Jag har e-läst Cirkeln (Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren)
Wikipedia om boken Cirkeln (spoilervarning – läs boken först, Wikipedia sedan!):
Cirkeln är en svensk fantasybok från 2011. Den är den första delen i en planerad trilogi skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Boken utspelar sig i det påhittade samhället Engelsfors i Bergslagen. Författarna var inspirerade av Twin Peaks, Supernatural och Buffy och Vampyrerna. Boken var nominerad till Augustpriset i ungdomsboksklassen 2011. Uppföljaren Eld kom 2012.
Cirkeln fick bli min första bibliotekslånade e-bok, och jag har läst den omväxlande i telefonen och på iPad:en. På båda plattformarna har läsningen gett upphov till viss irritation (och nu pratar jag inte om boken i sig, utan den tekniska läsplattformen). Telefonen för att den ofta gått i pausläge innan jag hunnit läsa ut sidan – särskilt i bussen på väg till jobbet, där jag ofta tar paus i läsandet för att beskåda förbiilande omgivningar. iPad:en för att Bluefire inte tillåter mig att se två sidor samtidigt när jag läser i liggande format. Det blir ett sådant onödigt slösande med plats på displayen.
Boken som sådan då?
Förra söndagen, under avnjutande av såväl ensamhet som kaffe på Espresso House i Sergelgången, började jag nyfiket snegla i den. Spontana kommentarer:
Inledningen på boken kändes knepig. Hackig. Framförallt språkligt, men också för att man hoppar från person till person utan att jag som läsare förstår hur de hänger ihop. Det där med språket kan förstås ha något att göra med att det var länge sedan jag läste en bok på svenska. Detta åsido, kommen lite drygt 10% in i boken finner jag mig indragen i handlingen och tycker rentav att det känns svårt att sluta läsa när kaffet tagit slut och det är dags att gå vidare till biblioteket. Det bådar gott!
Och känslan höll i sig boken igenom – jag var engagerad i de olika rollfigurernas göranden och låtanden och ville väldigt gärna veta hur det skulle gå för dem.
Lite spridda reflektioner:
Det är trevligt att inte vara en allvetande läsare, utan i stället få vara med och upptäcka saker tillsammans med huvudpersonerna. Sedan är det ju oundvikligen så att man har förutfattade meningar om vad magi är och hur det fungerar – varje ny bokvärld med magiska inslag innebär ett nytt regelverk att anpassa sig till. Det är svårt att hålla isär dem. Här har man ändå lyckats ganska bra med att inte vända upp och ned på vad jag redan, baserat på andra lästa böcker, tycker mig veta.
Och lite kan jag nog frigöra mig från tidigare lästa fantasyböcker tack vare att det här är svenskt. Det utspelar sig i Sverige och hamnar därmed automatiskt närmare min verklighet, varför det också krävs mindre åthävor för att bli trovärdigt. Hur som helst känns allt lite mer möjligt än jag tror att det hade gjort om historien utspelats i exempelvis Chicago eller Cincinnati, långt där borta på andra sidan Atlanten. En guldstjärna till den som förstår varför jag valde just dessa två städer som exempel.
Hela diskussionen kring hur språket (ens modersmål, kontra originalspråk, kontra översättningar) och miljön (välbekant/främmande) påverkar upplevelsen av ett litterärt verk är intressant, men här och nu finns varken tid eller plats för den. Igenkännandet är ett mäktigt vapen, kan vi väl i alla fall konstatera.
Men åter till boken.
En praktisk sak som jag reflekterade över var att kapitlen var rätt korta, vilket är bra när man läser i korta pass – det blir lätt att hitta ett bra ställe att avbryta på under resan till jobbet eller när ögonlocken blir alltför tunga, där hemma i sängen.
När jag så här efteråt funderar på karaktärerna minns jag att jag blev lite besviken över att precis hinna börja lära känna, och bli nyfiken på, både Elias och Rebecka. Och så alldeles för snart få mattan bortryckt under mina känslomässiga fötter.
Vad gäller de övriga känns rektorn kanske en smula meningslös, men jag får anta att hon återkommer och får lite mer substans – det här ska ju ändå bli en trilogi. Linnéa vill jag också veta mer om, liksom Ida. Och Nicolaus. Vanessa, Anna-Karin och Minoo känner jag mig i alla fall ganska väl bekant med. Samtliga har potential att utvecklas och jag ser massor av mängder av möjligheter inför kommande delar.
Jag fick frågan av en kompis om vad jag verkligen tyckte om boken och det är ju alltid svårt att svara på. Den är nog inte tänkt till en så mogen publik som mig, men jag skulle ändå säga att den absolut är läsvärd ändå. Hela grejen med fantasy i mellanmjölkens land tycker jag är väldigt trevlig och något jag vill uppmuntra. Mer! Petitesser som småmissar i korrektur och redigering samt språkliga formationer som i mina ögon mest luktar anglicismer lyckas jag bortse ifrån – de störde en liten aning där och då, men förminskar ändå inte boken för mig. Jag tänker defintivt läsa även de kommande böckerna!
Nu vet jag ju att nästa del, Eld, också finns utgiven och frågan är om jag ska kasta mig över den nu. Eller om jag ska låta Engelsfors vila. Jo, jag väntar lite med den.
Världsproblemet blir då: vad ska jag läsa härnäst? Jag har sån beslutsvånda…
Tryckt & kränkt