Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘trivia’

Annorlunda liv mellan kurserna

Jag är inne i en på sätt och vis ny period av mitt liv. Det liv som började andra halvåret 2014, då jag var uttråkad på jobbet och därför sökte universitetskurser, och som i princip rullat på sedan dess är nu (om än högst tillfälligt) över. Det känns tomt och konstigt att efter drygt två år plötsligt befinna sig mellan kurser i stället för mitt i – och att faktiskt inte ha något egentligt måste att ägna sig åt.

Jag har köpt en ny, och tystare, kaffemaskin till kontoret i alla fall. I lördags var nog första gången på länge som jag var ute på stan. Gin köpte jag också.

Nya kaffemaskinen på plats. Den är så liiiten! Och tyst. Puh! Och så är den snygg också... Gillar flaskan, den är både snygg och väldigt stapelbar. #RoslagsGin

Så vad jag ska göra med mitt liv, alltså? Frågan är mer än lite ångestfylld.

Just nu är det då i alla fall inget problem, för jag har fullt sjå med att få saker gjorda på jobbet och samtidigt undvika att jobba för mycket. Och ”för mycket” är främst frågan om att debitera för många timmar, men eftersom jag ju inte kan, vill och får jobba gratis innebär det samtidigt också att hålla arbetstiden nere. Tvärtom måste jag en tid framöver se till att jobba mindre än normalt. Komma sent och gå tidigt. Trots stor press på leverans. Ekvationen går inte riktigt ihop med mindre än att jag låter andra göra det jobb som måste göras. Svårt, det.

Jag har jobbat väldigt mycket under de här senaste månaderna medan övertid varit beordrat i projektet och då dessutom långt över angiven minimimängd. Ett tag kände jag mig rent manisk och varningsklockorna pinglade samtidigt som några av kollegorna började uttrycka oro. Omtankarna var dubbelriktade, och värmde. Flera av oss kom nog varandra bra mycket närmare tack vare detta. Brothers in arms, och vad det heter. Olycksbröder? Något sådant, och av någon anledning alltid manliga epitet. Vi är flera som sitter i båten och det har svetsat oss samman på ett väldigt påtagligt och trevligt sätt, så det är inte bara dåligt.

De flesta morgnar vaknade jag vid halv fem på morgonen, med kod i huvudet, och kunde inte somna om så det var lika bra att sätta sig och jobba direkt (om jag hade datorn hemma) eller åka till kontoret och göra samma sak. Jag lärde mig att första pendeltåget går härifrån 05:23 och att om jag åker med det så har inte frukostfiket öppnat och jag är på kontoret strax innan klockan slår sex. Vid den tiden är det ingen annan på plats och jag får äran att tända alla lamporna. Känslan är riktigt cool, men dagarna tenderar att blir väldigt långa totalt sett.

Sedan jag blev klar med kursen har det gått två veckor och arbetsveckorna har blivit kortare. Jag börjar så smått ana att det finns ett liv som inte har med jobbet eller kurserna att göra. Men jag vill inte riktigt återvända. Jag är fortfarande lite ”hög”, det är ju så ROLIGT! Samtidigt inser jag också att jag måste slappna av och vila och framförallt låta hjärnan återhämta sig – det behövs efter allt slit.

Undrar hur länge det dröjer innan jag lyckas ägna mig åt skönlitteratur igen? Så här långt har jag lyckats läsa ut två påbörjade böcker, om än båda är fack- och kurslitteratur. Jag har två sådana böcker kvar att avsluta, om jag inte minns fel, och sedan kanske det möjligen eventuellt kan bli frågan om annat. Men som det känns just nu blir det då förmodligen fler böcker inom datavetenskapsområdet.

Idag är det skärtorsdag och det blir alltså inget mer arbete förrän på tisdag – jag var smart och lämnade jobbdatorerna på kontoret när jag gick där vid tretiden. För denna fyradagarshelg finns inte många planer, men en av mina personliga önskningar är i alla fall att vistas utomhus. Jag hoppas sålunda att vädret blir rimligt lämpligt och också att jag kanske rentav får lust att motionera kameran.

Utöver detta vill jag städa en byrålåda. Putsa ett fönster. Dricka vin. Och öl!

Köpte några specialare från små partier-hörnan också. Och oj, vad jag vill köpa fler! Kees Caramel Fudge Stout hade jag t ex gärna också provat. Men man kan ju inte bära med sig hur mycket som helst... Annan gång.

Glad påsk!

Annonser

Mottagning av Nexus 9

Nexus 9 – check!

Idag blev min rekonditionerade ersättningssurfplatta levererad, så det är bara att ta den i drift och fabriksåterställa samt returnera den gamla. Det borde kunna bli klart före eller under helgen. Och sedan har även surfplattan fått Marshmallow.

Apropå det så har jag opassande kläder att returnera också. Inte glömma!

Felanmälan av Nexus 9

Android version 6, a.k.a. Marshmallow, släpptes någon gång i slutet av förra året, min Nexus 9 (som jag köpte när jag började plugga för att bekvämt kunna läsa PDF:er) fick uppdateringen ganska snart därefter. Jag kastade mig genast över den och drog igång en installation. Det var bara det att det inte funkade.

Photo Vad jag än försökte med misslyckades uppgraderingen – fabriksåterställning: nope, cache-rensning: nope. Och alla andra förslag jag hittade via nätsökningar funkade också inte för fem öre. Däremot insåg jag att det var idé att kontakta support och att många av dem som haft mitt problem fått en ersättningsplatta.

Sålunda: jag behövde felanmäla den här uppgraderingen, för jag gillar plattan och vill fortsätta använda den så att köpa ny av annan modell är inte aktuellt.

Det enda rimliga sättet att felanmäla en sådan här sak, som kräver interaktion, är via telefon. Haken är att jag verkligen drar mig för att ringa telefonsamtal, oavsett om det är till främlingar eller till andra. Det är mentalt väldigt jobbigt. Ingen aning om varför, men det är så det är och jag överlever för det mesta.

Jag hittade en webbsida med telefonnummer och öppettider och uppgift om att man pratade svenska, så nu handlade det bara om att få tummen ur och ringa.

Där någonstans började den stora prokrastineringen – med 2 års garanti hade jag 2016 på mig och kunde därmed skjuta samtalet in i en obestämd framtid.

Varje gång jag var ledig eller jobbade hemifrån tänkte jag att det vore smart att passa på att ringa medan jag var hemma med både avskildhet och tillgång till plattan uppkopplad mot ett nät. Men ringandet blev liksom aldrig av. Och nej, att ringa från jobbet var inte ett alternativ (=vi gör det så svårt och krångligt vi kan).

Idag är jag arbetsbefriad eftersom jag jobbat för mycket tidigare i veckan och det kändes på något sätt att det nu var dags att få det här avklarat och ur vägen. Ni vet hur skönt det är att lägga ifrån sig en börda man burit på i evinnerlig tid?

Jadå, handlingskraften kommer delvis av att jag verkligen borde färdigställa den allra sista labben för kursen från i höstas. Men äh, jag har hela helgen på mig.

Taggad som tusan, om än med sedvanlig bävan, letade jag fram uppgifterna jag kunde tänkas behöva och ringde på klockslaget 08:00 – bara för att mötas av ett automatiskt meddelande om att de öppnade först vid 9. Hah! Min dag var igång så jag tänkte inte ens på vad klockan var annat än för dokumentationens skull.

Antiklimax.

Jag lade en påminnelse i telefonen, för det gick inte an att krokna på upploppet.

Och strax efter nio blev det faktiskt ringt ett samtal till Google-support. Seger!

Efter en halvtimmes pratande på engelska (med en dansk handläggare) stod det klart att jag skulle få hemskickat en ny surfplatta. Eller ny och ny, förresten. En ersättare. Inte fabriksny, men i gott skick. Hur säger man ”refurbished” på svenska? Google föreslog renoverad, men jag föredrar nog rekonditionerad. Inget man kan klaga på när de, för det första, inte längre tillverkas och, för det andra, jag faktiskt använt min platta i princip varje dag sedan jag köpte den.

Anyway, jag fick ett mail med länk till en webbsida där jag beställde ersättaren, som förväntas anlända någon gång 24-31 augusti och därefter återstår bara för mig att fabriksåterställa den gamla plattan och skicka tillbaka den till Google. Fraktfritt och i samma paket som ersättaren kom i. Det låter smidigt och bra.

Vet ni, det här känns så bra att jag undrar hur det kommer att gå åt skogen.

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

Mina mobiltelefoner simmar inte så bra

Idag hände något som inte borde få hända någon, men ännu hellre inte just mig.

Mina mobiltelefoner bestämde sig ungefär vid lunchtid för att bada. Ja, båda badade samtidigt. Jag fiskade så klart skyndsamt upp dem och torkade av dem så gott det gick. På min privata telefon läckte det efteråt ändå ut vatten genom de små hålen nedtill som jag misstänker sitter framför högtalare och mikrofon. Telefonen visade sedvanlig skärmbild, men vägrade låtsas om att jag petade på displayen så… ja, obrukbar. Den kassa jobbtelefonen, däremot, tycktes fungera ungefär som vanligt så jag kunde messa sambon och berätta om missödet.

Jobbtelefonen fungerade ända tills det var dags att åka hem. Jag skulle messa sambon för att berätta att jag var på väg och vi kanske kunde mötas på vägen, men då flimrade bilden och kort därefter slocknade telefonen helt och hållet.

Tala om att jag kände mig naken, utlämnad och (paradoxalt nog, med tanke på att jag ju inte hade några hörlurar på mig) isolerad från omvärlden under resan. Ingenting av det jag brukar göra kunde jag göra, då allt beror av en fungerande mobiltelefon. Lyssna på podcasts eller böcker. Läsa böcker. Kolla Twitter. Gah!

Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jo, jag har lagt Nexus 5:an på laddning. Den var ju tänkt att bli min jobbtelefon efter att jag övergått till att använda den nyare OnePlus One, men den har legat hemma, blivit dammig och urladdad. Möjligen kan den nu åter få bli min privata telefon, i väntan på att se hur det går med OPO som väl får ligga på tork en tid alltmedan jag håller fingrar och tår i kors för att den ska återhämta sig och kunna komma igång som vanligt igen. Visst hopp finns eftersom det till slut ändå gick att stänga av den via touch.

Problemet med OPO:n är ju att jag inte har någon egentlig backup av datat i den… eller ens vet vad det är för data det handlar om. Förutom fotografier. Det borde väl främst vara de som inte synkas någon annanstans. Det är nog dags att sätta upp något slags automatsynkning av nallefoton till lämpligt ställe.

Så… den privata telefonanvändningen löses enkelt genom att gå tillbaka till Nexus. Jobbtelefon då? Tja, där visade det sig att det befintliga sim-kortet inte passar i de modernare telefoner vi har. Sambon hade dock en gammal HTC som tar mini-sim, så jag har nu lånat hans Desire HD. Android-versionen på den är 2.3.5 så det säger ju nästan sig självt att det inte håller i längden och att en mer långsiktig lösning behöver tas fram. Bland annat kan jag inte nå mailboxen eller göra tidrapportering från den. Kanske beställa ett mindre simkort och byta upp mig till en nyare lånenalle tills jag fått ordning på mina? Då vore jag redo att byta till Nexus som jobbnalle så snart den blir ”ledig” igen. Någon anledning att återgå till den gamla, trötta och nu även dränkta jobbnallen finns egentligen inte.

Bara några veckor till

Programmet de närmaste veckorna ger mig en obehaglig känsla i magen över att ha en massa saker inskrivna i kalendern utöver det sedvanliga lönearbetet, som i och för sig kommer att vara i mitt nya uppdrag, på det nya kontoret och med de nya människorna, vilket sammantaget alltid innebär ett visst mått stress. Uppdragsbytet är dock inget som ligger särskilt högt på stresslistan just nu. Ja, förutom det där att jag inte kan jobba riktigt full tid här närmast pga åtaganden.

Mängden övrigt berättigar inte riktigt känslan, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som nu ligger som en våt filt över mig och hindrar framsteg. Det jag vill är att förstå vilket hinder jag främst behöver undanröja för att lätta sinnet och ge mig fokus – som det är nu råder främst en sorts kaos i huvudet och jag kan inte tänka. Det blir lite sinnesro-bön över det hela: vad kan jag göra något åt i nuläget och vad får jag lägga på hyllan tills det går att utföra det? Jag behöver ordna tankarna för att kunna prioritera och göra det möjligt att komma vidare. Det är det som är anledningen till att jag sitter här och skriver – jag benar ut. Eller är det möjligen bara helt vanlig prokrastinering det handlar om? Hm.

Så låt se, om jag bara inventerar veckorna kanske jag förstår bättre…

Denna vecka har varit kort och känts lagom stressig – det har främst handlat om att försöka bli klar med så mycket som möjligt av den utveckling som främst jag själv jobbat med. Applikationen ska vara klar att använda fr.o.m. måndag. Jag tror faktiskt att vi kom precis så långt som det är möjligt i dagsläget, möjligen med ett litet undantag för den paketstruktur jag var ensam om att vilja justera. Nåväl, bara att försöka acceptera att det är Någon Annans Problem numera.

På måndag börjar jag mitt nya uppdrag på allvar, på riktigt, på full tid. Ja, med undantag för de enskilda dagar och tider då jag behöver vara borta från jobbet. Tentorna betraktar jag som måsten och jubileumslunchen är ett unikt tillfälle jag inte vill missa, nu när jag faktiskt fick ihop en anständig lista deltagare att bjuda in – återstår att se hur många av dem som kan och vill vara med, bara.

Så okej, första veckan blir jag borta på onsdagen pga tenta. Sedan är det tänkt att jag och äldsta vännen ska göra en dagsutflykt på lördagen. På söndagen får jag nog vara hemma och vila i alla fall. Eller nej, jobba med Python-projektet.

Andra veckan behöver jag troligen ägna en del av fredagen åt att slutgiltigt avsluta mitt gamla uppdrag. Lämna tillbaka de sista datorerna med tillbehör samt till uppdraget hörande plastkort. Och för allt det behöver jag vara säker på att de rätta tre personerna finns på plats den förmiddagen. Här finns det massor som kan skita sig, men på något sätt ska det väl ändå ordna sig med envishet.

Helgen den veckan blir antagligen den sista jag kan ägna åt Python-projektet innan det behöver lämnas in. Missar jag deadline blir det inte rättat förrän i höst, vilket i sig inte borde vara ett problem eftersom jag inte tror att jag behöver poängen ännu, men det skulle ändå kännas bäst att hålla sig till utsatt tidtabell.

Tredje veckan blir nog den jobbigaste, då jag jobbar mån-ons + fredag, tentar i Karlskrona på torsdagen och åker upp till Luleå fredag till söndag. Det blir först nästan 50 mil söderut, tillbaka hem och sedan dryga 90 mil norrut tur och retur.

Fjärde veckan… tja, jag har jubileumslunchen på onsdagen, men i övrigt verkar vara lugnt. En helt vanlig jobbvecka. Från och med då bör läget vara lugnt och stabilt igen fram till semestern. Får bara inte glömma att be om ledigt den sista måndagen, då vi bokat in en tredagarsutflykt med sambons syster plus familj.

Så… det är faktiskt bara tre veckor framåt jag behöver bita ihop. Puh!

Nu gäller bara att få grepp om Python-uppgiften. Den är svår främst för att den kräver att jag ska hitta på saker snarare än att lösa specificerade problem med hjälp av programmering. Jag ska göra ett textbaserat äventyrsspel, omfattande sju [olika] rum. Sju! Jag kanske har fantasi nog för att hitta på ett rum. Och i ett av de andra rummen kan användaren få spela mitt luffarschack. Men övriga fem rum? Där har jag i dagsläget ingen som helst aning om vad jag ska hitta på.

Än så länge har jag mest tassat omkring som katten kring het gröt, och försökt hitta en bra struktur för att hantera de allmänna spel- och rumskommandon som kan ges i samtliga rum. De olika rummen behöver fungera på ungefär samma sätt, tycker jag. Vara standardiserade. Och så måste jag ha ett sätt att lagra de olika rummens respektive objekt, som användaren ska kunna interagera med.

Jag har också tänkt på hur man skulle kunna hantera medförandet av saker mellan de olika rummen. Eller ett eventuellt sparande av spelets status. Att kunna bära omkring saker i en ryggsäck och att kunna spara spelets status ingår dock inte i grundkraven, så jag borde inte fundera på dem förrän senare.

Det här är ett problem där det faller sig naturligt att använda objektorientering, särskilt om man som jag arbetar objektorienterat till vardags, men eftersom objektorientering inte ingår i kursen vore det fel att använda det för att lösa uppgiften. Jag har läst bland redovisningarna att flera elever ändå gjort det.

I morgon ska jag banne mig implementera mitt luffarschacksrum! Jag tänker använda rummet som heter Dopey, d.v.s. Toker på engelska – eftersom det är sju rum och jag inte vill numrera dem har de fått namn efter Snövits sju dvärgar. Jag tror att det viktigaste med den här uppgiften är att sätta bollen i rullning. Det handlar anmärkningsvärt ofta bara om att få fatt i någon trådände och börja dra. Varför är det, även med den vetskapen, så förbaskat svårt att komma igång?

I morgon. Då.

Deklaration och skatteplanering

Igår fixade jag årets deklaration, d.v.s loggade in på Skatteverkets webbplats och klickade runt och läste siffror samt skickade slutligen in deklarationen. Allt såg bra ut och jag skulle som vanligt behöva betala in någon tusenlapp för att täcka skatten, för av någon anledning verkar det alltid bli frågan om att betala restskatt när jag inte har särskilda skulder med tillhörande räntekostnader.

Tanken på att återföra åtminstone en del av det reavinstbelopp (som uppstod när jag sålde förra lägenheten) för vilket jag har beviljats uppskov (avseende skatt som ska betalas) väcktes medan jag klickade runt – lite, måste erkännas, för att det är roligt att klicka på länkarna och mata in olika uppgifter och testa hur det slår på skatteberäkningen, men också för att det någonstans känns fel att ha uppskovet liggande där permanent och dessutom betala in extra skattepengar varje år för detta högst tvivelaktiga nöje. Så här skriver Skatteverket:

En schablonintäkt, som är 1,67 procent av ditt uppskovsbelopp, tas upp som en kapitalinkomst i din inkomstdeklaration. Skatten på schablonintäkten är 30 procent. Det motsvarar en skatt på cirka 0,5 procent av själva uppskovsbeloppet.

Så visst, det är ett väldigt billigt ”lån”, men jag vill ändå inte ha det kvar för evigt och sålunda tänker jag även fortsättningsvis återföra en del av beloppet varje år. Tanken är ju då så klart att fortsätta med detta tills hela uppskovet är förbrukat.

Nu i år kommer jag, p.g.a. återföringen, att behöva betala in ett ansenligt belopp i form av restskatt. Betala restskatt är inget jag nödvändigtvis vill göra framledes så jag har sett till att det månadsvis sätts in en summa pengar på skattekontot. På så sätt kan jag när jag deklarerar anpassa återföringen efter aktuellt saldo eller för den delen välja att återföra ett högre belopp och betala mer i skatt.

Jag tycker att det känns som en bra idé, men så är jag heller ingen ekonom. Någon som läser detta, har koll och kan berätta för mig vad som är bra respektive dåligt med att återföra eller inte återföra uppskovsbeloppet?

Till min förvåning visade det sig att min internetbanktjänst inte tillhandahåller möjlighet att sätta upp regelbundet återkommande inbetalningar till plus- eller bankgironummer, utan det kan bara göras gällande överföringar till egna eller andras konton. Det man får göra är i stället att antingen kontakta mottagaren och be dem dra pengarna via autogiro eller registrera enskilda inbetalningar för upp till ett år framåt. I mitt fall fungerar det senare ganska bra eftersom jag ändå kommer att behöva se över metoden om ett år, när det blir dags att deklarera.

Detta fick mig dock att undra lite över varför man gör skillnad på betalningar till bankkonton respektive plus- eller bankgiro. Jag surfar in till Bankgirot.se och läser att med ett bankgironummer styr du pengarna till vilket bankkonto du vill. Bankgironumret fungerar med andra ord som ett alias för bolagets faktiska bankkonto, vilket bl.a. gör att man kan byta konto utan att kunderna påverkas. Fint! Jag läser också att: ”Bankgirot ägs av SEB, Swedbank, Handelsbanken, Nordea, Danske Bank, Skandiabanken och Länsförsäkringar Bank.”

Vad är då plusgirot, undrar jag vidare? Plusgirot.se ger ingen tydlig information eller informationen är åtminstone inte lika lättillgänglig. Plusgirot ägs i alla fall av Nordea och verkar även kunna användas av föreningar och privatpersoner.

Jag fick förresten möjlighet att svara på en enkät på Bankgirots hemsida och de tillgängliga alternativen på en av frågorna roade mig alldeles särskilt:

    I vilken egenskap besöker du vår webbplats?

  • privatperson
  • företag
  • bank
  • programvaruföretag
  • myndighetsperson
  • journalist
  • bloggare
  • studerande
  • arbetssökande
  • anställd av Bankgirot
  • annan

Jag svarade givetvis bloggare bara för att jag tycker det är ett absurt alternativ. Och även för att jag ju faktiskt besökte sidan i samband med att jag bloggade. Tror kanske möjligen att det inte var riktigt så man tänkte när man utformade alternativen, men som man frågar får man svar. De får skylla sig själva, alltså.

Andra frågor som känns rätt absurda är t.ex. huruvida jag skulle rekommendera deras webbplats till någon annan. Som om webbplatser var något man hängde och hade mysigt på, inte något man besöker för att man söker information från eller om den som äger den. Webbplatser ska vara till nytta, inte nöje. Om det inte handlar om sociala medier förstås, men dit räknas väl knappast bankgirot.

Nåväl, nästa steg i min ekonomiska planering blir att se över mina placeringar. Det låter oerhört mycket mer spännande än vad det är. Jag ska bara se till att jag inte låter pengar ligga och lata sig på nollräntekonton längre än nödvändigt.

Dags att ta sig an den här månadens Java-uppgift!

Etikettmoln