Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘semester’

Blygsam framgång, men 75% kursklar

Det går framåt, om än inte med några stormsteg precis. Av någon anledning går det nämligen åt mycket semestertid för att göra ingenting. Eller prokrastinera, om man så vill. Jag har sett en mängd tv-serieavsnitt och läst en pappersbok (antologin På denna grund) samt påbörjat en av dem jag fick med mig hem från förra årets Swecon, ConFuse 2015 – den känns oväntat lovande så här långt! Jag lär väl återkomma med någon reflektion när jag läst färdigt, tänker jag.

Sedan har jag också tränat nästan varje dag. Ingen avancerat, men ändå. Jag letade reda på ett sådant där sjuminutersprogram (med övningar för hela kroppen) som inte kräver någon direkt utrustning och därmed kan köras ungefär var som helst. Och när som helst. Vi kan ju säga som så att det krävs mycket lite ansträngning för att jag ska flåsa lungorna ur mig, och jag klarar inte av att göra alla övningarna fullt ut, men jag anpassar och försöker och gör så gott jag kan. Och det gör skillnad. Ryggen mår t.ex. i vissa avseenden mycket bättre. Återstår att se hur det går att passa in programmet i vardagen. Men senare…

Prokrastineringen till trots har jag i alla fall lyckats färdigställa och lämna in alla uppgifter rörande tredje delen av höstens kurs och sålunda återstår den sista fjärdedelen. Den borde jag absolut fixa på de två veckor som återstår av min semester. Eventuellt tar jag med datorn upp till norr och försöker bli klar där.

Förra veckan jobbade jag och det var inte roligt. Påminn mig gärna framöver om att inte offra mig och jobba för att någon måste göra det. Det var en mycket dålig idé att försöka vrida tillbaka hjärnan till jobb mitt i avslappnad semester.

Ja, det var väl det, det. Härmed återgår jag till tystnaden och börjar då med att kolla hur Windows 10-installationen på min gamla fönsterkärra fortskrider…

Annonser

Semesterstart

Årets sommarsemester har börjat. Fast den blir i två omgångar – först tre och sedan två veckor, med jobbvecka mitt i. Tjänstgörande utvecklare saknades så mitt allra mest ansvarsfulla jag kastade sig på svärdet och erbjöd mig att arbeta. Jag tror inte att jobbet kommer att bli så betungande eftersom de flesta av våra användare liksom den absoluta majoriteten av mina kollegor lär semestra då.

Tänk, när de svettas på någon överbefolkad strand kan jag sitta ”ensam” på ett svalt kontor och arbeta ostört. Så mycket jag kommer att få gjort den veckan! Ja, jag citerar ordet ensam eftersom kollegan vid bordet bredvid också kommer att jobba då. Men jag antar att hen kommer att fokusera på sina egna uppgifter och lämna mig ifred. Och om inte… tja, då kanske vi bara får det trevligt i stället.

Semesterplaner då? Nja, inte många konkreta sådana i år heller – förutom att jag ska färdigställa höstens kurs och det i vanlig ordning blir en tripp norröver. Utöver det får vi se vad det blir. Jag orkar faktiskt inte tänka bortom kursen, för det är bara den och att hälsa på familjen som är prioriterat denna sommar. Allt utöver det är enligt min egen uppfattning att betrakta som ren och skär bonus.

Efter förra helgens kongress behövde jag naturligtvis skaffa fler böcker och det resulterade i en beställning från SF-bokhandeln (svenska böcker i döda träd-form) och utnyttjande av krediter hos Audible (engelskspråkiga ljudböcker).

De svenska böckerna är främst antologier, men också ett par romaner och en novellsamling. Skyddsrummet Luxgatan (novellsamling av Jerker Virdborg), Odinsbarn (Siri Pettersen) och 1007 (Johannes Pinter) – för vem kan motstå en beskrivning som den nedan (i kombo med tips från andra)? Inte jag i alla fall.

Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.

Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.

Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.

Det enda du behöver göra är att överleva en dag.

Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…

De engelskspråkiga ljudböckerna är The Aeronaut’s Windlass (Jim Butcher), som läses av Euan Morton – en röst jag genast fastnade för – och ännu en antologi (delvis läst av samme Morton) med historier utvalda av Neil Gaiman och Al Sarrantonio. Antologin heter Stories: All-New Tales. Jag hoppas verkligen att det i sommar kommer att finnas tid och lust att läsa en bok eller två. Minst.

Substanslöst

Först tänkte jag prata om bloggångest, men det är ett alldeles för starkt ord. Dock våndas jag lite över den här bloggen, som inte fungerar riktigt som den ska. Och den bristen på funktion är en brist hos mig. Jag har något slags blogghäfta eller fingerkavel, för att nu tillåta mig fåniga ordkonstruktioner. Som bäst funkar skrivandet när det handlar om något positivt som engagerar mig. Och det mesta av den sorten är sådant jag inte kan (eller vill) skriva om här. Två ämnen jag bannlyst är ju jobbet och kärlekslivet. There you go. Då återstår egentligen bara trivialiteter som nätkultur, foto och litteratur. Och inte ens där… well.

Nätkultur… det känns inte som om jag behöver skriva om. Det pågår ständigt och det finns väl ingen som behöver bli upplyst om sådant? Folk är fantastiska, på alla möjliga olika sätt och själv är jag nog mest rätt trött på alltihopa. Jag står oftast vid sidan av strömmen och undrar hur folk bara orkar. Bry sig, hålla på. Själv har jag tappat sugen.

Litteratur… well, så värst mycket sådant blir det inte och det finns en gräns för hur stor andel av blogginläggen som får utgöra ren dokumentation av vad som köpes eller läses. Jag håller fortfarande på med Pratchetts Making money, om än jag åtminstone är inne på den andra halvan. Det går trögt, vilket väl mest beror på att jag är trött, sitter uppe för länge och stiger upp för tidigt. Och kommer mig liksom inte för att göra sådant som att åka hem, gå och lägga mig. Sådant.

Fotografi… där krävs det tid. Tid att fotografera, helt enkelt. Jag har så oändligt mycket att lära och det kommer att ta massor av tid under lång tid framöver. Förmodligen resten av livet.

Nästa övning är tänkt att genomföras i morgon, då vi tar oss iväg ut i någon sorts spenat med resp. kamera och alla gluggar vi tillsammans kan uppbåda – för närvarande är det inte fler än tre. Jag tror att det kommer att bli en hel del fotograferat och hoppas förstås att något av det sedan också kanske blir värt att visa.

Vilket påminner mig om att jag fortfarande har en bunt bilder från i lördags att gå igenom. Först närbilder på en fluga som var vänlig nog att posera för mig under förmiddagen och sedan bilder tagna ute på stan i anslutning till Bröllopet. Jag har inga bilder på kortege eller brudpar – bara miljö och människor. Och tror inte att några av dem blev bra.

Jag har ännu inte begravt tanken på att skriva även om del 2 och 3 i Kelby-serien om Digitalfotografi, men nu börjar det nästan ha gått för lång tid sedan jag läste dem så vi får se om jag minns vad jag tyckte om dem.

Annars går tiden. Det är väldigt mycket vardagsträlande och inte så mycket annat alls. Och när det trots allt ändå blir annat hinner jag inte med den välbehövliga vilan och så blir det snett ändå. Det ska bli skönt med semester. Snart. Jag ser fram emot en flera veckor lång paus från vardagen, där jag kan få lite luft under vingarna. Omväxling, människor, miljöer. Bo ståndsmässigt, besöka sommarställen, göra kortare och lite längre utflykter. Det ska bli kul.

Vive la France

Jag har återvänt efter 19 dagar i Finistère, Bretagne, Frankrike. Den som är nyfiken på detaljer kollar förstås på kartan som visar Lesconil, Finistère, Bretagne – cirkus 1-1,5 km väster om Lesconil kan man se en rondell, med en väg som går ned till stranden – vi bodde 200 meter öster om den rondellen. Som kuriosa kan jag berätta att det är 150 steg runt rondellen om man håller ytterspår (innerspår, 130). Jag har också sprungit(!) ett varv runt mittcirkeln.

Våra 17 hela dagar i huset gick fort – tid plägar ju göra det när det händer roliga saker. Och nog hade vi kunnat stanna längre, men för egen del kändes det lagom att åka hem – inte minst för att jag fått ett samtal (på min hopplösa mobiltelefon – timmen innan de ringde var den första på över en vecka då min telefon gick att prata i utan headset, vilket jag förstås inte hade med mig, så ni förstår att det var nästan lite av ett mirakel) om att min beställda bäddsoffa kunde levereras idag. Den gick förresten knappt in genom dörren till gästrummet, men står nu på plats – när jag hinner ska jag klä av den emballaget. Jag begriper inte att jag hela tiden har så mycket annat att göra.

Vi avreste från Arlanda med flyg tidigt på morgonen den 22/6, landade i Bordeaux och hyrbilade sedan upp till vår destination dryga 60 mil norrut längs med kusten. Atlantkusten, måste det väl vara. En lång och tråkig resa, men vi hade uppenbarligen fått en bra vägbeskrivning för vi hittade huset nästan direkt och blev varmt välkomnade av Alain och (gissar vi) hans hustru.

Alain demonstrerade mycket uttrycksfullt på franska (som vi knappt alls talar – det är förunderligt hur mycket man ändå kan kommunicera trots bristen på gemensamt språk) de olika faciliteter huset kunde erbjuda. Värt att nämna är biljardbordet, som i vardagslag doldes under en stor träskiva och agerade matsalsbord. Där blev det många matcher spelade och jag vet inte riktigt om det var jag eller min bror som till slut korades till mästare – han blev inte så pigg på att möta mig efter att ha blivit besegrad två gånger i rad, nämligen. Segrarna både förvånade och gladde mig – jag var rund under fötterna och hade inte väntat mig att vinna överhuvudtaget, men kloten rullade min väg.

Huset var mycket trevligt – ett vackert stenhus (i samma stil som de flesta andra hus i trakten) med rejäla träbalkar i taket och en lummig och väldigt privat trädgård med rejäla rabatter fyllda av hortensia (nationalväxt att döma av den allmänna förekomsten och det ymniga prunkandet), rosenbuskar och några andra blomster jag inte kan namnet på.

Rent allmänt upplevde jag Bretagne, eller jag kanske ska prata om Finistère eftersom det var där vi var, som just lummigt. Antar att det kan finnas ett samband med att departementet på tre sidor är omgivet av hav och det därmed följande omväxlande väder vi fick uppleva – i stort sett växlande molnighet och temperaturer på 17-23ºC (rena gissningar från min sida, men det växlade mellan för svalt till behagligt varmt). Den första tiden bjöd i princip enbart på strålande sol från klarblå himmel, med enstaka små dunvita molntussar, medan den sista veckan bjöd på varannandags- eller till och med halvdagsväder. Mycket grå himmel och lätt regn, med enstaka solskurar, så det gällde att passa på. Jag ägnade en del tid åt att sitta ute och läsa, även om och när det var molnigt, men så fick jag hyfsad färg också – gäller dock att bättra på/underhålla den här på hemmaplan, vilket blir betydligt svårare.

Under de 17 hela dagarna vi var på plats tog vi det väldigt lugnt, solade, handlade och lagade mat, promenerade och gjorde några utflykter till relativt närliggande mål. Klippvandring vid Pointe du Raz, shopping i Pont l’Abbé. Några luncher och middagar i Lesconil respektive Le Guilvinec – ibland per bil, ibland till fots. De flesta kvällar åt vi dock hemlagad mat och en kväll köpte vi till och med langoustines (som borde vara havskräftor) och kokade själva. Det blev riktigt, riktigt gott och (vilket vi senare kunde konstatera) definitivt godare än vad grannskapets restauranger hade att erbjuda. Man verkar liksom inte krydda sina skaldjur utan äta dem mer… naturella, vilket jag inte tycker är så värst gott. Det gällde dessvärre även krabban, som i min mun smakade rentav äckligt – en klar besvikelse för mig som verkligen gillar den färska kokta krabba man köper här hemma.

På skaldjursfronten provade vi (d.v.s jag och Reseleiter – övriga var inte särskilt intresserade av skaldjur) även ostron, vilket inte var smakade särskilt gott eller särskilt äckligt heller – helt okej, men kanske inget jag kommer att beställa regelmässigt. Musslorna, däremot, var himmelska! Moules Marinière, alltså. Jag har för ambition att i närtid besöka Akkurat och jämföra, nu när jag smakat ”the real thing” – någon som vill följa med mig och mumsa musslor?

Hm. Det här skrivandet blev jobbigt och jag är för trött så det får räcka med några korta hållpunkter. Bilder finns några få i mobilen och många hos mina reskamrater, så eventuellt kompletterar jag med sådana senare.

Det jag fick med mig hem var några porslinspjäser (fajans/faïence) och ringar med keltiska mönster – inte första gången. Det finns ju rätt mycket keltiskt i Finistère och det som är keltiskt tilltalar mig av någon anledning. Köpte även bretonska kakor (till kollegorna) i en tjusigt keltdekorerad burk (till mig).

Resans största drama var förmodligen då Reiseleiter låste in bilnyckeln i bilen efter att ha lastat in resväskorna i bagaget inför hemfärden – som om han inte var nog uppstressad redan innan. Expertis tillkallades, men framgången uteblev och vi i den andra bilen fick till slut åka iväg på egen hand medan han och hans familj (vars pass och andra väsentligheter också låg inlåsta i bilen) måste stanna. Till slut tvingades Reiseleiter knacka in en ruta och så kom även de iväg, bara en timme senare. Eftersom planeringen för dagen varit luftig gick det ändå bra att hinna till Bordeaux i tid. Det är klart att rutan kostade en slant (EUR 150), men alternativet hade garanterat varit dyrare.

Resans största frustration var definitivt språket. Jag kan ju inte franska och de flesta vi träffade kunde ingen eller mycket lite engelska. De flesta var dock väldigt trevliga och hjälpsamma, ska sägas. Semesterlivet hade varit mycket enklare om jag åtminstone kunnat några nyckelord och enklare fraser – som det var nu blev jag bara irriterad för att det var så svårt för mig att kommunicera. Jag kan säga ”röd” och ”sol” och ”ost” och ”pastis” och ”tack” och ”goddag” och inte så värst mycket mer. Jag gick ständigt omkring och funderade på hur man skulle kunna uttrycka sig för att få fram det man menade, men det gjorde inte mycket nytta. Blir det ännu en resa till Frankrike ska jag banne mig gå på språkkurs innan! Lustigt nog förstod jag vid några tillfällen mer av vad som sades än 17-åringen som faktiskt läser franska.

Och så slutligen: efter vad jag kan se på min egen våg här hemma har jag inte gått upp ett endaste litet hekto medan vi varit i Frankrike. Trots att jag druckit alkohol (främst vin, ibland även pastis) alla dagar utom en – dock inte förrän i anslutning till middagen. I övrigt har jag varit ganska duktig, enligt min mening. Några gånger har jag ätit mer protein och mindre grönsaker än jag borde, men det räknar jag inte riktigt som fusk. Äkta fusk är sådant som att jag provsmakade några bretonska ölsorter (i och för sig bara en klunk av vardera sort), drack en flaska bretonsk cider (god äppelsaft med bubblor i), åt en dessert på tre små ostbitar och stal mig till ett par chokladbitar (mörk choklad). Och så åt jag en hemlagad maträtt innehållandes både brie och creme fraiche. Vi har dock promenerat mer än väntat – längs vägarna, längs stranden och ibland även i sanden. Det torde väl vara det som kompenserat mina försyndelser, men nu gäller det att återgå till programmet. Och träna.

Puh för passet!

Jag hade sökt igenom samtliga flyttkartonger och så smått börjat förtrösta[1], när Reiseleiter (som är flygrädd och allmän kontrollfreak vad gäller resande) ringde för att kolla läget. Han ställde frågan väldigt lugnt, men jag vet att det under den låg en rejäl dos oro över att jag inte visste var mitt pass blivit nedpackat. Svaret blev att han nog inte ville höra det, vilket säkert inte lugnade nämnvärt. Men han lät rätt lugn ändå. Tillkämpat lugn, antar jag.

Medan vi pratade om att jag skulle kunna åka med ut till Arlanda för att skaffa tillfälligt pass när han ändå hämtar upp min bror, fortsatte jag leta. Nu i köket. Jag gick igenom alla skåp och hittade ingenting. Avfärdade lådorna. Och fick syn på liten plastpåse på köksbänken, kikade ned i den och fann ett föremål jag trodde befann sig på samma ställe som passet. Så jag bad Reiseleiter hänga kvar i luren medan jag vände påsen upp och ned över köksbordet och där var passet (plus andra saknade prylar). Jag vidarebefordrade lugnt och sakligt informationen och samtalet fortskred, men det faktum att jag återkom mer än en gång till ”Fatta, jag har hittat mitt pass!” fick mig att inse att ovissheten nog tyngt mig mer än jag erkänt för vare sig mig själv eller andra.

Så, tja… det blir med största säkerhet en avresa tidigt i morgon bitti. Mot Bretagne! Nu närmast ska jag göra mig redo för Arlanda t/r. Jag måste säga att det känns mycket roligare att åka utan att ha passbristen som piska.


[1]: När jag i efterhand tänkte närmare på ordet blev jag akut villrådig, fick en språklig blackout. Heter det verkligen ”att förtrösta”? Det jag menar är att jag var nära att ge upp hoppet. Förtröstan är ju annars något närmast religiöst positivt, att våga förlita sig på att någon backar upp, ungefär. Jaja.

Etikettmoln