Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘vedermödor’

Mina mobiltelefoner simmar inte så bra

Idag hände något som inte borde få hända någon, men ännu hellre inte just mig.

Mina mobiltelefoner bestämde sig ungefär vid lunchtid för att bada. Ja, båda badade samtidigt. Jag fiskade så klart skyndsamt upp dem och torkade av dem så gott det gick. På min privata telefon läckte det efteråt ändå ut vatten genom de små hålen nedtill som jag misstänker sitter framför högtalare och mikrofon. Telefonen visade sedvanlig skärmbild, men vägrade låtsas om att jag petade på displayen så… ja, obrukbar. Den kassa jobbtelefonen, däremot, tycktes fungera ungefär som vanligt så jag kunde messa sambon och berätta om missödet.

Jobbtelefonen fungerade ända tills det var dags att åka hem. Jag skulle messa sambon för att berätta att jag var på väg och vi kanske kunde mötas på vägen, men då flimrade bilden och kort därefter slocknade telefonen helt och hållet.

Tala om att jag kände mig naken, utlämnad och (paradoxalt nog, med tanke på att jag ju inte hade några hörlurar på mig) isolerad från omvärlden under resan. Ingenting av det jag brukar göra kunde jag göra, då allt beror av en fungerande mobiltelefon. Lyssna på podcasts eller böcker. Läsa böcker. Kolla Twitter. Gah!

Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jo, jag har lagt Nexus 5:an på laddning. Den var ju tänkt att bli min jobbtelefon efter att jag övergått till att använda den nyare OnePlus One, men den har legat hemma, blivit dammig och urladdad. Möjligen kan den nu åter få bli min privata telefon, i väntan på att se hur det går med OPO som väl får ligga på tork en tid alltmedan jag håller fingrar och tår i kors för att den ska återhämta sig och kunna komma igång som vanligt igen. Visst hopp finns eftersom det till slut ändå gick att stänga av den via touch.

Problemet med OPO:n är ju att jag inte har någon egentlig backup av datat i den… eller ens vet vad det är för data det handlar om. Förutom fotografier. Det borde väl främst vara de som inte synkas någon annanstans. Det är nog dags att sätta upp något slags automatsynkning av nallefoton till lämpligt ställe.

Så… den privata telefonanvändningen löses enkelt genom att gå tillbaka till Nexus. Jobbtelefon då? Tja, där visade det sig att det befintliga sim-kortet inte passar i de modernare telefoner vi har. Sambon hade dock en gammal HTC som tar mini-sim, så jag har nu lånat hans Desire HD. Android-versionen på den är 2.3.5 så det säger ju nästan sig självt att det inte håller i längden och att en mer långsiktig lösning behöver tas fram. Bland annat kan jag inte nå mailboxen eller göra tidrapportering från den. Kanske beställa ett mindre simkort och byta upp mig till en nyare lånenalle tills jag fått ordning på mina? Då vore jag redo att byta till Nexus som jobbnalle så snart den blir ”ledig” igen. Någon anledning att återgå till den gamla, trötta och nu även dränkta jobbnallen finns egentligen inte.

Annonser

Det första gruppmötet

Mobiltelefonens larm ljöd en timme innan jag skulle vara där, precis som det var inställt att göra. Det är lugnt, tänkte jag, och stängde av det. För det är det ju – det tar inte mer än en kvart, tjugo minuter att ta sig från jobbet till träningscentret. Tio minuter innan mötet började insåg att jag skulle komma för sent eftersom jag var kvar på kontoret. Typiskt, typiskt!

I halv panik (och knappast särskilt klartänkt) beställde jag en taxi och travade ned för att möta den. Väntade otåligt och väntade lite till och där kom det en taxibil och jag viftade energiskt för att visa att det var jag som beställt den. Det var dock ingalunda min bil för i den satt redan en bunt folk och taxi brukar såvitt jag vet inte organisera någon samåkning.

Någon minut senare kom en taxibil åkande till min ickeadress (min ingång har ingen officiell adress så jag har hittat på en som är logisk och för det mesta funkar), precis dit där jag stod, och glad i hågen öppnade jag dörren varvid föraren förklarade att hans inte var den bil jag beställt, men jag fick så gärna åka med dit jag skulle (även om han menade att det hade gått snabbare för mig att ta tunnelbanan – och det hade han nog fasen nästan rätt i) förutsatt att jag ringde och avbeställde den andra bilen som torde vara på väg. Jag tänkte i tre sekunder och hoppade in i bilen.

Väl framme stannade han förstås rakt utanför dörren så att personalen på centret inte kunde undgå att se att jag kom i taxi. Lite genant, tyckte jag. Det här med att ta taxi till träningslokalen sade föraren annars var väldigt vanligt bland stressade människor i storstaden. Men sådan var ju inte jag, menade jag, eftersom jag nu inte stressade till träning utan till ett inbokat möte. Visserligen med efterföljande träning, men ändå. Puh. Saved by the bell, för det kunde mycket väl ha varit annorlunda. Jag måste se till att åka från kontoret i tid för att hinna träna innan stängningsdags (kl 19).

Taxichauffören berättade också att han själv haft viktproblem och provat metoder liknande den jag nu ger mig in på, men det som verkligen fungerat för honom var OA, Overeaters Anonymous. Han undrade om jag trodde att de kanske kunde hjälpa mig också, vilket jag sade att jag inte trodde och inte heller tror. Mitt problem är ett annat, tror jag. Hur som helst är vetskapen om OAs existens ytterligare en sådan där liten kunskap jag fått genom ett mänskligt möte. Har jag sagt, förresten, att mänskliga möten är det som gör livet värt att leva? Nåväl.

Jag steg in genom dörren och började genast beklaga mig över min oförmåga att komma i tid och kursledaren sade att det gjorde inget för de väntade ju på mig och jag menade att det var just det som var problemet. Men jag blev faktiskt inte mer än tre minuter sen och en av deltagarna var ännu senare, så så förskräckligt hemsk var min försyndelse inte så här med lite perspektiv applicerat på toppen. Men det är ju det där – vad jag gör kanske inte är så hemskt, men det är ju ändå jag som gör det, jag som hade kunnat låta bli, mitt ansvar och sålunda finns bara mig själv att skylla. Att lägga skulden på, menar jag. Varför man nu måste skuldbelägga överhuvudtaget? Det vore ju bättre att låta bli det.

På själva mötet fick vi (11 kvinnor, om jag inte räknade fel) berätta lite om oss själva – varför vi var där och vad vi hade för förväntningar på kursen. För kurs får man ju ändå kalla det. Vi ska ju lära oss äta på ett sätt som håller i längden. Handledaren pratade om motivation och många av gruppmedlemmarna flikade in sina egna erfarenheter. Det som störde mig lite var att av oss fem som ska köra på den snabba, enformiga metoden (VLCD, Very Low Calorie Diet) hade alla de andra redan börjat. Någon hade rentav hållit på i två veckor. Jag kände mig liksom lite lurad där. Då är jag ju helt ensam om att börja nu. Men i övrigt kändes det bra. Flera är lika tjocka som jag, och alla verkar jättetrevliga.

Och att träna efter mötet kändes bara roligt. Jag hade, som förväntat, inga större problem med att komma över den övre pulsgränsen. Otränad som jag är.

Träningen är en form av cirkelträning, där man byter station var 30:e sekund. Varannan station befrämjar kondition och varannan styrka. För konditionen är det svikt- eller stepbräda som gäller och det syns rätt tydligt vilka som gått på step-up och inte. Jag har inte gjort det och känner mig rätt kass, men det blir mer en kul grej – det viktiga är ju att jag håller flåset uppe. Och det gör jag, även om det inte ser särskilt tjusigt ut.

Cirkeln består av ungefär 16 stationer. Och en pulsmätare, med vidhängande tabell över lämpliga pulsintervall för olika åldersgrupper. När man som jag är mellan 39 och 45 (med reservation för att jag kan minnas någon siffra fel) ska man hålla sin hjärtfrekvens mellan 114 och 150 bpm. Ja, jag menar slag per minut. Och jag låg på 145-148, med en tillfällig topp på 153. Det där lär ändra sig med tiden och ökad kondition och jag fasar lite för att en vacker dag behöva kämpa för att ens nå den undre nivån. Men den dagen blir å andra sidan en bra dag, för då kommer jag att ha mycket att glädjas åt.

Etikettmoln