Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘kondition’

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

Annonser

Märkbara förbättringar

Det märks att jag tappat ett antal kilon, för jeansen sitter inte längre åt utan känns som pyjamasbyxor. Rymliga. Och skärpet drar jag åt två hål till. I spegeln kan jag skönja dragen av en äldre upplaga, d.v.s en yngre version, av mig själv. En mindre och nättare sådan. I morse tog jag på mig kläder som sitter åt runt kroppen och hade inga större problem med det. Det är sådant som hade varit helt otänkbart för en månad sedan.

Den största skillnaden sitter givetvis i huvudet. Jag känner mig smal och smärt och smidig trots att jag vet att jag fortfarande är rätt rejält överviktig. Men det är en förbaskat bra illusion, som gör mig glad. Och i och med att jag som sagt känner mig smal så agerar jag också som om jag var det. Jag går raskare och eftersom jag inte tvivlar på att jag ska orka så funkar det. Och samtidigt skaffar jag mig också allt bättre kondition. Jag befinner mig i en god cirkel, eller en positiv spiral. Vilket som.

Det blev dåligt med steg på förmiddagen, vilket förbättrades betydligt vid lunchtid då jag fick PF med mig på promenad för andra dagen i rad (min ordinarie fotgängare var frånvarande). Vårt travande omkring i närområdet gav ungefär 3500 steg.

Efter väl förrättat värv satt jag kvar på kontoret för att varva ned och dona med bloggen och noterade då att min ungefär enda väninna på jobbet ännu inte gått hem. Eftersom jag vet att hon färdas per apostlahäst frågade jag om hon var på väg snart och ville ha promenadsällskap. Det var och ville hon.

Tillsammans gick vi ungefär halva vägen mot mitt hem och jag kände mig pigg och fräsch och kunde prata utan problem, trots att vi höll en ganska hyfsad hastighet. Förr när vi gått samma sträcka har tempot p.g.a. mig varit betydligt lägre och jag har blivit betydligt mer andfådd. Hon märkte också skillnaden.

När vi sedan skildes åt kände jag hur jag verkligen inte ville åka tunnelbana så jag fortsatte bara att gå. När jag kom hem var jag inte så värst trött, trots att jag hållit ett bra tempo från början till slutet. Hur länge jag gick vet jag inte, men jag fick ihop ungefär 7000 extra steg på den promenaden. Ett riktigt bra resultat för en dag som började med dörr-till-dörr-resa.

Tredje gruppträffen

Dagens lunchpromenad blev oväntat, men inte det minsta otrevligt, lång. Det känns som en riktigt bra modell, att dricka sin varma soppa och sedan ge sig ut på marsch i solskenet i pratbart sällskap. Förutsatt att det är solsken ute förstås. För bara några veckor sedan hade sådana här promenader varit helt otänkbara. Jag hade inte orkat och inte ryggen heller.

Till gruppträffen kom jag sedan alldeles lagom för att hälsa på några av gruppmedlemmarna och skämta bort några minuter. Därefter var det dags att ge sig ut för att gå en runda på ca 750 meter, som man ska gå så snabbt man orkar. Tiden det tar, i kombination med ens BMI, ska ge ett konditionsvärde. Marschen kommer att upprepas vid ett senare tillfälle och förhoppningen är då förstås ett förbättrat värde. Först gick vi i samlad tropp för att lära oss vägen, sedan gick vi en och en med 30 sekunders fördröjning. Jag blev omgången av någon med längre ben och mindre övervikt. Förresten har jag nog inte berättat att gruppen består av enbart kvinnor, men så är det.

Redan innan jag lämnade kontoret hade jag bra siffror på stegräknaren och efter de här två rundorna samt promenaden hem från tunnelbanan hade jag plötsligt gått nästan dubbelt så mycket som jag behöver enligt mitt mål. Målet borde nog justeras uppåt för som det nu är överträffar jag det varje vardag utan att anstränga mig det minsta. Hur som helst kom jag på idén att göra ännu en resultatsida – den här gången en där jag presenterar mina stegresultat i förhållande till målet.

I övrigt går det fortfarande bra, jag håller mina mattider och äter det jag ska äta och det är rätt bekvämt och inte ett dugg äckligt, vilket en del andra kursdeltagare inte alls håller med mig om. Och vikten minskar stadigt, så det blir absolut ännu en kortare stolpe efter nästa veckas vägning. Skönt var det när jag i morse tog på mig nytvättade jeans och tyckte att de kändes som pyjamasbyxor – förr satt de ganska tight och det tog en dag att liksom gå in dem igen. Så icke längre.

Förbättrat flås

De senaste dagarna har jag reflekterat över och njutit av hur mycket bättre flås jag har fått. Andningen är fri och öppen och uppmuntrar till att verkligen använda kroppen. Jag antar att förbättringen beror både på att jag tappat ett antal kilon och på att jag rört på mig mer än vanligt. Hela veckan har jag överträffat mitt stegmål och så har jag dessutom tränat.

Ibland har jag gått längre än nödvändigt på vägen till eller från tunnelbanan, men jag upplever ändå inte att jag kämpat för att få ihop mina steg. De har kommit naturligt i mitt dagliga liv och det är ju så det helst ska vara. Det kallas vardagsmotion.

Jag följer faktiskt mitt schema till punkt och pricka – det var bara någon av de första dagarna i programmet som jag stressade för mycket för att hinna promenera. Om det sedan var mentalt eller faktiskt törs jag inte säga. Men jag antar att man hinner promenera om man bara låter sig göra det.

Varje dag som GP varit på kontoret har vi vid lunchtid gått en runda på 20-30 min och 2000-2500 steg (jag gissar nu, för även när vi mätt stegantalet minns jag inte siffrorna). Det är inte jättelångt, men hade varit otänkbart för bara några veckor sedan. Då tyckte jag ju att det var på gränsen till för jobbigt att gå till den närmaste lunchrestaurangen och tillbaka.

Vad jag är glad över att jag gör det här!

Idag var det träningsdags igen. Jag gled in vid sextiden och hade som vanligt inte med mig mitt kort så jag fick än en gång rabbla personnumret för personalen – det skulle inte förvåna mig om de lär sig mina siffror utantill till slut. Jag undrar var katten jag lagt det där kortet? Det borde ligga i någon posthög, men de där posthögarna har jag ju städat bort.

Flera av mina gruppkamrater var på plats, men de hann träna färdigt innan jag hunnit börja. Där var dock en annan kvinna som jag tror varit där varje gång jag tränat. Hon tränar väldigt koncentrerat och man ser att det är en kvinna med spänst. I omklädningsrummet efteråt pratade hon dock på så glatt och berättade att hon går på en timmes promenad före frukost, varje dag, och kommer dit och tränar fyra kvällar i veckan, från måndag till torsdag. Det förklarar att hon, som det ser ut för mig, alltid är där. Trevligt är det, tycker jag, när man blir bekant med folk och träffar samma människor var och varannan gång man kommer dit. Känslan jag får blir att gymmet är lite av en ungdomsgård för vuxna. Nästan så man vill åka dit och ”hänga med polarna” även om man inte ska träna. Fast bara nästan.

Matmässigt måste jag tillstå att det funkar hur bra som helst. Det är enkelt att äta på det här sättet – man behöver ju inte tänka längre än att se till att man har mat på jobbet, och en ”bar” i jackfickan för de tillfällen då man råkar vara på språng när matklockan ringer. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag är fortfarande inte det minsta sugen på att äta. Idag satt jag vid projektlunchen på den fina restaurangen och drack te samt knaprade på en ”bar”. Det är klart att jag gärna skulle ha ätit den goda maten som serveras där, men det var ändå inga problem att låta bli eller känna sig lugn och avslappnad.

Etikettmoln