Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls

Tisdag 7:40

Jodå, ett myggbett fick jag, men det är knappast dagens stora nyhet. Uppstigning kl. 6 var det anbefallt. Strax efter var väl alla uppe. Våra medresenärer har bett att få hjälpa till med tält etc, så innan jag stängt den sista väskan hade de redan börjat ta ned vårt tält. Jag skakade på huvudet och tog med tandborsten till damrummet. Gick på toa & plötsligt smattrade det rejält. Hällregn. Namibia, torrt? Jag borstade tänderna och tog ett djupt andetag. 100m senare, borta vid bilen, var jag sjöblöt. Som tur var hade jag min nya safariskjorta i bilen, så jag kunde byta till torrt. Agneta insisterade vilket jag just nu är rätt glad över. Skjortan är verkligen skön. Blir lång dags färd mot tuffare trakter…

Åter vid tältplatsen hade alla semestrare satt sig i bilen och våra guider gjorde i ordning mackor och tog fram frukt, för oss alla att äta under färd. Vi intog resans enklaste frukost medan guiderna lastade färdigt – och så bar det iväg igen.

Vid åttatiden fotograferade jag mitt första såväl som sista vilda djur för dagen:

9:10. Fortfarande on the road. Vi har lämnat nationalparken & kommit in i mer civiliserade trakter. Först jordbruksland, eller rättare sagt boskapsland. Man odlar kor. Passerat en massa små barer med roliga namn. Och varför minns man inte ett enda?

Efter att ha skrivit ovanstående samlade jag på mig en liten lista (fast det känns som om de tidigare namnen var mycket roligare): New Life Bar, Hardrock Centre, Out of Town Mix, Eden Beach House, New Place Bar, Out of Town, Face to face Bar, The Sound Bar, Olle’s Lounge & Restaurant, Corner Life.

12:15. Avfärd från provianteringen. Köpt lite mer vatten & växlat bort 200-randsedlar som ej tas emot. Jag är nojig över att det kommer att bli varmt & för lite vatten. Åkte in en sväng på en mack, där det var fullt & livat. Vi backade ut därifrån – förhoppningsvis får vi snart reda på varför.

Nästa mack var mindre full med folk. Och polisen kom och vaktade oss medan vi stod där. Tydligen är det flyktingar från Angola som rånar turister, via försök att sälja saker. Eftersom Shep glömt kolla vykorten frågade han polisen… som tog dem med sig. Coolers!

Och om någon undrade: jo, vykorten kom fram. Lilla mamma blev så glad så.

Lunch intogs på en rastplast med bord och bänkar i skuggan under ett träd. Solen stekte ordentligt och jag var tacksam över både hatt och solglasögon. Och trädet, förstås. Måltiden bestod av lite sallad, mackorna från frukosten, nektariner. Och blev man nödig var det bushtoalett som gällde. Ett bra dike är guld värt. På andra sidan staketet såg vi två getter.

Strax efter fyra anlände vi till Ruacana Eha Lodge och slog upp tälten. Varje tältplats hade sin egen gräsplätt och grillplats med eluttag och lyktstolpe. Vårt tält hamnade nästan under ett mangoträd. Synd bara att frukterna inte var mogna.

Därefter gick några av oss för att prova campingplatsens simpöl. Resan hade varit lång och varm och avsvalkning kändes absolut nödvändig. Molnen hade vid det här laget börjat hopa sig, så man anade att droppar skulle falla när som helst. Vi hittade till swimmingpoolen som inte såg alltför aptitlig ut med grumligt vatten innehållande både skräp och insekter, men det var svalt och blött och badet så där allmänt välgörande.

Jag minns inte så noga exakt hur allt hänger ihop därefter, men det regnade rejält och vi skulle få äta (av våra guider tillagad) middag i hotellrestaurangen. I väntan på detta hängde simpölsgänget i baren och släckte törsten med öl samt tankade över bilder till medhavda hårddiskar. Vid bardisken beställde jag en Windhoek Lager, som fanns i två storlekar. Eftersom 33 cl verkade onödigt litet så valde jag den större flaskan och fick betala 12 dollar, d.v.s motsvarande 12 kr. Först efteråt insåg jag att det här var en 75 cl-flaska och inte en halvliter som jag trott. Ölen kostade alltså inte mer än 16 kr litern. Jag trodde att 75 cl skulle visa sig vara för mycket, mängdmässigt, men det slank ner fint. Precis lagom.

Middagen intogs som sagt i hotellrestaurangen och jag vill minnas att jag köpte rött vin till maten. När vi ätit färdigt satte sig Daniel för att blogga och några av oss andra fortsatte till baren för att avrunda kvällen med en öl eller två.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-16 – Eha Lodge/Ruacana Falls (10 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha

Strax efter gryningen, tjugo över sex, är vi nere vid vattenhålet igen. Där är ganska lugnt, bara en sjakal som speglas i den blanka vattenytan. Men så kommer det ett pärlband zebror vaksamt närmande sig i sällskap med en ensam gemsbok. Tio minuter senare har de främsta vågat sig fram till vattnet i någon sorts kilformation. Zebrorna dricker, men gemsboken tar ytterligare fem minuter på sig att komma ända fram. Han/hon är en försiktig general. Klockan är kvart i sju.

Vid sjutiden lämnar vi Okaukuejo för att åka på game drive fram till lunch.

Halv åtta fotograferar jag ännu en kori bustard:

Tio i åtta ännu en giraff. En giraff med käken nästan ur led, så tuggar den:

Tjugo över åtta närmar vi oss ett vattenhål samtidigt som fyra elefanter kommer travande från andra hållet.

Den som kom sist hade ett skönt svung i steget:

Två gemsbokar vågade sig på att dricka i andra änden av den lilla dammen:

Och här har vi elefanternas Fred Astaire:

Zebrorna håller sig på säkert avstånd från elefanterna, som äger vattenhålet:

Efter ungefär en kvart lämnar vi det här vattenhålet och åker vidare. Fyrtio minuter senare ser vi en örn och en flock gnuer, på för långt avstånd för fotografering. Framåt tiotiden kommer vi i närheten av fotograferbara strutsar:

Nära Etosha pan, en (torr) saltvattendamm som såg ut som en stor sjö, kunde vi beskåda en flock betande gnuer:

Vid elvatiden kom vi fram till Halali, campingplatsen där vi skulle äta lunch. Här låg även Moringa Waterhole, som bjöd på djurskådande. Vi såg maraboustork, kudu, impala och pärlhöns. Varav de sistnämnda är ruggigt svåra att fotografera.

De tre ståtliga kuduhannarna var långt ifrån intresserade av oss:

Impala och maraboustork:

12.15. Lunchen över. Därefter vidare på ännu en game drive. På den föregående såg vi elefant, struts, gnuer & massor av springbok. Ännu inga lejon.

Vid Halalis vattenhål fanns en maraboustork & 3 kuduer. Perfekt fotoavstånd till kudu.

Regnet har upphört & det är varmt.

En timme senare har vi ätit lunch, lämnat Halali och kommit till ett annat vattenhål, där vi ser vårt första lejon. Den fjärde av ”The Big Five”, på rätt långt avstånd. Lejonet verkar sjukt och lägger sig under en nedfallen trädstam. Den törstiga zebraflocken på andra sidan vägen spanar ängsligt mot vattenhålet och vågar inte gå närmare. Vi åker snart vidare.

Vid tvåtiden får vi syn på elefanter igen – denna gång även barnelefanter. Dessvärre går det inte att ta några vettiga bilder eftersom de håller sig bakom träd och buskar. Strax därefter ser vi en leopardsköldpadda:

Sedan ser vi någon sorts tranor, på alldeles för långt avstånd. Mer zebror och gnuer. Och springbok. Därefter något nytt, en hartebeest (koantilop). Ännu en sånghök, följd av fler koantiloper varav en med miniversion (finns på Flickr).

Vid halv fyratiden, efter lite strutsskådande, kommer vi till en plats med många bilar så man kan ana att där finns något alldeles särskilt. Och jodå, en lejonflock har nedlagt en giraff och det ligger proppmätta lejon utspridda över ett stort område. Vi räknar till 12 stycken, men flocken ska bestå av fler – var finns de? Någon vuxen hanne syns t.ex inte till.

Precis framför oss sitter en kvinna i bilfönstret, med hela överkroppen utanför bilen. Vår guide påtalar för henne att detta är både farligt och förbjudet, varvid hon himlar med ögonen men ändå gör som han säger. Hon sätter sig ned i bilen. Sitta så där, med ryggen helt oskyddad när det förmodligen finns fler lejon i närheten – vad säger att inte hannen kommer från motsatt håll? Jag har en viss förståelse för att man i sin entusiasm glömmer försiktigheten, men ändå.

Alla utom en (någon måste ju hålla vakt) av lejonflockens medlemmar ligger i giraffkoma och den enda rörelse man ser är när någon av dem rullar över från höger till vänster sida – eller tvärtom. Då gäller det att vara med med kameran.

Vi stannade hos lejonflocken i nästan en timme. Därefter träffade vi på en flock zebror, en giraff (som jag inte kunde plåta då den var för nära för mitt telezoom), en gemsbok och ännu fler zebror – bland annat dessa sällskapsdrickande:

Strax före fem anlände vi till Namutoni, där vi skulle övernatta, och kopplade snart av med varsin öl uppe på terrassen med utsikt över en del av det lokala vattenhålet. Vi såg inga djur, utöver sedvanlig springbok på avstånd. Några fåglar av olika slag, men då jag hade vidvinkelgluggen på var det inte mycket för mig att fotografera.

22:02 I tältet

Sovmorgon i morgon. Ända till sex…

Regnet började precis smattra lite lätt mot tälttaket. Mysigt. Fast eftersom våra handdukar hängde på tork under ett träd fick Daniel kasta på sig en skjorta och gå ut.

Hit till Namutoni-campen anlände vi vid femtiden & blev då uppmanade att besöka mänskligt och/eller djuriskt vattenhål, medan guiderna slog upp tält och så vidare.

Några av oss slog oss ned vid vattenhålet, d.v.s på den därför avsedda övervåningen eller snarare balkongen. De andra köpte kaffe medan vi tog varsin öl. Kall öl. Sådant som smakar väldigt gott när man åkt varm bil i några timmar.

Framåt halv sju drog vi oss ”hem” till campingen, där det visade sig att vi kom i precis rättan tid. Shepard gav oss rådet att kvickt flytta in våra väskor i tälten om vi inte ville att de skulle bli blöta. Ja, det började regna och det hade vi också förutspått med ledning av himlens utseende och luftens bastukänsla. Det blev dock inte mer än några droppar så vi kunde snart slå oss ned vid matbordet, som stod i skydd under bilens utfällda dörrar täckta av presenning.

Middagen serverade sent. Kanske halv nio? Potatismos & en gryta på kudukorv. Ganska stark. Och god, för den delen. Efteråt bjöd Anders på Amarula-likör. Inte äcklig alls, men jag tycker fortfarande att det är fel att blanda sprit och mjölk.

I morgon blir det en lång resdag, så bäst att slumra in på stuberten.

Undrar om det blir myggbett i natt?

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-15 – Namutoni/Etosha (58 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha

Eftersom vi hade tältets ”fönster” öppna för luftväxlingens skull och jag råkade ligga på den regniga sidan vaknade jag frampå morgonkvisten av att jag var blöt och kall om ryggen. Då var det inte helt fel att krypa ned i sovsäcken. Innan hade jag legat ovanpå, med bara reselakanet av tunt siden över mig. Eller snarare i lakanspåsen – lakanet är hopsytt, med en öppning längst upp. Och så längst ned i hörnen där jag sprättat upp sömmen för att kunna sticka ut fötterna.

Klockan fem var det allmän uppstigning. Ja, ni läste rätt: 05:00. Då skulle tälten vara redo att rivas och vi serveras frukost att avnjuta medan våra guider lastade bilen. Och ungefär så blev det. Att stiga upp och packa väskan i pannlampans sken gick förhållandevis bra. Man var ju varken pigg eller vaken, men åtminstone rätt snart vertikal och redo för frukost.

Förresten, innan vi lämnar den här campsiten måste jag få visa hur fint skyltat det var mot duscharna. Det fanns liknande skyltar till toaletterna, utsiktsplatsen och simpölen – några av dem syns bland Flickr-bilderna.

Vid sjutiden lämnade vi denna första campsite för att åka vidare mot nationalparken Etosha. Vi hann inte alls långt innan vi träffade på ett vårtsvin som poserade för oss. Och ja, jag var mycket glad över att ha ett objektiv med upp till 300mms brännvidd att leka med (även om den optiska kvalitén är sämre än jag skulle önska – men det var ett informerat köp), även om jag hemskt gärna hade haft ytterligare något hundratal millimetrar för ännu större fotografisk räckvidd.

I Otjiwarongo stannade vi för att inhandla förnödenheter, men där fanns inte särskilt mycket att se. Eller rättare sagt, vi undvek att fotografera människor eftersom det sagts oss att det kunde tas väldigt illa upp och då blev det inte så många motiv kvar. Några av oss sponsrade den lokala skolans fotbollslag medan vi väntade in de sista i gänget.

Vid middagstid passerade vi sedan in genom porten till Etosha. Vid entrén stod en stor skylt med förhållningsorder:

Snart passerade vi ett vattenhål där det stod ett antal kudu, någon impala och en fågel, men på för långt avstånd för att få några vettiga bilder. Det var okej för strax därefter träffade vi på den första giraffen. Fascinerande djur, tycker jag.

Vid halv ett-tiden var vi framme vid Okaukuejo och den campsite där vi skulle tillbringa natten. Medan våra guider förberedde för lunch gick vi andra ned till det lokala vattenhålet. Såvitt jag förstod var det anlagt, men det fanns dock vatten när alla andra torkat. Vid det här vattenhålet såg vi vår första elefant, som dock var på väg bort och redan hunnit ganska långt. Men en elefantrumpa är också elefant, så där räknade jag in nästa medlem av ”The Big Five”.

Nedan en flock törstande springbok:ar – det var nog den djurart vi såg allra mest av under resan. Dessa antiloper fanns liksom överallt. Här var det fortfarande något nytt och spännande, men jag tycker fortfarande att de är vackra.

Bland övriga djur som var där och drack kan nämnas gemsbok (ej på bild), zebra, kudu…

… och gnu. Ni ser att det är minst en springbok med på varje bild, va?

Åter vid lägerplatsen sprang det omkring tiggande ekorrar kring matbordet:

Efter lunchen klättrade vi drygt hundra steg upp i områdets runda torn för att avnjuta 360-graders utsikt över nejden. Förutom campsiten såg man vägar, djur på väg till och från vattenhålet och små virvelvindar. Vi besökte den lokala kiosken och köpte vykort, glass och iskallt vatten. Det var en chock att stiga in i den kalla butiken efter hettan utanför.

Vid fyratiden var det dags att ge sig ut på game drive och inom kort träffade vi på zebror.

Och giraffer. Bakdelen ser alltid ut att vara belyst fast den inte är det. Lustigt.

En kori bustard, som möjligen är den tyngsta fågeln som kan flyga:

Ännu en stilig antilop, denna gång impala:

Vi såg även strutsar, kudu, sjakal, mer zebror, gnu, springbok…

… och slutligen en stilig örn, som efter vad jag förstår måste vara en sånghök (goshawk):

Middag intogs efter solnedgången, på lägerplatsen, och därefter blev det laddning av batterier och överföring av bilder från tre systemkameror till två hårddiskar vardera. Eftersom elstolpen på vår tältplats inte fungerade skedde detta i ett närliggande kök som tillhörde en annan tältplats. Medan Daniel och hans bror ägnade sig åt det gick jag ensam ned till vattenhålet och anslöt mig till flocken människor som satt på bänkarna längs stenmuren och andäktigt beskådade kvällens besökare. Ett par sjakaler strök omkring, men det var helt klart de två noshörningarna som var huvudattraktionen. En stor och en mindre var det som vaggade ned till vattnet, drack länge i lugn och ro och vandrade så småningom långsamt och värdigt därifrån. Mäktiga djur, det där, och ytterligare en bock på min lista över ”The Big Five”. Det var alldeles för mörkt för att fotografera, även om vattenhålet var upplyst. Här hemma belyser vi fasader, där borta belyser man vattenhål.

Och det var väl vad jag har att säga om den här dagen.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-14 – Okaukuejo/Etosha (48 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)