Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘musik’

American Idol S13E22-23 Top 9

I vanlig ordning passar jag under helgen på att se veckans avsnitt av American Idol och tänkte, nu när jag ändå är igång med skrivandet på bloggen, att jag lika gärna kan skriva ned mina korta kommentarer. Vem vet, en vacker dag kan det vara kul att se vad jag tyckte och tänkte då. Någon av dessa kommer ju att vinna tävlingen och någon/några kan mycket väl bli stora stjärnor efter detta. Så… nu kör vi!

Veckans tema är ”I’m With The Band” och avsnittet jag tittar på är alltså S13E22.

Alex Preston – en av mina favoriter, trots allt. Så talangfull! Ikväll framför han ”Don’t Speak” (No Doubt) och det känns lite skakigt fram tills efter första refrängen, men sedan är han bra som vanligt. Jag blev dock lite förvånad över stuket, då jag hade förväntat mig något tuffare. Det här är ju mer popfunkigt, med jazzinslag. Me like!

Majesty Rose – också någon jag gillar. Hon sjunger ”Shake it out” (Florence + The Machine). Jag känner inte igen låten förrän efter en stund och tycker att det börjar svagt. Och för mig kommer det aldrig igång. Hennes röst försvinner i uppträdandet.

Dexter Roberts är country-snubbe och sjunger ”Boondocks” (Little Big Town). Duktig, men ingen favorit. Här gör han, tycker jag, ett utmärkt framträdande.

Malaya Watson – en av mina största favoriter. Hon framför ”The Long And Winding Road” (Beatles). Enorm sångerska, fast man inte tror det när man ser henne. Det här gillar jag, även om det inte var hennes allra bästa framträdande i tävlingen.

Sam Woolf – den unga killen. Han sjunger ”Hey There Delilah” (Plain White T’s). Han är duktig, men den här gången räcker inte ända fram för mig. Och här låter rösten och tonen skakig, som om han har svårt att höra sig själv och blir nervös.

Jessica Meuse. ”Rhiannon” (Fleetwood Mac). Jessica är ojämn. Här blir jag inte klok på om hon gör sin grej eller försöker låta som originalet. Det känns distanserat.

C.J. Harris. Han är också en favorit. Och sjunger ”If It Hadn’t Been For Love” (The SteelDrivers) idag. Spontant tycker jag att framträdandet känns professionellt och skickligt, även om pitchen är lite flaxig idag. Jag gillar’t ändå. Han är intressant.

Caleb Johnson. Säsongens rocksångare. ”Dazed & Confused” (Led Zeppelin). Honom måste jag bara gilla, för han gör sin rockgrej bra. Framträdandet ikväll är tungt och intensivt, med bra dynamik. Underbart! Caleb övertygar i sin paradgren.

Jena Irene. Också en av mina favoriter. Hon är väldigt duktig och har en skön, personlig röst. Jena framför ”Bring Me To Life” (Evanescence). Även Jenas röst drunknar tyvärr lite i musiken och jag misstänker mixningen i tv:n, för domarna säger ingenting om det. Alls. Men hon är supercool, rent allmänt. Riktigt bra.

Så där, då har jag hört (och kommenterat) avsnittets alla framträdanden, samt därefter dekorerat texten med vad som verkar vara officiella videor på YouTube.

Efter att ha kollat på dessa kan jag konstatera att det inte alls låter som det gjorde i tv:n – mixningen är bättre här. Vilket alltså innebär att mina kommentarer ibland kan te sig konstiga, men då är det för att det lät annorlunda i tv:n. Det är inte mitt fel!

Då så. Då tycker jag att vi går över till resultatavsnittet (S13E23). Och där kommer så klart en spoiler – vill du inte veta resultatet bör du nog sluta läsa här någonstans. Jag skriver dock inte ut namnet på den det berör förrän på inläggets allra sista rad.

Randy Jackson säger i inledningen:

Last night all the contestants took on ”I’m With The Band”. My three top favorites of the evening: Caleb, Malaya & Jena.

The cream is starting to rise to the top.

Now I’m saying… three were amazing, gave memorable performances. The other six: time to catch up if you wanna win this. Time to catch up.

Och jag håller med honom – till 100%.

Jag håller däremot inte alls med om publikens val av person som får sjunga för sin ”överlevnad” och jag anar att det gör inte Jennifer Lopez heller, så jag tänker att det är kanske nu domarna ska utnyttja sin möjlighet att ”rädda” den som hamnade sist i veckans resultat. Om de gör det är de hädanefter maktlösa, men personen ifråga får i alla fall vara med och tävla med de andra, på samma villkor, även nästa vecka.

Och så blir det då dags för personen att försöka sjunga sig kvar i tävlingen.

Framträdandet är bra, stabilt och jag tycker verkligen inte att hen borde åka hem nu, men det är tyvärr inte så enkelt. Domarna behöver tänka längre än näsorna räcker också. Så nej, det blir ingen räddning – Majesty Rose är ute ur tävlingen.

Att (inte) köpa musik

Jag väntade länge, efter hennes medverkan i ”Rock Star: Supernova”, på att Dilana skulle släppa en platta. Ingenting hände på mycket länge och jag glömde bort alltihopa. Nu när jag rippar mina CD-skivor kommer jag till hennes urgamla platta och blir påmind. Söker på nätet och upptäcker att jodå, hon har faktiskt släppt en platta. Lysande!

Jag bestämmer mig för att köpa en fysisk skiva – mest av brist på fantasi, tror jag. För vad ska jag med fysiska skivor till egentligen? De kommer ju ändå att rippas och sedan bara samla damm eller vad det nu blir efter rippning.

Så var kan jag köpa denna fysiska skiva? Jag söker på CDON, Ginza, Play 247, Amazon.co.uk och Amazon.com… ingenstans finns det något fysiskt till salu. Och endast på Amazon och iTunes finns en digital version för nedladdning. På .co.uk kostar den £6.99, på .com $8.99 – översatt till svenska pengar blir detta (enligt Google) cirkus 72 respektive 51 kr. Det låter ju överkomligt och givetvis väljer jag det billigare alternativet – man är väl inte dum heller.

Jag går sålunda till Amazon.com och letar reda på Dilana och Inside out.

För att kunna köpa MP3:or från/via Amazon.com måste jag tydligen installera en särskild programvara. Där blir jag i ärlighetens namn lite störd, men installerar och klickar därefter enligt instruktion på det gratisköp man använder för att konfigurera/verifiera installationen. Tvärstopp. Jag får minsann inte alls köpa musiken eftersom jag inte bor i USA.

Amazon.com says -- We are sorry... We could not process your order. The sale of MP3 Downloads is currently available only to US customers located in the 48 contiguous states, Alaska, Hawaii, and the District of Columbia. We apologize for any inconvenience this may have caused you.

Nehej, men då går jag väl till Amazon.co.uk och letar reda på Dilana och Inside out där. Inom EU borde vara okej.

Jag måste installera en särskild programvara för att kunna köpa MP3:or från/via Amazon.co.uk. Den heter likadant men är inte samma som det jag redan installerat utan det här är något som är kopplat mot .co.uk i stället för .com – får helt enkelt skriva över det tidigare programmet. Även här klickar jag på gratisköpet för att konfigurera/verifiera. Och här blir det också tvärstopp. Jag får veta att jag minsann inte får köpa musiken här heller.

Amazon.co.uk says -- Important Message. We're sorry. We could not process your order because of geographical restrictions on the product which you were attempting to purchase. Please refer to the terms of use for this product to determine the geographical restrictions. We apologize for the inconvenience.

Jag hittar ingen som helst information om att Dilanas platta skulle vara belagd med några restriktioner och börjar nu känna mig uppgiven, men så slår det mig att den skulle finnas att köpa via iTunes Store. Värt att prova i alla fall. Motvilligt drar jag igång iTunes och klickar på Store. Söker fram Dilana och Inside out och… qtf!? Plattan kostar 139 jävla spänn – i digital form! De pengarna skulle jag nog inte betala ens om jag då fick en fysisk skiva. Så tack, men nej tack.

Nu ger jag upp tanken på att köpa och kollar i stället The Pirate Bay, där den inte finns listad. Det förvånar mig inte då hon väl inte är så där enormt välkänd eller populär och TPBs listningar blivit fattigare. Jag hittar inte torrentfiler någon annanstans heller och den finns inte på Spotify. Så vad gör jag för att få tag på Dilanas Inside out till ett rimligt pris??

Tips mottages tacksamt!

Filmsnuttar från Adam Lambert’s Glam Nation Tour 2010, Debaser Medis

Åter tillbaka från vår afrikanska semestertripp fick jag så möjlighet att ladda upp filmsnuttarna från Adam Lamberts framträdande på Debaser som alltså ägde rum bara ett par dagar innan avresan. Som alla säkert förstår hade jag ett gäng betydligt mer angelägna saker att göra när det var som mest aktuellt, men bättre sent än aldrig…

Här är mina tre snuttar:

Ref. Adam Lambert – Strut (Debaser Medis, 9 nov 2010).

Ref. Adam Lambert – Music Again (Debaser Medis, 9 nov 2010).

Ref. Adam Lambert – 20th Century Boy (Debaser Medis, 9 nov 2010).

Som sagt, ingen höjdarkvalitet, men ändå möjligen sevärt för intresserade.

Adam Lambert’s Glam Nation Tour 2010, Debaser Medis

Vi köade omkring en halvtimme ute på snögloppiga Medborgarplatsen och åtminstone jag blev kall och blöt om fötterna. Väl inne hittade vi ledig golvyta långt fram, till vänster om scenen, och såg därifrån uppträdandet förhållandevis bra, men ljudet var bedrövligt. Det blir så när man i princip står under de högtalare som förmedlar diskant och mellanregister.

Ljuset på scenen var tämligen svagt och därmed var det förstås knepigt att få till några bra bilder – inte minst med tanke på att jag bara hade IXUS med mig. Detta till trots blev det åtminstone några jag står ut med att visa världen.

IMG_0793.jpg

IMG_0826.jpg

Många var det som fotograferade och/eller filmade med sina mobiltelefoner och kameror, vilket gjorde det lite svårt för mig som är kort och tvingas stå på tå och samtidigt hålla armarna rakt upp i luften för att inte bara få med bakhuvuden och displayer. Det blir rätt snart påfrestande att filma. Jag kommer förmodligen att lägga ut mina filmsnuttar på nätet, trots att ljudet suger, för jag tror att det ändå finns ett värde i dem. Och på min hårddisk gör de inte mycket nytta.

Fler gryniga och oskarpa bilder finns i alla fall att beskåda i tillhörande Flickr-set.

Och konserten? Well, ljudet var som sagt ruskigt dåligt där vi stod, men det framgick med all önskvärd tydlighet att Adam verkligen kan sjunga (om än jag vid något tillfälle tyckte mig ana att rösten kanske inte var helt frisk). Vilken snubbe! Och showen… ja, den var just det – en show. Adam är en sann showman och virvlade emellanåt omkring med sina dansare så det stod härliga till, men han blandade upp denna action med stillsamma, avskalade akustiska nummer. Det verkade som om han ville förmedla ett budskap (kärlek!) och inte bara sjunga rakt upp och ned. Jag hade förväntat mig att han i princip bara skulle bjuda på dansanta nummer, men så blev det ju inte och för det är jag både glad och tacksam.

Det kändes rätt och riktigt att extranumret blev T. Rex:s ”20th Century Boy”.

Melodikrysset: en succé

Det gick ju alldeles fantastiskt, högt över förväntan, bra att lösa Melodikrysset! Jag och @snofl kunde tillsammans svaret på alla frågor. Ja, utom en tämligen lättgissad filmmusikkompositör. Där jag var vilsen, hade hon svar. Och tvärtom. Vissa saker kunde båda.

Och roligt var det också! Antar att jag inte hade känt precis likadant om det gått dåligt, dock. Men det här gav blodad tand, så jag tror att det får bli ett stående lördagsmorgoninslag. Tills vidare i alla fall.

Så: lördag morgon, kl. 10:03. P4. Allt man behöver står att finna på programmets hemsida, där det även finns ett kryss/en spelplan att fylla i direkt på nätet och det går även att skicka in lösningsförslag den vägen. Mina utskriftsmödor var således helt överflödiga.

Och, antagligen inspirerad av programmet, lyssnar jag nu på sådant som är mer min egen musik. Joan Jett låg i den aktuella spellistan på Spotify, som dessvärre har väldigt lite av hennes material att tillgå, så jag travade bort till cd-hyllan och hittade lite mer. Dock kan jag konstatera att det mesta av hennes musik har jag på vinyl.

Det har länge varit dags att överföra alla vinylskivor till ett digitalt format. Men vilken jäkla tid det kommer att ta! Och eftersom jag misstänker att skivspelaren (som skriver ned musiken i mp3-format på en USB-sticka) går lite för fort och jag dessutom inte gitter spara ned låt för låt utan lagrar hela LP-sidan i en och samma fil behöver jag ett trevligt och lättanvänt redigeringsprogram. Förr, i Windows-världen, körde jag Audacity och var rätt nöjd med det, men nu för tiden är jag ju Mac-användare och där är det andra program som gäller. Det stör mig att jag såg ett tips på Twitter bara häromdagen, men har glömt bort vem som skrev och framförallt vad som skrevs. Nåja, det kan knappast skada att kasta ut en fråga i Twitterflödet…


Tillägg: Någon minut senare hade jag svaret: Audacity finns för Mac. Tack, Twitter och, framförallt, @darksidedesign!

Progressive Nation 2009, Stockholm

I fredags var vi och lyssnade på bra musik på Hovet. Progressive metal.

Evenemanget hette Progressive Nation och banden som spelade var Unexpect, Bigelf, Opeth och Dream Theater. För mig: två okända, två kända band.

Allt jag hade velat skriva om tillställningen har redan skrivits av Josh, som dessutom nämnde och påpekade ett par saker därutöver. Läs hans inlägg! Det jag har som inte han har är ett fåtal bilder och ett par videos – se nedan. Använd dem fritt för icke-kommersiella ändamål, men ange ursprung tack!

Själv uppskattade jag Opeth mest och tyckte precis som Josh att Unexpect verkade värda att undersöka närmare – det lilla vi hann höra lät intressant. Bigelf satte inte några djupa spår i mig, men jag gillade Hammond-ljudet. Dream Theater var (givetvis!) bra, men jag hann faktiskt bli lite uttråkad. Möjligen för att det hade varit en lång vecka och jag därför framåt kvällen började gäspa käkarna ur led. Grät gjorde jag däremot inte – var nog lite för upptagen med att använda min kamera för att leva mig in till fullo. Och så hade jag, trots goda föresatser sedan plattan kom, inte hunnit lyssna in mig på den senaste. Det bidrog säkert också. Men… Dream Theater ligger väldigt högt på min Last.fm-topplista och lär med säkerhet ligga kvar där länge till.

Nåväl. Några bilder och videos av varierande kvalitet bjuder jag på.

Först Opeth:

Opeth @ Progressive Nation 2009, Hovet, Stockholm, Sweden

Opeth

Opeth @ Progressive Nation 2009, Hovet, Stockholm, Sweden

Opeth

Sedan Dream Theater:

Dream Theater @ Progressive Nation 2009, Hovet, Stockholm, Sweden

Dream Theater

Dream Theater

Dream Theater

Och så de två Opeth-låtar jag faktiskt filmade med min lilla chokladbruna. Inte världens bästa kvalitet, såklart, men det ger nog ändå viss känsla:

Ref: Opeth – The Lotus Eater

Ref: Opeth – Deliverance

Nästa gång jag går på bra konsert ska jag, förutom fulladdade batterier, ha ett helt tomt minneskort i kameran och helst också ett extra i fickan. Eller så är jag lite så där radikal och lämnar helt enkelt kameran hemma.

Om jag hade tid

Om jag hade tid skulle jag blogga.

Inte minst skulle jag blogga om lördagens Michael Ruff-konsert, som var bra även om jag saknade de flesta av de gamla favoriterna från förr. Och ”förr”… tja, det var väl första och andra gången jag såg honom live. Någon gång under första halvan av 90-talet, antar jag – eftersom jag köpte favoritplattan på Fasching och den kom ut 1992. Men tid har jag inte så det får räcka med min (ja, min egenhändigt gjorda!) videoinspelning från konserten:

Ref. Michael Ruff – Watching Like Angels.

Det var bara så typiskt att jag råkade komma på idén att filma just när han framförde den av låtarna jag allra helst hade velat sjunga med i och verkligen njuta av. Som det blev nu får jag njuta av just den via YouTube i stället.

Dagens låt – Still got the blues

Tillägnas Blackwater – du förstår kanske varför och annars gör det inget för låten är hur som helst förbaskat skön. Särskilt i en hyfsad ljudanläggning.

Det blir i alla fall Gary Moore – Still got the blues. Känslan funkar bra en dag som denna, då himlen är grå och det faller kalla droppar i nacken på en.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i den här plattan och trots att jag gillade Gary Moore innan den kom är nog det här ändå min favorit.

Att jag sedan har ett mångårigt förhållande till låten Empty Rooms, som tycktes vara med på varenda platta där ett tag, är en helt annan sak.

Hm. Lika bra att ta den också – Gary Moore – Empty Rooms:

Den låten har jag många minnen av. Jag dansade t.ex i nära kontakt med en långhårig förtjusning från Arjeplog till den någon gång i tidernas begynnelse.

Tacka Ipred-lagen för det!

Så ja. Ipred-lagen har gett resultat, preciiis det Beatrice Ask sade skulle ske.

Och ja, det var udd i det ovan. Men det är ändå roligt att läsa om att Sony Music nu tydligen ska satsa på att hitta nya affärsmodeller – detta läser jag på Kulturbloggen. Det ska bli intressant att se vad herrarna Swartling och Breitholtz kommer med för smarta och innovativa lösningar.

Bättre sent än aldrig!

Men först trodde jag faktiskt, ärligt, att det var ett försenat aprilskämt.

Europe videobloggar från scen

Jag har lite på skoj en prenumeration på flödet från Europes bandblogg – de skrev och berättade lite medan inspelningarna av den kommande plattan fortgick, och videobloggade små snuttar lite nu och då. Det var så där småtrevligt att kolla på, tyckte jag. Men det senaste inlägget gjorde mig faktiskt riktigt imponerad – fasen så roligt det var att få följa bandet ända ut på scenen! Alltså, kolla in inlägget UNBELIEVABLE SANTIAGO.

Jag gillade Europe på 80-talet (minns mycket väl kvällen de vann Rock-SM, då jag och pojkvännen var ensamma hemma hos honom och hånglade i soffan) och jag gillar också deras förra/senaste, Start from the dark. Mycket, tror jag, för att den inte försöker låta som de populära albumen från förr.

Start from the dark är förresten ett typiskt exempel på den försäljningsökande fildelningen, som Josh bloggat om och som han och Unni Drougge tillsammans skrivit om i en debattartikel i Aftonbladet. Jag skulle knappast ha köpt grisen i säcken, d.v.s. chansat på att köpa plattan för hundramånga pengar, om jag inte givits möjlighet att provlyssna innan. Jag lyssnade, jag gillade, jag köpte.

När jag var 12 hängde vi i den lokala skivbutiken för att provlyssna. Idag sitter vi hemma framför datorn. Same thing, different (och bekvämare!) location.

Spotifysvar på felanmälan

För en tid sedan (6/3) skickade jag en felanmälan till Spotify om en skiva vars låttitlar inte stämde överens med vad som faktiskt spelades. Eftersom responsen nu efterfrågades i en kommentar på det ursprungliga inlägget publicerar jag här svaret. Det kan finnas någon mer som undrar. Kanske.

Så här dant blev Spotifys svar som kom efter ungefär 13 dagar (19/3):

Hi Mia,

Thanks for reporting this, we appreciate the feedback. The information you have supplied will be recorded and used.

We are aware that there are metadata errors in our catalog but at the moment we are not prioritizing them as we want to improve our service and add new features first.

However, we are looking into creating a system to help us manage reports like yours and to fix the errors in a fast and efficient way.

Best wishes,
Jude

Spotify support team
support@spotify.com

Spotify Help / FAQ – http://www.spotify.com/en/help/faq/
Spotify Forum – http://www.spotify.com/en/help/support-forum/
Spotify Blog – http://www.spotify.com/blog/

Jag tror det betyder att man inte tjänar tillräckligt med pengar på att fixa den sortens fel. Och för det har jag viss förståelse. Faktiskt. Det är prioritering.

Och sedan är jag nyfiken på det där påtänkta systemet som nämns i svaret – det kanske kan bli frågan om något intressant kollaborativt? Svärmarbete. Någon sorts användargenerade rättningar, alltså. Det vore coolt. Och smart.

Jim Matheos och Fates Warning

Jag snubblade över en av Jim Matheos soloplattor, Away With Words (1999), som lät väldigt trevlig. Och nu när jag trålar YouTube inser jag att hans första soloplatta, First Impressions (1993), låter ännu bättre. Vill ha!

Lyssna själv på följande låtar (ja, även övriga som hittas på YouTube).

Jim Matheos, Metaphysical Soup:

Jim Matheos, The Air of Autumn:

Och eftersom Jim vanligen spelar i Fates Warning måste jag ju lyssna på dem också. För närvarande lägger jag märke till (i bemärkelsen reagerar på) varenda låt som Ouch! spelar för mig från deras första platta, Night on Bröcken (1984), eftersom det i mina öron låter väldigt mycket Judas Priest, vilka jag ju gillar.

Fast i låten Kiss of Death tycker jag mig i stället nästan höra Geddy Lees röst… Rush-vibbar, med andra ord. Och Damnation leder också mina tankar till klassiska Iron Maiden. Sångaren John Arch har en pipa som väcker massor av associationer hos mig. Och musiken på den här plattan låter rent allmänt väldigt mycket av den gamla hårdrocken som jag gillade så. Vi talar 70-80tal.

Haha. En av låtarna är till och med en Maiden-cover – Flight of Icarus. Och så läste jag på Wikipedia-sidan att den första plattan var starkt influerad av Iron Maiden. Det märks. Men jag tycker som sagt att det låter Judas Priest också.

Fates Warning: Kiss of Death:

Fates Warning: Damnation:

Med detta sagt har jag ingen aning om vad jag kommer att tycka om övriga plattor, men det lär jag nog ta reda på.

Solitude Aeturnus

Jag har snubblat över något (för mig) nytt som i mina öron låter riktigt trevligt. Bandet heter Solitude Aeturnus, är amerikanskt och spelar doom metal. Det verkar vara en genre som tilltalar mig. Undergångsmetall?

Eftersom människan är som hon är och jag likaså, vill jag naturligtvis dela med mig av min upplevelse. Så här långt känns det som om jag kan ta vilken låt som helst, alla verkar sköna. Nedan några exempel från YouTube.

Solitude Aeturnus – 9th Day: Awakening (live):

Solitude Aeturnus – Scent Of Death:

Jag har förstås också en Ouch!-spellista som är den jag främst använder för att lyssna på musiken. Enligt RIAA Radar verkar det vara ”safe” att köpa de flesta av bandets plattor, men enligt min mening är de alldeles för dyra – i alla fall om man handlar från Ginza eller CDON. 150-160 kr är inte ett pris jag är villig att betala för en platta, så någon cd-shopping blir det inte. Amazon.com tar förresten 14-18 USD för plattorna, vilket inte är mycket bättre det.

Kanske, möjligen, eventuellt skulle jag kunna tänka mig att premiärköpa mp3:or – hos Amazon.com ligger priset på 8-9 USD per platta, men där finns dessvärre bara fyra av sju möjliga att tillgå. Så jag vet inte. Jag ska lyssna lite mer innan jag bestämmer mig. De kanske inte är så bra som de låter nu.

Mina tröjor från Priest Feast

Jag glömde ju inkludera tröjbilderna i inlägget om konserten – hade lite väl mycket om och kring mig just då – så här kommer det några avbildningar. Använd bilderna om du vill, berätta bara vems de är och länka tillbaka hit.

Först den sedvanliga turné-t-shirten (klicka på bilderna för större format):

Judas Priest Nostradamus t-shirt - framsida Bilden är läcker och den gjorde sig ruskigt bra som bakgrund på scenen också. En kuriosadetalj beträffande originalfotot är att hårstråna på tröjan syns bra.

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Så har vi t-shirtens baksida, förstås, med den obligatoriska turnéplanen:

Judas Priest Nostradamus t-shirt - baksida Här roar det mig lite att Göteborg blivit Gothenberg för såvitt jag minns borde det stå Gothenburg för det är vad staden heter på engelska. Jag tycker att alla turnéplaner borde ha minst en felstavning eller -skrivning. Det livar upp. Som Whitesnake-tröjan, där det står ”Copenhagen, Net” (Net, som i Netherlands).

Och så köpte jag en hoodie (också klickbart, även om det inte behövs):

Judas Priest hoodie - framsida Judas Priest hoodie - baksida Den här köpte jag lite mot bättre vetande eftersom jag egentligen skulle ha en större storlek, men den funkar ju att ha hemma. Och den är väldigt gosig, med fluffig insida och så. Jag skulle bara önska att den haft blixtlås framtill för det är ju så praktiskt att kunna dra ned blixtlåset och öppna när det blir för varmt. För det blir det.

Det finns de som påstår att vi pirater är snåla och väntar på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på oss. Jag jobbar hårt och betaaalade massor för mina tröjor, och biljetten till konserten förstås. Och jag har köpt mååånga Judas Priest-plattor. Både på vinyl och cd. Kanske fler än vad som getts ut. Så bah!

Feltaggade låtar på Spotify

Kul kommentar över IM: Verkar bäst att ladda hem skivorna från Pirate Bay istället, där är de oftast korrekt taggade. :) – och jag kan bara hålla med.

Ja, jag har mailat Spotify och berättat. Hur ska det annars kunna bli ordning?

En kopp kaffe till Rob Halford

Såg en kul kommentar hos Olof apropå att upphovsrättsinnehavare får rätt att begära ut min adress om jag misstänks fildela verk de har rättigheterna till:

Det vore faktiskt värt det om artisten, och ENDAST artisten, dvs inga skivbolagsrepresentanter eller andra hantlangare, ägde rätten att personligen knacka på dörren och genomföra husrannsakan. Det skulle garanterat bli mer fildelning av söt japansk pop och mindre amerikansk gangstarap.

Vem skulle du fildela om du kunde hoppas på besök av artisten själv?

Själv skulle jag nog … fasen, har Judas Priest i öronen (Beyond the realms of death – den är bara så bäst!) så det är svårt att tänka på någon annan än Rob Halford. Nej, jag vet faktiskt inte. Kommer inte på någon jag skulle vilja få besök av.

Ett av mina första inlägg på den här bloggen handlade förresten om osexiga rockstjärnor, men jag har svårt att komma på någon som kan representera motsatsen. Men okej, David Coverdales röst får gärna komma och hälsa på.

Judas Priest Feast 2009, Globen

Till skillnad från till AC/DC-konserten förra helgen hade jag igår en för mig mer lämplig biljett – läktarplats, på andra raden, det vill säga precis lagom högt över hopen för att se hela scenen, inkl. de små farbröderna som befann sig på densamma. Det enda jag saknade var väl egentligen en riktig kamera (det hade varit så roligt att få/kunna ta bra bilder på Rob Halford och alla olika sanslöst överdrivna blingbling-rockar han bar under konserten). Inte för att jag hade vetat hur man använder en riktig kamera, men jag märker dock en del klara begränsningar med min chokladbruna kompaktmodell. Bortsett från att jag rent tekniskt inte är särskilt bra på att använda den.

Som vanligt, bilderna är mina och får gärna användas med hänvisning hit.

Vi åt middag och drack öl innan konserten och eftersom vi inte gjorde oss någon brådska missade vi helt Testament, som spelade först och faktiskt lät helt okej på Spotify ett par timmar tidigare. Jag ska kolla in dem senare. Nätet erbjuder ju som bekant möjligheter till provlyssning. Och om jag gillar det jag hör och ser så är det inte omöjligt att jag köper något av dem också. Om det är någon annan än [främst] Universal eller Sony som står bakom vill säga.

