Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘trivia’

Mottagning av Nexus 9

Nexus 9 – check!

Idag blev min rekonditionerade ersättningssurfplatta levererad, så det är bara att ta den i drift och fabriksåterställa samt returnera den gamla. Det borde kunna bli klart före eller under helgen. Och sedan har även surfplattan fått Marshmallow.

Apropå det så har jag opassande kläder att returnera också. Inte glömma!

Felanmälan av Nexus 9

Android version 6, a.k.a. Marshmallow, släpptes någon gång i slutet av förra året, min Nexus 9 (som jag köpte när jag började plugga för att bekvämt kunna läsa PDF:er) fick uppdateringen ganska snart därefter. Jag kastade mig genast över den och drog igång en installation. Det var bara det att det inte funkade.

Photo Vad jag än försökte med misslyckades uppgraderingen – fabriksåterställning: nope, cache-rensning: nope. Och alla andra förslag jag hittade via nätsökningar funkade också inte för fem öre. Däremot insåg jag att det var idé att kontakta support och att många av dem som haft mitt problem fått en ersättningsplatta.

Sålunda: jag behövde felanmäla den här uppgraderingen, för jag gillar plattan och vill fortsätta använda den så att köpa ny av annan modell är inte aktuellt.

Det enda rimliga sättet att felanmäla en sådan här sak, som kräver interaktion, är via telefon. Haken är att jag verkligen drar mig för att ringa telefonsamtal, oavsett om det är till främlingar eller till andra. Det är mentalt väldigt jobbigt. Ingen aning om varför, men det är så det är och jag överlever för det mesta.

Jag hittade en webbsida med telefonnummer och öppettider och uppgift om att man pratade svenska, så nu handlade det bara om att få tummen ur och ringa.

Där någonstans började den stora prokrastineringen – med 2 års garanti hade jag 2016 på mig och kunde därmed skjuta samtalet in i en obestämd framtid.

Varje gång jag var ledig eller jobbade hemifrån tänkte jag att det vore smart att passa på att ringa medan jag var hemma med både avskildhet och tillgång till plattan uppkopplad mot ett nät. Men ringandet blev liksom aldrig av. Och nej, att ringa från jobbet var inte ett alternativ (=vi gör det så svårt och krångligt vi kan).

Idag är jag arbetsbefriad eftersom jag jobbat för mycket tidigare i veckan och det kändes på något sätt att det nu var dags att få det här avklarat och ur vägen. Ni vet hur skönt det är att lägga ifrån sig en börda man burit på i evinnerlig tid?

Jadå, handlingskraften kommer delvis av att jag verkligen borde färdigställa den allra sista labben för kursen från i höstas. Men äh, jag har hela helgen på mig.

Taggad som tusan, om än med sedvanlig bävan, letade jag fram uppgifterna jag kunde tänkas behöva och ringde på klockslaget 08:00 – bara för att mötas av ett automatiskt meddelande om att de öppnade först vid 9. Hah! Min dag var igång så jag tänkte inte ens på vad klockan var annat än för dokumentationens skull.

Antiklimax.

Jag lade en påminnelse i telefonen, för det gick inte an att krokna på upploppet.

Och strax efter nio blev det faktiskt ringt ett samtal till Google-support. Seger!

Efter en halvtimmes pratande på engelska (med en dansk handläggare) stod det klart att jag skulle få hemskickat en ny surfplatta. Eller ny och ny, förresten. En ersättare. Inte fabriksny, men i gott skick. Hur säger man ”refurbished” på svenska? Google föreslog renoverad, men jag föredrar nog rekonditionerad. Inget man kan klaga på när de, för det första, inte längre tillverkas och, för det andra, jag faktiskt använt min platta i princip varje dag sedan jag köpte den.

Anyway, jag fick ett mail med länk till en webbsida där jag beställde ersättaren, som förväntas anlända någon gång 24-31 augusti och därefter återstår bara för mig att fabriksåterställa den gamla plattan och skicka tillbaka den till Google. Fraktfritt och i samma paket som ersättaren kom i. Det låter smidigt och bra.

Vet ni, det här känns så bra att jag undrar hur det kommer att gå åt skogen.

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

Mina mobiltelefoner simmar inte så bra

Idag hände något som inte borde få hända någon, men ännu hellre inte just mig.

Mina mobiltelefoner bestämde sig ungefär vid lunchtid för att bada. Ja, båda badade samtidigt. Jag fiskade så klart skyndsamt upp dem och torkade av dem så gott det gick. På min privata telefon läckte det efteråt ändå ut vatten genom de små hålen nedtill som jag misstänker sitter framför högtalare och mikrofon. Telefonen visade sedvanlig skärmbild, men vägrade låtsas om att jag petade på displayen så… ja, obrukbar. Den kassa jobbtelefonen, däremot, tycktes fungera ungefär som vanligt så jag kunde messa sambon och berätta om missödet.

Jobbtelefonen fungerade ända tills det var dags att åka hem. Jag skulle messa sambon för att berätta att jag var på väg och vi kanske kunde mötas på vägen, men då flimrade bilden och kort därefter slocknade telefonen helt och hållet.

Tala om att jag kände mig naken, utlämnad och (paradoxalt nog, med tanke på att jag ju inte hade några hörlurar på mig) isolerad från omvärlden under resan. Ingenting av det jag brukar göra kunde jag göra, då allt beror av en fungerande mobiltelefon. Lyssna på podcasts eller böcker. Läsa böcker. Kolla Twitter. Gah!

Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jo, jag har lagt Nexus 5:an på laddning. Den var ju tänkt att bli min jobbtelefon efter att jag övergått till att använda den nyare OnePlus One, men den har legat hemma, blivit dammig och urladdad. Möjligen kan den nu åter få bli min privata telefon, i väntan på att se hur det går med OPO som väl får ligga på tork en tid alltmedan jag håller fingrar och tår i kors för att den ska återhämta sig och kunna komma igång som vanligt igen. Visst hopp finns eftersom det till slut ändå gick att stänga av den via touch.

Problemet med OPO:n är ju att jag inte har någon egentlig backup av datat i den… eller ens vet vad det är för data det handlar om. Förutom fotografier. Det borde väl främst vara de som inte synkas någon annanstans. Det är nog dags att sätta upp något slags automatsynkning av nallefoton till lämpligt ställe.

Så… den privata telefonanvändningen löses enkelt genom att gå tillbaka till Nexus. Jobbtelefon då? Tja, där visade det sig att det befintliga sim-kortet inte passar i de modernare telefoner vi har. Sambon hade dock en gammal HTC som tar mini-sim, så jag har nu lånat hans Desire HD. Android-versionen på den är 2.3.5 så det säger ju nästan sig självt att det inte håller i längden och att en mer långsiktig lösning behöver tas fram. Bland annat kan jag inte nå mailboxen eller göra tidrapportering från den. Kanske beställa ett mindre simkort och byta upp mig till en nyare lånenalle tills jag fått ordning på mina? Då vore jag redo att byta till Nexus som jobbnalle så snart den blir ”ledig” igen. Någon anledning att återgå till den gamla, trötta och nu även dränkta jobbnallen finns egentligen inte.

Bara några veckor till

Programmet de närmaste veckorna ger mig en obehaglig känsla i magen över att ha en massa saker inskrivna i kalendern utöver det sedvanliga lönearbetet, som i och för sig kommer att vara i mitt nya uppdrag, på det nya kontoret och med de nya människorna, vilket sammantaget alltid innebär ett visst mått stress. Uppdragsbytet är dock inget som ligger särskilt högt på stresslistan just nu. Ja, förutom det där att jag inte kan jobba riktigt full tid här närmast pga åtaganden.

Mängden övrigt berättigar inte riktigt känslan, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som nu ligger som en våt filt över mig och hindrar framsteg. Det jag vill är att förstå vilket hinder jag främst behöver undanröja för att lätta sinnet och ge mig fokus – som det är nu råder främst en sorts kaos i huvudet och jag kan inte tänka. Det blir lite sinnesro-bön över det hela: vad kan jag göra något åt i nuläget och vad får jag lägga på hyllan tills det går att utföra det? Jag behöver ordna tankarna för att kunna prioritera och göra det möjligt att komma vidare. Det är det som är anledningen till att jag sitter här och skriver – jag benar ut. Eller är det möjligen bara helt vanlig prokrastinering det handlar om? Hm.

Så låt se, om jag bara inventerar veckorna kanske jag förstår bättre…

Denna vecka har varit kort och känts lagom stressig – det har främst handlat om att försöka bli klar med så mycket som möjligt av den utveckling som främst jag själv jobbat med. Applikationen ska vara klar att använda fr.o.m. måndag. Jag tror faktiskt att vi kom precis så långt som det är möjligt i dagsläget, möjligen med ett litet undantag för den paketstruktur jag var ensam om att vilja justera. Nåväl, bara att försöka acceptera att det är Någon Annans Problem numera.

På måndag börjar jag mitt nya uppdrag på allvar, på riktigt, på full tid. Ja, med undantag för de enskilda dagar och tider då jag behöver vara borta från jobbet. Tentorna betraktar jag som måsten och jubileumslunchen är ett unikt tillfälle jag inte vill missa, nu när jag faktiskt fick ihop en anständig lista deltagare att bjuda in – återstår att se hur många av dem som kan och vill vara med, bara.

Så okej, första veckan blir jag borta på onsdagen pga tenta. Sedan är det tänkt att jag och äldsta vännen ska göra en dagsutflykt på lördagen. På söndagen får jag nog vara hemma och vila i alla fall. Eller nej, jobba med Python-projektet.

Andra veckan behöver jag troligen ägna en del av fredagen åt att slutgiltigt avsluta mitt gamla uppdrag. Lämna tillbaka de sista datorerna med tillbehör samt till uppdraget hörande plastkort. Och för allt det behöver jag vara säker på att de rätta tre personerna finns på plats den förmiddagen. Här finns det massor som kan skita sig, men på något sätt ska det väl ändå ordna sig med envishet.

Helgen den veckan blir antagligen den sista jag kan ägna åt Python-projektet innan det behöver lämnas in. Missar jag deadline blir det inte rättat förrän i höst, vilket i sig inte borde vara ett problem eftersom jag inte tror att jag behöver poängen ännu, men det skulle ändå kännas bäst att hålla sig till utsatt tidtabell.

Tredje veckan blir nog den jobbigaste, då jag jobbar mån-ons + fredag, tentar i Karlskrona på torsdagen och åker upp till Luleå fredag till söndag. Det blir först nästan 50 mil söderut, tillbaka hem och sedan dryga 90 mil norrut tur och retur.

Fjärde veckan… tja, jag har jubileumslunchen på onsdagen, men i övrigt verkar vara lugnt. En helt vanlig jobbvecka. Från och med då bör läget vara lugnt och stabilt igen fram till semestern. Får bara inte glömma att be om ledigt den sista måndagen, då vi bokat in en tredagarsutflykt med sambons syster plus familj.

Så… det är faktiskt bara tre veckor framåt jag behöver bita ihop. Puh!

Nu gäller bara att få grepp om Python-uppgiften. Den är svår främst för att den kräver att jag ska hitta på saker snarare än att lösa specificerade problem med hjälp av programmering. Jag ska göra ett textbaserat äventyrsspel, omfattande sju [olika] rum. Sju! Jag kanske har fantasi nog för att hitta på ett rum. Och i ett av de andra rummen kan användaren få spela mitt luffarschack. Men övriga fem rum? Där har jag i dagsläget ingen som helst aning om vad jag ska hitta på.

Än så länge har jag mest tassat omkring som katten kring het gröt, och försökt hitta en bra struktur för att hantera de allmänna spel- och rumskommandon som kan ges i samtliga rum. De olika rummen behöver fungera på ungefär samma sätt, tycker jag. Vara standardiserade. Och så måste jag ha ett sätt att lagra de olika rummens respektive objekt, som användaren ska kunna interagera med.

Jag har också tänkt på hur man skulle kunna hantera medförandet av saker mellan de olika rummen. Eller ett eventuellt sparande av spelets status. Att kunna bära omkring saker i en ryggsäck och att kunna spara spelets status ingår dock inte i grundkraven, så jag borde inte fundera på dem förrän senare.

Det här är ett problem där det faller sig naturligt att använda objektorientering, särskilt om man som jag arbetar objektorienterat till vardags, men eftersom objektorientering inte ingår i kursen vore det fel att använda det för att lösa uppgiften. Jag har läst bland redovisningarna att flera elever ändå gjort det.

I morgon ska jag banne mig implementera mitt luffarschacksrum! Jag tänker använda rummet som heter Dopey, d.v.s. Toker på engelska – eftersom det är sju rum och jag inte vill numrera dem har de fått namn efter Snövits sju dvärgar. Jag tror att det viktigaste med den här uppgiften är att sätta bollen i rullning. Det handlar anmärkningsvärt ofta bara om att få fatt i någon trådände och börja dra. Varför är det, även med den vetskapen, så förbaskat svårt att komma igång?

I morgon. Då.

Deklaration och skatteplanering

Igår fixade jag årets deklaration, d.v.s loggade in på Skatteverkets webbplats och klickade runt och läste siffror samt skickade slutligen in deklarationen. Allt såg bra ut och jag skulle som vanligt behöva betala in någon tusenlapp för att täcka skatten, för av någon anledning verkar det alltid bli frågan om att betala restskatt när jag inte har särskilda skulder med tillhörande räntekostnader.

Tanken på att återföra åtminstone en del av det reavinstbelopp (som uppstod när jag sålde förra lägenheten) för vilket jag har beviljats uppskov (avseende skatt som ska betalas) väcktes medan jag klickade runt – lite, måste erkännas, för att det är roligt att klicka på länkarna och mata in olika uppgifter och testa hur det slår på skatteberäkningen, men också för att det någonstans känns fel att ha uppskovet liggande där permanent och dessutom betala in extra skattepengar varje år för detta högst tvivelaktiga nöje. Så här skriver Skatteverket:

En schablonintäkt, som är 1,67 procent av ditt uppskovsbelopp, tas upp som en kapitalinkomst i din inkomstdeklaration. Skatten på schablonintäkten är 30 procent. Det motsvarar en skatt på cirka 0,5 procent av själva uppskovsbeloppet.

Så visst, det är ett väldigt billigt ”lån”, men jag vill ändå inte ha det kvar för evigt och sålunda tänker jag även fortsättningsvis återföra en del av beloppet varje år. Tanken är ju då så klart att fortsätta med detta tills hela uppskovet är förbrukat.

Nu i år kommer jag, p.g.a. återföringen, att behöva betala in ett ansenligt belopp i form av restskatt. Betala restskatt är inget jag nödvändigtvis vill göra framledes så jag har sett till att det månadsvis sätts in en summa pengar på skattekontot. På så sätt kan jag när jag deklarerar anpassa återföringen efter aktuellt saldo eller för den delen välja att återföra ett högre belopp och betala mer i skatt.

Jag tycker att det känns som en bra idé, men så är jag heller ingen ekonom. Någon som läser detta, har koll och kan berätta för mig vad som är bra respektive dåligt med att återföra eller inte återföra uppskovsbeloppet?

Till min förvåning visade det sig att min internetbanktjänst inte tillhandahåller möjlighet att sätta upp regelbundet återkommande inbetalningar till plus- eller bankgironummer, utan det kan bara göras gällande överföringar till egna eller andras konton. Det man får göra är i stället att antingen kontakta mottagaren och be dem dra pengarna via autogiro eller registrera enskilda inbetalningar för upp till ett år framåt. I mitt fall fungerar det senare ganska bra eftersom jag ändå kommer att behöva se över metoden om ett år, när det blir dags att deklarera.

Detta fick mig dock att undra lite över varför man gör skillnad på betalningar till bankkonton respektive plus- eller bankgiro. Jag surfar in till Bankgirot.se och läser att med ett bankgironummer styr du pengarna till vilket bankkonto du vill. Bankgironumret fungerar med andra ord som ett alias för bolagets faktiska bankkonto, vilket bl.a. gör att man kan byta konto utan att kunderna påverkas. Fint! Jag läser också att: ”Bankgirot ägs av SEB, Swedbank, Handelsbanken, Nordea, Danske Bank, Skandiabanken och Länsförsäkringar Bank.”

Vad är då plusgirot, undrar jag vidare? Plusgirot.se ger ingen tydlig information eller informationen är åtminstone inte lika lättillgänglig. Plusgirot ägs i alla fall av Nordea och verkar även kunna användas av föreningar och privatpersoner.

Jag fick förresten möjlighet att svara på en enkät på Bankgirots hemsida och de tillgängliga alternativen på en av frågorna roade mig alldeles särskilt:

    I vilken egenskap besöker du vår webbplats?

  • privatperson
  • företag
  • bank
  • programvaruföretag
  • myndighetsperson
  • journalist
  • bloggare
  • studerande
  • arbetssökande
  • anställd av Bankgirot
  • annan

Jag svarade givetvis bloggare bara för att jag tycker det är ett absurt alternativ. Och även för att jag ju faktiskt besökte sidan i samband med att jag bloggade. Tror kanske möjligen att det inte var riktigt så man tänkte när man utformade alternativen, men som man frågar får man svar. De får skylla sig själva, alltså.

