Hälsouppföljning

Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.

Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.

Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.

En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.

Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!

Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?

Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!

Ännu en tredje gruppträff

Förra veckans hälsospårande räknades tydligen inte som en gruppträff och därmed var dagens träff den riktiga tredje. Det hade väl varit helt okej om det inte också innebär att det är vägning först nästa vecka. Jag som så hade sett fram emot att få ännu en remsa! Svart på vitt på att det går bra för mig.

På träffen fick vi resultatet från förra veckans övningar. Mitt var riktigt uselt – det kom inte ens in på papperet där man visade olika risknivåer och sådant. Och jag som ändå fått så mycket bättre flås de senaste veckorna! Men som det också stod: ”Du har en utmärkt förbättringspotential”, vilket jag tycker är stor humor och det är precis vad jag brukar säga som kommentar till usla resultat. Här finns allt att vinna! Det kan inte bli sämre.

Och några milkshakes har fortfarande inte inkommit. Tjejen jag frågade trodde att de skulle komma först i mitten av mars. Ska jag behöva blanda och klunka äckliga soppor flera gånger per dag ända tills dess? Jag som hade hittat en sådan funktionell modell med jordgubb till frukost, potatis/purjo till lunch, bar till mellanmål och så milkshaken till middag. Perfekt variation.

Eftersom jag sedan igår kväll har känningar av en annalkande förkylning avstod jag efter mycket velande från att träna, trots att jag hade med mig träningsväskan. Jag tror att det var ett bra beslut, även om det känns lite surt att inte få träna. Jag menar, det blev ju inte ett enda pass i förra veckan så jag känner att jag har en del att ta igen. Måtte jag inte falla ur nu!

Annars fortsätter den goda trenden med lunchpromenader. Idag var det lite tveksamt med tanke på förkylningsantydan och kollegornas varningar om gräslig kyla där ute, men vi gick iväg i alla fall (om inte annat så behövde jag köpa snus och kollegan behövde mat) och valde en liten försiktig runda. Den kändes bra, men nästan snopet kort så vi bestämde oss för att ta en runda till. Visst var det kallt, men ändå inte för kallt. Allt som allt blev det en rätt okej sväng på ca 3800 steg. När vi passerade passade jag på att besöka banken och boka in en tjänsteman för tillträdet nästa fredag, så nu är även det fixat.

Förresten, stegsidan är uppdaterad med förra veckans snitt som ser väldigt bra ut på bild så där, men jag måste erkänna att tre av dagarna nådde jag inte upp till målet (som ändå är lågt satt). Och två av dagarna dubblade jag relativt målet. Jag behöver skaffa mig bättre rutiner i vardagsmotionerandet.

Hungern ger med sig

Idag har jag knappt varit hungrig alls. Delvis kanske det beror på att jag haft en massa andra saker att tänka på, som t.ex det här med att lägga skambud på lägenheter, men jag tror att kroppen börjat vänja sig. Inte har jag varit särskilt frusen heller och att jag är trött beror bara på att jag sovit för lite.

Jag blir förvånad över att så många av kollegorna kommer och frågar hur det går, ger råd och peppar i största allmänhet. Kollegor som jag inte normalt brukar prata med stannar till och kollar läget och missar nästan lunchtåget för min skull. Inte en enda har ifrågasatt vad jag håller på med eller uttryckt någon oro för att jag skulle vara ute på hal is eller farliga vägar. Det känns skönt att de har förtroende för att jag vet vad jag gör. Eller respekterar min rätt att fatta egna kroppsbeslut.

Frukosten blev en jordgubbspulversoppa, som smakade helt okej. Till lunch åt jag tomatsoppa, som också smakade okej och är ganska fyllig. Den är klart godare varm än kall. Och den andra mikrovågsugnen hade digital tidväljare så jag var nöjd med den också. Nöjd med det mesta idag, tydligen.

Till mellanmål åt jag min andra ”bar”, den med chokladsmak, och den funkade ungefär lika bra som vaniljversionen jag tog igår, d.v.s helt okej. Nu på kvällen, till middag, lyxade jag till det med en vanilj-milkshake. Där någonstans lade jag märke till att det smakade illa i munnen, men jag vet ju inte om det var drycken eller om det börjar hända saker i kroppen eller om det beror på något helt annat. Jag har i alla fall köpt både munskölj och tuggummi så jag är förberedd.

Och så köpte jag reflexer, när jag ändå var på apoteket. Är inte det en konstig produkt att sälja i en medicinbutik?

Jag behöver skaffa en shaker till så att jag slipper släpa den enda fram och tillbaka mellan hemmet och kontoret. Det vore nog ingen dum idé att köpa lite andra pulver också – nu börjar det ju liksom ta slut på min provsmakningsmeny. Bara vaniljpulvret kvar att prova och det tar jag i morgon bitti. Vilken tur då att jag ska träna i morgon! Det gäller bara att ta sig hem och packa väskan.

Jag hungrar!

Det här är min första dag med enbart måltidsersättningar och så här långt har det väl gått bra, d.v.s. jag har inte fått i mig något annat än det jag ska enligt programmet. Men jag är både hungrig och frusen och trött och önskar att det redan gått en vecka eller så, så att den inledande omställningsfasen var över. Det känns tråkigt och jag blir rastlös och lite lättretlig.

Dagen inleddes med en chokladpulversoppa, som smakade ganska äckligt men gav någon sorts mättnadskänsla. Jag tog mig friheten att bli sen till jobbet och att gå till den något mer avlägset benägna tunnelbanestationen i stället för till min vanliga. Dit var det cirkus 1800 steg. Jag ska kolla hur långt det är till den vanliga stationen också, tror inte att det är särskilt stor skillnad. Ett halvt kvarter hit eller dit. Jag gissar på 1450 steg, så får vi se sedan om jag ens ligger i närheten.

Det är lite roligt att ha koll på antal steg (någon nördgen, säkert) och vet man hur långa olika sträckor är blir det lättare att planera gåendet i relation till uppsatta mål. Vilket är jämförbart med att agera ögontjänare, men vad tusan – att man gör något av fel skäl förminskar ju inte bedriften eller ogiltiggör resultatet. Hu, ordhjärnan funkar inte till 100%.

Chokladsoppan räckte förvånansvärt långt (kanhända för att jag drack närmare en liter vatten under förmiddagen), men en halvtimme innan det var dags för lunch började magen knorra. Nu provade jag potatis- och purjolökssoppan, och då inte bara blandad utan även värmd – den sortens mat ska ju inte ätas kall. Soppan var helt okej och ganska fyllig. Nästan krämig. Möjligen skulle jag önska lite mer kryddor, men det får jag ju lägga till om jag vill. Jag kände mig helt nöjd efteråt.

Mikrovågsugnens vridreglage för inställning av tid var väldigt inexakt, vilket irriterade mig eftersom det blev omöjligt att avgöra om den stod på en eller tre minuter. Eller något annat. I morgon ska jag kika närmare på den andra mikron.

Redan en dryg timme efter lunchen började magen knorra igen. Jag drack mer vatten och försökte förlora mig i jobbet, men det gick inte särskilt bra. Frös gjorde jag också, men det står inte helt klart om det beror på verklig kyla i mitt rum eller om det bara är näringsbristen som gör sig påmind. Jag brukar ju bli iskall om fingrarna när jag är trött och/eller behöver äta, men PF tyckte att mitt rum kändes kallt, definitivt kallare än hans. Nåja, det kan ju vara en kombination av orsaker också. Och egentligen är det oviktigt, men jag tror på näringsbrist.

När GP vid fyratiden tittade förbi var jag snabb att haka på och nu undrar jag hur jag ska klara av att vänta tills det blir dags för middag. Mat, mat, mat. Det är nästan allt jag kan tänka på just nu. Eller rättare sagt: det är hungern jag tänker på, för någon mat är och blir det ju inte frågan om. Och det är inte så att jag längtar efter mat heller, det är bara det att kroppen är hungrig. Och med rätta, eftersom den hittills idag inte fått mer än 450 375 (ni ser, hjärnan funkar inte bra!) kcal. Det är lite. Och sålunda spritt språngande normalt att vara hungrig.

Jag ska ta och rensa ur kylskåpet så att där verkligen inte finns något att äta. Som läget är nu börjar det nyligen påbörjade Bregott-paketet se lockande ut. Den halvtomma Polly-påsen på bordet i vardagsrummet har dock ingen dragningskraft på mig. Socker är (vilket jag är tacksam för!) inte riktigt min grej, jag tycker det mest smakar artificiellt. Ska jag ha något sött väljer jag hellre honung. Men visst, jag har haft ett antal godisfrossor på sistone – därav påsen på bordet. Men är det något jag inte skulle kunna motstå så är det chips. Salta och flottiga chips…

(här tog jag en paus för att genomföra rensningen – bara för säkerhets skull, för jag är verkligen förskräckligt hungrig…)

Planen för kvällen i övrigt handlar om att ta ett varmt bad för att försöka tina upp en frusen själ, och sedan möjligen hänga på nätet ett tag — det kan ju ha hänt något viktigt — och/eller fortsätta extrahera enskilda låtar ur mina Rekyl-inspelningar (mp3 från vinyl). Jag kom visst av mig efter den första plattan.

Men det allra viktigaste, det jag otåligt väntar på… är att det ska bli middagsdags. Hur många ”hungrig” skrev jag i texten?