Man lever så länge man lär

Medelålders tant

Det kanske så smått börjar gå upp för mig att jag är medelålders. Eller äldre ändå? Jag har aldrig varit bra på att känna mig så gammal som jag enligt kalendern är. Jag tycker ICA-kort ger vuxenpoäng.

Jag har rätt länge tyckt att mina jämnåriga ser gamla ut. Med kråksparkar och gråa hår, ni vet. Själv har jag ännu inte ett endaste litet grått hårstrå – enligt min frisör, som jag besökte för snart två veckor sedan. Och kråksparkar… well, det var inte förrän jag gick ned i vikt som de började synas. Innan dess höll sig skinnet slätt p.g.a stoppning inifrån. De flesta av de där kilona har jag dessvärre återerövrat, men kråksparkarna blev kvar. Dock tror jag fortfarande att tiden farit förhållandevis milt fram med mig.

Undrar hur rimlig självbild jag egentligen har? Jag vet att jag är tjock, men jag vet inte hur tjock. Jag har inga fungerande verktyg för att på riktigt sätta mig själv i relation till andra. Och jag förstår också att det inte är den storheten mina nära och kära ser när de ser på mig. Liksom jag inte ser sådant när det rör dem. Det vi ser hos varandra är människan.

Jag vet också att jag antagligen borde se mig som någon form av tant. Det finns idag så oerhört många som är väldigt mycket yngre än jag. Människor som orkar ta in nya saker, ta för sig av livet och bara sprudlar av växande livskraft. De är inte som jag.

Hm. Det kanske inte är medelålders jag är. Ordet kanske är gammal.

En sekund undrade jag vad katten det var jag skulle skriva här. Egentligen. Det är lätt att tappa tråden, att associera sig vilse och halka in på helt andra ämnen än man tänkt sig. Det är då det är riktigt roligt att skriva, kan jag tycka. När skrivandet är som att befinna sig ute på resa, utan att ha ett bestämt mål. Då kan man hamna ungefär var som helst. Och det är det som är så jäkla roligt.

Förutom ibland när det är på riktigt, förstås.

Jag kan bli jättestressad av att vara ute på stan någonstans utan att ha ett mål som talar om för mig åt vilket håll jag ska gå härnäst. Det är dåliga gånger, det. Andra gånger äger jag världen och då är det bara skönt att finnas bland och liksom andas andra människor.

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska vara betraktare eller skapare av världar. Ska jag avnjuta verkligheten utan att, så långt det nu är möjligt, påverka den? Eller ska jag kasta mig in och forma och styra så mycket jag någonsin kan? För det är ju ändå roligt och fascinerande att känna makten att påverka saker, men om jag gör det får jag ju aldrig veta hur det annars skulle ha utvecklat sig. Det där är ett dilemma som få tycks förstå.

I detta nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli några minuter efter tio, för då börjar Melodikrysset. Det där radioprogrammet jag definitivt förknippar med ålderdom. Melodikrysset var något för mig fullständigt obegripligt som bara äldre människor ägnade sig åt. Och nu gör jag det uppenbarligen själv.

Det började med att jag på Twitter upptäckte att folk pratade om och löste krysset. Ni ser, bara en sådan sak som att jag idag ofta är vaken vid den tiden. Eller var det så att Melodikrysset sändes vid ett tidigare klockslag förr? Typ åttatiden?

Hur som helst slog jag en gång på radion av ren nyfikenhet och upptäckte då att jag ju faktiskt kunde svaret på rätt många frågor. Och på den vägen är det. Jag har insett att man måste skriva ut själva krysset i förväg (och jag har ingen skrivare hemma så det måste ske på jobbet i så fall) eller också rita upp det för hand, så det gjorde jag i måndags. Skrev ut spelplanen alltså. Och så pratade jag lite med Snowflake på hennes blogg. Det hela slutade med att vi nu har en träff på Twitter för att prova lösa Melodikrysset.

Det ska bli skoj! Men det känns också som ett tydligt ålderstecken.

Jag får komma över det där. Och bli den medelålders tant jag är.

Annonser

Kommentarer till: "Medelålders tant" (14)

  1. Fint, om vi är riktigt sopiga och inte klarar det så kan vi trösta oss med att vi är för ungdomliga. :-)

    • @snowflake: Haha, bra tänkt! Nu blev det ju inte aktuellt, men det kommer väl nya veckor och nya möjligheter. :)

  2. Fint och tänkvärt inlägg. Jag har inte heller fattat att jag kanske anses som ”medelålders tant”. Inom mig känner jag mig mycket yngre än 50. Och när jag ser mig själv i spegeln vet jag inte heller vad jag ser. Jag tycker själv att jag inte ser ut som 50 utan att jag ser yngre ut. Inte vacker, men yngre. Det enda jag känner av är kroppens ”förfall”. Diverse skumma krämpor och sånt. Kan man inte få leva i villfarelsen att man är yngre då, så kanske man känner sig bättre? :)
    Apropå Melodikrysset (vilket jag skulle vilja lösa men aldrig kommer ihåg) så kan man visst fylla i det direkt på nätet här: http://www.sr.se/cgi-bin/p4/programsidor/artikel.asp?ProgramID=2078&Artikel=723047

    • @KaK: Tack. Jo, nog får man säkert leva i villfarelser, men frågan är om man verkligen vill det? Det tål att funderas på, tycker jag.