Andra frågor som känns rätt absurda är t.ex. huruvida jag skulle rekommendera deras webbplats till någon annan. Som om webbplatser var något man hängde och hade mysigt på, inte något man besöker för att man söker information från eller om den som äger den. Webbplatser ska vara till nytta, inte nöje. Om det inte handlar om sociala medier förstås, men dit räknas väl knappast bankgirot.

Nåväl, nästa steg i min ekonomiska planering blir att se över mina placeringar. Det låter oerhört mycket mer spännande än vad det är. Jag ska bara se till att jag inte låter pengar ligga och lata sig på nollräntekonton längre än nödvändigt.

Dags att ta sig an den här månadens Java-uppgift!

Skärtorsdag

Det här är en sådan dag då jag är helt ledig medan sambon jobbar 75%, vilket ger mig egen tid. Hemma. Ensam. Massor av tid att Göra Saker™. Och sålunda har jag i vanlig ordning stora planer som det inte kommer att bli så mycket av. Ledig tid har en tendens att försvinna obemärkt, av någon underlig anledning.

Så här långt har jag druckit kaffe och kollat in veckans avsnitt av American Idol, där de 9 finalisterna efter förra veckans framträdanden, följt av folkets röstande, blev reducerade till 8. Publiken fick under programmets gång (för första gången någonsin, sades det) välja den åttonde, och detta gjordes via hashtaggar på Twitter. Weird stuff, det där. Samtidigt som jag tycker att det känns konstigt uppskattar jag också att man använder sig av hyfsat moderna sociala medier.

Vad gäller själva tävlingen är det redan svårt att hitta artister att avvara – det är så många som är kompetenta sångare och som dessutom har personligheten. Icke desto mindre har jag tre favoriter: Jax, Joey Cook och Quentin Alexander. Övriga tävlande är också bra, men de tilltalar mig inte lika mycket som de tre namngivna. Det finns dock några bubblare med potential som framtida favoriter.

Det där med sociala medier är faktiskt en av de saker jag gillar med tv-serien The Good Wife, som är en sådan vi ser det senaste avsnittet av så fort vi kan. Andra serier får vänta på en lucka, men aldrig The Good Wife… så bra är den. Men till saken: serien känns väldigt närvarande i nuet. Man använder samma nättjänster och sociala medier som ute i verkligheten, och tar ofta upp aktuella händelser eller lyckas åtminstone fabulera ihop sånt som stämmer väl överens med den faktiska verkligheten – trots att det fortfarande är helt tydlig fiktion.

Aktualiteten är för övrigt något jag tycker att den delar med The Newsroom, som tyvärr avslutades efter tre säsonger. Synd på ännu en sådan riktigt bra serie!

När vi nu ändå pratar om tv-serier är det följande, bland dem som sänds just nu, som vi följer mest aktivt (ordning: det vi senast sett ett avsnitt av ligger överst):

(aktuell säsong med dess startdatum är det som står efter namnet)

Senaste tillskottet och roligast att se just nu är helt klart iZombie – kolla in den! Från skaparna av Veronica Mars, beskrivs så här på IMDb: A medical resident finds that being a zombie has its perks, which she uses to assist the police.

På bokfronten lyssnar jag på Neil Gaiman som läser sin egen Trigger Warning: Short Fictions and Discoveries – och vilken nästan pervers njutning det är att lyssna på honom! Dessutom har jag börjat läsa City of Bones (första delen i serien The Mortal Instruments, av Cassandra Clare). Jag provlyssnade först ljudboken, men inser att jag inte står ut med att lyssna på uppläsaren så det blev en textversion i stället. Inte på papper, alltså, utan i telefon/surfplatta. För endast $3.74. Vi får se hur det går, då jag ju alltför ofta är trött i ögonen, vilket starkt bidrar till att jag numera nästan bara lyssnar på böcker. Eller podcasts.

Okej… frukost (i form av riktig mat) vid 12-tiden, d.v.s. nu, känns ju rätt lagom, med tanke på att jag varit uppe sedan strax efter halv sju – med vilket jag alltså avser säga att det är mycket hög tid att få mat i magen, som menat att det varit dags i en timme eller två. Sålunda blir det nu paus för mat och kanske lite tv. Därefter hoppas jag känna mig redo att sätta tänderna i veckans Python, vars uppgifter helst skulle ha varit både avklarade och inlämnade redan förra veckan. Mer om det och det övriga studieläget kommer säkert i ett senare inlägg.

Etikettmoln