Man lever så länge man lär

Relax

Den här boken hittade jag i Fantasy-hyllan på Bibliotek Plattan under vår senaste kulturdag. Jag hade inte hört talas om vare sig boken eller dess författare tidigare, men baksidestexten gjorde mig nyfiken och jag blev inspirerad att välja den som mitt första bibliotekslån sedan skoltiden. Det var alltså väääldigt länge sedan sist!

My name is Peter Grant, and I used to be a probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service, and to everyone else as the Filth.

My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – ”We do paperwork so real coppers don’t have to”. Then one night I tried to take a witness statement from a man who was already dead but still disturbingly voluble… and that led me to Inspector Nightingale, the last wizard in England

And that, as they say, is where the story really starts.

På baksidan står även en beskrivning av själva handlingen i boken, men den är inte så viktig i sammanhanget. Det jag främst gillar är huvudpersonens självdistans och hans/författarens torra humor. Boken är verkligen så brittisk som jag hoppades när jag läste baksidestexten. För mig är det här en typiskt bra engelsk kriminalserie, om än i bokform snarare än den tv-serieform som historiskt sett är min främsta källa till erfarenhet av britkrim. Skillnaden mot de tv-serier jag sett (och gillat) är att det i denna förekommer övernaturliga inslag. Som för övrigt faktiskt inte känns så förskräckligt onaturliga, egentligen. Spöken förekommer ju t.ex. även i vår verklighet (därmed inte sagt något om huruvida de faktiskt existerar).

Peter Grant är lojal och plikttrogen, smått vetenskapligt lagd, öppensinnad, nyfiken, vetgirig, snabbtänkt och intuitiv. Han är inte den som tror eller förväntar sig att andra har alla svar utan gör sina egna efterforskningar och undersökningar. Han förbrukar en eller annan mobiltelefon under sina egenhändigt sammansatta experiment för att försöka förstå och förklara den magi han under ledning av Nightingale försöker lära sig att använda och bemästra. Det jag kan ha vissa invändningar mot är att han är lite för smart och snabbtänkt och på lite väl lösa grunder råkar göra precis rätt saker, men det kanske rättar till sig längre fram.

En annan sak jag gillar är mängden historiska referenser och den där känslan av att den bild jag har av en god brittisk utbildning, med latin och litteraturhistoria och en massa annat sådant där jag gärna ser som onödigt trams, faktiskt är till nytta i hans arbete. Klassisk dockteater såväl som vanlig teater spelar en roll i denna bok. Och miljöerna i boken är bitvis sådana jag besökt i verkligheten. Bow Street t.ex. Covent Garden not so much, men det blir definitivt ett besöksmål nästa gång jag kommer till London. Det skulle förresten inte förvåna mig om Jack the Ripper eller Sherlock Holmes dyker upp någonstans i serien. Det känns som om allt kan hända, men att man absolut kan förvänta sig sådant som är klassiskt brittiskt.

En stycke jag roades av som kanske ger en liten aning om känslan i boken:

Rush hour was almost in full flood when I got on the train, and the carriage was crowded just short of the transition between the willing suspension of personal space and packed in like sardines. I spotted some of the passengers eyeing me up as I took a position at the end of the carriage with my back to the connecting door. I was sending out mixed signals, the suit and reassuring countenance of my face going one way, the fact that I’d obviously been in a fight recently and was mixed race going the other. It’s a myth that Londoners are oblivious to one another on the tube: we’re hyper-aware of each other and are constantly revising our what-if scenarios and counter strategies. What if that suavely handsome yet ethnic young man asks me for money? Do I give of refuse? If he makes a joke do I respond, and if so will it be a shy smile or a guffaw? If he’s been hurt in a fight does he need help? If I help him will I find myself drawn into a threatening situation, or an adventure, or a wild interracial romance? Will I miss supper? If he opens his jacket and yells ‘God is great’, will I make it down the other end of the carriage in time?

Jag ser fram emot att få följa Peters framtida utveckling som person, polis och trollkarlslärjunge. Som tur är finns det ytterligare två böcker i serien och en tredje är planerad att komma ut nästa år. Det jag funderar på är mest bara om jag ska läsa dem på papper eller i elektronisk form. Nästa del i serien verkar bara finnas att låna på Medborgarplatsens bibliotek och min Kindle borde levereras vilken dag som helst, så det ligger nära till hands att skaffa boken i Kindle-version. Men då vill jag ju även ha den första boken i e-version. Det är oerhört praktiskt att kunna söka bakåt när det dyker upp referenser till personer, platser och händelser som man inte minns – det märker jag när jag läser Kim Harrisons böcker om Rachel Morgan.

Alltså: i det här fallet kan man nog påstå att bibliotekslån leder till bokinköp!

Jag läste förresten också Daniels blogginlägg om science fiction/fantasy och vad han tycker är problematiskt med framförallt den senare genren. Missa heller inte kommentarerna under inlägget – värt att läsa och delta om man har något att säga. Jag tänkte kasta mig in där själv och kommentera, men Disqus krånglade så jag kom av mig och nu ids jag inte plocka upp tråden igen. Men jag tycker i alla fall att det vore intressant att höra vad Daniel skulle tycka och tänka om den här boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: