Man lever så länge man lär

Tisdag 7:40

Jodå, ett myggbett fick jag, men det är knappast dagens stora nyhet. Uppstigning kl. 6 var det anbefallt. Strax efter var väl alla uppe. Våra medresenärer har bett att få hjälpa till med tält etc, så innan jag stängt den sista väskan hade de redan börjat ta ned vårt tält. Jag skakade på huvudet och tog med tandborsten till damrummet. Gick på toa & plötsligt smattrade det rejält. Hällregn. Namibia, torrt? Jag borstade tänderna och tog ett djupt andetag. 100m senare, borta vid bilen, var jag sjöblöt. Som tur var hade jag min nya safariskjorta i bilen, så jag kunde byta till torrt. Agneta insisterade vilket jag just nu är rätt glad över. Skjortan är verkligen skön. Blir lång dags färd mot tuffare trakter…

IMG_9486.jpg

Åter vid tältplatsen hade alla semestrare satt sig i bilen och våra guider gjorde i ordning mackor och tog fram frukt, för oss alla att äta under färd. Vi intog resans enklaste frukost medan guiderna lastade färdigt – och så bar det iväg igen.

Vid åttatiden fotograferade jag mitt första såväl som sista vilda djur för dagen:

IMG_9509.jpg

9:10. Fortfarande on the road. Vi har lämnat nationalparken & kommit in i mer civiliserade trakter. Först jordbruksland, eller rättare sagt boskapsland. Man odlar kor. Passerat en massa små barer med roliga namn. Och varför minns man inte ett enda?

Efter att ha skrivit ovanstående samlade jag på mig en liten lista (fast det känns som om de tidigare namnen var mycket roligare): New Life Bar, Hardrock Centre, Out of Town Mix, Eden Beach House, New Place Bar, Out of Town, Face to face Bar, The Sound Bar, Olle’s Lounge & Restaurant, Corner Life.

12:15. Avfärd från provianteringen. Köpt lite mer vatten & växlat bort 200-randsedlar som ej tas emot. Jag är nojig över att det kommer att bli varmt & för lite vatten. Åkte in en sväng på en mack, där det var fullt & livat. Vi backade ut därifrån – förhoppningsvis får vi snart reda på varför.

Nästa mack var mindre full med folk. Och polisen kom och vaktade oss medan vi stod där. Tydligen är det flyktingar från Angola som rånar turister, via försök att sälja saker. Eftersom Shep glömt kolla vykorten frågade han polisen… som tog dem med sig. Coolers!

Och om någon undrade: jo, vykorten kom fram. Lilla mamma blev så glad så.

Lunch intogs på en rastplast med bord och bänkar i skuggan under ett träd. Solen stekte ordentligt och jag var tacksam över både hatt och solglasögon. Och trädet, förstås. Måltiden bestod av lite sallad, mackorna från frukosten, nektariner. Och blev man nödig var det bushtoalett som gällde. Ett bra dike är guld värt. På andra sidan staketet såg vi två getter.

IMG_9525.jpg

Strax efter fyra anlände vi till Ruacana Eha Lodge och slog upp tälten. Varje tältplats hade sin egen gräsplätt och grillplats med eluttag och lyktstolpe. Vårt tält hamnade nästan under ett mangoträd. Synd bara att frukterna inte var mogna.

IMG_9551.jpg

Därefter gick några av oss för att prova campingplatsens simpöl. Resan hade varit lång och varm och avsvalkning kändes absolut nödvändig. Molnen hade vid det här laget börjat hopa sig, så man anade att droppar skulle falla när som helst. Vi hittade till swimmingpoolen som inte såg alltför aptitlig ut med grumligt vatten innehållande både skräp och insekter, men det var svalt och blött och badet så där allmänt välgörande.

