Vad jag gjorde i jul när jag inte bloggade

Snowflake bidrog med några utgångspunkter för ett blogginlägg: inläggsrubriken samt orden grön, kudde, snö, Jimmy och rodna. Dessutom påminde hon om sin djupa lärarinnerynka och gav mig 24 timmar, vilket borde ge deadline runt midnatt.

So here we go…

När jag inte bloggade så uppdaterade jag inte heller min Facebook-status, vilket är (har jag hört) vad en icke oansenlig del av den nätanslutna mänskligheten numera ägnar sig åt i tid och otid.

Jag har läst ett antal historer om hur folk framme vid altaret halar fram sina mobiltelefoner och ändrar sina statusmeddelanden. Hur många bröllopspar gör verkligen detta, egentligen?

Andra historier handlar om personer som, efter avslutad (får man väl hoppas!) sexakt sätter sig vid datorn för att informera världen om vad de just varit med om. Jamen, gud så spännande. Inte.

Till en del kan jag förstå varför man gör det förstnämnda, men det sistnämnda? Jag begriper det inte, men har förstått att alla inte delar min bild av att sexliv är något privat. Vad vill man åstadkomma (om man nu inte är så oerhört nätberoende att man inte klarar av att vara borta från nätet någon längre tid)? Hoppas man göra någon grön av avund? Men hur vet man i så fall om man uppnått önskad effekt?

Det där är faktiskt något jag gillar med nätet. När jag tar del av information är det normalt ingen som vet att jag gjort det, eller för den delen vet hur jag reagerade. Om jag verkligen läste och tog in innehållet eller om jag bara kastade en snabb blick och gick vidare.

Skrev mer eller mindre fåniga saker på Twitter gjorde jag däremot definitivt. Det är främst där man kan få en aning om sådant jag gör och tänker under både var- och helgdagar. Så här efter julafton har jag med fördel suttit i fåtöljen i vardagsrummet, med datorn i knät. Tryggt och bekvämt vilandes på min julklapp till Boyfriend – en s.k. surfkudde, som visade sig vara mycket bättre än jag väntat mig.

Vad räknas till jul, förresten? För mig är det julledigheten, som ju detta år är ljuvligt lång. Vi var lediga hela julveckan och åkte de första dagarna lite hit och dit för att handla och förbereda julmat och -klappar. Det var nästan precis som jul traditionellt ska vara eftersom vi faktiskt hade snö här i stan. Och delvis har ännu.

Men vad svårt det är att minnas när vi hade vad! Jag minns att det regnade när vi kollade in Eddie Izzard (Stripped) på Hovet 19/12, men sedan har det mestadels varit snö. Idag har det varit några plusgrader och mycket har smält bort. Resterna skrapas bort från gatan utanför i detta nu. Sannolikheten att någon av traktorförarna heter Jimmy är nog ganska låg. Men de kör som fasen – både traktorn med plog och den med skopa. Och det ser jag som oerhört positivt med tanke på att tystnad definitivt underlättar nattsömn. Alltså, jag förmodar att de blir snabbare klara om de hastar.

Dagens mumsiga middag bestod av varmrökt röding (apropå att rodna, va? det var min association till ordet eftersom skinnet ju är delvis rött) i kombination med rotsaksgratäng. En hel firre var det som berövades sitt skinn såväl som kött. Smaken var angenäm och heller inte för salt, vilket annars ofta är fallet med rökta produkter.

Annars kunde jag väl skriva om mina kinder, efter att ha druckit både vin och blåbärsgrogg-på-burk samt gjort ett tappert försök att baka drömmar (jo, det blev nästan mitt i natten). Alkohol och värme, särskilt i kombination, får ofelbart mina kinder att rodna. Huruvida drömmarna blev en succé eller ett misslyckande är ännu inte avgjort. Smaken verkar okej, men konsistensen mer tveksam.

I morgon blir det besök hos Nagel-Jane. Nuvarande gröna färg ska förbytas i… ja, jag vet inte. Kanske blir det julrött med silverkant, eller så låter jag mig frestas av någon annan rolig färg ur hennes reakorg. I övrigt står det nog inget stenhugget på schemat.

Så skönt det är att vara ledig!

Pust. Nästa gång får det bli en helt fiktiv historia.

(detta var nog en för mig nyttig övning i imperfektion)

Snön ligger vit på taken

Ja, jag antar att ingen boendes här i trakterna kan ha undgått vetskapen i alla fall, men jag tycker det är fint att skriva självklarheter ibland. Främst av dokumentära skäl – jag vet inte hur många gånger jag varit glad över att jag skrivit nätdagbok och därmed kunnat retrokolla olika tidpunkter. För annars minns jag inget alls.

Det började så smått i fredags, då jag besökte en väninna som sluppit utanför tullarna och redan när jag kom såg ett litet tunt lager, som såg ut som snö, på gatan. På nattkröken när jag fick stå ute och vänta på taxi en längre stund kände jag att nu var det allvar på gång. Riktigt jävla råkallt var det och jag pratade i telefon hela vägen uppifrån och hem och taxichauffören mimade så fint till mig när vi anlände destinationen. Jag skrattade för han hade säkert haft roligt när han åhört mitt sprudlande glada och roliga samtal. Och sedan var det lördag fast jag trodde det var söndag och ingen ordning var det och alkoholen deltog i spelet och snöade gjorde det nog och jag fattade inte vart tiden tog vägen och sedan har det bara fortsatt och nu är det nog uppehåll och jag borde ta mig hem. Snön ligger ännu vit, i tjockt lager, men vi vet ju alla vad som obönhörligen händer. Smuts.

Det mest komiska med snöandet är nog att min indiske kollega, som väntat så otåligt på snö, förmodligen hann lämna landet innan det började snöa. Han har åkt hem till Indien och kommer tillbaka om ett par veckor med nytillkommen fru. Det skulle inte förvåna mig om snön är borta då. Han verkar ha en förmåga. Varje uppgift han fått på sin lott har nämligen, efter att han gjort jobbet, lagts på is.

Och jag, jag är en tomte. Just den tomten, till och med.

Oinspirerad

Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.

Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.

Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.

Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.

Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.

Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?

Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.

Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.

Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.

Snöfall

Nej, nu snöar det igen! För en minut sedan gjorde det det inte. Månne man borde inställa alla planer på att gå utanför dörren? Jag hade en idé om att besöka det stora varuhuset i city, eller promenera bort till en av mina favoritbutiker. Järnhandeln.

Nehej. Snöfallet tycks ha upphört lika hastigt som det började.

Nej se det snöar!

Eller, vilket är mer sanningsenligt: nej se det har snöat! Jag blev riktigt förvånad när jag nyss kastade en blick ut och såg att marken och bilarna är alldeles vita. Och det snöar inte alls nu. För mindre än en timme sedan promenerade jag hem från andra tunnelbanestationen i ordningen (räknat från den som ligger närmast) och då var det barmark och nu ligger det ett tunt snötäcke över alltihopa. Status ändras snabbt. Det kanske ändå blir som jag förutspått – riktig vinter.