Mia köper kylskåp

Igår skulle jag äta rester till lunch, men förra veckans köttfärslimpa hade fått päls så det fick bli lax i stället. När jag skar upp en bit gurka därtill noterade jag att den inte var så iskall och nästan frusen som den brukar. Kände även på laxbiten och konstaterade att den var mer sval än kall. Därefter öppnade jag kylskåpet och fann viss brist på kyla. Här var det något som inte stod rätt till.

Termometern inne i kylskåpet visade +5°C, men stod å andra sidan precis intill kylelementet och vem vet om den visar rätt i sig själv. Jag hämtade en annan termometer och ställde den på översta hyllan, lutad mot en stor burk hemkokt lingonsylt. En och en halv timme senare visade den på drygt +11°C. Och nu ännu mer. Inte bra.

Att skruva på inställningarna gav sedermera ingen som helst effekt så det var bara att konstatera att det inte blir någon ”allt på en gång”-renovering av köket utan snarare en process. Överst på listan hamnade alltså kyl och frys.

Visserligen är det nu bara kylen som mår dåligt, men frysen är lika gammal så jag förväntar mig inte att den heller ska hålla mycket längre. Och let’s face it: rent estetiskt skulle det se förskräckligt ut med gammal frys bredvid ny kyl.

När jag då tvingades inse faktum och började tänka på allt jag skulle behöva göra för att få till ett byte av kyl och frys fick jag halv panik. Jag vet mycket lite om vitvaror och vad man ska tänka på när man ska handla – och nästan lika lite om vart man ska vända sig. Plus att jag inte hade budgeterat för sådana äventyr på min semester – jag har ju redan fullt upp med att göra… ungefär ingenting.

Det är förstås helt omöjligt för mig att logiskt förklara och motivera en sådan här irrationell känsla, men det är å andra sidan heller inte nödvändigt – vi kan helt enkelt nöja oss med att konstatera att gårdagens eftermiddag och kväll kunde ha varit betydligt muntrare. Efter att jag kommit överens med sambon om att vi tillsammans skulle ge oss ut på jakt nästa dag kändes det dock mycket bättre och när morgonen väl kom var jag åter i balans och hade läget under kontroll.

I morse gav vi oss alltså ut på stan och besökte först en butik med för litet sortiment och sedan en annan med större sådant. Vi provade oss igenom hela utställningen, hittade ett par skåp som kändes okej och slog helt sonika till på dem. Förvånansvärt smärtfri process, och en trevlig försäljerska därtill. Tyvärr kunde de inte leverera förrän på torsdag, men det var så skönt att få lämna ifrån sig bollen att jag accepterade det. Och alltså är det bara att hålla sig hemma för att ta emot leveransen. Bortforsling av den gamla utrustningen ordnar sig på endera sättet – antingen m.h.a en kompis eller butikens bortforslingstjänst.

Efter inköpet unnade vi oss kaffe på det lokala Espresso House-haket varvid jag gratulerade mamma på födelsedagen och informerade henne om min triumf.

Nå, jag fick ändå tre och en kvarts års respit för det facila priset av en låda öl.

Kylskåpsaffären avklarad

I morse hörde jag att målarna var på plats i lägenheten under, så jag gick dit och ringde på och den snubbe jag pratat med följde med mig upp och hämtade ölen och lovade att de skulle ta med sig kylskåpet, som stod ute i trapphuset och väntade. Och mycket riktigt: när jag kom hem på kvällen var det borta.

Jag tackar gudarna för min ofattbara tur i kylskåpsfrågan och hoppas att grabbarna får ut mycket glädje av sin platta bärs.

Det är skönt att ha en sak mindre på listan av saker att komma ihåg och hålla reda på även om jag på sistone inte haft några sådana problem. Jag skriver inte ens in allt i den elektroniska kalendern längre, så något har uppenbarligen förändrats till det bättre vad gäller förmågan att hålla saker i minnet. Jag skulle dock gärna vilja veta varför minnet fungerar bättre nu.

Kylskåpsrapport

Ingen bottenfrusen milkshake så långt ögat kan se. Peppar, peppar… men grannens utrangerade kylskåp verkar fungera utmärkt. Igår fick jag nödvändig hjälp med utbytet av skåpen av en besökande kompis. Det var ingen svår uppgift, men själva lyftandet av överskåpet krävde mer än ett par händer. I övrigt var det inte värre än att lossa frontplåten som sitter längst upp mot taket, sänka ned de tillhörande sidoplåtarna (som hålls uppe med hjälp av en fjäder i form av en böjd plåtremsa) och sedan bara dra överskåpet framåt samtidigt som man lyfte någon millimeter för att undvika gångjärnet. Hur enkelt som helst och det är skönt att ha det gjort. Helt törs jag dock inte pusta ut innan det hunnit gå några dagar – det tog ju ett tag innan problemet med det gamla skåpet manifesterade sig ordentligt. Men jag är försiktigt optimistisk i alla fall.

Coolt!

Den här veckan har det visat sig att kylskåpet i den nya lägenheten inte uppför sig som det ska. Varje ny dag gav mig ännu en bottenfrusen milkshake. Jag tyckte att de var nog så kalla i helgen, så jag justerade temperaturreglaget men har inte kunnat märka någon som helst skillnad. Det är fryskallt i kylskåpet hur jag än gör, helt enkelt. Typiskt. Inte så konstigt, förstås, eftersom det ju är originalutrustning i köket och allt med andra ord hunnit bli 18 år gammalt, men icke desto mindre irriterande eftersom jag ju inte vill skaffa ny kyl och frys nu när jag ändå tänkt göra om hela köket på något års sikt eller så. Dessutom verkar det vara väldigt ont om kyl- och frysmodeller i höjder strax över 150 cm (vilket är det jag har nu, och vilket dessutom passar mig alldeles ypperligt eftersom korta jag för ovanlighetens skull når upp i överskåpet utan problem).

Surt var det att göra den upptäckten och insikten och jag har gått och dragit på det i några dagar, som om i hopp om att få någon snilleblixt och hitta den perfekta lösningen och varför jag gjorde det förstod jag i morse då försynen kom rusande till min räddning. Eller det tror jag ännu att den gjorde.

Så här var det:

Jag tog hissen ned för att ge mig iväg till jobbet. På våningen under min, där man håller på med diverse renoveringar inför inflyttningen, stannar hissen och släpper in en hantverkare. Bakom honom ser jag att kyl och frys från lägenheten rakt under min står ute i trapphuset och jag kan ju bara inte låta bli att förhöra mig kring skicket och vad som tänkts för dem. Och berätta att jag själv behöver just ett sådant kylskåp. Snubben tror att ägaren har planer för frysen, men är ganska säker på han bara vill bli av med kylskåpet (och helt säker på att det fungerar, för det frågade jag förstås) – bortskänkes mot avhämtning eller liknande. Han lovar i alla fall att ringa och kolla om jag kan ta det och jag lämnar mitt telefonnummer så att de kan nå mig om det uppstår några funderingar.

Några timmar senare ringer telefonen och det är samme målare som berättar att skåpet är mitt och att han/de kör upp det på mitt våningsplan så att det står och väntar när jag kommer hem framåt kvällen. Jag blir förstås jätteglad, och frågar bara på chans om han har något tips om hur jag ska bli av med det gamla skåpet sedan. Han har förstås inget annat tips än att det ska lämnas in på därför avsett ställe och det vet jag ju redan. Jag replikerar att det ju inte är så lätt när man inte har någon bil, men att det säkert ordnar sig på något sätt och sedan tackar jag för hans hjälp och avslutar samtalet.

Vid lunchtid ringer han upp igen, och då erbjuder han sig att transportera bort det gamla kylskåpet och när jag frågar hur mycket han vill ha för det blir svaret inget värre än en låda öl. Jag hade förväntat mig mer än så, men det vore ju synd att klaga så vi kommer överens om att han/de hämtar skåpet på måndag kväll – vilket, slog det mig nu, kanske inte passar så bra egentligen eftersom jag då åter igen kommer hem senare på grund av träningen efter gruppträffen. Nåväl, jag får ringa.

Så… vad jag behöver göra de närmaste dagarna är byta kylskåp och köpa hem en låda öl. Det förstnämnda blir intressant, men det verkar i alla fall inte särskilt svårt.

Jag kan nästan inte fatta vilken sjuhelsikes tur jag har!

I övrigt är jag mest lite frustrerad över att inte hinna vara hemma och ställa i ordning saker – just nu har jag en hel radda med saker som bara väntar på att bli gjorda. Vissa pusselbitar har trillat på plats och vardagsrummet är i alla fall nu i stort sett möblerat. Eftersom en av väggarna är lite sned har jag valt att ställa soffgruppen diagonalt, vilket känns riktigt trevligt. Och det stora hålet i mediahyllan som uppstod då tv-bänken flyttade till andra änden av rummet kom jag på att jag kunde utnyttja som datorplats, med bildskärmen på ett fast hyllplan och tangentbordet nedanför på mitt gamla ”datorbord”, som alltså går att skjuta in under hyllplanet. Inte alls någon dum idé! Nu saknas bara en riktigt skön datorstol.

Annars är det förstås en massa smått och gott som saknas i vardagsrummet. Jag behöver t.ex sätta upp fästen för de gardinstänger som jag kanske eller kanske inte har sedan tidigare och därefter behöver jag skaffa gardiner att hänga upp på dem också. Hur nu de ska se ut – det är lite jobbigt att fönsterkonfigurationen är så helt annorlunda än i den gamla lägenheten. Där hade jag tre fönster i rad, medan det här bara är ett fönster åt gången. På flera ställen. Det hänger delvis ihop med att jag behöver fatta beslut om tavlan jag köpte på Bolagret i måndags (svart med rosenmotiv i guld): ska den hänga i vardagsrummet eller i sovrummet? Den torde funka bra på endera stället, men jag behöver assistans för att kunna välja ett av dem – någon som håller upp tavlan mot väggen så att jag kan begrunda intrycket på distans. Och om jag väljer vardagsrummet så påverkar det gardinvalet eftersom den då troligen skulle hamna mitt emellan två av fönstren.

Allt hänger ihop, och det är inte konstigt att det blir tungrott ibland. Jag är t.ex petig med detaljer som kanske ingen annan vare sig ser eller uppskattar. Jag ser sammanhang, som inte alltid verkar vettiga för andra människor – eller det antar jag i alla fall, för det är ju aldrig någon annan som pratar om hur saker hänger ihop i så där långa kedjor som jag ser ibland.