Man lever så länge man lär

Här trivs vi

Jag sitter vid datorn och lyssnar på Rainbow:s ”Rising”-platta, med balkongdörren öppen så att trafikljudet blandar sig ordentligt med musiken. Det är inte tyst och stilla och lugnt att bo så här i stan, vid en hyfsat trafikerad gata. Just på söndagar är det ganska lugnt, men de stora blå bussarna går ju alla dagar och de… ja, de låter. Jag kan tycka att det är rätt skönt att det inte är tyst, för ljuden av mänskliga aktiveter, vare sig det är bussar som stannar och startar eller skräniga fyllskallar som glider hem från krogen eller är på väg ut någonstans, gör att jag inte känner mig helt ensam i världen. Jag är med, jag finns där mitt i smeten på något sätt.

Jag tror att jag nu kan deklarera att jag trivs bra i min nya lägenhet, skavankerna till trots. Det är ljust och fint och jag kan se människor och deras aktiviteter genom godtyckligt fönster – är det inte i lägenheterna mitt emot så är det människorna som rör sig nere på gatan. Det känns helt naturligt att bo här, det är mitt hem.

Mina krukväxter trivs också – de växer och får nya fräscha blad. Lyckliga Lottan har börjat blomma och fredskallan är även den på god väg. Hibiskusen verkar mer tveksam, men har ändå fått några nya blad. Den behöver nog få bättre omvårdnad, misstänker jag, men vad det innebär borde jag förstås ta reda på. Och den nya hoyan behöver planteras. Eftersom jag inte hittat den blomjord som blev kvar sedan förra omgångens plantering (den kan ha tagit slut eller helt enkelt blivit kastad) blir det till att köpa ny. Och varför inte även en fin ytterkruka?

Undrar om det inte är just ljuset och åsynen av människor som gör att jag känner mig så tillfreds här. I den gamla lägenheten var det mörkare och jag såg knappt några människor alls. Det sistnämnda går förstås också att se som positivt (fritt, ostört läge) men det uppmuntrade också till att dra sig undan från… det mesta.

Det slår mig att min nya bostad gott kan få stå som en symbol för livet som det förändrats – jag har mig själv högre på prioriteringslistan och har fått ljus i sinnet. Det där med att se människor ber jag att få återkomma om, för jag befinner mig fortfarande i en total egobubbla. Och kanske måste det vara så för att jag ska kunna fortsätta viktminskningen – det gäller ju att prioritera här i livet och jag klarar inte av att fokusera på flera saker samtidigt. Simultanförmåga noll, liksom.

Jag försöker se livet som en ständigt pågående process, acceptera att allt inte kan göras samtidigt och på en gång – trots att jag så innerligt gärna skulle vilja det. Försöker stå ut med insikten om att vissa saker alltid kommer att vara i förändring, även om det är olika saker från gång till gång. Det måste ju rent logiskt vara så för att en utveckling ska ske – inget fixar sig ju omedelbart, med en fingerknäppning. Vi måste ta bara ett enda litet steg i taget, i vad som är en livslång promenad.

(det svåraste med ett inlägg är ofta att välja kategori och/eller etiketter – hjälp?)

Kommentarer till: "Här trivs vi" (8)

  1. Du skriver så bra, på ett sätt som gör att jag förstår och tar till mig. De appliceras bra på mig detta med att allt har sin tid.

  2. Jo, visst är det en nystart att flytta, och jag är så imponerad av din …ja, din FART, helt plötsligt bara KÖR DU IGÅNG: Du tar tag i hela det här viktminskningsprojektet, du slutar snusa, du flyttar… Imponerande.

    Jag har haft hjälp av Jeez idag, packhjälp. Hon har just farit och nu sitter jag bara och flämtar!
    Strax ska jag gå ner med en massa junk till grovsopen, men nu andas jag bara en smula…

  3. snowflake sa:

    O så vackert, en kärleksförklaring till ett nytt hem! Liv.

    Intressant att se hur förändring (nästan) alltid föder förändring. (Det blir ju inte mindre imponerande för det, apropå MsGarbos kommentar.)

  4. @Jerry: Tack! Det gläder mig att du kan få ut något matnyttigt ur mina tankar.

    Vem vet, kanske var det för din skull jag plötsligt kände behov av att skriva det? Jag tror ju nämligen att saker ofta uppenbarar sig där/när de behövs. Och när man får en plötslig impuls kan det mycket väl ligga en större mening bakom.

    Jag skulle gärna se att mina filosofiska impulser dök upp lite oftare – gillar ju att skriva om sånt. Tyvärr har det under lång tid varit väldigt dåligt med den sortens sinnesro som krävs för sådana funderingar. Jag menar, man ska inte bara tänka tankarna som sådana – man ska orka formulera och tukta dem i skrift också.

  5. @MsGarbo: Jag skulle nog också tycka att det var imponerade om jag inte stod mitt inne i det och inte såg några andra möjligheter – utan alternativ är valen lätta. :) Och vad gäller att sluta snusa så var nog det stora jobbet att lägga av med själva nikotinet och det gjorde jag ju redan för ett och ett halvt år sedan…

    Andas är bra – rekommenderas att göra så mycket som möjligt. :D

  6. @snowflake: Visst blir du ännu mer sugen på att komma och hälsa på? :D

    Angående att förändring föder förändring tänker jag lite så, att när man väl har släppt på den stora bromsen orkar ingen av de andra längre hålla skutan stilla (för att nu blanda metaforer hejvilt och galet). Eller så handlar det om att man inte ser träden för bara skog. Hur som helst: en stor sak ligger och blockerar flödet. Man är liksom mentalt förstoppad. Och när det väl släpper… ja, då gör det det ordentligt.

    I mitt fall så tror jag att det här med övervikten helt enkelt överskuggade allt annat. Jag visste (fast jag inte ville erkänna det ens för mig själv) att jag måste göra något åt den och kunde då liksom inte ta mig an något annat (för det vore ju ändå inte värt något så länge övervikten fanns kvar) utan blundade bara och stack huvudet ännu längre in i garderoben.

    En annan kul förklaring till de andra små projekten är att jag drar igång dem för att avled tankarna från den stora och jobbiga viktminskningen (som jag helst inte tänker på i sin helhet eftersom det löper över så lång tid och är så genomgripande – inget kommer ju någonsin att bli sig likt igen, typ) – jag brukar ju säga att det bästa sättet att få något tråkigt/jobbigt gjort är att ålägga sig att göra något som är ännu tråkigare/jobbigare. Av två onda ting… :)

  7. jag är så GLAD för din skull!! :)

  8. @vajlet: Tack! Det gläder mig. Både att du är och att du kan vara, faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: