Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘arbete’

Att kunna är icke att få eller göra

Om det verkar för bra för att vara sant så är det förmodligen det också.

Det må vara att vi numera använder WLS 12 och JDK 8 i projektets miljöer, men det är ändå inte fritt fram att använda det nya som nu erbjuds. Vi ska ännu en tid skriva koden enligt Java 6 – förstå hur gammalt det är! Förhoppningsvis släpper man dock handbromsen någon gång framåt, eller strax efter, jul.

Jobbmässigt gäller annars påfallande ofta principen om ett steg fram och två tillbaka. Så snart det mot alla odds anas en strimma ljus vid horisonten, och man hunnit börja hoppas igen, får man ånyo en slemmig torsk rätt i nyllet.

Jag funderar en del över vad jag ska ta mig för framöver och känner på några trådar, men inget är bestämt och jag vet inte ens själv vad det är jag vill. Men det går säkert att ta reda på – som alltid är det viktigaste att ta ett nästa steg.

Och under tiden är det bara att bita ihop och köra på och göra det bästa av det som är. I morgon ska jag jobba hemifrån i förhoppning om att kunna fokusera ordentligt och få min aktuella uppgift effektivt utförd – jag behöver göra mig av med den och det finns inget bättre sätt att uppnå det än att göra jobbet. Vissa saker är jobbigare än andra, men om man inte börjar blir man heller inte klar.

Problemet med just den här uppgiften är dels att den är ganska omfattande och kräver en hel del koncentration, vilket är varför det känns så jobbigt att börja. Och så det faktum att det är i samma härad som jag varit i förut (och blev trött av då också) så det är lite känslan av ”been there, done that”. Fast egentligen har jag bara varit någonstans i närheten, så det här gör det jobbigt också för att jag behöver sätta mig in i ännu en tämligen okänd och komplex funktionalitet. Idag lusläste jag specifikationer och identifierade diskrepanser dem emellan, vilket resulterade i en lista om nästan 25 punkter skickad till upphovsmännen. I morgon påbörjar jag implementation och hoppas på respons innan den är klar.

Jobbigt blir det, som sagt, men jag vet ju att när jag väl är igång handlar det nästan bara om att vara systematisk och tålmodig. Och noggrann. Jobbar jag testdrivet slipper jag dessutom hålla alla detaljer i huvudet utan kan förlita mig på mina tester – allt jag då behöver tänka på samtidigt är den mindre mängd funktionalitet som bor i just den del eller det lager jag för tillfället jobbar med. Precis så som jag läst om i artiklar om hur en liten hjärna kan hantera stora modeller. Utifrån en viss abstraktionsnivå zooma in och zooma ut efter behov. Visualisering och rationalisering. Fokus på det centrala, ignorera det som stör.

Jag kan tänka länge på hur jag ska göra, för det innebär att jag slipper börja.

Annonser

Socialstyrelsen rekommenderar: Java SE 6 → 8

Äntligen!

Från och med nästa vecka kommer jag att i tjänsten att kunna utveckla i/med/för en nyare version av Java, tack vare uppgradering av applikationsservern till en version med stöd för Java SE 8 (och Java EE 7). Det vill säga, vi kommer att göra en tidsresa från 2006 till 2014 om man tittar enbart på Java SE-versionen. Sedan i september finns ju även Java SE 9 att tillgå, men WLS-stödet saknas.

Så vad innebär det här för oss? Ja, WebLogic Server går från 11gR1 (10.3) till 12cR2 (12.2), vilket i sin tur medför att Java SE 6 → 8 och Java EE 5 → 7.

I min värld innebär själva WLS-uppgraderingen ingen större påverkan för mig – eller rättare sagt: jag vet inte vad den innebär. Uppgraderingen av Java SE, däremot, gör det lättare för oss att skriva bra kod. Programmera funktionellt!

Förändringarna i själva programmeringsspråket för både Java SE 7 och 8 listas på What’s New in JDK 8, men de jag främst ser fram emot är följande:

Java SE 7

  • Binary Literals
  • Strings in switch Statements
  • The try-with-resources Statement
  • Catching Multiple Exception Types
  • Underscores in Numeric Literals
  • Type Inference for Generic Instance Creation

Java SE 8

  • Lambda Expressions
  • Method references
  • Default methods
  • Collections: Stream API

Vad Java EE från 5 till 7 innebär är jag lite osäker på, men Wikipedia anger: ”Java EE 7 added Java API for WebSocket, Java API for JSON Processing”.

Jag ser verkligen fram emot att börja använda det nya som nu blir tillgängligt. Delvis för att jag tror att innebär att vi kan skriva säkrare och mer lättläst kod, och delvis för att det är roligt med nya möjligheter. Det kan nog bli lite som att lära sig programmera på nytt, om man vill. Jag ska definitivt försöka tänka mer funktionellt. Jag tror att det är väldigt nyttigt för oss gamla, lätt skabbiga rävar.

Givetvis har jag [sedan länge] förberett mig genom att läsa Functional Programming in Java och tittat på videos som Refactoring to Java 8 by Trisha Gee (Devoxx 2016) och en bunt andra från Devoxx, JavaOne och liknande.

Let there be Monday!

Post-kurs-blues

Tomhet, ditt namn är post-kurs-blues.

Eller… jag vet inte vad jag känner egentligen, mer än en helt fantastisk trötthet. Det tar väl ett tag att förstå vad som hänt, tänker jag mig. Just nu känner jag mig mestadels förvirrad. Och, som sagt, trött. Veckan har varit intellektuellt tung.

Rent konkret vad som hänt är att jag idag skrivit tentamen för den första av de mattekurser jag sökte och tackade ja till: Baskurs i matematik, 5.0 hp.

Det hela gick av stapeln i Uppsala och eftersom jag var tvungen att infinna mig vid tentamenslokalen senast kl. 08:00 och jag inte vågar lita på att pendeltågen går som de ska (eller för den delen att jag själv ska orka dra mig ut och resa så långt före gryningen), fann jag det säkrast att göra resandet kvällen innan och därför kom det sig så att jag och sambon tillbringade natten på hotell i Uppsala.

Jag kom iväg från jobbet lite sent och därav blev avfärd mot Uppsala såväl som middag också senare än planerat, men jag kom ändå i säng i ganska hyfsad tid. Lampan släcktes strax före kl. 23. Sömnen blev ganska bra, trots främmande säng och brist på öppet fönster, men jag vaknade onödigt tidigt och noterade att jag inte var helt avslappnad – tankarna snurrade kring den kommande tentan. Nåja, alarmet var ändå satt på tidig tid för att jag skulle hinna hänga på låset i frukostmatsalen och sedan promenera en dryg kilometer och det är alltid skönt med marginaler så jag steg upp och inledde min [inte precis] Golgata-vandring.

Frukosten lämnade visst övrigt att önska (de varma kötträtterna var t ex alls icke varma), men jag hade ändå inte någon större aptit så det funkade. Dels var jag trött och dels var jag spänd inför tentan – ungefär som när jag ska resa. Jag blir tyst, inbunden och obenägen att ta in någon information från omgivningen. Eller vara social. Jag är fokuserad på att klara av den kommande pärsen och inte tappa kontrollen över situationen. Knappast något särskilt roligt sällskap.

Nåväl, jag packade ihop och traskade iväg. Det var kallt. Min upplevelse är att det alltid är kallare i Uppsala än i Stockholm, trots att Uppsala inte ligger särskilt mycket längre norrut. Det kan säkert bero på att mina morgnar är tidigare där.

Det dröjde dock inte länge innan jag gått mig varm och väl framme vid lokalen hann jag inte mer än lägga ut en bild på Instagram innan jag insåg att det var hög tid att stänga av och låsa in mobiltelefonen i ett förvaringsskåp (det måste man göra, tydligen) och så köa för att efter id-kontroll komma in i salen där vi skulle skriva provet. Jag fick syn, och hälsade, på snubben som är den enda av mina medstudenter jag över huvudtaget pratat med, och vi pratade bort några minuter innan alla andra kommit in i lokalen och själva tentaskrivandet tog vid.

Jag löste uppgifter så det stod härliga till. Totalt fokuserad, och förmodligen helt stillasittande och spänd. Det brusade högt i öronen när blodet började flöda igen då jag reste mig upp för att hämta fler pappersark. Jag blev nästan rädd att jag skulle svimma eller något i den stilen. En nackmassage skulle sitta rätt bra nu.

De första 8 uppgifterna var enpoängare, där man bara behövde redovisa svaret. Inga problem med någon av dem, kändes det som – fast när jag framåt slutet dubbelkollade mina svar var det mer än ett jag ändrade på… frågan är väl om det blev mer eller mindre rätt av det. Oh well. De 10 uppgifterna därefter var blandade och exponerade utmärkt väl hålen i mina matematiska kunskaper. Jag tycker verkligen inte om uppgifter som jag inte klarar av att lösa, har jag insett.

Nästa kurs – då ska jag banne mig se till att studera ordentligt! Här gjorde jag ganska mycket mindre än jag borde har gjort för att vara nöjd. Räknade ihop timmarna jag lagt ned och kom fram till cirka hälften av den nominella tiden.

När jag tagit mig igenom alla uppgifter var känslan att ”det här kommer inte att gå alls”, men när jag gick tillbaka till uppgifterna jag hoppat över visade det sig att jag visst visste hur några skulle lösas. Allt som allt kan jag inte avgöra hur det gick, men jag skulle i alla fall bli mycket förvånad om jag inte fick godkänt.

Färdigtentad för den här gången. Jag skulle bli förvånad om jag inte fick godkänt.

Efteråt traskade jag in till stan för att luncha med sambon och därefter åka hem till Stockholm igen. Tips till publiken: prova Bastard Burgers när ni får chansen, de är riktigt, riktigt bra! Finns för närvarande i Luleå, Umeå, Gävle och Uppsala.

Dagens lunchburgare: Los Angeles. Nästan overkligt god! #Bastard

På pendeltåget slumrade jag till och efter det har jag inte gjort många knop alls, men det är nog rätt okej att vara trött och bejaka det. Läskigt är det dock med den där förvirringen som uppstår när en kurs tagit slut. För vad ska jag göra med mitt liv nu, liksom? I praktiken är det nog inget problem eftersom nästa kurs, Algebra I, 5.0 hp drar igång redan nästa vecka – ingen rast, ingen ro! :D

Och på jobbet har jag passerat en viktig milstolpe – äntligen har jag fått jobba med Angular[2]-delarna på riktigt! Jag och en kvinnlig kollega har tillsammans utvecklat en helt ny funktion, med hjälp av instruktioner och assistans från mer erfarna kollegor. Det har varit så fantastiskt roligt att få komma till skott och lära sig helt nya saker. Och eftersom vi i teamet har tagit nya tag den här sprinten, och till och med har ambitioner i form av sprintmål, blev det också lite positiv stress i det hela. Personligen hade jag svårt att slita mig från kodandet och gå hem i tid, fast jag både tänkt och behövde plugga matte. Som tur är kan jag nu, med facit i hand, säga att jag inte hade gjort bättre ifrån mig på tentan om jag läst mer under veckan – jag hade inte tänkt läsa de saker jag o-lyckades lösa. Förmodligen kommer jag dock att göra det nu, för det stör mig att inte kunna.

Så: mattekursen klar och Angular-utveckling påbörjad. Check och check!

Så, vad annat kan tänkas ha hänt sedan april?

Under sommaren lärde jag mig att det är roligt att gå på föreläsning: jag var på mina tre första någonsin, då för mattekursen, under den sista semesterveckan. Jag upptäckte att jag gillar att gå på föreläsningar. Inte bara för själva grejen (att göra något man tidigare bara sett på tv/film!) utan för att jag tar in informationen bra så. Att läsa helt på egen hand som jag gjort efter den första kursveckan är mycket svårare, och kräver en helt annan disciplin. Det är lätt att prokrastinera.

Vi hade katterna här i hela tre veckor, medan deras ordinarie tjänstefolk var ute och reste. Det var som vanligt mysigt med pälsbärande sällskap. Det livar upp samtidigt som det också stundtals blir krävande. Somliga vill ha uppmärksamhet och mental stimulans medan andra oftast nöjer sig med tämligen kravlös närhet.

Wille, sötnosen och kelgrisen. #kattvakt Och när Lyra ligger hos mig, i min soffa, går det till och med att ta porträttfoton på henne! :) #kattvakt

Kattvaktandet blev möjligt tack vare att vi planerat in vår semester i augusti för att vi hade tänkt åka till USA och kolla in solförmörkelsen, vilket dock inte blev av utan vi tog en vecka på en grekisk ö, Thassos, i stället. Inte alls samma sak, men det blev en skön och kravlös vecka med samma gäng. Sådana behövs. När vi kom hem ville jag bara ge mig ut och resa igen direkt – det blir ofta så.

Solförmörkelse och semester - fast på olika håll. #eclipse #cocktail #ac #semestär Så här ser mina närmaste timmar ut, dvs det blir läsning vid poolen. Knappt 70 sidor in i boken vill jag bara läsa vidare - bra jobbat, @kristinahaard! :) Det känns rätt skönt att själv befinna sig långt från svenska troll och diverse otäckt småskräp! #Kl

Solförmörkelse via Internet och läsning av skönlitteratur vid pool. Avkoppling! Jaja, det hände mer än så, men jag har ingen lust att skriva mer nu. Full stop.

Annorlunda liv mellan kurserna

Jag är inne i en på sätt och vis ny period av mitt liv. Det liv som började andra halvåret 2014, då jag var uttråkad på jobbet och därför sökte universitetskurser, och som i princip rullat på sedan dess är nu (om än högst tillfälligt) över. Det känns tomt och konstigt att efter drygt två år plötsligt befinna sig mellan kurser i stället för mitt i – och att faktiskt inte ha något egentligt måste att ägna sig åt.

Jag har köpt en ny, och tystare, kaffemaskin till kontoret i alla fall. I lördags var nog första gången på länge som jag var ute på stan. Gin köpte jag också.

Nya kaffemaskinen på plats. Den är så liiiten! Och tyst. Puh! Och så är den snygg också... Gillar flaskan, den är både snygg och väldigt stapelbar. #RoslagsGin

Så vad jag ska göra med mitt liv, alltså? Frågan är mer än lite ångestfylld.

Just nu är det då i alla fall inget problem, för jag har fullt sjå med att få saker gjorda på jobbet och samtidigt undvika att jobba för mycket. Och ”för mycket” är främst frågan om att debitera för många timmar, men eftersom jag ju inte kan, vill och får jobba gratis innebär det samtidigt också att hålla arbetstiden nere. Tvärtom måste jag en tid framöver se till att jobba mindre än normalt. Komma sent och gå tidigt. Trots stor press på leverans. Ekvationen går inte riktigt ihop med mindre än att jag låter andra göra det jobb som måste göras. Svårt, det.

Jag har jobbat väldigt mycket under de här senaste månaderna medan övertid varit beordrat i projektet och då dessutom långt över angiven minimimängd. Ett tag kände jag mig rent manisk och varningsklockorna pinglade samtidigt som några av kollegorna började uttrycka oro. Omtankarna var dubbelriktade, och värmde. Flera av oss kom nog varandra bra mycket närmare tack vare detta. Brothers in arms, och vad det heter. Olycksbröder? Något sådant, och av någon anledning alltid manliga epitet. Vi är flera som sitter i båten och det har svetsat oss samman på ett väldigt påtagligt och trevligt sätt, så det är inte bara dåligt.

De flesta morgnar vaknade jag vid halv fem på morgonen, med kod i huvudet, och kunde inte somna om så det var lika bra att sätta sig och jobba direkt (om jag hade datorn hemma) eller åka till kontoret och göra samma sak. Jag lärde mig att första pendeltåget går härifrån 05:23 och att om jag åker med det så har inte frukostfiket öppnat och jag är på kontoret strax innan klockan slår sex. Vid den tiden är det ingen annan på plats och jag får äran att tända alla lamporna. Känslan är riktigt cool, men dagarna tenderar att blir väldigt långa totalt sett.

Sedan jag blev klar med kursen har det gått två veckor och arbetsveckorna har blivit kortare. Jag börjar så smått ana att det finns ett liv som inte har med jobbet eller kurserna att göra. Men jag vill inte riktigt återvända. Jag är fortfarande lite ”hög”, det är ju så ROLIGT! Samtidigt inser jag också att jag måste slappna av och vila och framförallt låta hjärnan återhämta sig – det behövs efter allt slit.

Undrar hur länge det dröjer innan jag lyckas ägna mig åt skönlitteratur igen? Så här långt har jag lyckats läsa ut två påbörjade böcker, om än båda är fack- och kurslitteratur. Jag har två sådana böcker kvar att avsluta, om jag inte minns fel, och sedan kanske det möjligen eventuellt kan bli frågan om annat. Men som det känns just nu blir det då förmodligen fler böcker inom datavetenskapsområdet.

Idag är det skärtorsdag och det blir alltså inget mer arbete förrän på tisdag – jag var smart och lämnade jobbdatorerna på kontoret när jag gick där vid tretiden. För denna fyradagarshelg finns inte många planer, men en av mina personliga önskningar är i alla fall att vistas utomhus. Jag hoppas sålunda att vädret blir rimligt lämpligt och också att jag kanske rentav får lust att motionera kameran.

Utöver detta vill jag städa en byrålåda. Putsa ett fönster. Dricka vin. Och öl!

Köpte några specialare från små partier-hörnan också. Och oj, vad jag vill köpa fler! Kees Caramel Fudge Stout hade jag t ex gärna också provat. Men man kan ju inte bära med sig hur mycket som helst... Annan gång.

Glad påsk!

Ljusstrimmor i en godtycklig tunnel

Jag kan redan ana hur oändligt vilsen, och tom, jag kommer att känna mig när allt det här hektiska som just nu driver mig framåt, och gör att jag inte riktigt kan sova hela nätter, börjar lugna ned och lägga sig till rätta igen. När drogen tar slut och jag ska försöka återgå till någon form av normalt liv. Jag vet inte ens om det går. Eller om jag vill. För känslan är ju helt fantastisk – samtidigt som det sliter.

Idag har jag i alla fall skrivit färdigt min pseudokod och gjort en implementation i Java för den sista delen av kursen, själva uppfartssträckan. Det handlade om att, med hjälp av FacePager, tanka hem en massa data avseende inlägg från en grupp eller användare på Facebook och sedan programmatiskt behandla detta data för att programmet sedan skulle kunna besvara ett antal konkreta frågor.

Hoppas bara att jag gjorde rätt med inlämningen, för instruktionerna var allt annat än glasklara. Förhoppningsvis blir jag tilldelad en studentgrupp och får tillgång till ett diskussionsforum där jag och övriga medlemmar ska ladda upp och opponera på varandras lösningar. Pseudokoden läggs upp i pdf-format och Netbeans-projektet med själva programkoden läggs upp som en zip-fil.

Edit: Se där, redan medan jag skrev detta fick jag mig en grupp tilldelad! :D

I vanlig ordning sparade jag på arbetet tills deadline hunnit komma farligt nära och det visade sig även nu vara mer att tänka på än jag riktigt budgeterat för, men jobbet blev ändå rimligt i omfattning. En sak jag reflekterade över var att det här med pseudokod är ett rätt flummigt begrepp och vad ville kursen ha?

Oftast tänker jag mig pseudokod som en mer mänsklig beskrivning av tänkt programmeringslogik, ganska implementationsnära men inte programkod. Pratar vi däremot beskrivning av algoritmer så ska den ju verkligen inte likna programkod, utan mer beskriva det hela på bönders vis. I klartext, mänskligt. Och helt frikopplat från implementationsdetaljer. Generiskt, språkagnostiskt.

Nu skrev jag till slut (efter mycken vånda!) det hela på en ganska hög och abstrakt nivå, men klämde in konkreta detaljer gällande val av datastrukturer eftersom jag förstod att det var något som förväntades och jag ansåg det högeligen relevant för bedömningen av min lösnings effektivitet. På ett sätt kände jag att jag fuskade, men å andra sidan handlade det ju om att lösa uppgiften på acceptabelt sätt och algoritmer går det inte ens att undvika.

Jag valde t.ex. att inte lagra datat som sådant utan bara analysera det i förbifarten, lite så som jag tänker mig att man gör i Big Data-tillämpningar. Ackumulera resultat, men spara på så lite som möjligt. Det funkar bra när frågorna är statiska, men ger inget utrymme för nya frågor mot gammalt data. Det blir sannerligen intressant att se vad mina medstudenter har att säga…

Jaja, om inte annat så har jag åtminstone lärt mig använda några av de features som kom med Java 7 respektive Java 8. Try-with-resources, några streams- och lambda-funktioner etc. Det kanske inte var riktigt det primära syftet med vare sig kursen eller uppgiften, men jag kunde/ville inte hejda mig. Det är så roligt att få möjlighet att skriva kod som utnyttjar features jag inte kan använda i min vardagliga gärning eftersom vi i uppdraget fortfarande är låsta till Java 6. Hoppet lever, för det är modernare plattformar på ingång, även om det dröjer.

Jobbmässigt fick jag igår, då jag satt hemma och jobbade, ett telefonsamtal från min chef i vilket hon informerade om att jag från och med 1 april kommer att tillhöra en ny och annan grupp. En som förmodligen kommer att passa betydligt bättre än den jag tillhör idag. Ny chef blir det också då, i form av den person som var projektledare över oss mot slutet av mitt förra uppdrag. Återstår att se vad det kommer att innnebära i praktiken, om något alls. Tråkigt känns det dock att byta bort min nuvarande chef, som jag trivts riktigt bra med under den korta tid vi haft tillsammans. Måste försöka se till att inte missa informationsmötet kring den nya organisationen, så jag förstår var det är jag hamnar egentligen. Ointressant låter det inte, för vi pratar framtidsområden och potential de luxe.

I uppdraget rullar det vidare under ganska stark press, även om jag personligen faktiskt lyckats tagga ned något och få saker gjorda så att jag känner att det går så sakteliga framåt. Jag är aningens tröttare än vad som är nödvändigt och har märkligt svårt att sova längre än till halv fem på morgnarna (helgdag såväl som vardag), men vaknar i alla fall inte med kod i huvudet längre och börjar till och med ana undersidan av projektledarens tak för arbetade timmar per vecka. Trevligt också att jag kunnat jobba med mer blandade människor på sistone.

Herr utvecklingsledaren återvänder till kontoret på måndag och då blir det kul, tycker jag, att se om våra diskussioner kring tänkbara förändringar kommer att leda till något konkret eller om allt bara av bekvämlighet återgår till att rulla i samma gamla hjulspår som förut. Spännande och intressanta tider, tänker jag. Det är knappt att jag kan bärga mig tills det blir måndag och jag får åka ut till kontoret igen för att ta tag i några av alla de saker jag vill och behöver göra.

Jag har datorn hemma sedan i fredags, men tänker motstå alla frestelser.

Ajuste, vi måste ju prata framtida studier också. Jag kollade förra sommarens antagningsstatistik för den kurs jag sökte till sommaren och om det blir likadant nu så kommer jag in på båda kvoterna. Dock är jag inte helt säker på att det är den kurs jag vill gå. Den känns mindre teknisk än jag skulle önska, så vi får se.

Sedan mailade jag också studievägledningen på Stockholms universitet för att höra mig för om möjligheter att jobba mot en kandidatexamen i datavetenskap. Att döma av svaret är det nog enstaka kurser jag ska inrikta mig på, och där vill jag sätta mig ned och ta reda på vilka som ingår i programmet. Dels behöver jag kolla om jag kan få tillgodoräkna mig några av dem baserat på kurser jag redan läst, och dels behöver jag fundera på vad jag kan/vill/ska söka för hösten. Och så aktualisera mitt fina PlantUML-diagram över kurs- och programalternativ.

Snart, snart, snart händer det saker – det känns i hela kroppen. Våren är här!

Inte bara årstiden

Det måste väl ändå vara just årstiden som gör att världen runt omkring mig tycks ha förändrats. Ljuset som väcker en ur sin dvala. Jag är rent intellektuellt tämligen säker på att det inte är den faktiska världen utan bara min uppfattning om den som förändrats, men känslomässigt är det självfallet en helt objektiv observation. Det är som om jag vaknat upp ur min ack så goda och bekväma Törnrosa-sömn och plötsligt ser saker omkring mig, både gott och mindre gott.

Det är inte utan att det oroar en aning, för vem vet vart det här kan ta vägen?

Jag hade planerat social interaktion i fredags eftermiddag, både av praktiska skäl och för att komma iväg från jobbet och tänka på annat, men jobbet tog överhanden och jag blev kvar tills sambon började messa mig om att lufta vinet. Där någonstans insåg jag att middagen skulle bli alltför sen om jag skulle vänta med att åka hem tills jag avslutat min arbetsuppgift. Som för övrigt inte alls verkar vilja bli avslutad, för det kommer bara nya saker att tugga sig igenom. Bitvis känner jag mig nästan gråtfärdig över detta veritabla sisyfosarbete. Jag har ju flera andra saker jag behöver göra också! Men jag vet att det blir klart och jag vet också att jag fixar det. Och det går ändå rätt bra för mig, på flera håll.

Anyhow, den där sociala interaktionen sköts på framtiden och jag åkte till slut hem till en sambo som hade stekpannan i högsta hugg. Pendeltågen stod stilla när jag väl kom till stationen så jag färdades med tunnelbana och buss i stället, vilket tar dubbelt så lång tid som vanligt. Efter intagande av den traditionella middagen med fredagsko följt av Häagen-Dazs jordbuggsglass… dammit! Jord-gubbs-glass, heter det. Efter middagen återupptog jag arbetet för ett par timmar. Man blir visserligen kreativ efter ett glas vin och ett glas whisky, men eftersom jag blivit aningens klokare med med åren lät jag koden ligga till sig över natten.

Och när vi nu ändå är inne på natten. Den där eländiga. Jag somnade fint onödigt sent och sedan vaknade jag igen vid fyratiden, med omfattningskoder snurrande i huvudet. Det var lögn i helvete att somna om, så jag drog igång jobbdatorn och fortsatte med den väntande analysen och programmeringen. Arbetet gick rätt bra, men uppgiften tog ändå ett antal timmar att göra, och sedan blev det en del mer allmän orientering (som jag nog till stor del ägnade mig åt för att jag var trött) och även ett par olika sorters administration. Och så tidrapporterade jag än en gång upp till det maxtak projektledaren gav mig när jag ställde frågan. Och ändå jobbar jag fler timmar än jag just nu skriver i mina tidrapporter. Det kommer att bli tufft att återgå till mer vanlig heltid sedan.

Ja, just det. Jag sökte kurs för sommarterminen, men tror inte att jag kommer in. Konkurrensen om de fåtaliga platserna brukar vara hård och jag har få poäng.

Tillförsiktighet

Jag hade nästan glömt det där ibland rätt enerverande ordslöjdandet som mitt ungdomliga datavetarex brukade ägna sig åt. Det är något med nu som liknar då och rubriken var ett ord som kittlade minnet. Sedan dess har dåtidens nyfödda hunnit bli myndiga, för så fantastiskt lång tid har det gått sedan dess. Och ja, jag sörjer de svunna åren. Vad gjorde jag? Och varför gjorde jag inte…

Det är mycket nu. Dock i princip bara jobb. Nästan bara. Bara nästan.

I projektet har det beordrats övertid i hopp om att vi ska bli klara med utveckling och, förhoppningsvis, testning av hela systemet innan vi når den där tidpunkten då vi måste produktionssätta eller gå under. Och givetvis är det sista inte riktigt sant utan mer för effekt, men vi har definitivt press på oss att komma i mål nu.

För egen del vikarierar jag dessutom för fysiskt frånvarande utvecklingsledare (som dock alltsom oftast finns tillgänglig online och jobbar med sidosaker). Jag är mycket tacksam för att hen håller koll på hur byggprocesserna mår, för det är ju en sådan där sak som jag brukar ta mig an och nu har jag inte ens tid att kolla om de är igång. Det blir i alla fall ett stressmoment mindre för mig. Och jag är också tacksam för scrum master, som tar sig an en del utvecklingsledarjobb som jag inte hinner med för att jag råkar vara precis den av oss utvecklare som implementerar den just för tillfället allra mest kritiska funktionen i applikationen.

(jag låter mig roas av mina långa ordlistor – det är inte snyggt, men lite knasigt)

Sade jag att vi har en praktikant också, som några av oss gemensamt försöker ta hand om? Ännu en sak att tänka på – att vaska fram lämpliga uppgifter. Vilket också för med sig en dos forcerad analys och rätt hastig design, för att kunna erbjuda möjlighet att arbeta självständigt så att inte även vi blir upplåsta där.

Min att göra-lista, som jag skriver på fysiskt papper med en liten kryssruta för varje post, har blivit för lång för att rymmas på en sida. Jag behöver skriva om den på en ny sida och möjligen hitta ett större anteckningsblock. Eller skaffa en sådan där fin bok att göra mig en Bullet Journal av. Det har jag velat länge nu.

Samtidigt som jag inte gillar att känna mig så här splittrad, gillar jag också när det händer saker. När det är lite fart och fläkt och stress och press och jag får känna mig viktig och behövd och här någonstans är det förstås farorna ligger, för ger det mig verkligen det jag önskar eller blir enda resultatet utmattning?

Åh Ikaros, Ikaros. Tänk på hur du flyger.

Uppgiften jag höll på med i slutet av dagen gick inte särskilt bra att utföra. Jag har varit lite trög i skallen hela dagen, men nu tog det verkligen stopp och jag tyckte inte ens att det var roligt längre. Hjärnan ville inte vara med och leka, så jag bestämde mig för att fortsätta i morgon. Om jag får en god natts sömn inatt borde det funka bra. För morgondagen har jag också andra roliga planer, utöver den uppenbara att inte jobba längre än nödvändigt. Eller vad som känns roligt.

När jag räknade ihop förra veckans arbetstimmar blev jag smått chockad. Riktigt så många trodde jag inte att de var även om jag visste att de var fler än nyttiga. Inte undra på att jag är trött! Dels alldeles för många timmar under själva veckan och sedan en hel arbetsdag utspridd över helgen. Men så var jag exemplariskt förberedd på måndagens möte också… Klapp på axeln för det åtminstone.

Annars är det människorna som är den största behållningen. Mötena. Och då pratar jag inte om de vanliga vardagliga utan att där har tillkommit ytterligare en dimension i flera av relationerna. I något fall är det lugnt glädjande, något annat hur coolt som helst och i ytterligare något mer förvånande och ganska oväntat. Oh well, sådant där går jag inte in på här – ska det resoneras om saken så är det antingen i form av inre dialog eller åtminstone utanför datorernas värld.

Onsdagens after work var den bästa på mycket länge. Det gör vi om!

Etikettmoln