Man lever så länge man lär

Jag funderar över vilken sorts sinnesmänniska jag är egentligen. Det är Henrik Fexeus som har fått mig att tänka på det här – inspirerad av samtal med en kollega lyssnar jag nämligen på Fexeus bok, ”Konsten att läsa tankar”, och fastnade rejält på det fjärde avsnittet som bland annat pratar om sinnesintryck.

Vi får där bl.a. veta att man behöver anpassa sitt budskap efter vilket sinne hos mottagaren som är dominant, eller ge något litet för vart och ett av sinnena om publiken består av många personer som förmodligen har lite olika preferenser.

En person som föredrar synintryck förstår bäst ett budskap om det framförs i dylika termer: ”Det ser bra ut”. Den som föredrar hörselintryck tolkar bäst den typen av formuleringar: ”Det låter bra”. Kinestetiska personer föredrar fysiska intryck som beröring, temperatur etc (externt) och känslor (internt): ”Det känns bra” – eller (tänker jag) ”koden stinker!” eller ”koden ger mig huvudvärk!”. Och så finns det de som föredrar logik och gärna resonerar med sig själva. De benämns ofta digital eller binära – det blir av eller på, svart eller vitt. Fexeus kallar dem neutrala, såsom mindre beroende av yttre stimuli än övriga typer.

Ja, jag kan inte kondensera avsnittet i några enstaka ord och har säkert fått en del om bakfoten, men det känns verkligen som om jag behöver tänka mer på ämnet. Och jag noterar självmedvetet att jag här använde ett känslorelaterat sätt att uttrycka min tanke. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket i sådana banor förut, även om jag varit medveten om att vi tar till oss information på olika sätt. Vissa behöver läsa, andra behöver höra och somliga behöver skriva. Typ så.

Så… vilken sorts sinnesmänniska är jag?

Spontant skulle jag säga att jag är känslo-/känselmänniska. Jag är helt torsk på det här med känslor av händelser, situationer, företeelser och blir lätt lyrisk över känslan av en struktur eller doften och smaken av en dryck. Eller konsistenser och då särskilt gällande det jag stoppar i munnen. Mat och dryck, vad tänkte du? Ska jag beskriva något ganska abstrakt blir det ofta just i känslotermer.

Åh, vilka fantastiska inre, känslomässigt rika, upplevelser jag kan få genom att blunda och bara föreställa mig hur det skulle vara… ibland baserat på minnen. Men utan att blunda kan jag inte fokusera på det inre, för då stör synintrycken.

Samtidigt tycker jag ju att jag ser allt i bilder, och för att förstå saker så behöver jag först skapa en mental bild av dem. Rita upp någon sorts diagram i huvudet eller i alla fall en visuell representation. Programvara uttrycks i strukturdiagram. Jag ser lagerarkitektur, klass-, interaktions- och sekvensdiagram. Men det kan ju bero på att vi i branschen visualiserar programvara med hjälp av just dessa typer av diagram. Vilket i och för sig i sin tur kan bero på att det är så vi som människor lättare kan förstå den. Eller bara vissa av oss? Det vete katten.

Och ljudmänniska är jag ju också, på flera sätt. Det exempel Henrik tog upp och som jag tog fasta på är att man lätt blir distraherad av ljud. Själv tappar jag t.ex. tråden mitt i en mening om det i högtalarna på krogen spelas musik som tilltalar mig. Eller har väldigt svårt för att stänga ute mina kollegors pratande när jag ska försöka fokusera på mina egna uppgifter. Det går lättare med andras kollegor, har jag noterat, eftersom ämnena då är mindre relevanta eller viktiga för mig att fokusera på. Då blir pratet ofta mer av ett lugnande bakgrundsbrus, som ger mig extra bra fokusförmåga. Tänk så man fungerar. Undrar hur personligt det är?

När jag var yngre, kanske främst i tonåren, förlitade jag mig mycket på logiska resonemang. Då försökte jag alltid resonera mig fram till mina åsikter, snarare än att känna efter vad jag tyckte. Så här i efterhand tänker jag att det nog hade mycket att göra med att aldrig kunna beslås med ologik, att alltid kunna försvara mina ståndpunkter med väl underbyggda logiska argument. Undrar var det kom ifrån, egentligen? Här börjar jag nog misstänka föräldraskapet. Mina känslor, som ändå är så stor del av mig, var inget jag fick eller kunde förlita mig på. Då. Idag fungerar jag annorlunda och vågar lita på magkänslan, min intuition. Icke desto mindre känner jag ändå att jag måste motivera detta med att magkänslan säkert baserar sig på erfarenhet och därmed är helt logisk och väl underbyggd.

Så, där har vi svaret!
Logisk känslomänniska, som störs av syn- och hörselintryck.
Det var väl inte så svårt? När jag väl fick sätta ord på saker.

Det logiskt sakliga skrevs det också om i boken. Hur avsaknaden av sinnesord paradoxalt nog kan göra budskapet mindre tydligt och öppna dörrarna för egen tolkning hos mottagaren. Där tänker jag på hur jag själv försöker uttrycka mig i skriftlig kommunikation, främst i tjänsten. Glasklart och otvetydigt. Avskalat och utan just sinnesord. Och när jag skriver tolkning korrigerar mitt inre jag genast ordet till feltolkning. Där försökte jag hitta ett passande adjektiv för att precisera den aspekten av mitt inre jag, men misslyckades. Svartsynt, bitter, pessimistisk, realistisk, saklig, sarkastisk, luttrad, desillusionerad, … ja, vad menar jag? Adjektiv är fantastiska små varelser, men ack så svåra att på pricken fånga!

En bit ur e-boken (finns inte med ljudversionen):

En intressant fråga: Om vår hjärna har så svårt att skilja på vad som är våra fantasier och vad som är våra faktiska upplevelser av världen, hur kan vi då vara säkra på vad som är verkligt och vad som bara är en hallucination? Och är det någon skillnad? Fundera på den, du.

Ungefär just precis det sade jag i ett av samtalen med kollegan och jag fick då känslan av att det inte var en tanke hen hade tänkt förut. Själv har jag tänkt den många, många gånger genom åren. Som den tvivlare och grubblare jag är – och ännu mer har varit… Är jag alldeles för klok för att hålla mig inom ramarna som tilldelats oss eller är jag bara rädd för att ha blivit vilseledd och grundlurad?

Som barn och under tonåren tänkte och grubblade jag väldigt mycket. Det var ungefär det jag gjorde förutom att läsa böcker. Och spela piano. I tonåren, när jag inte hängde med kompisar, fanns det inte riktigt lika mycket tid att läsa men läste gjorde jag ändå alltid, om inte annat så åtminstone den där sista stunden innan jag skulle sova. Främst böcker från någon av morsans bokklubbar. Jag hade bra koll på den tidens tantsnusk och mainstream-litteratur och minns hur jag så småningom, när jag väl börjat hitta mitt eget liv som vuxen, tröttnade och började läsa andra sorters böcker. Under 90-talet blev det en hel del böcker om personlig utveckling och flum av new age-karaktär. Strax före millennieskiftet hittade jag via Ender’s Game fram till science fiction och lite fantasy och pratar vi skönlitteratur är det där jag stannat kvar. Nu på senare tid har jag mest läst facklitteratur. Skönt att se att man förändras, tycker jag. Vart är jag på väg?

Sedan skrev jag också en del, men då främst i form av dagboksanteckningar. Att skriva ned saker är ett så bra sätt att bearbeta av upplevelser och synliggöra sammanhang. För mig, åtminstone. När jag skriver ser jag plötsligt saker i ett nytt ljus, jag tvingas reflektera och förstår mer vad det egentligen handlar om. Det gäller fortfarande i mycket hög grad, fast jag skriver alldeles för sällan.

Åter till tonåren. När jag inte läste böcker eller skrev dagbok lyssnade jag på, spelade eller komponerade musik, både via musikanläggning och instrument. Elpiano eller akustisk gitarr. Jag lirade i band på högstadiet, genom gymnasiet. Ibland undrar jag faktiskt vad som hade hänt om jag fortsatt med det även efter examen, när jag flyttade till Stockholm för att börja jobba. Hade jag varit där jag är idag, var hade jag i så fall kunnat hamna? Det får jag aldrig veta. Livet här är ju inte som i The Flash eller Legends of Tomorrow eller för den delen Fringe, där man ibland får möjlighet att utforska alternativa verkligheter. Jag är tvehågsen.

Annat jag funderar på ibland är vad som hade hänt om jag inte varit så less på skolan utan i stället studerat vidare, på högskolan. Vad jag kan minnas var det antingen systemerare eller programmerare jag i så fall hade läst till, för det var vad som gavs på Luleå tekniska högskola som än idag är belägen tvärs över vattnet från där vi bodde. Att läsa i Umeå fanns inte på min karta. Jag minns att min störste konkurrent på gymnasiet slutade efter tre år för att läsa matematik i Umeå. Själv var jag som sagt skoltrött och gick alla fyra år för att få en examen. Jag är sålunda en mäktig gymnasieingenjör. I elkraft. Jippi. Nu är jag dessutom turboladdad med nästan 60 högskolepoäng inom data och programmering.

Vi kan konstatera att jag för närvarande genomlider någon sorts ålderskris.

Jag är inne i en på sätt och vis ny period av mitt liv. Det liv som började andra halvåret 2014, då jag var uttråkad på jobbet och därför sökte universitetskurser, och som i princip rullat på sedan dess är nu (om än högst tillfälligt) över. Det känns tomt och konstigt att efter drygt två år plötsligt befinna sig mellan kurser i stället för mitt i – och att faktiskt inte ha något egentligt måste att ägna sig åt.

Jag har köpt en ny, och tystare, kaffemaskin till kontoret i alla fall. I lördags var nog första gången på länge som jag var ute på stan. Gin köpte jag också.

Nya kaffemaskinen på plats. Den är så liiiten! Och tyst. Puh! Och så är den snygg också... Gillar flaskan, den är både snygg och väldigt stapelbar. #RoslagsGin

Så vad jag ska göra med mitt liv, alltså? Frågan är mer än lite ångestfylld.

Just nu är det då i alla fall inget problem, för jag har fullt sjå med att få saker gjorda på jobbet och samtidigt undvika att jobba för mycket. Och ”för mycket” är främst frågan om att debitera för många timmar, men eftersom jag ju inte kan, vill och får jobba gratis innebär det samtidigt också att hålla arbetstiden nere. Tvärtom måste jag en tid framöver se till att jobba mindre än normalt. Komma sent och gå tidigt. Trots stor press på leverans. Ekvationen går inte riktigt ihop med mindre än att jag låter andra göra det jobb som måste göras. Svårt, det.

Jag har jobbat väldigt mycket under de här senaste månaderna medan övertid varit beordrat i projektet och då dessutom långt över angiven minimimängd. Ett tag kände jag mig rent manisk och varningsklockorna pinglade samtidigt som några av kollegorna började uttrycka oro. Omtankarna var dubbelriktade, och värmde. Flera av oss kom nog varandra bra mycket närmare tack vare detta. Brothers in arms, och vad det heter. Olycksbröder? Något sådant, och av någon anledning alltid manliga epitet. Vi är flera som sitter i båten och det har svetsat oss samman på ett väldigt påtagligt och trevligt sätt, så det är inte bara dåligt.

De flesta morgnar vaknade jag vid halv fem på morgonen, med kod i huvudet, och kunde inte somna om så det var lika bra att sätta sig och jobba direkt (om jag hade datorn hemma) eller åka till kontoret och göra samma sak. Jag lärde mig att första pendeltåget går härifrån 05:23 och att om jag åker med det så har inte frukostfiket öppnat och jag är på kontoret strax innan klockan slår sex. Vid den tiden är det ingen annan på plats och jag får äran att tända alla lamporna. Känslan är riktigt cool, men dagarna tenderar att blir väldigt långa totalt sett.

Sedan jag blev klar med kursen har det gått två veckor och arbetsveckorna har blivit kortare. Jag börjar så smått ana att det finns ett liv som inte har med jobbet eller kurserna att göra. Men jag vill inte riktigt återvända. Jag är fortfarande lite ”hög”, det är ju så ROLIGT! Samtidigt inser jag också att jag måste slappna av och vila och framförallt låta hjärnan återhämta sig – det behövs efter allt slit.

Undrar hur länge det dröjer innan jag lyckas ägna mig åt skönlitteratur igen? Så här långt har jag lyckats läsa ut två påbörjade böcker, om än båda är fack- och kurslitteratur. Jag har två sådana böcker kvar att avsluta, om jag inte minns fel, och sedan kanske det möjligen eventuellt kan bli frågan om annat. Men som det känns just nu blir det då förmodligen fler böcker inom datavetenskapsområdet.

Idag är det skärtorsdag och det blir alltså inget mer arbete förrän på tisdag – jag var smart och lämnade jobbdatorerna på kontoret när jag gick där vid tretiden. För denna fyradagarshelg finns inte många planer, men en av mina personliga önskningar är i alla fall att vistas utomhus. Jag hoppas sålunda att vädret blir rimligt lämpligt och också att jag kanske rentav får lust att motionera kameran.

Utöver detta vill jag städa en byrålåda. Putsa ett fönster. Dricka vin. Och öl!

Köpte några specialare från små partier-hörnan också. Och oj, vad jag vill köpa fler! Kees Caramel Fudge Stout hade jag t ex gärna också provat. Men man kan ju inte bära med sig hur mycket som helst... Annan gång.

Glad påsk!

Så där, då har jag lämnat i min sista uppgift i årets första kurs, Algoritmer och datastrukturer. Summa summarum skulle jag säga att det har gått förvånansvärt bra. Jag har känt mig urkass och värdelös, men lik förbaskat fått bra respons från läraren så jag har väl bara inte förstått på vilken nivå jag förväntas ligga.

I januari förra året konstaterade jag att jag hade samlat ihop 50 poäng på två år och funderade på om och i så fall hur jag skulle gå vidare med mina studier eftersom jag då var klar med det aktuella kurspaketet. Jag konstaterade att jag behövde kontakta studievägledare och få förslag på tänkbara vägar framåt.

Eftersom jag den här månaden plötsligt vaknat och fått energi och styrfart så väl som handlingskraft har jag grunnat och funderat och rådgjort med i alla fall två olika studievägledare och faktiskt fattat beslut om vilken riktning jag ska välja. Jag har dessutom skickat in en ansökan för höstterminen i enlighet därmed.

Så vad blir det då?

Jo, ser ni: jag har bestämt mig för att jobba framåt (aldrig bakåt!) i riktning mot en kandidatexamen i datavetenskap. Hade jag börjat från början och studerat på helfart hade de erforderliga 180 högskolepoängen förväntats ta 3 år att få ihop, men riktigt så blir det ju inte för mig. Dels har jag redan en del poäng men framförallt har jag inte tänkt läsa på heltid – åtminstone inte till att börja med.

När jag kollade runt lite på de program som fanns att tillgå hos olika universitet och högskolor fastnade jag för Uppsalas program, som verkar mer baserat på ”hårda” matte- och datakurser än t.ex. Stockholmsprogrammet som tycks innehålla fler ”mjuka” kurser. Det var något med all den där matematiken som lockade mig, och jag har efter noggrant övervägande kommit fram till att det är just matematik jag ska börja med. Och sålunda söker jag Matematik I à 30 hp i Uppsala. Om jag fattat rätt så kan det gå att läsa på cirka 50%, om jag bara kommer ihåg att registrera mig på alla kurserna så kan jag läsa några av dem nästa termin. Och även om jag bara skulle fixa två eller tre av kurserna så vore det en väldigt bra början eftersom den första är obligatorisk för allt, och den andra krävs för väldigt många av datakurserna jag tänkt mig att läsa sedan.

Och ja, mitt PlantUML-diagram över kurser och deras inbördes kopplingar och beroenden har vid det här laget blivit väldigt stort. I lördags satt jag nästan en halv dag vid datorn med att bara rita upp planen för mina första år på den här datavetenskapliga studievägen och koppla ihop kurserna med varandra. Det är nog dags nu att plocka bort övriga kandidatkandidater (sic!) från det gigantiska diagrammet så att det blir överblickbart och inte så förbaskat överväldigande.

Läsåret 2017/2018

Planen just nu är alltså Matematik I, som består av följande delkurser:

Och nej, ingenting är spikat. Jag kan fortfarande göra helt om, men att döma av intagningspoäng från tidigare år borde jag inte ha några problem att komma in.

Så skönt att vara klar med kursen och så skönt att veta vart jag ska härnäst!

När jag så nu är fri från allt (utom jobbet) kan jag läsa Functional Programming in Java, eller läsa färdigt alla kursböcker som jag bara blivit nästan klar med. Eller bara gå ut och njuta av det vackra vårvädret. Fatta vilken frihet jag fått!

Jag kan redan ana hur oändligt vilsen, och tom, jag kommer att känna mig när allt det här hektiska som just nu driver mig framåt, och gör att jag inte riktigt kan sova hela nätter, börjar lugna ned och lägga sig till rätta igen. När drogen tar slut och jag ska försöka återgå till någon form av normalt liv. Jag vet inte ens om det går. Eller om jag vill. För känslan är ju helt fantastisk – samtidigt som det sliter.

Idag har jag i alla fall skrivit färdigt min pseudokod och gjort en implementation i Java för den sista delen av kursen, själva uppfartssträckan. Det handlade om att, med hjälp av FacePager, tanka hem en massa data avseende inlägg från en grupp eller användare på Facebook och sedan programmatiskt behandla detta data för att programmet sedan skulle kunna besvara ett antal konkreta frågor.

Hoppas bara att jag gjorde rätt med inlämningen, för instruktionerna var allt annat än glasklara. Förhoppningsvis blir jag tilldelad en studentgrupp och får tillgång till ett diskussionsforum där jag och övriga medlemmar ska ladda upp och opponera på varandras lösningar. Pseudokoden läggs upp i pdf-format och Netbeans-projektet med själva programkoden läggs upp som en zip-fil.

Edit: Se där, redan medan jag skrev detta fick jag mig en grupp tilldelad! :D

I vanlig ordning sparade jag på arbetet tills deadline hunnit komma farligt nära och det visade sig även nu vara mer att tänka på än jag riktigt budgeterat för, men jobbet blev ändå rimligt i omfattning. En sak jag reflekterade över var att det här med pseudokod är ett rätt flummigt begrepp och vad ville kursen ha?

Oftast tänker jag mig pseudokod som en mer mänsklig beskrivning av tänkt programmeringslogik, ganska implementationsnära men inte programkod. Pratar vi däremot beskrivning av algoritmer så ska den ju verkligen inte likna programkod, utan mer beskriva det hela på bönders vis. I klartext, mänskligt. Och helt frikopplat från implementationsdetaljer. Generiskt, språkagnostiskt.

Nu skrev jag till slut (efter mycken vånda!) det hela på en ganska hög och abstrakt nivå, men klämde in konkreta detaljer gällande val av datastrukturer eftersom jag förstod att det var något som förväntades och jag ansåg det högeligen relevant för bedömningen av min lösnings effektivitet. På ett sätt kände jag att jag fuskade, men å andra sidan handlade det ju om att lösa uppgiften på acceptabelt sätt och algoritmer går det inte ens att undvika.

Jag valde t.ex. att inte lagra datat som sådant utan bara analysera det i förbifarten, lite så som jag tänker mig att man gör i Big Data-tillämpningar. Ackumulera resultat, men spara på så lite som möjligt. Det funkar bra när frågorna är statiska, men ger inget utrymme för nya frågor mot gammalt data. Det blir sannerligen intressant att se vad mina medstudenter har att säga…

Jaja, om inte annat så har jag åtminstone lärt mig använda några av de features som kom med Java 7 respektive Java 8. Try-with-resources, några streams- och lambda-funktioner etc. Det kanske inte var riktigt det primära syftet med vare sig kursen eller uppgiften, men jag kunde/ville inte hejda mig. Det är så roligt att få möjlighet att skriva kod som utnyttjar features jag inte kan använda i min vardagliga gärning eftersom vi i uppdraget fortfarande är låsta till Java 6. Hoppet lever, för det är modernare plattformar på ingång, även om det dröjer.

Jobbmässigt fick jag igår, då jag satt hemma och jobbade, ett telefonsamtal från min chef i vilket hon informerade om att jag från och med 1 april kommer att tillhöra en ny och annan grupp. En som förmodligen kommer att passa betydligt bättre än den jag tillhör idag. Ny chef blir det också då, i form av den person som var projektledare över oss mot slutet av mitt förra uppdrag. Återstår att se vad det kommer att innnebära i praktiken, om något alls. Tråkigt känns det dock att byta bort min nuvarande chef, som jag trivts riktigt bra med under den korta tid vi haft tillsammans. Måste försöka se till att inte missa informationsmötet kring den nya organisationen, så jag förstår var det är jag hamnar egentligen. Ointressant låter det inte, för vi pratar framtidsområden och potential de luxe.

I uppdraget rullar det vidare under ganska stark press, även om jag personligen faktiskt lyckats tagga ned något och få saker gjorda så att jag känner att det går så sakteliga framåt. Jag är aningens tröttare än vad som är nödvändigt och har märkligt svårt att sova längre än till halv fem på morgnarna (helgdag såväl som vardag), men vaknar i alla fall inte med kod i huvudet längre och börjar till och med ana undersidan av projektledarens tak för arbetade timmar per vecka. Trevligt också att jag kunnat jobba med mer blandade människor på sistone.

Herr utvecklingsledaren återvänder till kontoret på måndag och då blir det kul, tycker jag, att se om våra diskussioner kring tänkbara förändringar kommer att leda till något konkret eller om allt bara av bekvämlighet återgår till att rulla i samma gamla hjulspår som förut. Spännande och intressanta tider, tänker jag. Det är knappt att jag kan bärga mig tills det blir måndag och jag får åka ut till kontoret igen för att ta tag i några av alla de saker jag vill och behöver göra.

Jag har datorn hemma sedan i fredags, men tänker motstå alla frestelser.

Ajuste, vi måste ju prata framtida studier också. Jag kollade förra sommarens antagningsstatistik för den kurs jag sökte till sommaren och om det blir likadant nu så kommer jag in på båda kvoterna. Dock är jag inte helt säker på att det är den kurs jag vill gå. Den känns mindre teknisk än jag skulle önska, så vi får se.

Sedan mailade jag också studievägledningen på Stockholms universitet för att höra mig för om möjligheter att jobba mot en kandidatexamen i datavetenskap. Att döma av svaret är det nog enstaka kurser jag ska inrikta mig på, och där vill jag sätta mig ned och ta reda på vilka som ingår i programmet. Dels behöver jag kolla om jag kan få tillgodoräkna mig några av dem baserat på kurser jag redan läst, och dels behöver jag fundera på vad jag kan/vill/ska söka för hösten. Och så aktualisera mitt fina PlantUML-diagram över kurs- och programalternativ.

Snart, snart, snart händer det saker – det känns i hela kroppen. Våren är här!

Inte bara årstiden

Det måste väl ändå vara just årstiden som gör att världen runt omkring mig tycks ha förändrats. Ljuset som väcker en ur sin dvala. Jag är rent intellektuellt tämligen säker på att det inte är den faktiska världen utan bara min uppfattning om den som förändrats, men känslomässigt är det självfallet en helt objektiv observation. Det är som om jag vaknat upp ur min ack så goda och bekväma Törnrosa-sömn och plötsligt ser saker omkring mig, både gott och mindre gott.

Det är inte utan att det oroar en aning, för vem vet vart det här kan ta vägen?

Jag hade planerat social interaktion i fredags eftermiddag, både av praktiska skäl och för att komma iväg från jobbet och tänka på annat, men jobbet tog överhanden och jag blev kvar tills sambon började messa mig om att lufta vinet. Där någonstans insåg jag att middagen skulle bli alltför sen om jag skulle vänta med att åka hem tills jag avslutat min arbetsuppgift. Som för övrigt inte alls verkar vilja bli avslutad, för det kommer bara nya saker att tugga sig igenom. Bitvis känner jag mig nästan gråtfärdig över detta veritabla sisyfosarbete. Jag har ju flera andra saker jag behöver göra också! Men jag vet att det blir klart och jag vet också att jag fixar det. Och det går ändå rätt bra för mig, på flera håll.

Anyhow, den där sociala interaktionen sköts på framtiden och jag åkte till slut hem till en sambo som hade stekpannan i högsta hugg. Pendeltågen stod stilla när jag väl kom till stationen så jag färdades med tunnelbana och buss i stället, vilket tar dubbelt så lång tid som vanligt. Efter intagande av den traditionella middagen med fredagsko följt av Häagen-Dazs jordbuggsglass… dammit! Jord-gubbs-glass, heter det. Efter middagen återupptog jag arbetet för ett par timmar. Man blir visserligen kreativ efter ett glas vin och ett glas whisky, men eftersom jag blivit aningens klokare med med åren lät jag koden ligga till sig över natten.

