Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘trivia’

Jag lyssnar ju inte

Idag har jag äntligen kommit mig för att säga upp mitt Storytel-abonnemang.

Jag har (tydligen) betalat dem 169 kronor per månad, under flera år, och ändå knappt använt tjänsten. Vad jag minns har jag främst lyssnat på en handfull Mumin-sagor (inlästa av Tove Jansson själv), och några av Henrik Fexeus böcker (också inlästa av författaren). Och kanske delar av enstaka andra författares alster.

Rent ekonomiskt har det varit en ren förlustaffär, vilket jag nog visste att det skulle bli redan innan jag tecknade avtalet. Det är ju så det fungerar med de icke-fysiska abonnemangstjänsterna. Man betalar, eller rättare sagt: företaget inkasserar, pengar varje månad och produkten förblir ofta tämligen oanvänd.

Problemet med alla sådana här tjänster är att jag inte använder dem. Jag gillar att ha möjligheten att göra det, men i praktiken utnyttjar jag dem/den/det sällan. Det är som att tiden inte räcker till, även om det så klart i verkligheten handlar om att jag prioriterar att använda min begränsade tid till att göra andra saker.

Eller inte göra saker, som det känns just nu.

Jag var inte särskilt aktiv innan pandemin, men nu mitt under den är det än värre, jag är rent extremt inaktiv och gör ingenting. Jobbar i mitt eget hem (för många timmar), ser på tv-serier i sambo-sällskap… löser problem i appar på egen hand in på nattkröken (tänk: sumsudoku, kakuro, nonogram, unpuzzle). Både fysiskt och mentalt är jag nog i rätt dålig form. Sämre än någonsin. Och nu är den där förbaskade våren i faggorna igen. Då livet alltid känns lite extra värre. Förstå mig rätt: jag är inte aktivt dåligt-mående. Jag orkar bara inte… bry mig.

Arbete, tv-serier och appar handlar nog mest om verklighetsflykt. De ger något att fokusera på, och engagera sig i, som inte har med mig eller mitt eget inre eller yttre liv att göra. Att hålla hjärnan upptagen så att den inte börjar tänka, på sånt jag inte vill tänka på, som gör mig ledsen och nedstämd. Verkligheten.

Ah well, allt är inte mörker och hopplöshet, även om det känns så ibland. Men vi kan väl konstatera att min tillvaro under pandemin har blivit rätt trist och jag själv har tappat orken och blivit ännu tråkigare. Jobbet är förvånansvärt välfungerade och roligt, men jag borde ju (har jag hört sägas) leva ett rikt liv även utanför det.

Djupa andetag

Jag har saknat att formulera mig i ord, känner jag. Denna vecka, på jobbet, har jag vid några tillfällen behövt kommunicera viktigheter i skrift och det är något jag tycker att jag är rätt bra på. Att tänka på hur information ska förmedlas för att bli maximalt effektiv, med minimala möjligheter till missförstånd. Sådant tycker jag är roligt, och jag uppskattar den känsla av makt det ger mig. Språklig makt.

Det där gör jag visst även i levande livet, har jag insett. När någon uttrycker sig på ett sätt som lämnar fältet öppet för olika tolkningar är jag oftast snabb att be om ett förtydligande. Jag är faktiskt inte helt klar över om det beror på att jag är dålig på att extrapolera eller snarare väldigt bra på att identifiera luddigheter. Det var särskilt ett tillfälle under veckan där jag inte själv reflekterade över att jag gjorde det, där andra noterade och log i mjugg. Vi skrattade åt det efteråt.

Fascinerande, det där att egenskaper så ofta kan bedömas som både bra och dåliga, beroende på hur en väljer att se, tolka och använda sig av dem…

En uppgift jag haft på mitt bord på jobbet har jag tyvärr bara hunnit ägna mig åt mindre än en dag under två veckor, så jag har nu gett upp och donerat den till en kollega med förutsättningar att jobba mer fokuserat än vad jag kan. Ser ni, utöver att jag sedan två veckor sitter på nytt kontor, ingår i ett nytt team och fortsätter jobba med den för mig fortfarande nya applikationen, har jag också accepterat rollen som scrum master i det nya teamet. Utöver att jag inte är helt klar över vad jag, teamet och projektet förväntar sig av mig i rollen, innebär det också att fler än vanligt kommer till mig för att ställa frågor. Arbetsro? Inget jag kan räkna med, tyvärr. Därav rubriken, för övrigt – jag behöver andas. Djupt.

Förra veckan var allmänt kaotisk eftersom projektet flyttade in på huvudkontoret där resten av verksamheten sitter, och det tog sin lilla tid för alla att packa upp och komma igång med det riktiga arbetet. För mig handlade det också om att justera arbetsmiljön så att jag slapp ha öppet bakom nacken mot inkommande trafik till vårt kontorslandskap. Min plats är nämligen med ryggen mot världen, precis i hörnet som folk måste runda för att komma in. Tack vare att jag kunde dra till mig kollegans överhylla och fick en stor krukväxt längst ut, känns platsen mindre utsatt och lite ombonad. Grönsaker hjälper. Den kan nog funka, till slut.

De första nätterna efter flytten var jag så stressad att jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om, med mer eller mindre konstant ont i huvudet. Något som förvånar är att vilopulsen ändå höll sig på en (för mig) låg nivå.

Den här veckan har all min tid (som inte tillbringats på möten och vid fikabord) ägnats åt ett problem i produktionsmiljön. Det handlade om information som var bristfällig och därför inte nått sin destination utan i stället fastnat på felkö i vårt system. Anledningen till att situationen uppstod, antar jag, var att koden var skriven för en värld där, och en tid då, integrationerna mellan de olika systemen såg annorlunda ut än idag. Programkoden är sedermera ändrad och kommer från och med i fredags att skapa korrekt information, men vi måste ju ta hand om det som fastnat sedan tidigare. Problem: informationen är inte komplett.

Den första hypotesen gick ut på att programmatiskt komplettera med saknad information och lägga tillbaka det kompletterade meddelandet på utgående kö, alternativ direkt anropa transportsystemets mottagande tjänst. Tekniska hinder satte dock krokben för oss, men vi hittade en väg att överföra informationen via mer manuell hantering. Detta undersökande tog ett par dagar fulla av samtal till höger och vänster, och löste fortfarande inte problemet med att den information som fastnat behövde kompletteras innan den kunde lämnas till mottagaren.

För att kunna lämna över informationen till någon annan måste vi dock först själva få tag i den. Initialt hade vi en närmast perfekt metod som skulle ge oss precis det data som inte gått att skicka, men det visade sig framåt torsdag att metoden då inte längre var tekniskt tillämpbar – här finns att tänka på om varför, men just nu finns inte tid för den analysen. Vi måste få tag på informationen.

Så… andra sätt att få reda på vad som inte kunnat skickas över? Ytterligare några hypoteser vi provade visade sig också vara återvändsgränder. Ett tag trodde jag rentav att vi skulle tvingas ge upp – vilket vore riktigt jävla dåligt. Pådrivande projektledare och jag svor en stund tillsammans via Skype, innan jag drog ett par djupa andetag och funderade vidare på eventuella möjligheter.

Det mesta av informationen finns lagrad i vår databas, så det är lugnt, men den felande länken finns endast i ett elektroniskt arkiv någon annanstans. Inte helt lätt att få tag i på kort varsel, men tack vare att jag samtalade med en person (i stället för att bara göra en begäran) fick jag veta att det även korttidslagras i ett närliggande system. Och därifrån kan den exporteras och ges till mig. Hurra!

Eftersom vi ändå vet det mesta om informationen kunde jag ta ut en lista att ge mottagande system, som i sin tur kunde berätta vilka poster som saknas hos dem. Där fick jag alltså en specifik mängd att arbeta med och baserat på denna skillnadslista har jag hämtat data ur vår databas och kompletterat med datat från korttidslagringen. Det tog sina timmar av bash-scriptande att få ihop det och jag tackar gudarna för att jag har scriptande i min verktygslåda. Sedan kunde jag säkert ha skrivit bättre och snyggare kod, men fulkod funkar faktiskt också.

Nu var det fredag eftermiddag och jag behövde lusläsa programkod för att förstå vilket data som används för att ge de två återstående uppgifterna. Med lite tur finns datat i något av de system jag själv har tillgång till, men annars får jag be om assistans från närliggande systems personal. Självinsikten sade mig dock att jag vid den här tidpunkten var för trött och att det var bättre att fortsätta på måndag, när hjärnan är pigg och utvilad, så det gjorde jag. Åkte hem, alltså.

Och sålunda vet jag vad jag ska göra när jag kommer till kontoret på måndag. Det är alltid skönt, tycker jag, att inte behöva fundera utan kunna börja direkt.

Apropå fikabord, som jag nämnde tidigare. Eftersom det har varit så stressigt den här veckan har jag verkligen behövt ta pauser och andas, varför jag tagit mig tid att ragga upp fikakompisar och sitta och socialisera lite också. Utanför kontorslandskapet. Jag har inte varit ensam om att behöva det, märker jag.

Andas. Det är bra, på alla möjliga sätt. Hjärnan funkar bättre med mer syre. Jobbet funkar bättre, både när hjärnan funkar och när jag pratar med andra lite friare än bara om en konkret uppgift att lösa. Förutom att det frigör kreativitet bygger fikandet också relationer och skapar omväxling som bidrar med kraft.

Ja, det är jobbigt när det hettar till så här, och jag kommer på mig själv med att dra extra djupa, lugnande andetag lite nu och då, men jag lär mig också väldigt mycket. Om systemet jag jobbar med och om verksamheten i stort, om övriga inblandade system och andra människor. Och kanske lite om mig själv också.

Som (IBM CEO) Ginni (Rometty) säger: ”Growth and comfort do not co-exist”.

Det har en tid känts som om konceptet följt mig överallt jag gått, och nu undrar jag lite om det inte var hit jag var på väg. Ny arbetsgivare, nytt system, ny roll. Det är absolut inte hysteriskt obekvämt, men definitivt mer krävande än innan. Kanske precis vad jag behöver, jag hade nog kört fast lite i min egen vardag.

