Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘självbild’

Medelålders tant

Det kanske så smått börjar gå upp för mig att jag är medelålders. Eller äldre ändå? Jag har aldrig varit bra på att känna mig så gammal som jag enligt kalendern är. Jag tycker ICA-kort ger vuxenpoäng.

Jag har rätt länge tyckt att mina jämnåriga ser gamla ut. Med kråksparkar och gråa hår, ni vet. Själv har jag ännu inte ett endaste litet grått hårstrå – enligt min frisör, som jag besökte för snart två veckor sedan. Och kråksparkar… well, det var inte förrän jag gick ned i vikt som de började synas. Innan dess höll sig skinnet slätt p.g.a stoppning inifrån. De flesta av de där kilona har jag dessvärre återerövrat, men kråksparkarna blev kvar. Dock tror jag fortfarande att tiden farit förhållandevis milt fram med mig.

Undrar hur rimlig självbild jag egentligen har? Jag vet att jag är tjock, men jag vet inte hur tjock. Jag har inga fungerande verktyg för att på riktigt sätta mig själv i relation till andra. Och jag förstår också att det inte är den storheten mina nära och kära ser när de ser på mig. Liksom jag inte ser sådant när det rör dem. Det vi ser hos varandra är människan.

Jag vet också att jag antagligen borde se mig som någon form av tant. Det finns idag så oerhört många som är väldigt mycket yngre än jag. Människor som orkar ta in nya saker, ta för sig av livet och bara sprudlar av växande livskraft. De är inte som jag.

Hm. Det kanske inte är medelålders jag är. Ordet kanske är gammal.

En sekund undrade jag vad katten det var jag skulle skriva här. Egentligen. Det är lätt att tappa tråden, att associera sig vilse och halka in på helt andra ämnen än man tänkt sig. Det är då det är riktigt roligt att skriva, kan jag tycka. När skrivandet är som att befinna sig ute på resa, utan att ha ett bestämt mål. Då kan man hamna ungefär var som helst. Och det är det som är så jäkla roligt.

Förutom ibland när det är på riktigt, förstås.

Jag kan bli jättestressad av att vara ute på stan någonstans utan att ha ett mål som talar om för mig åt vilket håll jag ska gå härnäst. Det är dåliga gånger, det. Andra gånger äger jag världen och då är det bara skönt att finnas bland och liksom andas andra människor.

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska vara betraktare eller skapare av världar. Ska jag avnjuta verkligheten utan att, så långt det nu är möjligt, påverka den? Eller ska jag kasta mig in och forma och styra så mycket jag någonsin kan? För det är ju ändå roligt och fascinerande att känna makten att påverka saker, men om jag gör det får jag ju aldrig veta hur det annars skulle ha utvecklat sig. Det där är ett dilemma som få tycks förstå.

I detta nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli några minuter efter tio, för då börjar Melodikrysset. Det där radioprogrammet jag definitivt förknippar med ålderdom. Melodikrysset var något för mig fullständigt obegripligt som bara äldre människor ägnade sig åt. Och nu gör jag det uppenbarligen själv.

Det började med att jag på Twitter upptäckte att folk pratade om och löste krysset. Ni ser, bara en sådan sak som att jag idag ofta är vaken vid den tiden. Eller var det så att Melodikrysset sändes vid ett tidigare klockslag förr? Typ åttatiden?

Hur som helst slog jag en gång på radion av ren nyfikenhet och upptäckte då att jag ju faktiskt kunde svaret på rätt många frågor. Och på den vägen är det. Jag har insett att man måste skriva ut själva krysset i förväg (och jag har ingen skrivare hemma så det måste ske på jobbet i så fall) eller också rita upp det för hand, så det gjorde jag i måndags. Skrev ut spelplanen alltså. Och så pratade jag lite med Snowflake på hennes blogg. Det hela slutade med att vi nu har en träff på Twitter för att prova lösa Melodikrysset.

Det ska bli skoj! Men det känns också som ett tydligt ålderstecken.

Jag får komma över det där. Och bli den medelålders tant jag är.

Annonser

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.

Bra fortsättning

Taklampan Aarö från BolagretFrån Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.

Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.

Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.

Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.

3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.

Etikettmoln