Hälsan tiger inte still

Just när man tror att livet ska återgå till normal vardag… så gör det inte det.

Hela lördagen kände jag mig ganska normal, om än jag inte hade någon större lust att äta – minnet av torsdag-fredag natt var ännu alltför färskt. Dock såg jag till att få lite näring i mig. Magen kändes väl inte helt i form, men vad annat är att vänta efter en sådan pärs?

Det var heller inga problem att tillbringa några timmar till fots ute i den skarpa vintersolen på spaning efter möjligheter att ta roliga foton. Utflykten var inte direkt planerad så det rådde brister i min framförhållning och jag hade sålunda inte extrabatteriet laddat och redo för medtagning – vilket jag nästan alltid annars har, lustigt nog. Det befintliga batteriet lade så klart av efter bara en handfull bilder och sedan var mitt fotograferande över. Ska dock erkänna att det tappat en del av sin charm vartefter jag mer och mer insett hur begränsade möjligheter man har med IXUS:en. Jag börjar tro att det bara är en tidsfråga innan jag måste skaffa något bättre…

På kvällen var jag trött och gick till sängs i någorlunda vettig tid.

Söndag morgon vaknade jag vid halv sex, steg upp och kvittrade så småningom om att det väl ändå måste vara för tidigt att stiga upp. Söndag och allt. Återvände till sängen och sov fem timmar till. Här började det kännas lite konstigt, men vadå… kroppen behövde säkert vila upp sig efter föregående inläggs pärs. Var uppe ett par timmar och blev supertrött igen, så jag somnade på soffan och sov då ytterligare några timmar. Något är definitivt utöver det vanliga och det kommer absolut att bli ett helsike att somna i tid för att orka ta sig upp på måndag morgon och åka till jobbet.

Men inte, då. Det gick utmärkt att somna i vettig tid och att vakna på morgonen och åka till jobbet. En hel arbetsdag klarade jag av fint. Framåt eftermiddagen fick jag några nysattacker, så att jag började undra om sambons förkylning kanske ändå smittat av sig på mig. Rösten kändes lite rostig också. Under vandringen till tåget frös jag som en hund, men det var ju också svinkallt ute och jag behövde säkert äta och därmed var det helt normalt att frysa också.

Och så i morse vaknade jag med lite halsont och en tydlig begynnande förkylning och ett tag övervägde jag att faktiskt åka till kontoret för att i alla fall hämta hem datorn, men sedan bestämde jag mig för att stanna helt och hållet hemma. Datorn kunde jag säkert be min kollega ta med sig på sin hemresa, som ju passerar precis utanför knuten här. Jag hann inte ens be honom om det förrän han erbjudit sig att assistera. Vilken människa! Det finns ju sådana som liksom erbjuder sig att hjälpa till så fort det finns en chans att de kan vara någon annan till nytta. Helt oegennyttigt också, enbart av omtanke – som jag förstår det. Undrar om de inte är lite lika någon av människotyperna som nämns i ”Tipping Point – How Little Things Can Make a Big Difference” (Malcolm Gladwell) som jag just nu läser? Där pratas om Connectors, Mavens och Salesmen. Närmast tänkte jag väl då på Mavens, som oerhört gärna delar med sig av sina tips om hur man bäst gör ditt eller datt.

Anyway, på den vägen är det. Jag är hemma idag, och förmodligen ett antal dagar till. Än så länge måste jag säga att det inte funnits en chans att bli sysslolös. Jag har blandat nätet med tv-serietittande. Fick hem Dollhouse igår, så några sådana avsnitt har det blivit. Sedan tänkte jag kolla vidare på Dexter, förstås. Jag har ju fortfarande en bunt avsnitt kvar av tredje säsongen, till att börja med. Hu, mycket att hinna med under en dag hemma!

Apropå tv-serier, förresten, vill jag nämna Hanna, som beskrev sitt förra år i termer av just tv-serier. Förutom att jag blir överväldigad av mängden hon tycks ha hunnit se blir jag också, eller kanske ännu mer egentligen, imponerad av hur hon skriver om dem. Hon får ju varenda serie att verka så intressant att jag vill se den! Jag tror inte att jag riktigt fick med min beundran av hennes språkliga (eller det det nu är för något) förmåga i min kommentar på inlägget ifråga, så jag kan väl beskriva den här i stället. Och om jag gör det i klartext så här så kan hon väl knappast heller missa den. Så igen: bra jobbat!

Och nu har jag lagt in Hannas blogg i min bloggrulle också.

I övrigt hoppas jag att Kidneybönan mår bättre och har fått komma hem. Man hinner tänka en del när det går några dagar utan någon mer information. Nu läste jag i alla fall en kommentar av någon som sade sig ha pratat med henne igår och att hon kanske snart är på väg hem, så det hoppas jag på och håller tummarna för.

Tankar som tvål

Jag skulle vilja blogga och berätta om tillvaron, livet, semestern – egentligen vad som helst. Känna orden flöda ur fingrarna och se mina mer eller mindre medvetna tankar breda ut sig över bloggsidan. Men så snart jag ens tänker tanken på att skriva något blir det tomt i huvudet. Hur är det möjligt?

Jag har inga tankar om vare sig det förflutna, nuet eller framtiden bortanför ett par timmar framöver. Jag minns banne mig inte vad vi har gjort nu under semestern (om något?) utöver det jag redan skrivit om – handlat hojkläder. Och åkt motorcykel. Vi har besökt några nära, kära och/eller bekanta. Åkt omkring och shoppat diverse saker. Och naturligtvis åkt en del hoj också.

Mellan hojturerna har vi… eh. Inte gjort många knop. I alla fall inte jag. Sett på diverse avsnitt av E.R. och Being human. Läst ut Dexter-boken och konstaterat att jag absolut vill läsa den på engelska. Och det vill jag för att jag blev så jäkla störd av översättningen och vill ge författaren en ärlig chans.

Hon hade sett allt. Varit där, gjort vad hon skulle, köpt t-shirten.

Just nu gör jag tydligen allt för att slippa ta mig an räkningshögen, som legat så länge att den stinker. Inte bokstavligt talat förstås, men jag blir kallsvettig av att bläddra bland det jag ignorerat. Somligt är bara att betala, men annat är sådant som gått snett och som jag måste ringa och ordna upp och jag vill verkligen inte behöva ringa. Varför i helvete kan inte saker göras rätt från början så att jag slipper våndas och slösa dyrbar tid på att reda ut skiten?

Ska gå igenom högen i detalj i kväll, sortera papperen i olika högar för att i morgon kunna ringa och förhoppningsvis ställa saker och ting till rätta. Inte för att jag inte gjort det förut, men någon gång ska det väl funka kan man tycka.

Det där med förhållande verkar inte vara bra för min intellektuella kapacitet. Och det är definitivt inte bra för mitt bloggande eftersom jag ogärna skriver om oss och vi tillbringar i princip all vaken tid tillsammans. Jag behöver lära mig hantera gränsdragningen eller ändra mina egna regler för bloggandet. Andra faktorer spelar också in och det finns hopp om lösningar i närtid.

Jag skulle säga att jag trivs rätt bra med livet. Ifall någon undrade, alltså.

Smått och gott

Ibland vill man bara knappa in en massa småpinnar i historiens myrstack.

Min rätta fotpall kommer på fredag – idag kom jag mig äntligen för att boka in leveransen. SMS:et med information om att den anlänt till varuhuset har legat sedan den 27/11 och det var rena slumpen att jag råkade få syn på det idag när jag bläddrade efter ett annat. Allt händer inte alltid när det borde.

Väninnan som skulle med och lyssna på Alter Bridge på onsdag har hoppat av och jag söker en ersättare. Det blev onödigt kort varsel, men jag sätter mitt hopp till expendlande vännen som råkade höra av sig idag och blev inbjuden. När han ringde förväntade jag mig en förfrågan om sällskap vid intagande av mat och/eller öl, men han förvånade mig genom att faktiskt prata affärer. Och lät riktigt affärsmässig dessutom, vilket roade mig lite. Vi har bara umgåtts rent socialt. Jag håller tummarna och gör vad jag kan för att hjälpa honom. Men om det är någon läsare som är intresserad av att gå på konserten – skriv det i en kommentar och ange fungerande mailadress så vet man aldrig.

Frukosten intogs tillsammans med Frukostsyster – vi hade stämt träff på fiket och köpte med oss fika som sedan intogs hemma i mitt vardagsrum. Vi uppdaterade oss därefter på status i varandras liv och leverne och hade ganska roligt åt hur vi båda tycks ha mött våra spegelbilder. Kanske blir det hon och sonen som hänger med på Whitesnake-konserten i nästa vecka. Jag hoppas på det, men annars gäller samma som i föregående stycke – intresse anmäls i kommentarer till detta inlägg. Det kan ge någon form av utdelning.

Annars vet jag inte… jag lider av sömnbrist och känner mig stressad – har mycket att göra och svårt att fokusera på rätt saker. Det man måste lockar sällan lika mycket som det man vill. Och det jag vill är så klart något helt annat än det där jag måste. Vilket nog ligger i sakens natur, i och för sig.

Fick idag även en Spotify-invite av GP, vilket var välkommet eftersom jag hunnit bli nyfiken på tjänsten och bestämt mig för att prova om chansen gavs, så nu kan jag enkelt lyssna på en jädrans massa musik. Erik Borelius fanns dock inte med, så där är det ännu hårddiskvarianten som gäller. Hah!

Min bokbeställning är visst skickad och borde anlända cirka torsdag.

I övrigt vill jag koppla in den trådlösa nätverksutrustningen, läsa färdigt Ender in Exile (jag har inte läst så värst långt, men ändå hunnit konstatera att Orson Scott Card inte förnekar sig – han skriver underbart underhållande, som så ofta) och en rejäl bunt andra böcker, se mer Dexter plus andra tv-serier, ta tag i den nästan bortglömda Ubuntu-installationen, röja hemmet… Nej, det sista vill jag inte, men behöver. Och så var det det där med att sova. Hell yeah.