Guldkant i vardagen

Jag måste erkänna att när jag läste inlägget hos Hanna om att hon fikat med Jennie och att de hade så mycket att prata om, att träffen blev så inspirerande och allt det där andra hjärtevärmande blev jag avis. Jag vill ju också!

Och faktum är att jag fick som jag önskade, helt oförhappandes, i dag. Spontanitet ftw.

Eftermiddagen inleddes med fika, på kontoret i skogen, med anledning av att PLG (som bl.a var mitt sällskap till, från och i Bangalore för ett par år sedan) jobbade sin sista dag hos vår gemensamma arbetsgivare. I fikasällskapet ingick även JK och eftersom jag bestämt mig för att stanna kvar och jobba samtidigt som jag träffade KGK (måtte jag nu bara komma ihåg benämningen!) kom vi överens om att göra sällskap från jobbet om vi råkade synka våra respektive avfärder.

Vid femtiden tog batteriet i jobbdatorn slut vilket även innebar slutet på min arbetsdag på kontoret – normalt sett sitter jag ju på kundens kontor eller hemma i biblioteket och förvarar därför en transformator på vardera stället och släpar alltså inte med mig någon i datorväskan. Dålig planering av mig idag, men kanske inte helt fel att bli tvungen att lämna jobbet heller. Timingen var perfekt eftersom JK just då undrade om jag började vara på väg eller tänkte stanna längre.

Alltså sammanstrålade jag med JK och vi promenerade under entusiastiskt pladdrande i den uppfriskande kyliga luften ned till tunnelbanan, åkte in till centralen och slog oss ned på standardfiket med varsin mugg te resp. kaffe. Och tittade på folk, pratade, pratade, pratade och pratade därefter lite till. Tänk så dumt att man inte träffar sina smarta kompisar oftare! Jag menar när man nu trivs så himla bra ihop och dessutom har så mycket att prata om. Även efter att vi sagt att vi skulle gå åt varsitt håll stod vi kvar och pratade en lång stund. Det är tydligt att vi borde ses betydligt oftare.

Hur som helst, att besöka kontoret i skogen och träffa både fikagänget, KGK och HK (som vanligen ses där jag jobbar till vardags, hos kunden, men tydligen var på kontoret i skogen idag) samt JK livade sannerligen upp denna torsdag.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till PLG för möjliggörande och önskar henne lycka till på det nya jobbet!

Bangalore: dag 4

Auto rickshaw till MG (Mahatma Ghandi) Rd/Brigade Rd, promenad till Commercial Street. Varmt, varmt. Mannen i klädaffären med de fina märkena till låga priser (aswan, the lifestyle shop) sade att det var +35 grader, vilket vi inte hade någon anledning att betvivla. Vatten var räddningen. Vandring tillbaka mot korsningen, tog en auto rickshaw till Leela Palace – himla skön oas att landa i och suga i sig en isad kaffevariant! Idag blev det Swiss Mocha Frappe – cold coffee blended with dark Swiss chocolate & ice cream. Sedan promenad hem, och för min del ett dopp i poolen. Sedan låg jag på en solstol, läste testdriven utveckling och frös som en hund eftersom solen gått i moln och det fläktade. Sov en halvtimme där i stolen. Till rummet och tog ett varmt bad. Åt asiatisk middag på hotellets dylika restaurang. Satt i lobbyn och åsåg vackra kläder passera förbi – det firades nämligen bröllop i hotellets lokaler. Med typ 500 gäster. Man hade byggt upp allt så fint ute i trädgården, med små runda bord och blommor och band och så började det störtregna och blixtra – innan gästerna kom, alltså. Det dramat åsåg vi från våra rum, som vetter åt just det hållet. Allt fick flyttas in. Efter den goda middagen drack vi varsin daiquiri utomhus, på det sedvanliga stället. Med tre myggspiraler glödandes på golvet runtom oss. Och här är vi nu. Jag tänker gå och lägga mig. Är fruktansvärt trött och hann aldrig riktigt med att sova under dagen.

Bilden togs tidigare på dagen, mellan frukost och avfärd.

Det landade förresten en örn på räcket vid hörnet medan jag låg på solstolen närmast. Coolt, men tyvärr lite för långt bort för att jag skulle få några bra bilder. Ett par dåliga har jag dock. Här är ett urklipp från den av dem där örnen har huvudet åt rätt håll.

Jag får helt enkelt säga som Saxon: The eagle has landed.

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.