      Vad gäller Melodikrysset så kan du väl lägga in en elektronisk påminnelse på lämpligt ställe? Och så kan jag/vi försöka komma ihåg att påminna dig via Twitter också. Det verkar som om vi blir en bunt nästa vecka. Ja, och det där med att man kan fylla i på nätet upptäckte jag under programmets gång, när det var någon som nämnde det på Twitter (=källan till all upptänklig kunskap). :)

  3. Vilket spännande inlägg. Delar flera av dina tankebanor just nu. Självbild. Har kommit upp i normalvikt för första gången på evigheter. Tittar mig i spegeln och känner mig tjock. Fast jag VET att det inte är sant. Gammal känner jag mig bara så länge jag jämför mig med andra. Ung med, å andra sidan. Att ögonen börjar ändras så att det är obekvämt att ha glasögon för närsynthet är en detalj… bara början?

    Skapa världar eller iaktta dem? Jag vill vara en skapare. Men allt som oftast väljer jag den rädda vägen och är åskådare. En del av mitt liv har jag ju till och med arbetat som just dokumentatör. Och vad gör jag nu, när jag sitter och läser andras bloggar istället för att skriva en själv? Ränderna går aldrig ur.

    Melodikrysset har väl alltid börjat efter Ring så spelar vi? Det börjar vid 8.

    • @pian: Haha, det är såklart ”Ring så spelar vi” som alltid brukat börja för tidigt för mig – vilken tur att det finns folk som har koll! :) Fast det programmet har verkligen känts ointressant när jag hört det nu i vuxen ålder. Det är värsta pensionärstempot och jag blir stressad av att försöka lyssna. Även om jag ligger fridsamt halvsovande.

      Vet du, jag tror inte att du är någon zebra. Det vill säga att jag tror att du kan sluta vara åskådare när som helst. Jag skulle verkligen, verkligen gilla att följa din blogg, om du skrev en. Jag har saknat dina ord och tankar sedan du slutade skriva. Du är en av dem som stimulerar mig att komma ut ur skalet och bli mer av en levande människa.

      Om du skulle driva en ämnesspecifik blogg, vad skulle den då handla om? Själv förstår jag inte riktigt hur jag skulle kunna hitta ett enda ämne att hålla mig till för tid och evighet. :)

      Grattis till normalvikten, förresten, och välkommen i gänget för oss som har åldersförändringar på synen. Det är väl dags nu.

      • Måste bara tillägga att det är fadren som lyssnat på de nämnda radiokanalerna när jag varit närvarande. Inte jag. Fast… jag tycker om det där småmyspysiga kvittrandet på Ring så spelar vi. Lisa Syrén är fantastisk på det.

        Ämnesspecifik blogg? Hm. Kan du se mig skriva en sån? Det får vara ett väldigt brett ämne i så fall. Livet? Jag har faktiskt börjat skriva igen. Ett par dagar i rad. Det var längesedan sist. Om jag håller kvar i det ett tag är det kanske lönt att göra blogg av det. Att inspirera är ju alltid kul. :)

        • @pian: Ja, tänk vad mycket man har att tacka föräldrarna för. :)

          Nej, jag kan inte se dig skriva en ämnesspecifik blogg – om det inte är ”Livet, universum och allting” som gäller, vill säga. :) Håller tummarna för att det blir någon blogg så småningom.

  4. Gud vad gulligt med att lösa krysset tillsammans via Twitter. :)

    • @pärlbesatt: Ja, lite sött är det. Fast egentligen skulle man väl göra det via telefon, när jag tänker efter. Men det är som att den kommunikationskanalen håller på att försvinna helt ur mitt medvetande. Jag använder telefon i första hand för att kvittra. Om Snowflake hade haft Google Wave hade vi antagligen löst krysset därvia (det bra att uppfinna ord!) i stället. :)

      • Nå, DET vore kanske äntligen nåt man kunde börja ha Googlewave till! Har inte vågat alls sedan jag vågade med dig för längesen. Fattar liksom inte grejen riktigt.

        • @KaK: Jag har tänkt lite mer på saken och kommit fram till att det saknas ritfunktioner. Om det skulle vara någon vits, skulle man ju behöva ha krysset som ett samarbetsobjekt och någon sådan funktionalitet har jag inte sett i wave. Så det är nog vilken chatt som helst som funkar bäst.

  5. Oj, ett användningsområde för Google Wave? Otroligt! Jag har också bara testat och lagt ner (det räcker ju liksom att kolla blogg, FB och Twitter hela tiden).

    • @Kb: Nja, Melodikrysset är nog inget use case (se ovan, svaret till KaK). Men nog finns det användningsområden! Vi planerade julaktiviteter m.h.a. wave t.ex – vem gör vad och när, typ. Funkar också rätt bra att ha som gemensam ”att göra”-lista.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: