så för att jag ska kunna fortsätta viktminskningen – det gäller ju att prioritera här i livet och jag klarar inte av att fokusera på flera saker samtidigt. Simultanförmåga noll, liksom.

Jag försöker se livet som en ständigt pågående process, acceptera att allt inte kan göras samtidigt och på en gång – trots att jag så innerligt gärna skulle vilja det. Försöker stå ut med insikten om att vissa saker alltid kommer att vara i förändring, även om det är olika saker från gång till gång. Det måste ju rent logiskt vara så för att en utveckling ska ske – inget fixar sig ju omedelbart, med en fingerknäppning. Vi måste ta bara ett enda litet steg i taget, i vad som är en livslång promenad.

(det svåraste med ett inlägg är ofta att välja kategori och/eller etiketter – hjälp?)

Sjuk hemmapysslare

Både igår och idag trängde sig dofter av pannkaksgräddning in i min lägenhet och jag förbannar mina grannar – inte för att det egentligen luktar så gott (för det gör det inte), utan för att det väcker suget efter mat. Idag har det varit riktigt jobbigt.

Gårdagen blev inte som jag tänkt och inte på något sätt särskilt bra, egentligen. Jag infann mig med möda på kontoret vid avtalad tid, men det dröjde inte länge innan jag fick veta att det var i onödan eftersom min närvaro trots allt inte skulle behövas. Nåja, när jag ändå var där gjorde jag nytta och av bara farten blev jag kvar till långt in på kvällen. Och det trots att jag redan på morgonen kände mig risig och bestämt mig för att ta en paus från stegräkningen. Jag lämnade också återbud till det traditionella informella Valborgsfirandet hemma hos väninnan med dotter och ytterligare ett par vänner. Beklagansvärt, men är man sjuk så är man.

I morse vaknade jag febersvettig (hoppas jag!) och med trånga, irriterade luftrör samt en elak hosta. Jag bestämde mig raskt för att inte göra många knop idag. Ja, i alla fall inte på stegfronten. Egentligen är det inte så dumt att ta en hemmadag, och kanske få lite gjort på uppackningsfronten. Jag kanske inte borde vara så aktiv, men vad fasen… jag behöver något att sysselsätta mig med. Något som kan jaga undan tankarna på mat, om inte annat. Suget är starkast när jag blir rastlös och/eller uttråkad. Om det nu är det jag är. Eller var, kanske jag skulle säga. Eller är, för nu är det ju här igen. Gudskelov är det snart dags för middagsmål.

Jag har dammsugit och -torkat och bytt lampor i hallen och lagt ut vardagsrums- och matplatsmattorna som stått ihoprullade i hallen och släpat in en handfull bokkartonger från förrådet samt påbörjat återfyllandet av bokhyllorna. Så här långt är det en och en halv kartong böcker jag lämnat åt sidan och ungefär två som ställts in i hyllorna. Planen är att först ställa in de nyaste/mest intressanta böckerna och sedan se hur många av de övriga jag verkligen vill behålla. Förhoppningsvis ganska få, för annars blir jag tvungen att köpa fler bokhyllor.

Strålande avslutning

Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.

I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den – jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!

En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.

Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.

Bra fortsättning

Taklampan Aarö från BolagretFrån Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.

Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.

Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.

Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.

3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.

Etikettmoln