Jag minns inte så noga exakt hur allt hänger ihop därefter, men det regnade rejält och vi skulle få äta (av våra guider tillagad) middag i hotellrestaurangen. I väntan på detta hängde simpölsgänget i baren och släckte törsten med öl samt tankade över bilder till medhavda hårddiskar. Vid bardisken beställde jag en Windhoek Lager, som fanns i två storlekar. Eftersom 33 cl verkade onödigt litet så valde jag den större flaskan och fick betala 12 dollar, d.v.s motsvarande 12 kr. Först efteråt insåg jag att det här var en 75 cl-flaska och inte en halvliter som jag trott. Ölen kostade alltså inte mer än 16 kr litern. Jag trodde att 75 cl skulle visa sig vara för mycket, mängdmässigt, men det slank ner fint. Precis lagom.

Middagen intogs som sagt i hotellrestaurangen och jag vill minnas att jag köpte rött vin till maten. När vi ätit färdigt satte sig Daniel för att blogga och några av oss andra fortsatte till baren för att avrunda kvällen med en öl eller två.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-16 – Eha Lodge/Ruacana Falls (10 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Kommentarer till: "Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls" (10)

  1. […] Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls […]

  2. Otorligt ståtlig bild av giraffen! Han står verkligen och hänger och äger ;)

  3. @jennie: Ja, giraffer är sköna. :) Jag gillar hur man ser dem i horisonten – kropparna lika höga som träden och ovanför trädkronorna ser man giraffernas halsar sticka upp, vinklade som om de försöker huka sig lite. Jag kallar dem för lyftkranar, för lite så ser de ut. :) Dessvärre var det inget jag medvetet fotograferade.

  4. Jag har på min höjd (hahahahaaha!) sett giraffer i en zoologisk park när jag var liten, det måste ha varit väldigt spännande att plötsligt se dem sticka upp så som du beskriver ute i verkliga världen! Fantastiskt egentligen, hur olika arter utvecklats!

    Ibland är de de icke medvetna bilderna som blir bäst!

  5. @jennie: Ja, det var häftigt – att liksom befinna sig i tv-programmen. Mycket av det där vi såg på riktigt har man ju sett på tv under hela uppväxten. Och hört David Attenborough berätta om. Gissa om jag fick sug efter att se sådana naturprogram igen efter resan? Tackar gudarna för Internet. Idag kan man välja själv. :)

    Hm. Jag måste erkänna att det är rätt sällan ickemedvetna bilder blir intressanta. Och det menar jag inte som något slags skryt, även om det kan låta så. Det kanske mest säger något om min bristande förmåga att se potential i förment meningslösa bilder, förresten? :) Men visst, det händer att jag hittar något kul och intressant som jag aldrig såg i sökaren.

  6. Vad jag menade kanske är att ibland tar man en bild på något man tycker är fint, för att man vill ta en bild, och när man kollar igenom sina bilder ett långt tag senare så inser man att den där bilden faktiskt gjorde sig bättre än man trodde :)

    Jag har till exempel inte alls kommit till ett stadium än när jag medvetet och genomgående tänker på komposition och det bästa sidoljuset och Rule of Thirds och så vidare, då skulle det ta 10 minuter för mig att ta en bild, utan jag gör det lite på känn, det är nog det jag menar med ickemedvetna. Men förhoppningsvis så kommer mer av allt det där sig lite mer naturligt när jag lärt mig lite mer. Förhoppningsvis :D

    Apropå kul och intressant man inte ser i sökaren så togs det väldigt fina bröllopsbilder på ett par goda vänner vid ett vattenbryn (av en professionell fotograf). När bilderna framkallades och förstorades så såg vi en kniv och en pistol som låg där på marken bredvid brudens fot. Surprise! Dump site!

  7. @jennie: Ja, DET händer ju förstås – att bilder är bra fast man inte ser det förrän långt senare. :) Det är nog inte helt ovanligt att det där hänger ihop med ens egen utveckling, att man liksom lär sig se bilder annorlunda och därför kommer att uppskatta andra saker i dem.