Megadeth var ganska tråkiga, tyckte vi som inte var några hardcore-fans. Själv blev jag i alla fall glad då bandet spelade Peace Sells och jag kände igen den redan på inledningen, men det var också den enda låten jag hört.

Megadeth, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

I pausen drack vi öl, och rökte, och snackade en massa så klart. Jag fick känslan av att ha äcklig mossa på tungan (tala om flashback från festandet i de tidiga 20-åren!) och tackade därför nej till ytterligare rökning. Att röka när det är fest har blivit lite av en dålig vana, som jag antagligen borde bryta.

Och till slut blev det dags för kvällens huvudattraktion, Judas Priest.

Konserten var mycket bra och Judas Priest är verkliga proffs. Rob Halford låter fortfarande väldigt bra i rösten även om det används fruktansvärda mängder effekter och… tja, jag ser honom lite som en ståtlig springare. Majestätisk. Väl avvägd, dramatiskt och med full kontroll. Det är show från början till slut. Helt klart en roll han och bandet spelar. Undrar hur påfrestande det är egentligen?

Och vilka fantastiska rockar Rob hade på sig. Främst långa skinnrockar med massor av nitar. Jag satt nästan och dreglade av habegär, samtidigt som jag aldrig skulle kunna bära upp dylika plagg så som han gör. Scott Travis satt, vilket väl framgår av bilderna här nedan, i en upphöjd position och kändes mycket säker och trygg samt spexade effektfullt, precis som en trummis ska.

Glenn Tipton tror jag är den av gitarristerna som har rödrandiga knän.

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Judas Priest, Priest Feast 2009, Globen, Stockholm

Expressens respektive Svenska Dagbladets kommentatorer tycks inte riktigt dela mina intryck av konserten. Väntar ännu på Expressens betyg, dock.

Jaha, det var allt från eder utsända för den här gången.

Tillägg:
Nu har Expressen en recension av konserten och en mikrointervju med Rob Halford.

Tillägg 2
Även DN har skrivit en recension, som inte den heller öser beröm över bandet.

Spotify-fnurra på Last.fm-tråden

Någon gång igår kväll eller i natt slutade min koppling mellan Spotify och Last.fm fungera. Innan dess hade Last.fm snyggt uppdaterats med listan över vad vi lyssnade på inför gårdagens Priest Feast. Idag… well, låt oss säga att jag hann sitta och lyssna större delen av dagen innan jag insåg att det inte funkade och då testade logga ut/in i Spotify och starta om båda klienterna, vilket gjorde att alla tracks som var uppköade i Spotify försvann så nu får världen aldrig veta att jag lyssnat på Judas Priest. Och fortfarande gör.

Hur som helst, jag bestämde mig för att kolla runt lite och kunde då bland annat konstatera att scrobblingen från iTunes funkar alldeles perfekt. Det är bara Spotify som jäklas, se felmeddelande i Preferences, Last.fm-sektionen:

Status: Unable to contact server (Error 309), # tracks queued

Spotify-bloggen hittade jag en länk till supportforumet, där jag hittade en felrapport på just det här. Att döma av kommentarerna verkar de flesta också vara Mac-användare, så det kan vara bara den plattformen som är berörd. Jag registrerade mig och lade till mig som intressent på ärendet, så jag räknar med att få ett mail när man löser problemet. Under tiden lyssnar jag vidare och håller tummarna för att det förr eller senare kommer att registreras.

Och medan jag skrev detta inlägg har kopplingen precis börjat fungera igen. Men så bra! Jag publicerar ändå inlägget för att det innehåller viss information som både jag och andra kan ha nytta av i framtiden. Man vet aldrig.

Uppdatering: Jag hade nog lite för bråttom där.

Det verkar visserligen funka, men bara fläckvis. Låtar jag spelat för en halvtimme sedan syns, men inget som hänt sedan dess. Kan det vara så att Last.fm-servern har för mycket att göra och inte hinner med riktigt, eller har man helt enkelt infört särskilda besöksrestriktioner?

Last.fm

Så här ser det ut i Spotify-klienten:

Spotify preferences vs Last.fm

Snart dags för Priest Feast

Jag hinner inte riktigt med. Inte idag heller, alltså. Tycker att jag precis har vaknat och lik förbaskat är det hög tid att kasta sig i duschen och göra sig fräsch och fin för att träffa vännerna och umgås ett tag med mat och dryck innan det är dags att dra vidare mot kvällens Priest Feast med Testament, Megadeth och (såklart) Judas Priest. Inga vanliga okända förband, precis.

Särskilt Megadeth minns jag från det sena 80-talet, då kabel-tv var nytt och jag slukade program som Power Hour, Monsters of Rock, Headbangers Ball m.fl hårdrockprogram på bl.a Super Channel, Sky Channel och MTV. Jag vill minnas att jag gillade Peace sells, but who’s buying? och tror nog att jag ännu har kvar gamla videokassetter med inspelningar från just dessa tv-program.

Fan, vad coolt! Jag har inte riktigt insett att jag ska på konserten förrän nu. Köpte biljetter i november, vidtalade vänner och glömde sedan bort alltihopa. Så det här är en glad överraskning, kan man säga. Tack, Mia, för den! Haha.

Judas Priest är gamla favoriter sedan… ja, banne mig sedan sent 70-tal. Plattan Stained Class från 1978, och då främst den första låten, Exciter, är än idag min favorit bland musik som med fördel nyttjas för att få ur sig kraftiga aggressioner. Hög volym och vrålande funkar alltid.

Det är nog bara att inse att NWOBHM är något alldeles speciellt för mig.

Sitter just nu och lyssnar på de senaste årens plattor via Ouch! och även om jag (skam till sägandes) aldrig hört låtarna på Angel of Retribution förut låter det ändå precis som det Priest jag älskar. Om man nu ska ta till så starka ord. Men musiken och Rob Halfords röst… åh! Jag får nog ta med mig näsdukar.

AC/DC Black Ice 2009, Globen

Lite sent omsider (jag har inte riktigt hunnit), men bättre sent än aldrig…

Bilderna nedan är tagna med min kamera (om än av ivve, som är längre och duktigare fotograf än jag) och får användas fritt med länk tillbaka hit.

AC/DC-klänning I fredags, på och inför konserten, var jag trött och stressad och hade ståplatsbiljett och såg ungefär ingenting. Det lät lite såsidär också – behöver helt klart skaffa bättre öronproppar.

Jag var oerhört tacksam över att man visade åtminstone delar av det hela på stora bildskärmar både bakom scenen och högt uppe, på sidorna. Annars hade jag inte sett mer än två små skymtar av Brian Johnson och Angus Young.

Min fotograf blev oerhört förtjust i den här damens klänning och frågade om han fick ta en bild och det ställde hon villigt upp på. Var den inte cool, så säg?

Om konserten som sådan vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, så bilderna får sköta snacket. Use your imagination.

AC/DC

AC/DC - Whole Lotta Rosie

AC/DC - Whole Lotta Rosie

Angus Young

AC/DC Black Ice Tour T-shirt Givetvis var jag ju tvungen att köpa en turné-tröja också!

Egentligen var det en hoodie jag ville ha, men den saknade lista över turnéorterna så det fick bli en hederlig t-shirt som jag sedan bar under själva konserten efter en halvdiskret striptease bland folket i Globens korridorer.

Om nu någon är intresserad av själva den snygga (klickbara) tröjan:

AC/DC-tshirt, Black Ice Tour - framsida AC/DC-tshirt, Black Ice Tour - baksida

Och det här är de låtar som spelades på konserten:

  1. Rock ’n’ roll train
  2. Hell ain’t a bad place to be
  3. Back in black
  4. Big Jack
  5. Dirty deeds done dirt cheap
  6. Shot down in flames
  7. Thunderstruck
  8. Black ice
  9. The jack
  10. Hells bells
  11. Shoot to thrill
  12. War machine
  13. Anything goes
  14. You shook me all night long
  15. T.N.T.
  16. Whole lotta Rosie
  17. Let there be rock
  18. Extranummer:

  19. Highway to hell
  20. For those about to rock (We salute you)

Dagens goda AC/DC-gärning

Min kompis med AC/DC-biljetterna frågade, eftersom jag nämnt det mer än en gång, om jag var intresserad av ytterligare en biljett till fredagens konsert. Klart jag var! Vi hade pratat om det så sent som i morse, så jag behövde inte ens fråga. Kompisen som längtat så hett fick sålunda ett välkommet sms.

”Så… ska du med på AC/DC på fredag? Jag har en biljett till dig. :D”
”JAAAAAAAAAAA!!!”

Hade biljetten i stället avsett söndag 22/2 hade han fått den i present.

Tre dagar kvar till AC/DC i Globen

Plötsligt insåg jag att det måste vara denna vecka jag ska på AC/DC-konsert. Skickade iväg ett sms till kompisen som erbjöd mig biljett och frågade: ”Hur blir det, ska jag på AC/DC och i så fall vilken dag?”. Svaret: ”Klart du ska! Fredag!”. Och på den vägen är det. Tänk en sådan tur att man har kompisar!

Det verkar dessutom som om förbandet är bra – att döma av lösa rykten samt musiken på MySpace. Enligt Globens evenemangssida spelar förbandet, The Answer, 19:30-20:00 och huvudbandet drar igång 20:30. Kan vara bra att veta.

Många år sedan var det jag första (och hittills enda) gången såg AC/DC live. Det var på Hovet, har jag för mig. Sent 80-tal, antagligen. Och det var drag.

Åh, vad roligt det ska bli att se och höra dem igen!

Hårdrock med riktig orkester

Europes bandblogg, där man bl.a bjuder på videosnuttar från inspelningen av en kommande platta har man nyligen även fått lyssna på två snuttar med en symfoniorkester i Prag. Det lät mäktigt, och jag är väldigt nyfiken på hur plattan kommer att låta. Deras Start from the dark (2004) gillade jag och köpte också. Nästa, Secret society (2006), har gått mig spårlöst förbi och just nu funkar det inte alls att söka på The Pirate Bay (jag får: Could not connect to caching server – låter ju inte så bra) så jag kan inte ta reda på om den är något för mig.

Oh well. RIAA Radar verkar ändå högst tveksamt inställd.

Det hela började med att jag var ute på stan och hörde Wind of change spelas i högtalarna. Som alltför ofta med Ouch! fanns inte att tillgå de två plattor jag helst ville lyssna på: Blackout (1982) och Tokyo Tapes (live 1978) – ingen ovanlighet, i och för sig. Så Blackout fick jag helt enkelt rippa själv, direkt ur cd-hyllan. Tokyo Tapes har jag dessvärre bara på vinyl. Dags att packa upp vinyl-till-mp3-spelaren kanske – i någon av flyttkartongerna finns den ju.

Men, men… det jag egentligen skulle skriva om var ju upplevelsen när jag, via Ouch! hittade en hel platta Scorpions i samarbete med Berlins filharmoniker (som tydligen också lanserat en virtuell konserthall på nätet). Wow! Jösses, vilken skillnad det blir mellan originalet och den filharmoniska versionen av låtarna – orkestern tillför massor! Det blir som en helt ny låt, med extra allt. Moment of Glory, heter plattan. Synd bara att RIAA Radar visar rött…

Efter att ha lyssnat på denna härliga musikaliska skapelse vill jag gå på konsert i Berwaldhallen – misstänker att där spelas en del häftig musik emellanåt. Jag är kass på att lyssna på klassisk musik, men tror ändå att den gör sig bäst i levande livet.

Nu undrar jag, vilka fler symfoniorkestrerade metalplattor finns det? Och vad tusan innebär ”filharmoniker” egentligen? Vad säger det om orkestern?

Och jo, The Pirate Bay verkar ha återhämtat sig nu. Skönt! Men strömbrist!?

Spotify rensar i sortimentet

Jaha, där kom det – Ouch! tar bort låtar ur sortimentet.

Some tracks will be restricted from play in certain countries.
/…/
The reason for this is that our agreements contain strict rules as to what tracks can and can’t be played in various countries that we are now capable of implementing. These restrictions are a legacy from when most music was sold on tapes and CDs and they have continued over into streaming music, our hope is that one day restrictions like this will disappear for good.

Det framgår tyvärr inte av inlägget hur många (eller vilka) låtar det handlar om, så det är svårt att göra en riktig bedömning av åtgärdens effekter. Jag menar, är det låtar med Britta Spjut som försvinner lär jag inte lida av det.

Så där av och i princip känns det i alla fall förbaskat trist att man ska behöva (för jag tror ju inte att man gör det direkt frivilligt – folket bakom Ouch! verkar ändå ha hjärtat på rätta stället) begränsa spelmöjligheterna per land. Det känns… bara fel. Kultur ska ju liksom göras mer tillgänglig, inte mindre.

Man skriver även:

Additionally, some of the music that has been delivered to us had been delivered by mistake even though the artist did not want their music to be included in a streaming service.

Där har jag lite mer förståelse, även om jag undrar vilka artister det handlar om och varför de inte vill att deras musik ska tillhandahållas i strömmande form (eller via strömmande tjänst, kanske man ska säga). Hur tänker man när man tackar nej till att spridas via en sådan här (förmodat) populär tjänst?

Spontant, eftersom jag nu råkar vara katastrof- och konspirationsteoretisk och ana mössor på alla ugglor, känns det som första steget till undergången. Jag tyckte redan innan att Ouch! hade lite halvtaskigt sortiment och nu blir det alltså sämre. Men det är väl jag som är negativ, förstås. Låt mig vara det då.

Royal Hunt – stjärnor på min himmel

Fan, det låter ju bra!

Det är min första reaktion när jag skumlyssnar mig igenom de nio plattorna av Royal Hunt och har inte funnit anledning att ändra uppfattning. Land of broken hearts (1992), Clown in the Mirror (1993), Moving Target (1995), Paradox (1997), Fear (1999), the Mission (2001), the Watchers (EP, 2002), Eyewitness (2003), Paper Blood (2005) och Collision Course… Paradox 2 (2008).

Låten Can’t let go, från Eyewitness, låter i mina öron väldigt mycket Deep Purple. Vilket alltså är positivt – jag hävdar bestämt att Purple är ett av de absolut bästa banden någonsin. Jag lyssnar inte på dem så ofta, men när jag väl gör det blir jag alltid minst en liten smula lyrisk. Att låta som dem är bra.

Sedan går det ytterligare några låtar (jag lyssnar på dem i oordning eftersom den som taggat eller sammanställt låtarna varit slarvig) utan att jag noterar något särskilt (läser väl bloggar eller något) och så kommer Help Us God som också låter väldigt mycket Purple. Framför allt sångmässigt. Jag tror att det är Deep Purples Perfect Strangers jag tycker mig höra ekot av i dessa låtar.

… här kom jag av mig, gjorde annat och tappade tråden. Borta!

Här är ett smakprov i form av Lies från plattan Fear. Jag rekommenderar YouTube-surfning – valde låt på måfå för att alla jag lyssnat på varit bra, på ungefär samma sätt. Det här är ett band som funkar med min musiksmak.

Han som sjunger heter John West och har bl.a sjungit med ett band som heter Artension, som det i alla fall finns en platta av hos Ouch!. Och här tillåter jag mig att avvika från Royal Hunt-spåret för att kolla in Artension en stund. Jodå, det låter inte pjåkigt, det heller, men jag tror att jag föredrar Royal Hunt ändå. John låter som en blandning av Ian Gillan och Ronnie James Dio. Eller inte. Bra, hur som helst. Väldigt bra. Ska jag rekommendera något med Royal Hunt blir det de plattor John sjunger på. Det vill säga, de från 1999-2007. Förutom att bandet påminner mig om Deep Purple får jag även tydliga vibbar av t.ex Whitesnake. Det är inte fel och beror säkert delvis på Hammond-soundet.

Äsch, jag kan inte skriva om bandet på ett bra sätt. Det jag kan säga efter att ha lyssnat till och från och med halva öron i ett par dagar är att det här är ett band jag gillar. Hittade några plattor hos Ginza och blev glatt överraskad över att t.ex Eyewitness kostade 29 kr. Hallå, jag tror att vissa priser börjar bli riktigt rimliga! Sedan hittade jag i vanlig ordning en bunt andra plattor jag ville köpa till det relativt låga priset av 40 kr och fick därefter för mig att kolla vad RIAA Radar hade att säga om mina tänkta inköp. Det blev till min lättnad grönt ljus för Royal Hunt, men de övriga skivor jag lagt i varukorgen kände jag mig tvungen att ta bort. Det blev bara Royal Hunt, plattorna Eyewitness, Fear, Live 2006, Moving Target och Paper blood – det var de som fanns tillgängliga. Lustigt att den platta jag fastnade först/mest för var billigast. 29 kr… jösses!

Mitt varmaste tack för tipset går än en gång till Blackwater – du rockar!

Etikettmoln