Nattligt stegande

Eftersom det var kallt och jävligt i förmiddags tog jag bussen både till och från mäklarkontoret. Där blev alls inte många steg insamlade och resten av dagen har jag i princip bara suttit vid den ena eller andra datorn. Jag undrar vart tiden tog vägen egentligen. Flera av timmarna ägnade jag i alla fall åt jobbet (välbehövligt eftersom jag skaffat mig en trevlig ovana att lämna kontoret tidigare än vid full tid), och fick det gjort som ska vara klart först i maj om jag fattat saken rätt. Gjort och gjort, det blev ett första och till synes fungerande utkast.

Hur som helst upptäckte jag, när det började bli hög tid att gå och lägga sig, att räknaren visade på strax under 3000 steg, vilket är alldeles för lite. Och jag har ju gett mig tusan på att inte missa målet en enda dag denna vecka, så då fanns inte mycket annat att göra än att gå ut och promenera. Med Java Posse-gängets glada röster i öronen, tack vare kollegans iPod.

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Märkbara förbättringar

Det märks att jag tappat ett antal kilon, för jeansen sitter inte längre åt utan känns som pyjamasbyxor. Rymliga. Och skärpet drar jag åt två hål till. I spegeln kan jag skönja dragen av en äldre upplaga, d.v.s en yngre version, av mig själv. En mindre och nättare sådan. I morse tog jag på mig kläder som sitter åt runt kroppen och hade inga större problem med det. Det är sådant som hade varit helt otänkbart för en månad sedan.

Den största skillnaden sitter givetvis i huvudet. Jag känner mig smal och smärt och smidig trots att jag vet att jag fortfarande är rätt rejält överviktig. Men det är en förbaskat bra illusion, som gör mig glad. Och i och med att jag som sagt känner mig smal så agerar jag också som om jag var det. Jag går raskare och eftersom jag inte tvivlar på att jag ska orka så funkar det. Och samtidigt skaffar jag mig också allt bättre kondition. Jag befinner mig i en god cirkel, eller en positiv spiral. Vilket som.

Det blev dåligt med steg på förmiddagen, vilket förbättrades betydligt vid lunchtid då jag fick PF med mig på promenad för andra dagen i rad (min ordinarie fotgängare var frånvarande). Vårt travande omkring i närområdet gav ungefär 3500 steg.

Efter väl förrättat värv satt jag kvar på kontoret för att varva ned och dona med bloggen och noterade då att min ungefär enda väninna på jobbet ännu inte gått hem. Eftersom jag vet att hon färdas per apostlahäst frågade jag om hon var på väg snart och ville ha promenadsällskap. Det var och ville hon.

Tillsammans gick vi ungefär halva vägen mot mitt hem och jag kände mig pigg och fräsch och kunde prata utan problem, trots att vi höll en ganska hyfsad hastighet. Förr när vi gått samma sträcka har tempot p.g.a. mig varit betydligt lägre och jag har blivit betydligt mer andfådd. Hon märkte också skillnaden.

När vi sedan skildes åt kände jag hur jag verkligen inte ville åka tunnelbana så jag fortsatte bara att gå. När jag kom hem var jag inte så värst trött, trots att jag hållit ett bra tempo från början till slutet. Hur länge jag gick vet jag inte, men jag fick ihop ungefär 7000 extra steg på den promenaden. Ett riktigt bra resultat för en dag som började med dörr-till-dörr-resa.

Förbättrat flås

De senaste dagarna har jag reflekterat över och njutit av hur mycket bättre flås jag har fått. Andningen är fri och öppen och uppmuntrar till att verkligen använda kroppen. Jag antar att förbättringen beror både på att jag tappat ett antal kilon och på att jag rört på mig mer än vanligt. Hela veckan har jag överträffat mitt stegmål och så har jag dessutom tränat.

Ibland har jag gått längre än nödvändigt på vägen till eller från tunnelbanan, men jag upplever ändå inte att jag kämpat för att få ihop mina steg. De har kommit naturligt i mitt dagliga liv och det är ju så det helst ska vara. Det kallas vardagsmotion.

Jag följer faktiskt mitt schema till punkt och pricka – det var bara någon av de första dagarna i programmet som jag stressade för mycket för att hinna promenera. Om det sedan var mentalt eller faktiskt törs jag inte säga. Men jag antar att man hinner promenera om man bara låter sig göra det.

Varje dag som GP varit på kontoret har vi vid lunchtid gått en runda på 20-30 min och 2000-2500 steg (jag gissar nu, för även när vi mätt stegantalet minns jag inte siffrorna). Det är inte jättelångt, men hade varit otänkbart för bara några veckor sedan. Då tyckte jag ju att det var på gränsen till för jobbigt att gå till den närmaste lunchrestaurangen och tillbaka.

Vad jag är glad över att jag gör det här!

Idag var det träningsdags igen. Jag gled in vid sextiden och hade som vanligt inte med mig mitt kort så jag fick än en gång rabbla personnumret för personalen – det skulle inte förvåna mig om de lär sig mina siffror utantill till slut. Jag undrar var katten jag lagt det där kortet? Det borde ligga i någon posthög, men de där posthögarna har jag ju städat bort.

Flera av mina gruppkamrater var på plats, men de hann träna färdigt innan jag hunnit börja. Där var dock en annan kvinna som jag tror varit där varje gång jag tränat. Hon tränar väldigt koncentrerat och man ser att det är en kvinna med spänst. I omklädningsrummet efteråt pratade hon dock på så glatt och berättade att hon går på en timmes promenad före frukost, varje dag, och kommer dit och tränar fyra kvällar i veckan, från måndag till torsdag. Det förklarar att hon, som det ser ut för mig, alltid är där. Trevligt är det, tycker jag, när man blir bekant med folk och träffar samma människor var och varannan gång man kommer dit. Känslan jag får blir att gymmet är lite av en ungdomsgård för vuxna. Nästan så man vill åka dit och ”hänga med polarna” även om man inte ska träna. Fast bara nästan.

Matmässigt måste jag tillstå att det funkar hur bra som helst. Det är enkelt att äta på det här sättet – man behöver ju inte tänka längre än att se till att man har mat på jobbet, och en ”bar” i jackfickan för de tillfällen då man råkar vara på språng när matklockan ringer. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag är fortfarande inte det minsta sugen på att äta. Idag satt jag vid projektlunchen på den fina restaurangen och drack te samt knaprade på en ”bar”. Det är klart att jag gärna skulle ha ätit den goda maten som serveras där, men det var ändå inga problem att låta bli eller känna sig lugn och avslappnad.