Och när vi nu ändå är inne på natten. Den där eländiga. Jag somnade fint onödigt sent och sedan vaknade jag igen vid fyratiden, med omfattningskoder snurrande i huvudet. Det var lögn i helvete att somna om, så jag drog igång jobbdatorn och fortsatte med den väntande analysen och programmeringen. Arbetet gick rätt bra, men uppgiften tog ändå ett antal timmar att göra, och sedan blev det en del mer allmän orientering (som jag nog till stor del ägnade mig åt för att jag var trött) och även ett par olika sorters administration. Och så tidrapporterade jag än en gång upp till det maxtak projektledaren gav mig när jag ställde frågan. Och ändå jobbar jag fler timmar än jag just nu skriver i mina tidrapporter. Det kommer att bli tufft att återgå till mer vanlig heltid sedan.

Ja, just det. Jag sökte kurs för sommarterminen, men tror inte att jag kommer in. Konkurrensen om de fåtaliga platserna brukar vara hård och jag har få poäng.

Tillförsiktighet

Jag hade nästan glömt det där ibland rätt enerverande ordslöjdandet som mitt ungdomliga datavetarex brukade ägna sig åt. Det är något med nu som liknar då och rubriken var ett ord som kittlade minnet. Sedan dess har dåtidens nyfödda hunnit bli myndiga, för så fantastiskt lång tid har det gått sedan dess. Och ja, jag sörjer de svunna åren. Vad gjorde jag? Och varför gjorde jag inte…

Det är mycket nu. Dock i princip bara jobb. Nästan bara. Bara nästan.

I projektet har det beordrats övertid i hopp om att vi ska bli klara med utveckling och, förhoppningsvis, testning av hela systemet innan vi når den där tidpunkten då vi måste produktionssätta eller gå under. Och givetvis är det sista inte riktigt sant utan mer för effekt, men vi har definitivt press på oss att komma i mål nu.

För egen del vikarierar jag dessutom för fysiskt frånvarande utvecklingsledare (som dock alltsom oftast finns tillgänglig online och jobbar med sidosaker). Jag är mycket tacksam för att hen håller koll på hur byggprocesserna mår, för det är ju en sådan där sak som jag brukar ta mig an och nu har jag inte ens tid att kolla om de är igång. Det blir i alla fall ett stressmoment mindre för mig. Och jag är också tacksam för scrum master, som tar sig an en del utvecklingsledarjobb som jag inte hinner med för att jag råkar vara precis den av oss utvecklare som implementerar den just för tillfället allra mest kritiska funktionen i applikationen.

(jag låter mig roas av mina långa ordlistor – det är inte snyggt, men lite knasigt)

Sade jag att vi har en praktikant också, som några av oss gemensamt försöker ta hand om? Ännu en sak att tänka på – att vaska fram lämpliga uppgifter. Vilket också för med sig en dos forcerad analys och rätt hastig design, för att kunna erbjuda möjlighet att arbeta självständigt så att inte även vi blir upplåsta där.

Min att göra-lista, som jag skriver på fysiskt papper med en liten kryssruta för varje post, har blivit för lång för att rymmas på en sida. Jag behöver skriva om den på en ny sida och möjligen hitta ett större anteckningsblock. Eller skaffa en sådan där fin bok att göra mig en Bullet Journal av. Det har jag velat länge nu.

Samtidigt som jag inte gillar att känna mig så här splittrad, gillar jag också när det händer saker. När det är lite fart och fläkt och stress och press och jag får känna mig viktig och behövd och här någonstans är det förstås farorna ligger, för ger det mig verkligen det jag önskar eller blir enda resultatet utmattning?

Åh Ikaros, Ikaros. Tänk på hur du flyger.

Uppgiften jag höll på med i slutet av dagen gick inte särskilt bra att utföra. Jag har varit lite trög i skallen hela dagen, men nu tog det verkligen stopp och jag tyckte inte ens att det var roligt längre. Hjärnan ville inte vara med och leka, så jag bestämde mig för att fortsätta i morgon. Om jag får en god natts sömn inatt borde det funka bra. För morgondagen har jag också andra roliga planer, utöver den uppenbara att inte jobba längre än nödvändigt. Eller vad som känns roligt.

När jag räknade ihop förra veckans arbetstimmar blev jag smått chockad. Riktigt så många trodde jag inte att de var även om jag visste att de var fler än nyttiga. Inte undra på att jag är trött! Dels alldeles för många timmar under själva veckan och sedan en hel arbetsdag utspridd över helgen. Men så var jag exemplariskt förberedd på måndagens möte också… Klapp på axeln för det åtminstone.

Annars är det människorna som är den största behållningen. Mötena. Och då pratar jag inte om de vanliga vardagliga utan att där har tillkommit ytterligare en dimension i flera av relationerna. I något fall är det lugnt glädjande, något annat hur coolt som helst och i ytterligare något mer förvånande och ganska oväntat. Oh well, sådant där går jag inte in på här – ska det resoneras om saken så är det antingen i form av inre dialog eller åtminstone utanför datorernas värld.

Onsdagens after work var den bästa på mycket länge. Det gör vi om!

Rubriken speglar lite hur jag känner inför kursen jag läser (Algoritmer och datastrukturer), fast där finns en rejäl dos av Wohoo! också (och övriga delar av låttexten har absolut ingenting med min situation att göra, om någon undrade). Allra helst just nu, när jag grundat med en vertikal whiskyprovning avseende fem varianter av singelmalt från The Glenlivet-destilleriet. Av någon anledning verkar jag bli både på bra humör OCH läskigt social och utåtriktad efter intag av ett antal centilitrar whisky. Det bidrar säkert också att jag är rätt trött och sliten (och därmed också uppvarvad) efter en hittills överdrivet intensiv arbetsvecka.

Under färden mot den plats där whiskyprovningen skulle gå av stapeln ångrade jag att jag tipsat sambon om inbjudan och gått med på att göra honom sällskap, men väl där var det faktiskt mest bara trevligt. Och gott. Och båda faktorerna ökade med intaget… förstås. Man blir ju så trevlig och charmig av alkohol.

Hur som helst, när jag kom hem kollade jag kurssidan och såg att jag nu också fått godkänt på den tredje inlämningsuppgiften som lämnades in en vecka efter utsprunglig deadline och flera dagar efter efterföljande tentamen (som jag för övrigt nästan lite oförtjänt fick högsta betyget, VG, på). Därav mitt wohoo:ande och musiklyssnande, för nu är jag till 53% klar med kursen och får jag bara godkänt på sista inlämningsuppgiften blir det VG på kursen som helhet. Och så får jag förstås ytterligare 7,5 högskolepoäng till samlingen. Wohoo!

Den här sista och avslutande inlämningsuppgiften oroar jag mig därefter inte ett dugg för, för den går ut på att göra ungefär samma saker som jag gör i mitt dagliga jobb – klura ut lämpliga algoritmer för det som ska utföras och därefter själv implementera den uttänkta lösningen samt ta del av och ge feedback på en eller flera lösningar som någon annan gjort. Hallå, mitt dagliga arbete! Och jag vet att jag hade gjort ett sämre jobb med uppgiften innan jag läst kursen, så det är ju bara att konstatera att den gjort nytta. Och gör nytta i vardagen också. Jag märker att mina lösningar blir lite annorlunda, och aningens bättre, redan.

Jo, det där med living on a prayer kanske jag också ska förklara, förresten. Det handlar om att jag känt mig kass och misslyckad för att jag varit sen med inlämningarna och inte tyckt att jag gjort tillräckligt bra ifrån mig på de tre första uppgifterna och därför känt det som om mitt passerande genom godkännandets nålsöga hängt på en mycket tunn tråd. Jag har nästan förväntat mig att få underkänt eller åtminstone komplettering på uppgifterna. Att döma av lärarens återkoppling har dock min känsla varit helt fel. Jag tror att läraren och jag helt enkelt använder väldigt olika måttstockar… och jag ställer antagligen alldeles för höga krav på mig själv och mina prestationer. Men… det är ju så man utvecklas och blir bättre, å andra sidan, så jag tänker inte slå på mig själv för att jag känner så. Drivkraft är inget att förakta, för vad vore livet dessförutan?

Wohoo! Och fy fan vad jag är bra. Haha. Inte! :-) Äh, slàinte till er alla!

Etikettmoln