    Spontant kontra utstuderat. Jag tror definitivt att du (och samma sak gäller mig, förstås) lär dig mer och mer vartefter – framförallt genom att titta på dina egna bilder och fundera över vad som är bra och vad som kunde ha varit bättre. Och kanske tänka på ytterligare en detalj varje gång du ska ta en bild.

    Haha, jag vill minnas att jag tyckte folk snackade skit när de pratade om värdet i att reflektera över sina egna bilder, men det är ju helt sant som de sade! :)

    Wow! Kul vet jag inte, men intressant – definitivt. Hm, frågan är om man efter upptäckt retuscherar bilderna för att få bort vapnen? Jag skulle nog inte… kanske.

  8. Ja, det där med att titta på och utvärdera sina bilder är ju något man inte riktigt tänker på. Eller, jag gjorde nog inte det förut. Men sen jag fick ett nytt minneskort och började fota i raw så har jag ju tvingat mig själv att ”framkalla” mina bilder i Lightroom, så då blir det lite så av bara farten. Många bilder ryker för att de är undermåliga.
    I regel kan man nog säga att om jag tar 100 bilder en dag så raderar jag 50-60 st av dem. Det kanske är så man ska göra, räkna ut et procenttal vid varje fototillfälle. Hur många procent behöll man samt hur många procent blev man faktiskt VÄLDIGT nöjd med (du vet, bilden där det klickade). Då skulle man ju på ett år kunna ta fram en typ av skala på hur man utvecklats. Hm.
    Men ja, utvärdera sina bilder efteråt, SPECIELLT när man gått ut och fotat med ett speciellt syfte. Nästa gång man går ut med samma syfte vill man ju ha lärt sig något och utvecklats.

  9. @jennie: Jag är jättedålig på att radera bilder, även om jag oftast förkastar (‘x’ eller reject i Lightroom) åtminstone någon handfull per hundra – bilder som är helt ur fokus eller på andra sätt närmast katastrofala. Sedan väljer jag ut (‘p’ eller pick i LR) dem som är kandidater till att visas publikt, d.v.s laddas upp till Flickr. Samtidigt försöker jag tagga upp bilderna – det gör jag med alla, inklusive de förkastade. Och medan jag bläddrar och sorterar beskär jag och justerar nivåer där det uppenbart behövs. Därefter skapar jag ett Flickr-set i LR och petar in kandidaterna – ofta flera foton som är nästan likadana för att jag inte kunde välja i första skedet. Sedan ytterligare en genomgång med eventuella justeringar samt utrensning av dubletter. Och slutligen… ut på nätet med dem.

    En funktion i LR som jag inte använder (men förmodligen borde) är betygssättning – det vore ju väldigt smart att ranka bilderna så att det är lätt att hitta bra eller dåliga. Men det är ju så svååårt! Dessutom tror jag man ändrar uppfattning med tiden…

  10. Tack för att du nämner kortkommandona! :D Kortkommandon is the shit! Jag klickar alldeles för mycket. Att kunna publicera direkt till Fickr är en så himla smidig funktion, får se om jag börjar använda det mer.

    Efter att ha sorterat igenom alla mina digitala bilder sedan 2002 och vi viss mån hunnit börja med mina kartonger, KARTONGER, med papperskopior från innan den digitala eran känner jag att jag fått en annan attityd till mina bilder. ;)

    Ja, jag tror också man ändrar uppfattning med tiden om bilder, dels av nostalgiska skäl, dels för att ens smak förändras. Ett år kanske man ÄLSKAR svart-vitt, ett annat år kanske man ÄLSKAR HDR och ett tredje kanske man gillar mer avskalat, back to basics… Men det kanske finns absoluta favoriter, man kanske inte tar så många såna per år, men det finns ju bilder som liksom blir THE PHOTO OF THE YEAR, sådana kan man ju ranka tycker jag, mest för att lätt hitta dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: