Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘trivia’

Språk och kommunikation

Jag har alltid haft lätt för språk. Om det var därför, eller för att, jag ständigt läste böcker i yngre dagar vet jag inte – det kan till och med ha varit båda delarna, d.v.s. att jag hade fallenhet för språk och dessutom utvecklade förmågan. Hur som helst står det klart att jag har en förkärlek för språk och kommunikation. Många gånger blir det mer hatkärlek; det existerar mycket dålig kommunikation. Och då menar jag verkligen både att det finns en stor mängd kommunikation som är dålig och att det finns kommunikation som lyckas exceptionellt dåligt.

Vad gäller kommunikation inser jag att det inte enbart gäller verbal sådan, men eftersom jag är kass på att teckna och fotografering tar en massa tid och tanke blir det främst ordmässigt jag ägnar mig åt kommunikation så där i vardagslag. Jag är som sagt dålig på att teckna, men det var kul att se hur jag, på kursen i förra veckan, med mycket enkla skisser lyckades förmedla budskapet bättre än övriga gruppmedlemmar med sina alltför detaljerade teckningar. Koncist, baby!

Ja, och så har vi den inte helt oväsentliga korporala kommunikationen, förstås. Den som inte alltid är så fullt medveten och utförs med hjälp av kroppsspråk. Jag har verkligen inget bra pokerfejs. Till stor del är detta dock avsiktligt, för att jag strävar efter att vara så tydlig som möjligt i kommunikationen och därför accentuerar talande såväl som lyssnande med miner och gester – för att slippa missförstånd, men också för att det sparar både min och andras tid och energi. Att tolka otydliga framställningar kostar energi som kunde användas bättre!

Och det är en av de tankar som dyker upp i huvudet när jag läser ett kapitel i en av böckerna som utgör kurslitteratur för den just nu aktuella kursen, Introduktion till Cloud Computing, fast med tydlig kommunikation i åtanke borde den snarare heta ”Introduction to Cloud Computing”, eftersom den ges helt på engelska.

Boken är strukturerad så att det blir lätt att ta till sig dess information eftersom den börjar från grunden och talar om när begreppen kommer att utvecklas mer längre fram, så att jag lugnt kan fortsätta läsa i den ordning det är skrivet i stället för att göra slalomsvängar på nätet för att hitta innehåll att fylla begreppen med.

Det som drar ned upplevelsen är mängden ord och omständliga formuleringar. Jag tänker att författarna skulle ha behövt hjälp av ett proffs på bokskrivande, som gett dem i uppgift att koncentrera språket och skärpa formuleringarna. Nu blir jag distraherad av överflödet, och alla flummiga begrepp som låter ungefär likadant. Det är hårt arbete att läsa och extrahera essensen av det [be]skrivna.

Det är allt tur att jag kan det här med språk!
Eller så är just det främst något som ligger mig i fatet…

Där någonstans närmar vi oss funderingen som födde denna text. Borde jag inte kunna utnyttja min förbaskade språkkänslighet till något konstruktivt (eller rentav lukrativt) i stället för att gå omkring och bara bli störd av språkliga konstigheter?

Ett exempel på konstruktivt användande jag ägnar mig åt är t ex på jobbet, där jag redan idag investerar en hel del tid och tanke i kommunikativa aspekter. Det är inte omöjligt att jag är ensam om att veta precis hur mycket det rör sig om. Särskilt viktigt är det i programkoden där resultatet kommer att läsas väldigt många fler gånger än det skrivs, och av flera personer med olika erfarenheter. Jag tänker att ju fler utvecklare vi är som arbetar i och med samma kodbas, desto viktigare är det att koden tydligt kommunicerar vad den har för uppgift. Ingen av oss i cirka dussinet kan förväntas ha järnkoll på alla krav och hela historiken, så jag ser det som min uppgift i egenskap av god utvecklare att skriva koden så att den förklarar och varligt leder mig och andra på rätt väg. Ibland tänker jag att det är sådant som tydligt skiljer nybörjare från erfarna, men dessvärre tror jag inte att erfarenheten behöver betyda särskilt mycket. Jag har träffat på för många garvade programmerare som skriver överkomplicerad kod.

Ett annat exempel, utanför mitt arbete, är sambons forskning och skrivande av artiklar. Där bistår jag periodvis med hjälp genom att läsa det skrivna, ställa frågor om det som verkar oklart och föreslå förbättringar i språkligt hänseende. Personligen tycker jag att det fungerar bra, och där kommer då också tanken om hur det skulle vara att göra något liknande i ett yrkesmässigt sammanhang. Eller på annat sätt, på riktigt, använda intresset för språk och kommunikation.

Idag har jag inget svar, men skickar väl ut detta i universum så får vi se senare.

Annonser

Mer omsorgsfull än snabb

Efter viss vånda och en hel del prokrastinering plus en vecka eller två med virus och efterföljande sviter därav har jag i helgen gjort ett par online-tester, eftersom det finns folk som vill veta mer om vad jag är för slags djur. Jag själv också.

Det första testet jag gjorde handlade om personlighet och det visar sig att jag som vanligt blir frustrerad över otydliga frågor (herregud, om man anger något relativt måste man väl ändå tala om relativt VAD man menar!) och att jag på de flesta områden får ett resultat som ligger nära någon av ytterkanterna.

Intressant dock att resultatet hamnade exakt mitt i på ett av områdena, Abstrakt orientering, som anses beskriva personers intresse för utveckling och nya idéer.

Detta resultat beskriver personer som ofta lägger fram genomtänkta förslag till förändring, baserat på praktisk användning. De uppfattas som personer med ett bra grepp om nya idéer och hur teori omsätts i praktik. Trivs med balans mellan specifika riktlinjer och utrymme för förändring och förnyelse.

I min värld är det väldigt bra och jag tycker också att det stämmer in på mig.

I övrigt är jag ansvarsfull med känsla för kvalitet och detaljer, jobbar långsiktigt. Jag är ingen impulsiv cowboy, eller för den delen någon större visionär, och har inget stort behov av att bestämma och få min vilja igenom – samarbetar hellre än vinner. Har oftast inget problem med att ta ett steg tillbaka om andra har ett större behov av att få rätt. Mer resultatinriktad än egohävdande, kan man säga. Det finns dock enstaka människor som kan trigga ett helt annat beteende…

Annars känns det allmänt som om resultatet kanske framställer mig som mindre dynamisk och initiativtagande än vad jag är. Det är ju kul med rörelse och roligt att testa nya saker och se vad som händer… Men som alltid är det relativt och varierar med sammanhanget – och även dagsformen. Det beror på, helt enkelt. Summa summarum tror jag att jag funkar bra i de flesta rimliga sammanhang.

Det andra testet handlade om generell problemlösning.

Resultatet (d.v.s. antalet korrekta svar) hamnade över genomsnittet, men jag är inte snabb – höll mig kring rätt genomsnittlig hastighet. Jag tar tid på mig för att hitta rätt svar och presterar heller inte allra bäst under tidspress. Missade ett par frågor på slutet p g a felklick och brist på tid. Jobbigast var figurerna, där man skulle upptäcka ett mönster och välja vilken bild som passade i den sista rutan. Somliga tedde sig helt slumpmässiga, jag hittade inget mönster alls och kände mig korkad. Rangordning av förmågorna blev verbalt, numeriskt och spatialt. Det överlägset bästa resultatet fick jag på det verbala vilket inte förvånar någon (gällde även på t ex högskoleprovet), men resultatet var över genomsnittet på övriga med. Så vad gäller problemlösning är jag nog rätt okej, på det hela taget.

Tänk, här går jag omkring och duger. Bra det!

Post-con-blues

I slutet av april var det jag senast skrev något här. Det är långt mellan inläggen. Jag blev ändå lite glad över att höra att någon jag inte träffat på säkert 10 år, och knappt haft någon kontakt med under tiden, faktiskt läser bloggen ibland.

Vi träffades på årets världskongress, som hölls i Helsingfors 9-13 augusti. Där tillbringade jag en stor del av min första semestervecka i detta nådens år 2017. Kanske inte så mycket på själva kongressen som jag tänkt att jag skulle göra. Jag hade dåligt driv och tog mig oftast inte till mässområdet förrän efter lunch.

Så här veckan efter kongressen är jag förkyld, men har i alla fall lyckats göra det jag föresatt mig och som behöver göras innan vi åker till Grekland för en veckas avkoppling i 28-gradig värme – om nu temperaturen kommer att hålla sig kring genomsnittet för årstiden medan vi är där. Vi åker med vänner och det finns gott hopp om att få ta det precis så lugnt som man behöver. Jag har letat fram min Kindle och lagt den på laddning, för ett fokusområde för mig är just läsning.

(… och sedan gick tiden och inlägget blev aldrig färdigskrivet, men vad fasen, det kan väl få bli publicerat lite så här i efterhand också, d.v.s 2017-10-27…)

Annorlunda liv mellan kurserna

Jag är inne i en på sätt och vis ny period av mitt liv. Det liv som började andra halvåret 2014, då jag var uttråkad på jobbet och därför sökte universitetskurser, och som i princip rullat på sedan dess är nu (om än högst tillfälligt) över. Det känns tomt och konstigt att efter drygt två år plötsligt befinna sig mellan kurser i stället för mitt i – och att faktiskt inte ha något egentligt måste att ägna sig åt.

Jag har köpt en ny, och tystare, kaffemaskin till kontoret i alla fall. I lördags var nog första gången på länge som jag var ute på stan. Gin köpte jag också.

Nya kaffemaskinen på plats. Den är så liiiten! Och tyst. Puh! Och så är den snygg också... Gillar flaskan, den är både snygg och väldigt stapelbar. #RoslagsGin

Så vad jag ska göra med mitt liv, alltså? Frågan är mer än lite ångestfylld.

Just nu är det då i alla fall inget problem, för jag har fullt sjå med att få saker gjorda på jobbet och samtidigt undvika att jobba för mycket. Och ”för mycket” är främst frågan om att debitera för många timmar, men eftersom jag ju inte kan, vill och får jobba gratis innebär det samtidigt också att hålla arbetstiden nere. Tvärtom måste jag en tid framöver se till att jobba mindre än normalt. Komma sent och gå tidigt. Trots stor press på leverans. Ekvationen går inte riktigt ihop med mindre än att jag låter andra göra det jobb som måste göras. Svårt, det.

Jag har jobbat väldigt mycket under de här senaste månaderna medan övertid varit beordrat i projektet och då dessutom långt över angiven minimimängd. Ett tag kände jag mig rent manisk och varningsklockorna pinglade samtidigt som några av kollegorna började uttrycka oro. Omtankarna var dubbelriktade, och värmde. Flera av oss kom nog varandra bra mycket närmare tack vare detta. Brothers in arms, och vad det heter. Olycksbröder? Något sådant, och av någon anledning alltid manliga epitet. Vi är flera som sitter i båten och det har svetsat oss samman på ett väldigt påtagligt och trevligt sätt, så det är inte bara dåligt.

De flesta morgnar vaknade jag vid halv fem på morgonen, med kod i huvudet, och kunde inte somna om så det var lika bra att sätta sig och jobba direkt (om jag hade datorn hemma) eller åka till kontoret och göra samma sak. Jag lärde mig att första pendeltåget går härifrån 05:23 och att om jag åker med det så har inte frukostfiket öppnat och jag är på kontoret strax innan klockan slår sex. Vid den tiden är det ingen annan på plats och jag får äran att tända alla lamporna. Känslan är riktigt cool, men dagarna tenderar att blir väldigt långa totalt sett.

Sedan jag blev klar med kursen har det gått två veckor och arbetsveckorna har blivit kortare. Jag börjar så smått ana att det finns ett liv som inte har med jobbet eller kurserna att göra. Men jag vill inte riktigt återvända. Jag är fortfarande lite ”hög”, det är ju så ROLIGT! Samtidigt inser jag också att jag måste slappna av och vila och framförallt låta hjärnan återhämta sig – det behövs efter allt slit.

Undrar hur länge det dröjer innan jag lyckas ägna mig åt skönlitteratur igen? Så här långt har jag lyckats läsa ut två påbörjade böcker, om än båda är fack- och kurslitteratur. Jag har två sådana böcker kvar att avsluta, om jag inte minns fel, och sedan kanske det möjligen eventuellt kan bli frågan om annat. Men som det känns just nu blir det då förmodligen fler böcker inom datavetenskapsområdet.

Idag är det skärtorsdag och det blir alltså inget mer arbete förrän på tisdag – jag var smart och lämnade jobbdatorerna på kontoret när jag gick där vid tretiden. För denna fyradagarshelg finns inte många planer, men en av mina personliga önskningar är i alla fall att vistas utomhus. Jag hoppas sålunda att vädret blir rimligt lämpligt och också att jag kanske rentav får lust att motionera kameran.

Utöver detta vill jag städa en byrålåda. Putsa ett fönster. Dricka vin. Och öl!

Köpte några specialare från små partier-hörnan också. Och oj, vad jag vill köpa fler! Kees Caramel Fudge Stout hade jag t ex gärna också provat. Men man kan ju inte bära med sig hur mycket som helst... Annan gång.

Glad påsk!

Mottagning av Nexus 9

Nexus 9 – check!

Idag blev min rekonditionerade ersättningssurfplatta levererad, så det är bara att ta den i drift och fabriksåterställa samt returnera den gamla. Det borde kunna bli klart före eller under helgen. Och sedan har även surfplattan fått Marshmallow.

Apropå det så har jag opassande kläder att returnera också. Inte glömma!

Felanmälan av Nexus 9

Android version 6, a.k.a. Marshmallow, släpptes någon gång i slutet av förra året, min Nexus 9 (som jag köpte när jag började plugga för att bekvämt kunna läsa PDF:er) fick uppdateringen ganska snart därefter. Jag kastade mig genast över den och drog igång en installation. Det var bara det att det inte funkade.

Photo Vad jag än försökte med misslyckades uppgraderingen – fabriksåterställning: nope, cache-rensning: nope. Och alla andra förslag jag hittade via nätsökningar funkade också inte för fem öre. Däremot insåg jag att det var idé att kontakta support och att många av dem som haft mitt problem fått en ersättningsplatta.

Sålunda: jag behövde felanmäla den här uppgraderingen, för jag gillar plattan och vill fortsätta använda den så att köpa ny av annan modell är inte aktuellt.

Det enda rimliga sättet att felanmäla en sådan här sak, som kräver interaktion, är via telefon. Haken är att jag verkligen drar mig för att ringa telefonsamtal, oavsett om det är till främlingar eller till andra. Det är mentalt väldigt jobbigt. Ingen aning om varför, men det är så det är och jag överlever för det mesta.

Jag hittade en webbsida med telefonnummer och öppettider och uppgift om att man pratade svenska, så nu handlade det bara om att få tummen ur och ringa.

Där någonstans började den stora prokrastineringen – med 2 års garanti hade jag 2016 på mig och kunde därmed skjuta samtalet in i en obestämd framtid.

Varje gång jag var ledig eller jobbade hemifrån tänkte jag att det vore smart att passa på att ringa medan jag var hemma med både avskildhet och tillgång till plattan uppkopplad mot ett nät. Men ringandet blev liksom aldrig av. Och nej, att ringa från jobbet var inte ett alternativ (=vi gör det så svårt och krångligt vi kan).

Idag är jag arbetsbefriad eftersom jag jobbat för mycket tidigare i veckan och det kändes på något sätt att det nu var dags att få det här avklarat och ur vägen. Ni vet hur skönt det är att lägga ifrån sig en börda man burit på i evinnerlig tid?

Jadå, handlingskraften kommer delvis av att jag verkligen borde färdigställa den allra sista labben för kursen från i höstas. Men äh, jag har hela helgen på mig.

Taggad som tusan, om än med sedvanlig bävan, letade jag fram uppgifterna jag kunde tänkas behöva och ringde på klockslaget 08:00 – bara för att mötas av ett automatiskt meddelande om att de öppnade först vid 9. Hah! Min dag var igång så jag tänkte inte ens på vad klockan var annat än för dokumentationens skull.

Antiklimax.

Jag lade en påminnelse i telefonen, för det gick inte an att krokna på upploppet.

Och strax efter nio blev det faktiskt ringt ett samtal till Google-support. Seger!

Efter en halvtimmes pratande på engelska (med en dansk handläggare) stod det klart att jag skulle få hemskickat en ny surfplatta. Eller ny och ny, förresten. En ersättare. Inte fabriksny, men i gott skick. Hur säger man ”refurbished” på svenska? Google föreslog renoverad, men jag föredrar nog rekonditionerad. Inget man kan klaga på när de, för det första, inte längre tillverkas och, för det andra, jag faktiskt använt min platta i princip varje dag sedan jag köpte den.

Anyway, jag fick ett mail med länk till en webbsida där jag beställde ersättaren, som förväntas anlända någon gång 24-31 augusti och därefter återstår bara för mig att fabriksåterställa den gamla plattan och skicka tillbaka den till Google. Fraktfritt och i samma paket som ersättaren kom i. Det låter smidigt och bra.

Vet ni, det här känns så bra att jag undrar hur det kommer att gå åt skogen.

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

Etikettmoln