Dagens nageldesign: turkos frost

Det har blivit nästan för enkelt att bildblogga… direkt från telefonen. Eh, jag menar min lilla surfmaskin – för det är ju det den är mest.

Dagens nageldesign: svart med stjärnfall

Egentligen skulle jag skicka bilden via Twidroid/Twitter, men upptäckte ett menyval för WordPress och kunde förstås inte motstå frestelsen att prova.

Blå sommarkärleksnaglar

Idag har jag varit hos Nagel-Jane och fått nya naglar. Eller rättare sagt, fått mina befintliga uppfräschade. Det tog strax över två timmar.

Och när resultatet blir så här anslående (se bild) måste jag ju fotografera naglarna. Vilket jag brukar göra, däremot publicerar jag bara ibland.

Dekorationsvalet från innan idag kan jag inte alls hitta på bild. Guld eller brons, metallic. Bara lack. Så diskret att vännerna kommenterade det.

Idag hade jag med mig min egen lack då jag var sugen på riktigt rejält blå naglar och jag vet att Jane inte brukar ha sådan färg hemma. Sedan tyckte jag att enbart lack kanske skulle bli lite tråkigt och valde därför ut två små dekorationer. Visst är det väl sommar och kärleksvecka?

Fotograferingen ägde rum på balkongen eftersom det fortfarande var ljust nog och jag tog bilder med Hero:n för att skicka ut via Twitpic/Twitter. Jag tog även några med IXUS:en då jag ju vet att Hero:n tar kassa bilder. När jag sedan tittade på IXUS-bilderna, medan sambon lekte med sin nya Canon EOS 7D, slog det mig att där fanns en möjlighet att kombinera och sålunda bad jag honom plåta min hand hållande IXUS:en i bildvisningsläge – på så sätt skulle man kunna se båda dekorationerna i samma bild. Jag måste säga att resultatet blev över förväntan och man ser också att IXUS är välanvänd.

Vad jag gjorde i jul när jag inte bloggade

Snowflake bidrog med några utgångspunkter för ett blogginlägg: inläggsrubriken samt orden grön, kudde, snö, Jimmy och rodna. Dessutom påminde hon om sin djupa lärarinnerynka och gav mig 24 timmar, vilket borde ge deadline runt midnatt.

So here we go…

När jag inte bloggade så uppdaterade jag inte heller min Facebook-status, vilket är (har jag hört) vad en icke oansenlig del av den nätanslutna mänskligheten numera ägnar sig åt i tid och otid.

Jag har läst ett antal historer om hur folk framme vid altaret halar fram sina mobiltelefoner och ändrar sina statusmeddelanden. Hur många bröllopspar gör verkligen detta, egentligen?

Andra historier handlar om personer som, efter avslutad (får man väl hoppas!) sexakt sätter sig vid datorn för att informera världen om vad de just varit med om. Jamen, gud så spännande. Inte.

Till en del kan jag förstå varför man gör det förstnämnda, men det sistnämnda? Jag begriper det inte, men har förstått att alla inte delar min bild av att sexliv är något privat. Vad vill man åstadkomma (om man nu inte är så oerhört nätberoende att man inte klarar av att vara borta från nätet någon längre tid)? Hoppas man göra någon grön av avund? Men hur vet man i så fall om man uppnått önskad effekt?

Det där är faktiskt något jag gillar med nätet. När jag tar del av information är det normalt ingen som vet att jag gjort det, eller för den delen vet hur jag reagerade. Om jag verkligen läste och tog in innehållet eller om jag bara kastade en snabb blick och gick vidare.

Skrev mer eller mindre fåniga saker på Twitter gjorde jag däremot definitivt. Det är främst där man kan få en aning om sådant jag gör och tänker under både var- och helgdagar. Så här efter julafton har jag med fördel suttit i fåtöljen i vardagsrummet, med datorn i knät. Tryggt och bekvämt vilandes på min julklapp till Boyfriend – en s.k. surfkudde, som visade sig vara mycket bättre än jag väntat mig.

Vad räknas till jul, förresten? För mig är det julledigheten, som ju detta år är ljuvligt lång. Vi var lediga hela julveckan och åkte de första dagarna lite hit och dit för att handla och förbereda julmat och -klappar. Det var nästan precis som jul traditionellt ska vara eftersom vi faktiskt hade snö här i stan. Och delvis har ännu.

Men vad svårt det är att minnas när vi hade vad! Jag minns att det regnade när vi kollade in Eddie Izzard (Stripped) på Hovet 19/12, men sedan har det mestadels varit snö. Idag har det varit några plusgrader och mycket har smält bort. Resterna skrapas bort från gatan utanför i detta nu. Sannolikheten att någon av traktorförarna heter Jimmy är nog ganska låg. Men de kör som fasen – både traktorn med plog och den med skopa. Och det ser jag som oerhört positivt med tanke på att tystnad definitivt underlättar nattsömn. Alltså, jag förmodar att de blir snabbare klara om de hastar.

Dagens mumsiga middag bestod av varmrökt röding (apropå att rodna, va? det var min association till ordet eftersom skinnet ju är delvis rött) i kombination med rotsaksgratäng. En hel firre var det som berövades sitt skinn såväl som kött. Smaken var angenäm och heller inte för salt, vilket annars ofta är fallet med rökta produkter.

Annars kunde jag väl skriva om mina kinder, efter att ha druckit både vin och blåbärsgrogg-på-burk samt gjort ett tappert försök att baka drömmar (jo, det blev nästan mitt i natten). Alkohol och värme, särskilt i kombination, får ofelbart mina kinder att rodna. Huruvida drömmarna blev en succé eller ett misslyckande är ännu inte avgjort. Smaken verkar okej, men konsistensen mer tveksam.

I morgon blir det besök hos Nagel-Jane. Nuvarande gröna färg ska förbytas i… ja, jag vet inte. Kanske blir det julrött med silverkant, eller så låter jag mig frestas av någon annan rolig färg ur hennes reakorg. I övrigt står det nog inget stenhugget på schemat.

Så skönt det är att vara ledig!

Pust. Nästa gång får det bli en helt fiktiv historia.

(detta var nog en för mig nyttig övning i imperfektion)

Veckans glamour

Jag gjorde mig av med de lila piraterna för att prova mitt spontanköpta blå lack i några dagar innan det åter var dags för besök hos Nagel-Jane.

De som följt mig på Twitter eller kommunicerat via IM vet att jag haft vissa problem med att skriva snabbt och rätt på grund av att de blivit för långa. Det är de inte längre. Faktum är att det går hur bra som helst att skriva. Det är inget problem att ha naglar, om man bara håller dem lite lagom långa. Okej, det är alltid enklare att knappa om man (som jag förr) knappt har några naglar alls, men strunt samma. Så här blev dagens skrikrosa resultat:

Crumpler och piratiska naglar

Crumpler-butiken ligger inte alls långt från Tullys så varför inte förevisa dess fröjder för Knusselboskan, när hon nu ändå var och hälsade på här i stan?

Ja, jag söker gärna anledningar att besöka butiken. Igår hittade jag en.

Lite bävade jag för att någon av de två försäljare jag träffat förut skulle jobba nu också – och skratta åt mig för min begeistring. Men det var som tur var ingen av dem utan en tredje, dittills okänd, person som stod bakom disken.

Väl i butiken klappade jag om och förevisade gamla favoriter och tänkte och velade och ville och bestämde mig. Men nej, mitt Mac-fodral fanns inte inne.

Nåja, det var väl inte meningen då.

”Men jag kan beställa hem den”, sade killen bakom disken.

Ytterligare en kort tvekan, men sedan sade jag okej och lämnade namn och telefonnummer och nu väntar jag så klart otåligt på att bli kontaktad. När jag får den ska jag traska ned på fiket med min Mac i väskan, bara för att. Nej, just det – för att kolla att Ipredia–nätet funkar där nere. Så var det, ja.

Jag har alltså beställt en liten ”fodralväska” till min Mac. En med handtag och axelrem. Precis den jag gillade redan första gången jag var inne i butiken och förälskade mig i sortimentet, men konstigt nog inte nämnde i blogginlägget.

I ovan nämnt inlägg visade jag även mina då nyfixade naglar, i rött och svart, som jag trivts ypperligt med sedan dess. Lustigt nog har jag även denna gång precis varit och fått naglarna fixade. Nu är de djupt lila och piratdekorerade. Färgen syns dåligt på bild, men jag lovar att de är mer lila än de ser ut.

Svart på rött och Crumpler

Sådana blev dagens naglar i enlighet med principen ”något annorlunda”. Rött är inte precis en färg jag normalt föredrar på mina naglar, men det börjar bli lite svårt att hitta något som inte blir frågan om att upprepa sig. Nästa gång kanske jag ska ta något riktigt konventionellt (och trist) som ljust rosa eller… klassisk fransk manikyr. Så här känns jag igen ute på stan nu i dagarna:

Efteråt blev det strosande i butiker på Söder, trots att siktet egentligen var ställt på city. Men man måste ju vara lite flexibel och emellanåt bara styra dit näsan pekar. Det är roligt att köra lite på slump och impuls.

Längsta sammanhängande tiden spenderades (ja, jag ser det som en investering och därför känns det okej att säga ”spendera” även om det inte handlar om att göra av med pengar) i Crumpler-butiken på St Paulsgatan.

Jag har hört talas om Crumpler och sett något enstaka exemplar förut, men att de hade så många och så jädrans snygga väskor hade jag verkligen ingen aning om. Jag ville köpa hur många som helst, men den jag främst fastnade för var felsydd så det blev ingen alls. Inte den här gången, just idag.

En Crumpler-väska är nästan något man skulle kunna sätta på en önskelista, kände jag. Fast det vore förskräckligt vanskligt eftersom jag är så petig vad gäller utseende. Och presentkort är lite tråkiga så jag får nog handla själv.

Jag vill börja bära omkring på min MacBook Pro, bara för att man kan ha ett sådant fint Crumpler-fodral till den… låter inte det som en bra anledning? Sir Gimp, Common Rice, Hard Suits… inte nödvändigtvis i samma färger som på hemsidan. På samma sätt blev jag sugen på att köpa en iPod Nano, bara för att kunna köpa och bära omkring den i Crumplers därtill avsedda fodral.

Jag tror att det framgår att jag blev överförtjust i Crumpler-produkterna?

Glamour till The Pirate Bays ära

Apropå teflonminne och bristande hjärnkapacitet på morgonkvisten så svor jag inom mig på tåget mot kontoret denna morgon. Jag kom nämligen på att jag, mitt i glädjen över att äntligen vara den som oförhappandes stötte på henne, glömde visa Emma mina naglar, rättegången mot The Pirate Bay till ära.

Ingen av bilderna blev särskilt bra, men dessa två (klickbara) visar i alla fall vad jag pratar om. Jag hade i vanlig ordning en tydlig plan när jag anlände till nagelsalongen, men valde i slutänden något helt annat.

Det här varianten blev riktigt skojig, tycker jag, om än varken särskilt smakfull eller snygg. Jag blir glad varje gång jag ser naglarna och fick faktiskt en hel bunt positiva reaktioner av kollegorna i projektet idag. Oprovocerat. Kul!

Ett par av mina svagheter

Jag tog en sväng in till stan igår eftermiddag. Först och främst för att komma ut och få lite luft eftersom jag suttit hemma och jobbat hela dagen. Ursäkten för att ta sig iväg var att kika efter Gotik-boken som Blackwater skrev om.

Damn you, Blackwater! sade jag högt och tydligt när jag äntligen hittade den på Akademibokhandel nummer 2 (Mäster Samuelsgatan) och insåg vilken tegelsten den är. Jösses! Att promenera hem med den i påse kändes inte som ett realistiskt alternativ till att åka kollektivt. Men jag håller med om att 99 kr är billigt för en sådan lunta.

Och när jag ändå kikade på reahögarna fastnade blicken på en bok som jag inte kunde, eller för den delen ville, motstå. Jag har länge känt att jag behövt en bok med drinkrecept och här fanns precis en sådan till ett humant pris, 129 kr. Inte så mycket att snacka om, alltså. Även den stor och tung, men inte ens i närheten av Gotik-boken.

På vägen mot Sergels Torg övervägde jag att titta in på Systembolaget också, men lämnade det lite åt slumpen – om det var öppet på vägen hem skulle jag (återigen Blackwater–inspirerad) gå in och kolla efter Primátor Premium Dark.

Och öppet var det.

På det bolaget fanns många intressanta och potentiellt goda sorter, men ingen Primátor Premium Dark såvitt jag kunde se. Jag såg bara deras Premium Lager, som säkert också är god (även om jag inte är någon lager-fan utan föredrar ale och stout, d.v.s mörka och mustiga sorter) – den fick följa med hem, den med. Tillsammans med några andra lustiga sorter – klicka på bilden om du vill läsa texten på förpackningarna. Innis & Gunn Island Cask – en öl lagrad på sällsynta ekfat? Brooklyn Black Chocolate Stout – chokladstout? Och så något mer normalt, som vad jag förstår ska vara en Josh-favorit: Krusovice Cerne.

Jag kan verkligen inte motstå frestelser eller tygla min nyfikenhet och upptäckarlusta. Det är egenskaper jag oftast bara är glad för. Så det så.

Fast jag var duktig när jag beställde Piraterna-boken (som visserligen fanns på Akademibokhandeln, men kostade mer än dubbelt så mycket) – det blev bara en ytterligare bok och den stod till och med på listan, Tipping Point.

Förresten skymtar mina extremaste naglar hittills på bokbilderna här ovan – jag har gjort det lite till en grej att det ska synas att bilderna faktiskt är mina. I vissa bilder ser/anar man även fotografen. Det är oftast medvetet och ibland rentav avsiktligt. Men för att naglarna ska synas lite extra bra kommer här ett par bonusbilder – klickbara för den som vill se dem i större format.

Lite speciella, va?

Jag har fortfarande, efter flera dagar, inte bestämt mig för vad jag tycker.

Vad tycker du om min turkosa glitterlack?

Föregående version i rött och silver (från 10/1) känns dock helt okej – kan tänka mig att göra något liknande igen. Eller så tar jag mig i kragen och slutar slösa pengar på nöjen och flärd… för det råder ebb på lönekontot och jag begriper inte varför. Helt klart dags att sätta sig ned och kolla vart pengarna tar vägen.

November- till nyårsnaglar

Eftersom ivve visade sådant intresse för julversionen av mina naglar, tänkte jag härmed tillhandahålla några nagelbilder. Den första bilden (med mörkgrå metallic) är från första gången, i mitten av november, den andra (lila med silverglitter) från slutet av november och den tredje (mörkröd med guld) är julmodellen från mitten av december. Nu är de svarta med silverglitter.

Bilderna ovan är tagna FK eller urklipp från andra bilder.

Det är svårare än man (läs: jag) tror att fotografera naglar. I dagsljus.

Eftersom min kamera skänker bilderna en rent förskräcklig detaljrikedom var det första jag lade märke till att både fingrar och nagelband var fula, torra och fnasiga. Fine, det är väl bara att smörja in händer och fingrar. Trodde jag.

Bilderna tagna därefter visade krämrester runt samtliga naglar. Inte snyggt.

Och sedan blev naglarna så blanka att man såg både mig och kringliggande hus återspeglas i dem. I och för sig rätt coolt, men ändå… Just att få själva naglarna att synas ordentligt var lite utmanande.

Men vad säger ni, är det inte lite rockervarning på mina nyårsnaglar i alla fall?

Uppfräschad flärd

Strax innan jag skulle lämna kontoret gjorde jag som man ofta gör innan man ska ge sig iväg någonstans – pudrade näsan, om vi nu ska ta till eufemismer. När jag skulle stoppa in tröjan innanför jeansen slog jag i lillfingernageln på vänster hand, med resultat att hela den pålimmade delen trillade av.

Då var det ju väldigt praktiskt att det var just nageltjejen jag var på väg till.

Hon satte på en ny s.k. tipp på den drabbade nageln och kortade, eftersom jag bad henne, av samtliga naglar så mycket det gick – de växer ju ändå snart ut och blir i vägen igen. Under i stort sett hela proceduren satt jag med färgkartan och velade hit och dit kring vilken lack jag skulle välja – beslut är som bekant svåra saker. Till slut hade jag i alla fall bestämt mig för mörklila metallic, med silverglittrig dekoration (nästa gång blir det djupröd metallic, samma glitter).

Jag har försökt fotografera resultatet, men färgen är kanske för mörk för det syns inte alls att den är lila. Kanske går det bättre i morgon, i dagsljus.

Mina händer kliar som sjutton nu på kvällen och jag tänkte att det kanske berodde på handkrämen (min första någonsin – är det inte tantvarning på det?) jag köpt, men nu märker jag ju att det kliar på alla möjliga andra ställen också så det borde vara något mer omfattande. Funderar på om jag ätit något som kanske skulle kunna ge allergiska reaktioner. Fast jag är mig veterligen inte allergisk mot något. Eller… hemska tanke – tänk om det är kontoret som ger mig reaktioner? Jag har ju faktiskt reagerat på sådant förut, fast då fattade jag aldrig att det var lokalerna som gjorde mig sjuk förrän jag flyttat därifrån och en vacker dag plötsligt blev varse att jag var symptomfri.

Gah! Det kliar och sticker och hettar. Sova kanske gör någon nytta…

Blandat och gott

Min hibiskus slog ut inatt – en trevlig liten överraskning. Jag har sett knoppen och väntat och det började kännas som om den aldrig skulle slå ut. Men det gjorde den.

… blev förskräckligt sugen på pepparkakor när jag läste om Daniels bakande och trodde att det skulle vara svårt att låta bli att köpa en burk när jag strax därefter gick för att handla mat. Det var det inte för på något sätt kändes det tydligt att det omöjligen kunde vara så gott som Daniels pepparkakor. Inte för att jag faktiskt vet hur de smakar, men jag är övertygad om att de är delikata. Ja, jag önskar också att du kunde bjuda mig! Det är inte utan att jag funderar på att samla ihop en flock folk för pepparkaksbak.

Och så har vi Anders Mildner. Jag blir bara så glad varje gång jag läser ett nytt inlägg på hans Sydsvenskan-blogg. Jag vet inte mycket om vem han är eller vilken position han har – jag ser och läser främst det han bloggar om. Och det är gott.

Apropå språkliga märkligheter så får jag mental hicka varje gång jag läser ordet ”fotölj” (överstruket för att verkligen understryka felet) – det skrivs faktiskt ”fåtölj”, era rackarns felstavare! Jag har inte för avsikt att peka ut någon enskild (det är tyvärr många som skriver så), men visst handlar det om förekommen anledning. Ordet “fåtölj” kommer för övrigt från franskans ”fauteuil” och vet ni inte hur det ska stavas kanske ni ska kalla den länstol i stället. Fast det låter inte lika skönt.

Strax före lunch plingade det till i mobiltelefonen. Ett SMS, som visste att berätta om min spikmatta som nu fanns tillgänglig för avhämtning på den gamla vanliga kioskposten. Medtag egna handdukar, står i foldern… nä, vad katten har Pistvakt med det hela att göra… medtag legitimation, stod det förstås. Spännande!

Eftersom jag hade slut på tomma dvd-skivor (bränner ned ”allt” på skiva inför en planerad konvertering av min gamla privatdator – äntligen ska det bli Ubuntu!), stod det klart att jag måste in till city efter jobbet. Och sedan till kioskposten för att hämta den nya boken i Ender-serien, Ender in Exile (direkt fortsättning på Ender’s Game) och givetvis spikmattan. Det kändes allt lite som julafton och jag ville sätta igång och läsa boken genast, men det var ju så mycket annat också. Nåja, det blir när det hinns med. Jag ser verkligen fram emot att få läsa något nytt av Uncle Orson, något som dessutom handlar om självaste Ender. Jag hoppas på att åter få den sköna Ender-känslan, som bara fanns i Ender’s Game.

Väl hemma hade jag ont i fotleden, var stel i ryggen och fruktansvärt hungrig så prioriteringen fick bli mat, spikmattetitt, vetekuddsvärmning – varvat med dvd-bränning och skrivande på detta inlägg (som legat ofärdigt för länge).

Hm, inser att jag kanske också skulle packa upp klädpåsen – trillade in på HM precis före stängningsdag och hann egentligen inte prova, men gjorde det ändå. Det blev ännu en hoodie – fast i sådan blågrön färg som jag gillar, i stället för blekröd. Ännu ett par… ja, vad säger man? Träningsbyxor – fast i mindre storlek än de förra som (jag har inte tröttnat på det ännu!) var för stora. Och så köpte jag två kjolar, som jag är långt ifrån säker på att jag kommer att använda, men jag har i alla fall undanröjt det hindret – nu är det inte brist på kjol som hindrar mig.

Jag fastnade en lång stund i den omöjliga uppgiften att ta nödtorftigt acceptabla bilder på en del av den flärd som omnämnts. Det är bara att konstatera att jag fortfarande behöver en riktig kamera. Nallefånens duger inte. Detta till trots hoppas jag att dessa (klickbara) bilder kan ge en liten aning.

Dags att lägga sig på spikmattan!

Veckans lyx och flärd

Så mycket tid det hinner gå mellan inläggen! Jag begriper inte vart tiden tar vägen. Hela veckan har jag velat skriva om ditt och datt, men det har liksom inte funnits tid. Och det gör det ju inte nu heller egentligen eftersom jag borde sova och samla kraft inför ännu en arbetsvecka, men lite egen dokumentation kan hinnas med:

I tisdags jobbade jag hemifrån och fick sedan massage. Därefter, inspirerad av Kristina (och nyfiken förstås!), beställde jag en spikmatta, och en extra vetekudde. Ja, jag vet att man enkelt gör egna kuddar, men orka… det fanns ju att köpa.

Onsdag var jag hos frissan och fick bryn och fransar färgade samt håret kapat – det blev nog nästan 2 dm kortare på kuppen. Mer än jag kanske tänkt mig, men det växer ut. Hår växer visst ungefär 1 cm per månad, förresten, så ordningen torde vara återställd i mitten av januari. Håret blev faktiskt också färgat, vilket resulterade i att jag nu är tämligen mörkhårig. Inget av det solblekta finns kvar.

Underst ligger ett lager riktigt rött – inte precis någon kopparton i det. Överst (närmast ansiktet och i anslutning till benan) ett lager av min egen färg plus mörk kopparkänsla. Och däremellan (vilket blir det mesta av kalufsen) är håret mörkt lila (eller violett, som frissan säger). Den lila färgen är så mörk att jag tycker den ser svart ut, men förhoppningsvis syns den bättre utomhus när solen skiner. Det vore skoj att ha en mer tydligt lila färg i håret, kanske som Duvornas Drottning?

Det var med en känsla av lättnad och påtaglig igenkänning jag såg mig i spegeln när jag kom hem. Äntligen känner jag igen mig själv. Den damen har jag saknat.

Torsdag var det sedan dags att få naglar. Det var länge sedan (tiden går nog att räkna i år) jag hade några egna att tala om, så jag tyckte det kunde vara på sin plats att skaffa sig konstgjorda. Eftersom det är något jag aldrig gjort förut, var det något jag såg fram emot med nyfikenhet. Först limmade hon (nageltjejen) på vad som tydligen kallas ”tippar”, vilket blev en förlängning av nageln och sedan applicerade hon akrylpasta (min benämning – det heter säkert något annat på fackspråk) över det hela. Pastan jämnades ut och blev liksom en förtjockning av nageln. Efter diverse filande och slipande och målande har jag nu vad som ser ut som fina välvda naglar på alla tio, precis tillräckligt långa för att vara i vägen när jag knappar på tangentbordet. Lacket jag valde blev detsamma som när jag skulle iväg på Sweden Rocks kickoff häromåret. Eh… det var 2005, tydligen. Fy tusan vad tiden går fort! Min indiske kollega menade att naglarna påminde om ”black pearl”, vilket förstås genast fick mig att börja drömma om Johnny Depps sparvkapten och dennes skepp. Själv kallar jag dem nog för hematitfärgade.

Nope, jag har inga bilder på håret. Händerna blev dock plåtade av nageltjejen som ville ha bildbevis på att man kan göra något även av väldigt korta naglar. Före- och efterbilder. Hon tog till och med några extra för min räkning, men jag har inte fått dem ännu. Kanske blir det något som går att lägga upp här.

Två av tre nämnda åtgärdspunkter är inte fy skam!