Alltså, det har stört mig lite att jag hela tiden har något som är utestående, och samtidigt känner jag någonstans också ett löfte i just det otrygga. Så länge det finns ofärdiga saker kan jag inte slappna av helt, men jag vet också att det ligger saker i röret så att jag inte riskerar att hamna i total stiltje och bli helt uttråkad.

Sedan 2015 har jag ju haft universitetskurser i mitt rör, eftersom det blev tråkigt på jobbet, men situationen har ju ändrats. Den här terminen pluggar jag inget alls, men läser i stället på om sådant jag behöver i tjänsten. Det känns lite som en pendelrörelse, så jag förmodar att pendeln svänger vidare framöver också.

Andas. Nu ska vi bara komma till att göra det av fysisk ansträngning också.

Språk och kommunikation

Jag har alltid haft lätt för språk. Om det var därför, eller för att, jag ständigt läste böcker i yngre dagar vet jag inte – det kan till och med ha varit båda delarna, d.v.s. att jag hade fallenhet för språk och dessutom utvecklade förmågan. Hur som helst står det klart att jag har en förkärlek för språk och kommunikation. Många gånger blir det mer hatkärlek; det existerar mycket dålig kommunikation. Och då menar jag verkligen både att det finns en stor mängd kommunikation som är dålig och att det finns kommunikation som lyckas exceptionellt dåligt.

Vad gäller kommunikation inser jag att det inte enbart gäller verbal sådan, men eftersom jag är kass på att teckna och fotografering tar en massa tid och tanke blir det främst ordmässigt jag ägnar mig åt kommunikation så där i vardagslag. Jag är som sagt dålig på att teckna, men det var kul att se hur jag, på kursen i förra veckan, med mycket enkla skisser lyckades förmedla budskapet bättre än övriga gruppmedlemmar med sina alltför detaljerade teckningar. Koncist, baby!

Ja, och så har vi den inte helt oväsentliga korporala kommunikationen, förstås. Den som inte alltid är så fullt medveten och utförs med hjälp av kroppsspråk. Jag har verkligen inget bra pokerfejs. Till stor del är detta dock avsiktligt, för att jag strävar efter att vara så tydlig som möjligt i kommunikationen och därför accentuerar talande såväl som lyssnande med miner och gester – för att slippa missförstånd, men också för att det sparar både min och andras tid och energi. Att tolka otydliga framställningar kostar energi som kunde användas bättre!

Och det är en av de tankar som dyker upp i huvudet när jag läser ett kapitel i en av böckerna som utgör kurslitteratur för den just nu aktuella kursen, Introduktion till Cloud Computing, fast med tydlig kommunikation i åtanke borde den snarare heta ”Introduction to Cloud Computing”, eftersom den ges helt på engelska.

Boken är strukturerad så att det blir lätt att ta till sig dess information eftersom den börjar från grunden och talar om när begreppen kommer att utvecklas mer längre fram, så att jag lugnt kan fortsätta läsa i den ordning det är skrivet i stället för att göra slalomsvängar på nätet för att hitta innehåll att fylla begreppen med.

Det som drar ned upplevelsen är mängden ord och omständliga formuleringar. Jag tänker att författarna skulle ha behövt hjälp av ett proffs på bokskrivande, som gett dem i uppgift att koncentrera språket och skärpa formuleringarna. Nu blir jag distraherad av överflödet, och alla flummiga begrepp som låter ungefär likadant. Det är hårt arbete att läsa och extrahera essensen av det [be]skrivna.

Det är allt tur att jag kan det här med språk!
Eller så är just det främst något som ligger mig i fatet…

Där någonstans närmar vi oss funderingen som födde denna text. Borde jag inte kunna utnyttja min förbaskade språkkänslighet till något konstruktivt (eller rentav lukrativt) i stället för att gå omkring och bara bli störd av språkliga konstigheter?

Ett exempel på konstruktivt användande jag ägnar mig åt är t ex på jobbet, där jag redan idag investerar en hel del tid och tanke i kommunikativa aspekter. Det är inte omöjligt att jag är ensam om att veta precis hur mycket det rör sig om. Särskilt viktigt är det i programkoden där resultatet kommer att läsas väldigt många fler gånger än det skrivs, och av flera personer med olika erfarenheter. Jag tänker att ju fler utvecklare vi är som arbetar i och med samma kodbas, desto viktigare är det att koden tydligt kommunicerar vad den har för uppgift. Ingen av oss i cirka dussinet kan förväntas ha järnkoll på alla krav och hela historiken, så jag ser det som min uppgift i egenskap av god utvecklare att skriva koden så att den förklarar och varligt leder mig och andra på rätt väg. Ibland tänker jag att det är sådant som tydligt skiljer nybörjare från erfarna, men dessvärre tror jag inte att erfarenheten behöver betyda särskilt mycket. Jag har träffat på för många garvade programmerare som skriver överkomplicerad kod.

Ett annat exempel, utanför mitt arbete, är sambons forskning och skrivande av artiklar. Där bistår jag periodvis med hjälp genom att läsa det skrivna, ställa frågor om det som verkar oklart och föreslå förbättringar i språkligt hänseende. Personligen tycker jag att det fungerar bra, och där kommer då också tanken om hur det skulle vara att göra något liknande i ett yrkesmässigt sammanhang. Eller på annat sätt, på riktigt, använda intresset för språk och kommunikation.

Idag har jag inget svar, men skickar väl ut detta i universum så får vi se senare.

Mer omsorgsfull än snabb

Efter viss vånda och en hel del prokrastinering plus en vecka eller två med virus och efterföljande sviter därav har jag i helgen gjort ett par online-tester, eftersom det finns folk som vill veta mer om vad jag är för slags djur. Jag själv också.

Det första testet jag gjorde handlade om personlighet och det visar sig att jag som vanligt blir frustrerad över otydliga frågor (herregud, om man anger något relativt måste man väl ändå tala om relativt VAD man menar!) och att jag på de flesta områden får ett resultat som ligger nära någon av ytterkanterna.

Intressant dock att resultatet hamnade exakt mitt i på ett av områdena, Abstrakt orientering, som anses beskriva personers intresse för utveckling och nya idéer.

Detta resultat beskriver personer som ofta lägger fram genomtänkta förslag till förändring, baserat på praktisk användning. De uppfattas som personer med ett bra grepp om nya idéer och hur teori omsätts i praktik. Trivs med balans mellan specifika riktlinjer och utrymme för förändring och förnyelse.

I min värld är det väldigt bra och jag tycker också att det stämmer in på mig.

I övrigt är jag ansvarsfull med känsla för kvalitet och detaljer, jobbar långsiktigt. Jag är ingen impulsiv cowboy, eller för den delen någon större visionär, och har inget stort behov av att bestämma och få min vilja igenom – samarbetar hellre än vinner. Har oftast inget problem med att ta ett steg tillbaka om andra har ett större behov av att få rätt. Mer resultatinriktad än egohävdande, kan man säga. Det finns dock enstaka människor som kan trigga ett helt annat beteende…

Annars känns det allmänt som om resultatet kanske framställer mig som mindre dynamisk och initiativtagande än vad jag är. Det är ju kul med rörelse och roligt att testa nya saker och se vad som händer… Men som alltid är det relativt och varierar med sammanhanget – och även dagsformen. Det beror på, helt enkelt. Summa summarum tror jag att jag funkar bra i de flesta rimliga sammanhang.

Det andra testet handlade om generell problemlösning.

Resultatet (d.v.s. antalet korrekta svar) hamnade över genomsnittet, men jag är inte snabb – höll mig kring rätt genomsnittlig hastighet. Jag tar tid på mig för att hitta rätt svar och presterar heller inte allra bäst under tidspress. Missade ett par frågor på slutet p g a felklick och brist på tid. Jobbigast var figurerna, där man skulle upptäcka ett mönster och välja vilken bild som passade i den sista rutan. Somliga tedde sig helt slumpmässiga, jag hittade inget mönster alls och kände mig korkad. Rangordning av förmågorna blev verbalt, numeriskt och spatialt. Det överlägset bästa resultatet fick jag på det verbala vilket inte förvånar någon (gällde även på t ex högskoleprovet), men resultatet var över genomsnittet på övriga med. Så vad gäller problemlösning är jag nog rätt okej, på det hela taget.

Tänk, här går jag omkring och duger. Bra det!

Post-con-blues

I slutet av april var det jag senast skrev något här. Det är långt mellan inläggen. Jag blev ändå lite glad över att höra att någon jag inte träffat på säkert 10 år, och knappt haft någon kontakt med under tiden, faktiskt läser bloggen ibland.

Vi träffades på årets världskongress, som hölls i Helsingfors 9-13 augusti. Där tillbringade jag en stor del av min första semestervecka i detta nådens år 2017. Kanske inte så mycket på själva kongressen som jag tänkt att jag skulle göra. Jag hade dåligt driv och tog mig oftast inte till mässområdet förrän efter lunch.

Så här veckan efter kongressen är jag förkyld, men har i alla fall lyckats göra det jag föresatt mig och som behöver göras innan vi åker till Grekland för en veckas avkoppling i 28-gradig värme – om nu temperaturen kommer att hålla sig kring genomsnittet för årstiden medan vi är där. Vi åker med vänner och det finns gott hopp om att få ta det precis så lugnt som man behöver. Jag har letat fram min Kindle och lagt den på laddning, för ett fokusområde för mig är just läsning.

(… och sedan gick tiden och inlägget blev aldrig färdigskrivet, men vad fasen, det kan väl få bli publicerat lite så här i efterhand också, d.v.s 2017-10-27…)

Annorlunda liv mellan kurserna

Jag är inne i en på sätt och vis ny period av mitt liv. Det liv som började andra halvåret 2014, då jag var uttråkad på jobbet och därför sökte universitetskurser, och som i princip rullat på sedan dess är nu (om än högst tillfälligt) över. Det känns tomt och konstigt att efter drygt två år plötsligt befinna sig mellan kurser i stället för mitt i – och att faktiskt inte ha något egentligt måste att ägna sig åt.

Jag har köpt en ny, och tystare, kaffemaskin till kontoret i alla fall. I lördags var nog första gången på länge som jag var ute på stan. Gin köpte jag också.

Nya kaffemaskinen på plats. Den är så liiiten! Och tyst. Puh! Och så är den snygg också... Gillar flaskan, den är både snygg och väldigt stapelbar. #RoslagsGin

Så vad jag ska göra med mitt liv, alltså? Frågan är mer än lite ångestfylld.

Just nu är det då i alla fall inget problem, för jag har fullt sjå med att få saker gjorda på jobbet och samtidigt undvika att jobba för mycket. Och ”för mycket” är främst frågan om att debitera för många timmar, men eftersom jag ju inte kan, vill och får jobba gratis innebär det samtidigt också att hålla arbetstiden nere. Tvärtom måste jag en tid framöver se till att jobba mindre än normalt. Komma sent och gå tidigt. Trots stor press på leverans. Ekvationen går inte riktigt ihop med mindre än att jag låter andra göra det jobb som måste göras. Svårt, det.

Jag har jobbat väldigt mycket under de här senaste månaderna medan övertid varit beordrat i projektet och då dessutom långt över angiven minimimängd. Ett tag kände jag mig rent manisk och varningsklockorna pinglade samtidigt som några av kollegorna började uttrycka oro. Omtankarna var dubbelriktade, och värmde. Flera av oss kom nog varandra bra mycket närmare tack vare detta. Brothers in arms, och vad det heter. Olycksbröder? Något sådant, och av någon anledning alltid manliga epitet. Vi är flera som sitter i båten och det har svetsat oss samman på ett väldigt påtagligt och trevligt sätt, så det är inte bara dåligt.

De flesta morgnar vaknade jag vid halv fem på morgonen, med kod i huvudet, och kunde inte somna om så det var lika bra att sätta sig och jobba direkt (om jag hade datorn hemma) eller åka till kontoret och göra samma sak. Jag lärde mig att första pendeltåget går härifrån 05:23 och att om jag åker med det så har inte frukostfiket öppnat och jag är på kontoret strax innan klockan slår sex. Vid den tiden är det ingen annan på plats och jag får äran att tända alla lamporna. Känslan är riktigt cool, men dagarna tenderar att blir väldigt långa totalt sett.

Sedan jag blev klar med kursen har det gått två veckor och arbetsveckorna har blivit kortare. Jag börjar så smått ana att det finns ett liv som inte har med jobbet eller kurserna att göra. Men jag vill inte riktigt återvända. Jag är fortfarande lite ”hög”, det är ju så ROLIGT! Samtidigt inser jag också att jag måste slappna av och vila och framförallt låta hjärnan återhämta sig – det behövs efter allt slit.

Undrar hur länge det dröjer innan jag lyckas ägna mig åt skönlitteratur igen? Så här långt har jag lyckats läsa ut två påbörjade böcker, om än båda är fack- och kurslitteratur. Jag har två sådana böcker kvar att avsluta, om jag inte minns fel, och sedan kanske det möjligen eventuellt kan bli frågan om annat. Men som det känns just nu blir det då förmodligen fler böcker inom datavetenskapsområdet.

Idag är det skärtorsdag och det blir alltså inget mer arbete förrän på tisdag – jag var smart och lämnade jobbdatorerna på kontoret när jag gick där vid tretiden. För denna fyradagarshelg finns inte många planer, men en av mina personliga önskningar är i alla fall att vistas utomhus. Jag hoppas sålunda att vädret blir rimligt lämpligt och också att jag kanske rentav får lust att motionera kameran.

Utöver detta vill jag städa en byrålåda. Putsa ett fönster. Dricka vin. Och öl!

Köpte några specialare från små partier-hörnan också. Och oj, vad jag vill köpa fler! Kees Caramel Fudge Stout hade jag t ex gärna också provat. Men man kan ju inte bära med sig hur mycket som helst... Annan gång.

Glad påsk!

Mottagning av Nexus 9

Nexus 9 – check!

Idag blev min rekonditionerade ersättningssurfplatta levererad, så det är bara att ta den i drift och fabriksåterställa samt returnera den gamla. Det borde kunna bli klart före eller under helgen. Och sedan har även surfplattan fått Marshmallow.

Apropå det så har jag opassande kläder att returnera också. Inte glömma!

Felanmälan av Nexus 9

Android version 6, a.k.a. Marshmallow, släpptes någon gång i slutet av förra året, min Nexus 9 (som jag köpte när jag började plugga för att bekvämt kunna läsa PDF:er) fick uppdateringen ganska snart därefter. Jag kastade mig genast över den och drog igång en installation. Det var bara det att det inte funkade.

Photo Vad jag än försökte med misslyckades uppgraderingen – fabriksåterställning: nope, cache-rensning: nope. Och alla andra förslag jag hittade via nätsökningar funkade också inte för fem öre. Däremot insåg jag att det var idé att kontakta support och att många av dem som haft mitt problem fått en ersättningsplatta.

Sålunda: jag behövde felanmäla den här uppgraderingen, för jag gillar plattan och vill fortsätta använda den så att köpa ny av annan modell är inte aktuellt.

Det enda rimliga sättet att felanmäla en sådan här sak, som kräver interaktion, är via telefon. Haken är att jag verkligen drar mig för att ringa telefonsamtal, oavsett om det är till främlingar eller till andra. Det är mentalt väldigt jobbigt. Ingen aning om varför, men det är så det är och jag överlever för det mesta.

Jag hittade en webbsida med telefonnummer och öppettider och uppgift om att man pratade svenska, så nu handlade det bara om att få tummen ur och ringa.

Där någonstans började den stora prokrastineringen – med 2 års garanti hade jag 2016 på mig och kunde därmed skjuta samtalet in i en obestämd framtid.

Varje gång jag var ledig eller jobbade hemifrån tänkte jag att det vore smart att passa på att ringa medan jag var hemma med både avskildhet och tillgång till plattan uppkopplad mot ett nät. Men ringandet blev liksom aldrig av. Och nej, att ringa från jobbet var inte ett alternativ (=vi gör det så svårt och krångligt vi kan).

Idag är jag arbetsbefriad eftersom jag jobbat för mycket tidigare i veckan och det kändes på något sätt att det nu var dags att få det här avklarat och ur vägen. Ni vet hur skönt det är att lägga ifrån sig en börda man burit på i evinnerlig tid?

Jadå, handlingskraften kommer delvis av att jag verkligen borde färdigställa den allra sista labben för kursen från i höstas. Men äh, jag har hela helgen på mig.

Taggad som tusan, om än med sedvanlig bävan, letade jag fram uppgifterna jag kunde tänkas behöva och ringde på klockslaget 08:00 – bara för att mötas av ett automatiskt meddelande om att de öppnade först vid 9. Hah! Min dag var igång så jag tänkte inte ens på vad klockan var annat än för dokumentationens skull.

Antiklimax.

Jag lade en påminnelse i telefonen, för det gick inte an att krokna på upploppet.

Och strax efter nio blev det faktiskt ringt ett samtal till Google-support. Seger!

Efter en halvtimmes pratande på engelska (med en dansk handläggare) stod det klart att jag skulle få hemskickat en ny surfplatta. Eller ny och ny, förresten. En ersättare. Inte fabriksny, men i gott skick. Hur säger man ”refurbished” på svenska? Google föreslog renoverad, men jag föredrar nog rekonditionerad. Inget man kan klaga på när de, för det första, inte längre tillverkas och, för det andra, jag faktiskt använt min platta i princip varje dag sedan jag köpte den.

Anyway, jag fick ett mail med länk till en webbsida där jag beställde ersättaren, som förväntas anlända någon gång 24-31 augusti och därefter återstår bara för mig att fabriksåterställa den gamla plattan och skicka tillbaka den till Google. Fraktfritt och i samma paket som ersättaren kom i. Det låter smidigt och bra.

Vet ni, det här känns så bra att jag undrar hur det kommer att gå åt skogen.

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

Mina mobiltelefoner simmar inte så bra

Idag hände något som inte borde få hända någon, men ännu hellre inte just mig.

Mina mobiltelefoner bestämde sig ungefär vid lunchtid för att bada. Ja, båda badade samtidigt. Jag fiskade så klart skyndsamt upp dem och torkade av dem så gott det gick. På min privata telefon läckte det efteråt ändå ut vatten genom de små hålen nedtill som jag misstänker sitter framför högtalare och mikrofon. Telefonen visade sedvanlig skärmbild, men vägrade låtsas om att jag petade på displayen så… ja, obrukbar. Den kassa jobbtelefonen, däremot, tycktes fungera ungefär som vanligt så jag kunde messa sambon och berätta om missödet.

Jobbtelefonen fungerade ända tills det var dags att åka hem. Jag skulle messa sambon för att berätta att jag var på väg och vi kanske kunde mötas på vägen, men då flimrade bilden och kort därefter slocknade telefonen helt och hållet.

Tala om att jag kände mig naken, utlämnad och (paradoxalt nog, med tanke på att jag ju inte hade några hörlurar på mig) isolerad från omvärlden under resan. Ingenting av det jag brukar göra kunde jag göra, då allt beror av en fungerande mobiltelefon. Lyssna på podcasts eller böcker. Läsa böcker. Kolla Twitter. Gah!

Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jo, jag har lagt Nexus 5:an på laddning. Den var ju tänkt att bli min jobbtelefon efter att jag övergått till att använda den nyare OnePlus One, men den har legat hemma, blivit dammig och urladdad. Möjligen kan den nu åter få bli min privata telefon, i väntan på att se hur det går med OPO som väl får ligga på tork en tid alltmedan jag håller fingrar och tår i kors för att den ska återhämta sig och kunna komma igång som vanligt igen. Visst hopp finns eftersom det till slut ändå gick att stänga av den via touch.

Problemet med OPO:n är ju att jag inte har någon egentlig backup av datat i den… eller ens vet vad det är för data det handlar om. Förutom fotografier. Det borde väl främst vara de som inte synkas någon annanstans. Det är nog dags att sätta upp något slags automatsynkning av nallefoton till lämpligt ställe.

Så… den privata telefonanvändningen löses enkelt genom att gå tillbaka till Nexus. Jobbtelefon då? Tja, där visade det sig att det befintliga sim-kortet inte passar i de modernare telefoner vi har. Sambon hade dock en gammal HTC som tar mini-sim, så jag har nu lånat hans Desire HD. Android-versionen på den är 2.3.5 så det säger ju nästan sig självt att det inte håller i längden och att en mer långsiktig lösning behöver tas fram. Bland annat kan jag inte nå mailboxen eller göra tidrapportering från den. Kanske beställa ett mindre simkort och byta upp mig till en nyare lånenalle tills jag fått ordning på mina? Då vore jag redo att byta till Nexus som jobbnalle så snart den blir ”ledig” igen. Någon anledning att återgå till den gamla, trötta och nu även dränkta jobbnallen finns egentligen inte.

Bara några veckor till

Programmet de närmaste veckorna ger mig en obehaglig känsla i magen över att ha en massa saker inskrivna i kalendern utöver det sedvanliga lönearbetet, som i och för sig kommer att vara i mitt nya uppdrag, på det nya kontoret och med de nya människorna, vilket sammantaget alltid innebär ett visst mått stress. Uppdragsbytet är dock inget som ligger särskilt högt på stresslistan just nu. Ja, förutom det där att jag inte kan jobba riktigt full tid här närmast pga åtaganden.

Mängden övrigt berättigar inte riktigt känslan, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som nu ligger som en våt filt över mig och hindrar framsteg. Det jag vill är att förstå vilket hinder jag främst behöver undanröja för att lätta sinnet och ge mig fokus – som det är nu råder främst en sorts kaos i huvudet och jag kan inte tänka. Det blir lite sinnesro-bön över det hela: vad kan jag göra något åt i nuläget och vad får jag lägga på hyllan tills det går att utföra det? Jag behöver ordna tankarna för att kunna prioritera och göra det möjligt att komma vidare. Det är det som är anledningen till att jag sitter här och skriver – jag benar ut. Eller är det möjligen bara helt vanlig prokrastinering det handlar om? Hm.

Så låt se, om jag bara inventerar veckorna kanske jag förstår bättre…

Denna vecka har varit kort och känts lagom stressig – det har främst handlat om att försöka bli klar med så mycket som möjligt av den utveckling som främst jag själv jobbat med. Applikationen ska vara klar att använda fr.o.m. måndag. Jag tror faktiskt att vi kom precis så långt som det är möjligt i dagsläget, möjligen med ett litet undantag för den paketstruktur jag var ensam om att vilja justera. Nåväl, bara att försöka acceptera att det är Någon Annans Problem numera.

På måndag börjar jag mitt nya uppdrag på allvar, på riktigt, på full tid. Ja, med undantag för de enskilda dagar och tider då jag behöver vara borta från jobbet. Tentorna betraktar jag som måsten och jubileumslunchen är ett unikt tillfälle jag inte vill missa, nu när jag faktiskt fick ihop en anständig lista deltagare att bjuda in – återstår att se hur många av dem som kan och vill vara med, bara.

Så okej, första veckan blir jag borta på onsdagen pga tenta. Sedan är det tänkt att jag och äldsta vännen ska göra en dagsutflykt på lördagen. På söndagen får jag nog vara hemma och vila i alla fall. Eller nej, jobba med Python-projektet.

Andra veckan behöver jag troligen ägna en del av fredagen åt att slutgiltigt avsluta mitt gamla uppdrag. Lämna tillbaka de sista datorerna med tillbehör samt till uppdraget hörande plastkort. Och för allt det behöver jag vara säker på att de rätta tre personerna finns på plats den förmiddagen. Här finns det massor som kan skita sig, men på något sätt ska det väl ändå ordna sig med envishet.

Helgen den veckan blir antagligen den sista jag kan ägna åt Python-projektet innan det behöver lämnas in. Missar jag deadline blir det inte rättat förrän i höst, vilket i sig inte borde vara ett problem eftersom jag inte tror att jag behöver poängen ännu, men det skulle ändå kännas bäst att hålla sig till utsatt tidtabell.

Tredje veckan blir nog den jobbigaste, då jag jobbar mån-ons + fredag, tentar i Karlskrona på torsdagen och åker upp till Luleå fredag till söndag. Det blir först nästan 50 mil söderut, tillbaka hem och sedan dryga 90 mil norrut tur och retur.

Fjärde veckan… tja, jag har jubileumslunchen på onsdagen, men i övrigt verkar vara lugnt. En helt vanlig jobbvecka. Från och med då bör läget vara lugnt och stabilt igen fram till semestern. Får bara inte glömma att be om ledigt den sista måndagen, då vi bokat in en tredagarsutflykt med sambons syster plus familj.

Så… det är faktiskt bara tre veckor framåt jag behöver bita ihop. Puh!

Nu gäller bara att få grepp om Python-uppgiften. Den är svår främst för att den kräver att jag ska hitta på saker snarare än att lösa specificerade problem med hjälp av programmering. Jag ska göra ett textbaserat äventyrsspel, omfattande sju [olika] rum. Sju! Jag kanske har fantasi nog för att hitta på ett rum. Och i ett av de andra rummen kan användaren få spela mitt luffarschack. Men övriga fem rum? Där har jag i dagsläget ingen som helst aning om vad jag ska hitta på.

Än så länge har jag mest tassat omkring som katten kring het gröt, och försökt hitta en bra struktur för att hantera de allmänna spel- och rumskommandon som kan ges i samtliga rum. De olika rummen behöver fungera på ungefär samma sätt, tycker jag. Vara standardiserade. Och så måste jag ha ett sätt att lagra de olika rummens respektive objekt, som användaren ska kunna interagera med.

Jag har också tänkt på hur man skulle kunna hantera medförandet av saker mellan de olika rummen. Eller ett eventuellt sparande av spelets status. Att kunna bära omkring saker i en ryggsäck och att kunna spara spelets status ingår dock inte i grundkraven, så jag borde inte fundera på dem förrän senare.

Det här är ett problem där det faller sig naturligt att använda objektorientering, särskilt om man som jag arbetar objektorienterat till vardags, men eftersom objektorientering inte ingår i kursen vore det fel att använda det för att lösa uppgiften. Jag har läst bland redovisningarna att flera elever ändå gjort det.

I morgon ska jag banne mig implementera mitt luffarschacksrum! Jag tänker använda rummet som heter Dopey, d.v.s. Toker på engelska – eftersom det är sju rum och jag inte vill numrera dem har de fått namn efter Snövits sju dvärgar. Jag tror att det viktigaste med den här uppgiften är att sätta bollen i rullning. Det handlar anmärkningsvärt ofta bara om att få fatt i någon trådände och börja dra. Varför är det, även med den vetskapen, så förbaskat svårt att komma igång?

I morgon. Då.

Deklaration och skatteplanering

Igår fixade jag årets deklaration, d.v.s loggade in på Skatteverkets webbplats och klickade runt och läste siffror samt skickade slutligen in deklarationen. Allt såg bra ut och jag skulle som vanligt behöva betala in någon tusenlapp för att täcka skatten, för av någon anledning verkar det alltid bli frågan om att betala restskatt när jag inte har särskilda skulder med tillhörande räntekostnader.

Tanken på att återföra åtminstone en del av det reavinstbelopp (som uppstod när jag sålde förra lägenheten) för vilket jag har beviljats uppskov (avseende skatt som ska betalas) väcktes medan jag klickade runt – lite, måste erkännas, för att det är roligt att klicka på länkarna och mata in olika uppgifter och testa hur det slår på skatteberäkningen, men också för att det någonstans känns fel att ha uppskovet liggande där permanent och dessutom betala in extra skattepengar varje år för detta högst tvivelaktiga nöje. Så här skriver Skatteverket:

En schablonintäkt, som är 1,67 procent av ditt uppskovsbelopp, tas upp som en kapitalinkomst i din inkomstdeklaration. Skatten på schablonintäkten är 30 procent. Det motsvarar en skatt på cirka 0,5 procent av själva uppskovsbeloppet.

Så visst, det är ett väldigt billigt ”lån”, men jag vill ändå inte ha det kvar för evigt och sålunda tänker jag även fortsättningsvis återföra en del av beloppet varje år. Tanken är ju då så klart att fortsätta med detta tills hela uppskovet är förbrukat.

Nu i år kommer jag, p.g.a. återföringen, att behöva betala in ett ansenligt belopp i form av restskatt. Betala restskatt är inget jag nödvändigtvis vill göra framledes så jag har sett till att det månadsvis sätts in en summa pengar på skattekontot. På så sätt kan jag när jag deklarerar anpassa återföringen efter aktuellt saldo eller för den delen välja att återföra ett högre belopp och betala mer i skatt.

Jag tycker att det känns som en bra idé, men så är jag heller ingen ekonom. Någon som läser detta, har koll och kan berätta för mig vad som är bra respektive dåligt med att återföra eller inte återföra uppskovsbeloppet?

Till min förvåning visade det sig att min internetbanktjänst inte tillhandahåller möjlighet att sätta upp regelbundet återkommande inbetalningar till plus- eller bankgironummer, utan det kan bara göras gällande överföringar till egna eller andras konton. Det man får göra är i stället att antingen kontakta mottagaren och be dem dra pengarna via autogiro eller registrera enskilda inbetalningar för upp till ett år framåt. I mitt fall fungerar det senare ganska bra eftersom jag ändå kommer att behöva se över metoden om ett år, när det blir dags att deklarera.

Detta fick mig dock att undra lite över varför man gör skillnad på betalningar till bankkonton respektive plus- eller bankgiro. Jag surfar in till Bankgirot.se och läser att med ett bankgironummer styr du pengarna till vilket bankkonto du vill. Bankgironumret fungerar med andra ord som ett alias för bolagets faktiska bankkonto, vilket bl.a. gör att man kan byta konto utan att kunderna påverkas. Fint! Jag läser också att: ”Bankgirot ägs av SEB, Swedbank, Handelsbanken, Nordea, Danske Bank, Skandiabanken och Länsförsäkringar Bank.”

Vad är då plusgirot, undrar jag vidare? Plusgirot.se ger ingen tydlig information eller informationen är åtminstone inte lika lättillgänglig. Plusgirot ägs i alla fall av Nordea och verkar även kunna användas av föreningar och privatpersoner.

Jag fick förresten möjlighet att svara på en enkät på Bankgirots hemsida och de tillgängliga alternativen på en av frågorna roade mig alldeles särskilt:

    I vilken egenskap besöker du vår webbplats?

  • privatperson
  • företag
  • bank
  • programvaruföretag
  • myndighetsperson
  • journalist
  • bloggare
  • studerande
  • arbetssökande
  • anställd av Bankgirot
  • annan

Jag svarade givetvis bloggare bara för att jag tycker det är ett absurt alternativ. Och även för att jag ju faktiskt besökte sidan i samband med att jag bloggade. Tror kanske möjligen att det inte var riktigt så man tänkte när man utformade alternativen, men som man frågar får man svar. De får skylla sig själva, alltså.

Andra frågor som känns rätt absurda är t.ex. huruvida jag skulle rekommendera deras webbplats till någon annan. Som om webbplatser var något man hängde och hade mysigt på, inte något man besöker för att man söker information från eller om den som äger den. Webbplatser ska vara till nytta, inte nöje. Om det inte handlar om sociala medier förstås, men dit räknas väl knappast bankgirot.

Nåväl, nästa steg i min ekonomiska planering blir att se över mina placeringar. Det låter oerhört mycket mer spännande än vad det är. Jag ska bara se till att jag inte låter pengar ligga och lata sig på nollräntekonton längre än nödvändigt.

Dags att ta sig an den här månadens Java-uppgift!

Skärtorsdag

Det här är en sådan dag då jag är helt ledig medan sambon jobbar 75%, vilket ger mig egen tid. Hemma. Ensam. Massor av tid att Göra Saker™. Och sålunda har jag i vanlig ordning stora planer som det inte kommer att bli så mycket av. Ledig tid har en tendens att försvinna obemärkt, av någon underlig anledning.

Så här långt har jag druckit kaffe och kollat in veckans avsnitt av American Idol, där de 9 finalisterna efter förra veckans framträdanden, följt av folkets röstande, blev reducerade till 8. Publiken fick under programmets gång (för första gången någonsin, sades det) välja den åttonde, och detta gjordes via hashtaggar på Twitter. Weird stuff, det där. Samtidigt som jag tycker att det känns konstigt uppskattar jag också att man använder sig av hyfsat moderna sociala medier.

Vad gäller själva tävlingen är det redan svårt att hitta artister att avvara – det är så många som är kompetenta sångare och som dessutom har personligheten. Icke desto mindre har jag tre favoriter: Jax, Joey Cook och Quentin Alexander. Övriga tävlande är också bra, men de tilltalar mig inte lika mycket som de tre namngivna. Det finns dock några bubblare med potential som framtida favoriter.

Det där med sociala medier är faktiskt en av de saker jag gillar med tv-serien The Good Wife, som är en sådan vi ser det senaste avsnittet av så fort vi kan. Andra serier får vänta på en lucka, men aldrig The Good Wife… så bra är den. Men till saken: serien känns väldigt närvarande i nuet. Man använder samma nättjänster och sociala medier som ute i verkligheten, och tar ofta upp aktuella händelser eller lyckas åtminstone fabulera ihop sånt som stämmer väl överens med den faktiska verkligheten – trots att det fortfarande är helt tydlig fiktion.

Aktualiteten är för övrigt något jag tycker att den delar med The Newsroom, som tyvärr avslutades efter tre säsonger. Synd på ännu en sådan riktigt bra serie!

När vi nu ändå pratar om tv-serier är det följande, bland dem som sänds just nu, som vi följer mest aktivt (ordning: det vi senast sett ett avsnitt av ligger överst):

(aktuell säsong med dess startdatum är det som står efter namnet)

Senaste tillskottet och roligast att se just nu är helt klart iZombie – kolla in den! Från skaparna av Veronica Mars, beskrivs så här på IMDb: A medical resident finds that being a zombie has its perks, which she uses to assist the police.

På bokfronten lyssnar jag på Neil Gaiman som läser sin egen Trigger Warning: Short Fictions and Discoveries – och vilken nästan pervers njutning det är att lyssna på honom! Dessutom har jag börjat läsa City of Bones (första delen i serien The Mortal Instruments, av Cassandra Clare). Jag provlyssnade först ljudboken, men inser att jag inte står ut med att lyssna på uppläsaren så det blev en textversion i stället. Inte på papper, alltså, utan i telefon/surfplatta. För endast $3.74. Vi får se hur det går, då jag ju alltför ofta är trött i ögonen, vilket starkt bidrar till att jag numera nästan bara lyssnar på böcker. Eller podcasts.

Okej… frukost (i form av riktig mat) vid 12-tiden, d.v.s. nu, känns ju rätt lagom, med tanke på att jag varit uppe sedan strax efter halv sju – med vilket jag alltså avser säga att det är mycket hög tid att få mat i magen, som menat att det varit dags i en timme eller två. Sålunda blir det nu paus för mat och kanske lite tv. Därefter hoppas jag känna mig redo att sätta tänderna i veckans Python, vars uppgifter helst skulle ha varit både avklarade och inlämnade redan förra veckan. Mer om det och det övriga studieläget kommer säkert i ett senare inlägg.

Läskiga roligheter

Och så svänger vi helt om och gör en 180-graderssväng. Jag som hade lyckats släppa hela saken och få hjärnan att fokusera på vanliga saker igen blir tvungen att ställa om till skarpt läge. Jaja, bara att åka med. Kul när det händer lite ändå.

Apropå vanliga saker så har jag idag på jobbet roat mig med att rita (eller främst uppdatera, egentligen) ett flödesschema och ett sekvensdiagram – det händer inte varje dag precis och jag skulle behöva fräscha upp mina kunskaper kring hur de ska och borde se ut. Dessvärre misstänker jag att det inte finns några tydliga regler att följa, och kanske borde man helt enkelt nöja sig med att de förmedlar det man vill ska förmedlas. Det är ju ändå därför diagrammen finns.

I helgen blir det till att prioritera Python – uppgiften ska göras och lämnas in, har jag tänkt mig. Och så ett kapitel datasäkerhet med tillhörande inlämningsuppgift på det, så blir nog allting bra. Eller då är jag fortfarande med i matchen i alla fall. Vad gäller Java kommer det inget nytt förrän på måndag, så där är helgen fri.

Vilja men inte riktigt kunna

Ja, jag blev hemma idag. Sjukskriven, till och med officiellt och enligt konstens samtliga regler. Så snart jag slog upp ögonen i morse började jag hosta och det rev långt ned i strupen nästan som om där satt ett rivjärn. Det var helt omöjligt att somna om, då hostan endast lindrades av en mer upprätt position. Så… upp och fräscha till sig som alla vanliga vardagar, men sedan på med myskläder och så intagande av soffan. Här tänker jag nog stanna större delen av dagen.

Valnötsbröd (gjort på mix). Med vallmofrön, med sesamfrön resp helt utan frön ovanpå - lite får man ju leka! #lowcarb #glutenfritt Så här långt har jag ätit en egenbakad (om än på mix) valnötsfralla av low carb-modell och druckit det sedvanliga stora vattenglaset. Därefter fick jag i mig en rejäl balja fint hemmakaffe (=Nespresso, med mjölk- och gräddblandning) och tog mig an The Walking Dead på Netflix.

Kanske har man tittat för intensivt när man tycker att handfatets avlopp påminner om zombiernas morrande och snörvlande?

Jag blev lite less på att se ”tv”, inte minst för att jag blir trött i ögonen. Det bästa vore nog om jag kunde sova och därmed ge kroppen tid att återhämta sig utan störningsmoment från de mer cerebrala och utåtriktade delarna av min person, men att ligga platt går ju bort p.g.a. hostan så i fall får det nog bli halvliggande.

Det vore också kul att läsa vidare i Anders Jallais Spionen på FRA, men där kommer ju eventuellt de trötta ögonen in igen – om inte läsglasögonen funkar bättre än de vanliga. Förmodligen är det att halvligga och lyssna på något som är det allra bästa för mig just nu. Jag har ingen påbörjad ljudbok (har inte lyckats bestämma vilken det ska bli och uppbådat kraften att sätta mig in en ny värld), men har ett nytt avsnitt av Kodsnack, Security Now och Säkerhetspodcasten.

Seriösa studier är i alla fall inget jag orkar med idag, känner jag.

Äh, jag ser mer zombier i stället för att fortsätta vela!

Varning för virus

Det är något i min strupe som irriterar och framkallar harklingar. Och så hostar jag lite emellanåt också. Det som kittlar är troligen samma virus som sänkte GP igår och orsakade en hemmadag idag. Jag bör sålunda förbereda mig på att eventuellt också bli hemma några dagar. Det viktigaste är att skicka in tidrapporten innan fredagens deadline och det har jag redan gjort. Jag gör alltid det så tidigt i veckan som möjligt för att slippa få elaka och hotfulla mail om att den saknas i systemet.

Nu ska jag packa ihop kontoret och åka hem. Gäspar så det står härliga till – två aningens för korta nätter på raken sätter sina spår. Först var det Python-kodande som höll mig uppe och sedan blev jag kvar på jobbet för länge (gjorde dock Bra Saker™) och hann inte hem och varva ned tillräckligt tidigt för att somna i vettig tid.

Mer om mindre någon annan gång. Karriär och utbildning, tänkte jag främst.

Antagningsbesked och tillhörande val

Jag blev antagen till alla kurser jag sökte, kan man säga. Uppifrån och ned på den av mig prioriteringsordnade ansökningslistan stod det ”Antagen” överallt, ända tills antalet poäng nått det maximala man får tacka ja till. Summa summarum blev det sex kurser med ”Antagen” och sex kurser med ”Struken”.

En av de strukna kurserna ansågs jag obehörig till eftersom den krävde 7,5 hp grundläggande programmering eller motsvarande kunskaper. Visserligen har jag motsvarande kunskaper, men det verkade inte värt besväret att leta reda på någon som kan skriva ut ett intyg för att formellt få lära mig Perl (som jag jobbat med ett antal år) och Python (som jag nosat på i tjänsten och på egen hand).

Av de sex kurser jag blev antagen till har jag nu tackat ja till tre. På kvartsfart.

En av kurserna är ett paket som omfattar fyra kurser och sträcker sig över en längre period (detta bör enligt mina beräkningar handla om två år). De övriga två kurserna är tänkta att klaras av i sin helhet under vårterminen 2015.

Det här är kurserna jag tänkte ge mig på:

Webbutveckling och programmering, 30 hp fördelat på:

Inledande programmering i Java, 7,5 hp
Grundläggande datasäkerhet, 5 hp

Vi kan väl säga som så att jag inte räknar med att behöva jobba ihjäl mig med den grundläggande Java-kursen, och inte heller anstränga mig över hövan med Python-programmeringen. Så då borde det väl främst vara datasäkerheten jag skulle kunna behöva oroa mig lite för – med tillhörande tentamen i Linköping.

Jag tar dock inget för givet, utan ställer in mig på att allt kan hända i vår.

I väntan på att det ska bli dags att börja de ”riktiga” studierna roar jag mig med att studera på MIT (fast det lär inte institutet i fråga veta särskilt mycket om). MIT har nämligen något som kallas Open CourseWare, där de tillgängliggjort en mängd utbildningar som vem som helst kan ta del av via nätet. Från webbsiten når man enkelt inspelade videoföreläsningar och diverse annat kursmaterial.

Sedan förra lördagen har jag tagit mig exakt halvvägs igenom kursen som heter Introduction to Computer Science and Programming, vilket innebär att jag tittat på 13 föreläsningar på ca 50 minuter vardera. Somligt är nog så grundläggande, men det är ändå (tror jag) nyttigt för mig. Jag får en stabil grund och lär mig begrepp jag tidigare saknat, även om jag har viss kännedom sedan tidigare.

Programmeringsspråket som används är Python, vilket är kul för att jag fuskat lite i det förut och för att det verkar vara ett ganska roligt språk att använda sig av. Det här ger möjligen ett litet försprång vad gäller den kurs jag ska läsa i vår.

Jag väntar otåligt på mina nybeställda, rabatterade och fraktfria glada strumpor.

Utöver MIT-föreläsningar ägnar jag min fritid åt att läsa och lämna feedback på sambons exjobbstext, samt hänga med i den stora bunten tv-serier vi försöker följa. Vilket av detta det blir beror mycket på hur sent jag kommer hem och hur trött i huvudet och ögonen jag är. Orkar jag tänka mycket kan det bli exjobbet, bara lite: föreläsningar. Annars tv. Om ögonen fått nog för dagen lyssnar jag på James Marsters som läser Vampire Empire. Eller någon kodnära podcast.

Att det är nästan jul rör mig inte i ryggen, även om jag är förvånad över att det är så få dagar kvar nu. Antar att min brist på julinsikt har mycket att göra med att vädret inte alls är eller varit vintrigt här i stan. Det är milt och förbaskat mörkt. Jag ser fram emot att få vara ledig ett par veckor och ha makten över min tid.

Ungefär samtidigt som jobbet drar igång efter helgerna gör även kurserna det. Därefter blir det en semestervecka igen i februari, då vi är ett gäng som åker till Lissabon med väninnan som fyller jämnt och firar eller flyr detta genom att resa. Sedan… vet jag inte mycket om vad som händer. Den som lever får se. Då.

Mörker utan vinter

Någon roman blev det inte för mig den här gången – jag har inte skrivit ett enda ord på mitt NaNoWriMo-projekt anno 2014 sedan jag nämnde det i föregående blogginlägg. Jag var inte alls motiverad och upptäckte många trevliga saker i livet jag inte var villig att avstå från för att krysta fram ytterligare tomma ord. 12 481 ord blev sålunda det slutliga resultatet. Ja, och så en insikt om att den här sortens arbete (eller hellre: projekt/uppgift) behöver planeras. Det funkar dåligt för mig att skriva planlöst. Jag är bättre på att arbeta innanför än utanför ramar.

Dock vill jag absolut inte se äventyret som meningslöst eller som bortkastad tid. Jag har lärt mig saker om både mig själv och om att berätta i skrift. Delar av den löst sammanhållna texten kan möjligen gå att använda på något sätt i framtiden. Om inte annat så kanske för att hämta idéer och inspiration till andra historier.

Trots, eller kanske just för, att jag knappt hann börja lära känna kapten Loretta Morgenstierna innan inspirationen tog slut vill jag veta mer om henne. Jag tror att hon har många underhållande historier att berätta från tidigare rymdäventyr. Sedan får det vara upp till läsaren att bedöma hur mycket hon skarvar, förstås.

Och så har jag köpt och betalt Scrivener, som är det verktyg jag använde för att skriva min text. Jag har en längre tid, efter att själv ha testkört programmet och även hört andra lovorda det, vetat att jag ska köpa det och nu när jag också vet säkert att jag inte kommer att gå i mål med NaNoWriMo 2014 (och därmed, utan att fuska, kunna få 50% rabatt på priset) ansåg jag det vara dags att göra slag i saken och samtidigt utnyttja den mer allmänna NaNoWriMo-rabatten på 20%.

Lite snopen blev jag när slutpriset ändå, på grund av att det tillkommer svensk moms, landade på exakt detsamma som utgångspriset. Nettoeffekt exakt noll.

Att köpa sig lycklig. Man behöver alltid någon extra kaffemugg - och så ett paket #SwedishGrace-tallrikar med 25% rabatt.

För att gå vidare till lite ditt och datt, av annat slag…

Jag har dubblerat mitt innehav av kaffemuggar i favoritfärgen samt köpt ett rabatterat paket vita mattallrikar – båda Swedish Grace (se bilden ovan).

Jag har också fyllt i den ansökan om sjukvårdsförsäkring som legat och väntat alldeles för länge. Tanken har funnits ännu längre, men nu ska den bara postas.

Sedan kanske det är någon enstaka som undrat om mina kursansökningar? Eller inte. Hur som helst ställde jag frågan om varför bara ett av mina två slutbetyg registrerats och fick svaret att det är enbart slutbetyget från den 3-åriga gymnasieutbildningen som räknas vid ansökan till högskolestudier. Detta ger min grundläggande behörighet samt det meritvärde jag konkurrerar med.

Inte nu för att jag hade särskilt dåliga betyg, men jag funderar på att skriva högskoleprovet bara för att kunna konkurrera i ytterligare en urvalsgrupp.

Ni ser: innan jag ens provat på några högskolestudier inbillar jag mig att jag kommer att gilla det, klara den eller de kurser jag (självfallet!) blir antagen (och tackar ja) till – och därefter vilja gå vidare med fler kurser. Ad infinitum.

Kanske ett tecken på viss understimulans i vardagen? I should think so.

Ny medlem i familjen: #Maestria. #Nespresso

Ovan den senaste familjemedlemmen: Martin, Marvins muntre släkting (tack, Vidde!). Martin Nespresso Maestria tjänstgör som köksbänkens vite krigare.

Avslutningsvis har jag uppgraderat MacBook:arna till OS X Yosemite (10.10).

Och sett solen cirka en gång denna månad. Mööörkt!

Jag borde ha en halv roman

Först var det ett pucko som föreslog möte på lördag morgon, kl. 09:00, därefter två andra som (om än efter viss tvekan och ganska mycket mot sin magkänsla) gick med på att inställa sig till och närvara vid detta möte. Även om nu lördag morgon egentligen är helig kan man åtminstone en gång göra ett undantag för konsten och det borde inte bli något problem att hinna eftersom man ju ändå ungefär alltid vaknar någon gång vid fem eller sex om morgnarna nu för tiden. Något i den stilen var det jag tänkte och kände när frågan dök upp.

Ja, och så att jag ju hela veckan har känt behov av att komma ut och se något annat än den där bunkern jag jobbar i och tv-soffan och sängen jag sover i. Människor. Nej, jag menar inte att vara social för det tror jag nästan inte att jag kan längre, men att få insupa fria vidder och någon sorts… ja, kanske puls.

Nästan varje dag på sistone, när jag åkt buss genom hela eller halva stan på väg hem från jobbet, har jag tittat och längtat ut och ångrat att jag inte gett mig iväg tidigare och unnat mig att bara vara ett tag. Ute. I folklivet. I verkligheten.

Det har känts som om jag inte fått i mig tillräckligt med syre, helt enkelt.

Kanske har det mer än bara lite att göra med NaNoWriMo, som jag detta år fick för mig att prova genomföra – märk väl: jag lovade aldrig att gå i mål, utan bara att prova skriva. Tidigare år har jag haft bättre självinsikt eller andra åtaganden i november, men nu hade jag sagt att jag skulle så då var det bara att göra.

Som kanske redan framgått: jag kommer troligen inte att få ihop 50 000 ord.

Ett misstag jag nu inser att jag gjort var att inte göra någon planering innan själva skrivandet skulle ta sin början – jag tänkte på något sätt att ”går det så går det – det är väl bara att skriva och se vart det tar vägen”. Och visst, det kan säkert funka, men jag tror att just jag behöver mer struktur än så. Jag behöver en historia att berätta innan jag sätter mig för att skriva ned den. Ord kan jag producera och detaljerade beskrivningar tror jag mig vara hyfsad på, men det där med substans och verkligt historieberättande är en helt annan sorts biff.

Jag har skrivit, det har jag, och skrivit. Och skrivit lite till. Tre dagar höll jag mig strax över linjen, med dryga 1667 (=50 000 ord fördelade på 30 dagar) ord per dag, men sedan kom tre dagar då jag i princip inte orkade skriva något alls. Det kan funka ändå, tänkte jag, om jag tar igen det på helgen, men så blev det inte heller – jag förmådde bara prestera en normal dagskvot respektive dag.

Efter detta uppfyllde jag dagskvoten i fyra dagar, men sedan orkade jag bara inte fortsätta överhuvudtaget. Det blev ett par lite för långa arbetsdagar vilket inte lämnade utrymme för både skrivande och nattsömn. Ungefär där började jag inse att det fungerar dåligt att kombinera arbete och romanskrivande.

På jobbet använder jag hjärnan och fokuserar där tämligen intensivt. På resorna till och från jobbet lyssnar jag på teknikrelaterade podcasts, vilket också kräver koncentration. Och så romanskrivandet ovanpå det, vilket kräver ytterligare ett par timmars fokusering. Totalt blir det mer än vad jag och min hjärna orkar med.

Först bytte jag till skönlitteratur i lurarna och det gjorde saker något lättare, lät mig vila i en annan värld tillsammans med prinsessan Adele i The Greyfriar (läst av James Marsters) men det löste inte problemet. Jag insåg att jag behöver vila mentalt, på riktigt, och ge hjärnan tillräckligt med ledig tid för att den ska hinna varva ned till tomgång, vilket ger utrymme för den kreativitet jag behöver.

Med andra ord: oplanerad NaNoWriMo tycks inte funka med jobbet. Jag har inte kastat in handduken helt ännu, men kommer jag inte igång ordentligt i morgon är nog den här romanen bortom all räddning. Eller, det är den i och för sig ändå (om vi tänker mer på kvalitet än kvantitet), men det är fortfarande möjligt att skrapa ihop 50k ord innan månaden är slut. Fram till och med idag ”borde” jag ha skrivit 25k ord, men har skrivit strax under hälften – 12 481, mer exakt.

Nog om detta, ämnet får anses vara … eller nej, förresten, det är flera saker jag tänkt men glömt att skriva. Som till exempel vad det är för typ av historia jag snickrar, och försöker skriva, på. Eller, för att lämna romanen därhän, känslan av ett folktomt Södermalm om morgonen. Och så att jag glömde provsmaka pepparkakscheesecaken på #EspressoHouse, vilket jag ju hade planerat. Men allt detta spännande får ni klara er utan, för nu orkar jag inte tänka längre.

Bra dag, ändå, men kanske onödigt lång.

Nåbarhet nolla – problemet löst?

Min telefon har en tid ägnat sig åt att agera onåbar när jag varit på jobbet, vilket jag ju är en ganska stor del av varje vardagsdygn. Flera som sökt mig har inte kommit fram utan bara fått höra utläggningen om att numret går inte att nå för närvarande och var god försök igen senare. Ja, ni vet nog alla hur det låter.

Jag tänkte att det bara var dålig mottagning där nere i bunkern där vi jobbar, men kollegan (med samma operatör) har inte upplevt motsvarande problem. Telefonförsäljarna har inte haft några som helst problem att nå fram till honom. Så givetvis funderade jag på om det helt enkelt är dags att skaffa en ny telefon. Min är visserligen inte ens ett år gammal ännu, men nytt är roligt. Hade det funnits någon jag var sugen på hade jag kanske gjort slag i saken och köpt nytt.

I torsdags, på väg hem, tänkte jag göra ett besök i operatörens butik för att höra om det möjligen kunde vara SIM-kortet som gjorde att samtalen ofta inte går fram. Vem vet, jag kanske har en gammal modell, som behöver bytas ut?

Under bussresan inventerade jag mina inställningar för nätverk och såg då att telefonen var inställd på 4G, vilket är rekommenderat nätverk. Haken är bara att jag inte har 4G på mitt abonnemang. Tänkbar felkälla! Jag ändrade inställningen till 3G och bestämde mig för att vänta någon vecka för att se hur det fungerar. Besöket i butiken ställde jag sålunda in och åkte direkt hem i stället.

I går, när det var dags att åka hem från jobbet, kom jag i vanlig ordning på att jag borde ha laddat telefonen medan jag satt vid skrivbordet och inte använde den. Döm om min förvåning när laddningen låg på 84% – den brukar vanligen ligga neråt 50% efter en hel, lång arbetsdag. Okej, det här var ingen särdeles lång dag men jag tror banne mig att ändringen haft påtaglig, positiv påverkan!

Idag pratade jag med min bror, som är en av dem som drabbats av problemet och varken lyckats nå mig på jobbet eller hemma utan bara på bussen (där jag ogärna pratar i telefon), och berättade om ändringen. Han testade att ringa upp mig och hade nu inget som helst problem. Jag hoppas innerligt att det är löst.

Kulturaktuellt

Nya tv-serier i mitt liv: The Strain, Forever, Scorpion och How to get away with murder. Alla har potential, men jag tror allra mest på den sistnämnda. Shonda Rhimes kan det här med tv: Grey’s Anatomy, Private Practice, Scandal… japp.

Vad gäller litteratur lyssnar jag sedan mitten av augusti på The Martian (Andy Weir). Det går sakta framåt, vilket absolut inte beror på att jag inte uppskattar boken – för det gör jag, verkligen. Jag gillar också uppläsaren (R. C. Bray). Problemet är att jag främst lyssnar liggande, med ögonen slutna, och då är det kanske inte så svårt att förstå problemet: jag hinner inte lyssna mer än några minuter innan jag somnar. Och då räcker boken väldigt länge. Mina krediter hos Audible börjar samlas på hög… hjälp, vad ska jag lyssna på nästa gång?

På vägen till och från jobbet har jag främst lyssnat på podcasts. Sådana som handlar om programmering och liknande. Tyvärr har jag hunnit ikapp de tre jag följer, vilket gör att jag bara får 3 nya avsnitt varje vecka. Det tar emot att börja lyssna på podcasts som är i princip bara underhållande, så den här veckan har jag faktiskt lyssnat på boken i stället. Det fungerar förvånansvärt bra, även om det alltid tar några minuter innan jag slagit mig till ro i sätet, släppt omgivningen och kommit in i handlingen. Sedan är det bara att stänga ögonen och åka med. Skulle jag råka somna är det inte långt från sluthållplatsen till min destination.

Jag har förresten anmält mig till NaNoWriMo, även om jag inte har någon aning om vad jag ska skriva om. Eller om jag ens kommer att skriva. En tanke där är att faktiskt läsa boken No Plot? No Problem!: A Low-Stress, High-Velocity Guide to Writing a Novel in 30 Days, som jag köpte för två år sedan (då jag valde att inte skriva). Enligt Goodreads har jag läst den, men det har jag inget minne av. Det är nog snarare så att jag sluntit på knapparna. Eller behöver läsa den igen.

En annan sak jag nog inte har nämnt här (eller alls, egentligen) är att jag gått och blivit stödmedlem för/av/i Worldcon 2015 — Sasquan (The 73rd World Science Fiction Convention, som går av stapeln i Spokane, Washington, USA, 19-23 augusti, 2015). Tanken med det är främst att kunna stötta våra närmaste grannar i öster, som jobbar stenhårt för att få Worldcon 2017 till Helsingfors:

To turn this bid into a con, we’ll also need your votes! The 2017 Worldcon site selection takes place at Sasquan, the 2015 Worldcon. You, too, can participate and vote for us, even if you won’t be there in person!

Sedan fattar jag typ ingenting av det där med exv. Pre-supporting membership, Pre-opposing membership, Friend of the Bid och Bid Subscriber, men det hoppas jag att Oakfairy kan och vill förklara för mig över en #finkaffe framöver.

Så där, nu har jag ”gjort något”. Det innebär att jag får sätta mig i tv-soffan, men först ska jag nog förbereda för tilltänkt brödbakande… plocka fram ingredienser och se att jag har allt jag behöver. Därefter blanda ihop det första, som därefter ska stå en timme. Eller ska jag i stället börja med frukost? Magen tycker i alla fall att det är dags – jag har varit igång i dryga fem timmar (sedan vid sextiden i morse), med bara kaffe (om än med mjölkprodukter i) som stöd här i livet. Nej, jag tror på inventera, blanda och frukost – i den ordningen. Så blir det något.

Arbetsbefriad dag

Idag tar jag det mycket lugnt och åker bara till kontoret om jag verkligen måste.

På sistone har det blivit fler arbetstimmar per vecka än vad som är bra för mig och det försöker jag nu kompensera. Lite jobbigt är det då att jag inte har någon som helst aning om vad jag ska använda dagen till – jag menar, en ograverad bonusdag kan man ju inte slösa bort på att bara vara. Men… ska jag göra något ska det vara givande och tillfredsställande och jag kan inte komma på vad det skulle vara. Kollegan hade ett bra förslag igår, men vad det var har jag glömt.

Jösses, så jag inte skulle klara av att gå i pension! Å andra sidan är görandet sådant som ger sig. Alltid. Nu, t.ex, sitter jag ju här och skriver. Sysselsatt.

Att dokumentera små bitar av livet är något som alltid är bra. För mig. Tankarna får förnyad skärpa och dokumentationen möjliggör dessutom god precision i eventuella framtida tillbakablickar. För dem av er som läser vet jag inte riktigt vad det ger, däremot, men det skiter jag faktiskt i – det är ert problem, inte mitt. Jag gör mitt bästa för att inte skriva för eventuella läsare utan för mig själv, även om det alltför ofta smyger sig in tankar på vem som läser eller kan komma att läsa och jag därför censurerar mig. Jag blir allt oftare frestad att skriva privat, inte dela orden med någon annan. Eller bara med de närmaste. Men njäe.

Jobb. I går gällde (för mig) kodande ända in i kaklet och därefter en historisk, om än helt odramatisk, driftsättning i form av gruppaktivitet. Vi var flera som deltog och jag konstaterade redan där och då att jag borde ha åkt hem i stället för att stanna kvar som moraliskt stöd. Jag var bara trött och blev irriterad av surret runt omkring. På vägen hem gjorde jag sällskap med GP och var rätt tyst större delen av vägen. Inte för att jag tror det nödvändigtvis noterades, men jag märkte att det var svårt att samla ihop tankarna och formulera hela, begripliga meningar. Nej, gårdagen blev alltför lång och sög verkligen musten ur mig.

Det blev ett konstigt firande av födelsedag, så det är ju tur att jag inte gör sånt.

Trettionio

Den här veckan har varit lite mer som vanligt, förutom att det plötsligt dök upp en massa nya tv-serieavsnitt. Och några nya serier också. Scorpion (måndag) och Forever (tisdag) verkar båda vara värda att följa några avsnitt till, tycker jag. Kanske Scorpion mer än Forever, som känns farligt nära gränsen till för mycket. Båda serierna kändes dock rätt snygga, trevliga och lagom fartfyllda. Långsamt orkar jag inte med, har jag kunnat konstatera. Mad Men, True Detective… näe.

I går kväll avnjöt vi en sexrätters meny på [Bakfickan] Djuret tillsammans med ett tvåkönat par som jag inte träffat tidigare. Det är ju alltid lite knepigt med nya människor, innan man liksom hittat varandra, men det gick lättare för varje ny rätt. Jag blir glad av att äta med andra som också uppskattar skaffningen, som liksom jag överväldigat och lyckligt kan sniffa på glaset i flera minuter utan att ens smaka på innehållet. Ibland behöver man den där tiden för att bara njuta.

Kvällens middag: sexrätters ko, hos #Djuret. Inte fel, alls. :-)

I enlighet med vad som börjat bli en Djuret-tradition åkte vi efteråt Uber Black hem, för att förlänga känslan av lyx och för att vi var för mätta och trötta för att gå eller åka kollektivt. Kostnaden för resan blev alldeles fantastiskt hög: 75 kr. Jag blev lite full i skratt när jag fick kvittot och såg den modesta slutsumman. Det vanliga priset är en hundralapp mer, men jag fick någon sorts rabatt.

I dag sov jag ända till kl. 9 (länge!) och har därefter i stort sett vilat mig i form, men utöver det fick sig badrummet en omgång – hela veckan har jag lagt märke till hur dammet börjat lägga sig på ytorna och tänkt att det måste tas om hand innan det blivit för mycket och idag gjorde vi det. Efter någon timme eller två av unfucking blänker det och doftar gott. Den kvarstående känslan är förstås: nöjd.

Slutligen har jag skickat in en ansökan om att läsa några universitetskurser till våren – jag hittade några som gick att läsa på distans och inte krävde tidigare akademiska poäng. Vissa av kurserna lät främst intressanta och andra såg ut som enkla poäng med tanke på min yrkeserfarenhet. Det som återstår nu är att skicka in vidimerade betygskopior som bevis för min behörighet. Först trodde jag att det krävdes en bunt konstiga meriter, men efter en grundlig omläsning inser jag att jag hade tolkat informationen fel. Jag borde alltså redan vara fullt behörig till kurserna jag sökt. Puh. Tur att läsförståelse inte står bland kraven.

Sjunkmörker

Det här är en annorlunda vecka jämfört med sina föregångare. Den är tung och dyster och folk verkar allmänt trötta, sjuka och hängiga. Detta gäller även mig.

Jag sover tungt om nätterna och har svårt att vakna på morgonen. I morse kände jag mig smått mörbultad i hela kroppen och har haft ont i huvudet större delen av dagen. Kanske är det känslan av annalkande vinter, i kombination med det mörker som plötsligt gjort sig närvarande morgon och kväll, som påverkar.

Den låga temperaturen tvingar mig att bära hela skor och, för första gången sedan i våras, långa byxor. Och så har jag bytt jeansjackan mot en varmare, mer vattentålig, jacka bland dem som dök upp under helgens unfucking.

En annan särskild sak med denna vecka är att det här är veckan då mängder av tv-serier drar igång en ny säsong – det kan nästan bli lite svårt att hinna hänga med i alla dem som är intressanta. Och det hela blir förstås inte enklare av att jag hittat flera nya eller för mig tidigare okända serier jag också vill kolla in.

På jobbet har en milstolpe i projektet precis passerats och inom kort passeras ännu en, på vissa sätt viktigare och mer avgörande, milstolpe. Vi närmar oss nämligen den punkt vår lilla gruppering har jobbat mot ända från början – även om vi (eller åtminstone jag) över åren nästan glömt bort att det är dit vi ska. När beslutet fattades kände jag bokstavligen håren på armarna resa sig. Det ska bli spännande att få vara med och se hur det faller ut. Jag känner dock inget som helst tvivel om att det kommer att gå bra. Det är lugnt, vi har koll på läget och även allt tänkbart stöd som kan komma att krävas. Interesting times, definitivt.

Igår stötte jag, på vägen hem, ihop med en av dem jag jobbade ihop med i mitt senaste projekt i webbvärlden och den privata sektorn, för runt fem år sedan. Han berättade om sådant han gjort sedan vi gick skilda vägar och jag blev mer än bara lite avis. Jag vill också göra olika, omväxlande och utvecklande saker, prova på nya tekniker, verktyg och miljöer! Det är sådant som av diverse olika skäl inte är riktigt möjligt i den situation jag för närvarande befinner mig.

Så… här finns åtgärder för mig att vidta, i endera eller andra formen. Wohoo!

Knäppt knappig

Sitter och följer utdelningen av årets Hugo Awards på #LonCon3 via nätet eftersom jag upptäckte att det faktiskt går att göra. Inser att jag borde ha varit på plats, där på #LonCon3 såväl som på prisutdelningen, och undrar vad sjutton jag inte tänker med ibland. Härliga Hanna är där, liksom ett fåtal andra vänner och bekanta eller av mig igenkända (vissa från Fantastika 2013) och runt tio tusen övriga sköna typer.

Under eftermiddagen drabbades jag av en ovanlig energi och prioriterade unfucking framför tv-serier eller annat av mer vilodagsrelaterade aktiviteter. Jag tog mig an de två återstående klädhögarna – den som redan transporterats till sovrummet för att gås igenom och den som låg kvar i biblioteket (ä.k. som arbets- eller gästrummet).

Det blev inga kläder över för återvinning, men ganska många överkroppsplagg som hamnade i tvättkorgen och ett antal par jeans och andra byxor som nu får fortsätta existera ute i förrådet. Om jag någon gång blir tillräckligt liten för att göra det möjligt vill jag kunna bära mina kära gamla jeans igen. Så är det bara, trots principerna.

Jag säger samma sak idag som förra helgen:

Den här genomgången borde jag dock ha gjort i början av sommaren, då de flesta av de nyupptäckta plaggen är av tunn och skön sommarmodell och jag hade haft nytta av dem under semestern.

Hela genomgången tog ungefär tre 20/10:or, där jag för en gångs skull faktiskt gjorde som man ska och använde de 10 minuterna till vila. Det var behagligt att ligga på rygg på sängen och lyssna på Security Now medan jag svalnade. Som många säkert vet blir man gärna tämligen varm och fuktig av att prova kläder.

Detta fick jag för övrigt fick känna på igår igen, då jag spontant och oplanerat fann mig i en klädaffär tillsammans med den kattägande väninnan utanför tullarna. Den här gången var det byxor som stod på schemat och efter gårdagens inköp står jag ganska väl rustad inför hösten. Det finns en blus jag ska kolla efter inne i stan (i en annan storlek), men annars bör det bli fokus på ytter- eller underkläder nästa gång.

Men åter till den stora unfuckingen, för jag hade ju faktiskt mer att säga om den!

Det slog mig någonstans mitt i, att jag borde ta vara på knapparna från de plagg jag kasserar. Som ni säkert vet är det viktigt att ha knappar i reserv om någon skulle lossna och försvinna. Förr sprättade jag alltid loss alla knappar innan jag kastade plagg, men av någon anledning har jag slutat med det. Kanske för att knappburken aldrig finns i närheten? Vem vet. Hur som helst kände jag att knappsamlande var något i grunden gott och bestämde mig för att hädanefter ta till vara alla knappar.

Och sålunda gick jag, som en sista avslutande uppgift, igenom samtliga plagg i kassen med skräp och räddade dess knappar. Där satt jag i den nu användbara gungstolen och pysslade med överblivna textilier och kände mig alldeles… glad.

Det var något som väcktes i form av minnen från barndomen och mormors stora runda plåtburk fylld med knappar av alla möjliga slag. Som barn formligen älskade jag att tömma ut burkens innehåll på det rutiga köksgolvet och sortera knapparna. Efter färg, förstås. Kanske räknade jag dem också, men det jag minns är mest av allt glädjen. Hur det där skåpet till vänster om spisen tedde sig så oemotståndligt.

Min mormor var sömmerska och det var förstås därför hon hade så väldigt många knappar i olika former och färger. Sådant hade jag förstås inget som helst begrepp om som barn och egentligen vet jag inte mycket mer om det nu heller. Jag har alltid tänkt mig att hon var hemmafru, som så många andra kvinnor under min uppväxt. Kanske var sömmandet ett extraknäck? Jag har faktiskt ingen aning. Ytterligare en av de många saker jag behöver fråga min mor om medan jag fortfarande kan.

Hur som helst förvånade det mig mycket att känna den där enorma glädjen och lugnet det gav att först sprätta loss och sedan frigöra knapparna från trådrester. Och räkna dem, förstås. Det blev 27 stycken, varav jag tyckte att metallknappen och den genomskinliga var de finaste. Jag ser fram emot att utöka samlingen vid kommande kassering av beknappade plagg och ska även plocka fram min gamla knappburk av glas (f.d. senapsburk) och gå igenom innehållet – tror att den också innehåller annat som t.ex. säkerhetsnålar. Den ska innehålla knappar, inget mer!

Dagens skörd: 27 #knappar. #UfYH #CDO

Idag insåg jag att jag har en liten förkärlek för just knappar. Jag är knäppt knappig!

Och så fick jag lägga till ”Ancillary Justice” (av Ann Leckie) i min Hugovinnare-lista på GoodReads. Det känns ändå lite bra att den redan fanns inlagd i att läsa-listan.

Etikettmoln