Man lever så länge man lär

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.

Kommentarer till: "Semesterbloggkoma" (12)

  1. Det där sista lät fint till dig, rosa och petrol! Heja dig! Måste få se hur du ser ut nu, klänning eller ej!

  2. Lustigt! Jag tänkte faktiskt på dig igår när jag läste bloggar – att det var så länge sen du skrev något alltså. Trevligt med lite livstecken.

    Och rosa måste bara vara jättesnyggt på dig – speciellt med lite solbränna också. :)

  3. @vajlet: Vet du, jag funderade faktiskt på att be någon ta en bild att lägga i bloggen. Men… njä, riktigt så förtjust är jag inte i tanken att visa upp mig allmänt på nätet. Att däremot ses vore dock inte dumt – long time no see!

  4. Grattis igen till ditt nya liv, det låter riktigt trevligt! Själv har jag ju bara blivit större, framför allt om magen, men jag köpte faktiskt också en rosa top häromdagen.

    Jag är också nyfiken på ”Mias nya kläder”, så jag får väl göra ett nytt försök att träffa dig. Har jag nämnt att du är välkommen hit? :-)

  5. @KaK: Tack. Jo, det känns trevligt att visa något litet livstecken också. :)

    Färger är lustigt… när jag för en gångs skull släpper ned håret och tar på mig den rosa blusen blir intrycket mer än lovligt ”girlie” – ansiktet brunt och håret blekt av solen… det leder i alla fall mina tankar till en ännu obekymrad ung dam på ca 14 år. Om det då avser tjejer i allmänhet eller mig själv i den åldern vet jag inte så noga.

  6. Eftersom du blev magsjuk sist vi sågs är det väl ingen idé att försöka intressera dig för en tidig lördagsfrukost…?

  7. @snowflake: Eh. Det handlar inte så mycket om det, utan snarare det lilla ordet ”tidig” – hur tidigt skulle det isf vara?

  8. snowflake99 sa:

    Håll i dig nu: klockan sex.
    Nej, jag trodde väl inte det. :-)

    Eventuellt, beroende på humör och dagsform, så stannar jag några timmar och går till Kulturhuset när de öppnar klockan 11.

  9. snowflake99 sa:

    Nån gång när du känner dig särskilt tålmodig med tekniskt mindrebegåvade kanske du kan tipsa om hur jag får samma nick utan att behöva gå ut ur mitt eget admin-läge…?

  10. @snowflake: Haha, så tidigt lär jag inte vara uppe, nej. :) Jag tror att lördag fm för mig helt och hållet ska få vara sov-/vilotid.

  11. Än en gång: Ruggigt bra jobbat!

  12. @TT: Tack. Tips för att inte komma av sig? (det behövs!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: