Man lever så länge man lär

Så där, då har jag lämnat i min sista uppgift i årets första kurs, Algoritmer och datastrukturer. Summa summarum skulle jag säga att det har gått förvånansvärt bra. Jag har känt mig urkass och värdelös, men lik förbaskat fått bra respons från läraren så jag har väl bara inte förstått på vilken nivå jag förväntas ligga.

I januari förra året konstaterade jag att jag hade samlat ihop 50 poäng på två år och funderade på om och i så fall hur jag skulle gå vidare med mina studier eftersom jag då var klar med det aktuella kurspaketet. Jag konstaterade att jag behövde kontakta studievägledare och få förslag på tänkbara vägar framåt.

Eftersom jag den här månaden plötsligt vaknat och fått energi och styrfart så väl som handlingskraft har jag grunnat och funderat och rådgjort med i alla fall två olika studievägledare och faktiskt fattat beslut om vilken riktning jag ska välja. Jag har dessutom skickat in en ansökan för höstterminen i enlighet därmed.

Så vad blir det då?

Jo, ser ni: jag har bestämt mig för att jobba framåt (aldrig bakåt!) i riktning mot en kandidatexamen i datavetenskap. Hade jag börjat från början och studerat på helfart hade de erforderliga 180 högskolepoängen förväntats ta 3 år att få ihop, men riktigt så blir det ju inte för mig. Dels har jag redan en del poäng men framförallt har jag inte tänkt läsa på heltid – åtminstone inte till att börja med.

När jag kollade runt lite på de program som fanns att tillgå hos olika universitet och högskolor fastnade jag för Uppsalas program, som verkar mer baserat på ”hårda” matte- och datakurser än t.ex. Stockholmsprogrammet som tycks innehålla fler ”mjuka” kurser. Det var något med all den där matematiken som lockade mig, och jag har efter noggrant övervägande kommit fram till att det är just matematik jag ska börja med. Och sålunda söker jag Matematik I à 30 hp i Uppsala. Om jag fattat rätt så kan det gå att läsa på cirka 50%, om jag bara kommer ihåg att registrera mig på alla kurserna så kan jag läsa några av dem nästa termin. Och även om jag bara skulle fixa två eller tre av kurserna så vore det en väldigt bra början eftersom den första är obligatorisk för allt, och den andra krävs för väldigt många av datakurserna jag tänkt mig att läsa sedan.

Och ja, mitt PlantUML-diagram över kurser och deras inbördes kopplingar och beroenden har vid det här laget blivit väldigt stort. I lördags satt jag nästan en halv dag vid datorn med att bara rita upp planen för mina första år på den här datavetenskapliga studievägen och koppla ihop kurserna med varandra. Det är nog dags nu att plocka bort övriga kandidatkandidater (sic!) från det gigantiska diagrammet så att det blir överblickbart och inte så förbaskat överväldigande.

Läsåret 2017/2018

Planen just nu är alltså Matematik I, som består av följande delkurser:

Och nej, ingenting är spikat. Jag kan fortfarande göra helt om, men att döma av intagningspoäng från tidigare år borde jag inte ha några problem att komma in.

Så skönt att vara klar med kursen och så skönt att veta vart jag ska härnäst!

När jag så nu är fri från allt (utom jobbet) kan jag läsa Functional Programming in Java, eller läsa färdigt alla kursböcker som jag bara blivit nästan klar med. Eller bara gå ut och njuta av det vackra vårvädret. Fatta vilken frihet jag fått!

Jag kan redan ana hur oändligt vilsen, och tom, jag kommer att känna mig när allt det här hektiska som just nu driver mig framåt, och gör att jag inte riktigt kan sova hela nätter, börjar lugna ned och lägga sig till rätta igen. När drogen tar slut och jag ska försöka återgå till någon form av normalt liv. Jag vet inte ens om det går. Eller om jag vill. För känslan är ju helt fantastisk – samtidigt som det sliter.

Idag har jag i alla fall skrivit färdigt min pseudokod och gjort en implementation i Java för den sista delen av kursen, själva uppfartssträckan. Det handlade om att, med hjälp av FacePager, tanka hem en massa data avseende inlägg från en grupp eller användare på Facebook och sedan programmatiskt behandla detta data för att programmet sedan skulle kunna besvara ett antal konkreta frågor.

Hoppas bara att jag gjorde rätt med inlämningen, för instruktionerna var allt annat än glasklara. Förhoppningsvis blir jag tilldelad en studentgrupp och får tillgång till ett diskussionsforum där jag och övriga medlemmar ska ladda upp och opponera på varandras lösningar. Pseudokoden läggs upp i pdf-format och Netbeans-projektet med själva programkoden läggs upp som en zip-fil.

Edit: Se där, redan medan jag skrev detta fick jag mig en grupp tilldelad! :D

I vanlig ordning sparade jag på arbetet tills deadline hunnit komma farligt nära och det visade sig även nu vara mer att tänka på än jag riktigt budgeterat för, men jobbet blev ändå rimligt i omfattning. En sak jag reflekterade över var att det här med pseudokod är ett rätt flummigt begrepp och vad ville kursen ha?

Oftast tänker jag mig pseudokod som en mer mänsklig beskrivning av tänkt programmeringslogik, ganska implementationsnära men inte programkod. Pratar vi däremot beskrivning av algoritmer så ska den ju verkligen inte likna programkod, utan mer beskriva det hela på bönders vis. I klartext, mänskligt. Och helt frikopplat från implementationsdetaljer. Generiskt, språkagnostiskt.

Nu skrev jag till slut (efter mycken vånda!) det hela på en ganska hög och abstrakt nivå, men klämde in konkreta detaljer gällande val av datastrukturer eftersom jag förstod att det var något som förväntades och jag ansåg det högeligen relevant för bedömningen av min lösnings effektivitet. På ett sätt kände jag att jag fuskade, men å andra sidan handlade det ju om att lösa uppgiften på acceptabelt sätt och algoritmer går det inte ens att undvika.

Jag valde t.ex. att inte lagra datat som sådant utan bara analysera det i förbifarten, lite så som jag tänker mig att man gör i Big Data-tillämpningar. Ackumulera resultat, men spara på så lite som möjligt. Det funkar bra när frågorna är statiska, men ger inget utrymme för nya frågor mot gammalt data. Det blir sannerligen intressant att se vad mina medstudenter har att säga…

Jaja, om inte annat så har jag åtminstone lärt mig använda några av de features som kom med Java 7 respektive Java 8. Try-with-resources, några streams- och lambda-funktioner etc. Det kanske inte var riktigt det primära syftet med vare sig kursen eller uppgiften, men jag kunde/ville inte hejda mig. Det är så roligt att få möjlighet att skriva kod som utnyttjar features jag inte kan använda i min vardagliga gärning eftersom vi i uppdraget fortfarande är låsta till Java 6. Hoppet lever, för det är modernare plattformar på ingång, även om det dröjer.

Jobbmässigt fick jag igår, då jag satt hemma och jobbade, ett telefonsamtal från min chef i vilket hon informerade om att jag från och med 1 april kommer att tillhöra en ny och annan grupp. En som förmodligen kommer att passa betydligt bättre än den jag tillhör idag. Ny chef blir det också då, i form av den person som var projektledare över oss mot slutet av mitt förra uppdrag. Återstår att se vad det kommer att innnebära i praktiken, om något alls. Tråkigt känns det dock att byta bort min nuvarande chef, som jag trivts riktigt bra med under den korta tid vi haft tillsammans. Måste försöka se till att inte missa informationsmötet kring den nya organisationen, så jag förstår var det är jag hamnar egentligen. Ointressant låter det inte, för vi pratar framtidsområden och potential de luxe.

I uppdraget rullar det vidare under ganska stark press, även om jag personligen faktiskt lyckats tagga ned något och få saker gjorda så att jag känner att det går så sakteliga framåt. Jag är aningens tröttare än vad som är nödvändigt och har märkligt svårt att sova längre än till halv fem på morgnarna (helgdag såväl som vardag), men vaknar i alla fall inte med kod i huvudet längre och börjar till och med ana undersidan av projektledarens tak för arbetade timmar per vecka. Trevligt också att jag kunnat jobba med mer blandade människor på sistone.

Herr utvecklingsledaren återvänder till kontoret på måndag och då blir det kul, tycker jag, att se om våra diskussioner kring tänkbara förändringar kommer att leda till något konkret eller om allt bara av bekvämlighet återgår till att rulla i samma gamla hjulspår som förut. Spännande och intressanta tider, tänker jag. Det är knappt att jag kan bärga mig tills det blir måndag och jag får åka ut till kontoret igen för att ta tag i några av alla de saker jag vill och behöver göra.

Jag har datorn hemma sedan i fredags, men tänker motstå alla frestelser.

Ajuste, vi måste ju prata framtida studier också. Jag kollade förra sommarens antagningsstatistik för den kurs jag sökte till sommaren och om det blir likadant nu så kommer jag in på båda kvoterna. Dock är jag inte helt säker på att det är den kurs jag vill gå. Den känns mindre teknisk än jag skulle önska, så vi får se.

Sedan mailade jag också studievägledningen på Stockholms universitet för att höra mig för om möjligheter att jobba mot en kandidatexamen i datavetenskap. Att döma av svaret är det nog enstaka kurser jag ska inrikta mig på, och där vill jag sätta mig ned och ta reda på vilka som ingår i programmet. Dels behöver jag kolla om jag kan få tillgodoräkna mig några av dem baserat på kurser jag redan läst, och dels behöver jag fundera på vad jag kan/vill/ska söka för hösten. Och så aktualisera mitt fina PlantUML-diagram över kurs- och programalternativ.

Snart, snart, snart händer det saker – det känns i hela kroppen. Våren är här!

Inte bara årstiden

Det måste väl ändå vara just årstiden som gör att världen runt omkring mig tycks ha förändrats. Ljuset som väcker en ur sin dvala. Jag är rent intellektuellt tämligen säker på att det inte är den faktiska världen utan bara min uppfattning om den som förändrats, men känslomässigt är det självfallet en helt objektiv observation. Det är som om jag vaknat upp ur min ack så goda och bekväma Törnrosa-sömn och plötsligt ser saker omkring mig, både gott och mindre gott.

Det är inte utan att det oroar en aning, för vem vet vart det här kan ta vägen?

Jag hade planerat social interaktion i fredags eftermiddag, både av praktiska skäl och för att komma iväg från jobbet och tänka på annat, men jobbet tog överhanden och jag blev kvar tills sambon började messa mig om att lufta vinet. Där någonstans insåg jag att middagen skulle bli alltför sen om jag skulle vänta med att åka hem tills jag avslutat min arbetsuppgift. Som för övrigt inte alls verkar vilja bli avslutad, för det kommer bara nya saker att tugga sig igenom. Bitvis känner jag mig nästan gråtfärdig över detta veritabla sisyfosarbete. Jag har ju flera andra saker jag behöver göra också! Men jag vet att det blir klart och jag vet också att jag fixar det. Och det går ändå rätt bra för mig, på flera håll.

Anyhow, den där sociala interaktionen sköts på framtiden och jag åkte till slut hem till en sambo som hade stekpannan i högsta hugg. Pendeltågen stod stilla när jag väl kom till stationen så jag färdades med tunnelbana och buss i stället, vilket tar dubbelt så lång tid som vanligt. Efter intagande av den traditionella middagen med fredagsko följt av Häagen-Dazs jordbuggsglass… dammit! Jord-gubbs-glass, heter det. Efter middagen återupptog jag arbetet för ett par timmar. Man blir visserligen kreativ efter ett glas vin och ett glas whisky, men eftersom jag blivit aningens klokare med med åren lät jag koden ligga till sig över natten.

Och när vi nu ändå är inne på natten. Den där eländiga. Jag somnade fint onödigt sent och sedan vaknade jag igen vid fyratiden, med omfattningskoder snurrande i huvudet. Det var lögn i helvete att somna om, så jag drog igång jobbdatorn och fortsatte med den väntande analysen och programmeringen. Arbetet gick rätt bra, men uppgiften tog ändå ett antal timmar att göra, och sedan blev det en del mer allmän orientering (som jag nog till stor del ägnade mig åt för att jag var trött) och även ett par olika sorters administration. Och så tidrapporterade jag än en gång upp till det maxtak projektledaren gav mig när jag ställde frågan. Och ändå jobbar jag fler timmar än jag just nu skriver i mina tidrapporter. Det kommer att bli tufft att återgå till mer vanlig heltid sedan.

Ja, just det. Jag sökte kurs för sommarterminen, men tror inte att jag kommer in. Konkurrensen om de fåtaliga platserna brukar vara hård och jag har få poäng.

Tillförsiktighet

Jag hade nästan glömt det där ibland rätt enerverande ordslöjdandet som mitt ungdomliga datavetarex brukade ägna sig åt. Det är något med nu som liknar då och rubriken var ett ord som kittlade minnet. Sedan dess har dåtidens nyfödda hunnit bli myndiga, för så fantastiskt lång tid har det gått sedan dess. Och ja, jag sörjer de svunna åren. Vad gjorde jag? Och varför gjorde jag inte…

Det är mycket nu. Dock i princip bara jobb. Nästan bara. Bara nästan.

I projektet har det beordrats övertid i hopp om att vi ska bli klara med utveckling och, förhoppningsvis, testning av hela systemet innan vi når den där tidpunkten då vi måste produktionssätta eller gå under. Och givetvis är det sista inte riktigt sant utan mer för effekt, men vi har definitivt press på oss att komma i mål nu.

För egen del vikarierar jag dessutom för fysiskt frånvarande utvecklingsledare (som dock alltsom oftast finns tillgänglig online och jobbar med sidosaker). Jag är mycket tacksam för att hen håller koll på hur byggprocesserna mår, för det är ju en sådan där sak som jag brukar ta mig an och nu har jag inte ens tid att kolla om de är igång. Det blir i alla fall ett stressmoment mindre för mig. Och jag är också tacksam för scrum master, som tar sig an en del utvecklingsledarjobb som jag inte hinner med för att jag råkar vara precis den av oss utvecklare som implementerar den just för tillfället allra mest kritiska funktionen i applikationen.

(jag låter mig roas av mina långa ordlistor – det är inte snyggt, men lite knasigt)

Sade jag att vi har en praktikant också, som några av oss gemensamt försöker ta hand om? Ännu en sak att tänka på – att vaska fram lämpliga uppgifter. Vilket också för med sig en dos forcerad analys och rätt hastig design, för att kunna erbjuda möjlighet att arbeta självständigt så att inte även vi blir upplåsta där.

Min att göra-lista, som jag skriver på fysiskt papper med en liten kryssruta för varje post, har blivit för lång för att rymmas på en sida. Jag behöver skriva om den på en ny sida och möjligen hitta ett större anteckningsblock. Eller skaffa en sådan där fin bok att göra mig en Bullet Journal av. Det har jag velat länge nu.

Samtidigt som jag inte gillar att känna mig så här splittrad, gillar jag också när det händer saker. När det är lite fart och fläkt och stress och press och jag får känna mig viktig och behövd och här någonstans är det förstås farorna ligger, för ger det mig verkligen det jag önskar eller blir enda resultatet utmattning?

Åh Ikaros, Ikaros. Tänk på hur du flyger.

Uppgiften jag höll på med i slutet av dagen gick inte särskilt bra att utföra. Jag har varit lite trög i skallen hela dagen, men nu tog det verkligen stopp och jag tyckte inte ens att det var roligt längre. Hjärnan ville inte vara med och leka, så jag bestämde mig för att fortsätta i morgon. Om jag får en god natts sömn inatt borde det funka bra. För morgondagen har jag också andra roliga planer, utöver den uppenbara att inte jobba längre än nödvändigt. Eller vad som känns roligt.

När jag räknade ihop förra veckans arbetstimmar blev jag smått chockad. Riktigt så många trodde jag inte att de var även om jag visste att de var fler än nyttiga. Inte undra på att jag är trött! Dels alldeles för många timmar under själva veckan och sedan en hel arbetsdag utspridd över helgen. Men så var jag exemplariskt förberedd på måndagens möte också… Klapp på axeln för det åtminstone.

Annars är det människorna som är den största behållningen. Mötena. Och då pratar jag inte om de vanliga vardagliga utan att där har tillkommit ytterligare en dimension i flera av relationerna. I något fall är det lugnt glädjande, något annat hur coolt som helst och i ytterligare något mer förvånande och ganska oväntat. Oh well, sådant där går jag inte in på här – ska det resoneras om saken så är det antingen i form av inre dialog eller åtminstone utanför datorernas värld.

Onsdagens after work var den bästa på mycket länge. Det gör vi om!

Rubriken speglar lite hur jag känner inför kursen jag läser (Algoritmer och datastrukturer), fast där finns en rejäl dos av Wohoo! också (och övriga delar av låttexten har absolut ingenting med min situation att göra, om någon undrade). Allra helst just nu, när jag grundat med en vertikal whiskyprovning avseende fem varianter av singelmalt från The Glenlivet-destilleriet. Av någon anledning verkar jag bli både på bra humör OCH läskigt social och utåtriktad efter intag av ett antal centilitrar whisky. Det bidrar säkert också att jag är rätt trött och sliten (och därmed också uppvarvad) efter en hittills överdrivet intensiv arbetsvecka.

Under färden mot den plats där whiskyprovningen skulle gå av stapeln ångrade jag att jag tipsat sambon om inbjudan och gått med på att göra honom sällskap, men väl där var det faktiskt mest bara trevligt. Och gott. Och båda faktorerna ökade med intaget… förstås. Man blir ju så trevlig och charmig av alkohol.

Hur som helst, när jag kom hem kollade jag kurssidan och såg att jag nu också fått godkänt på den tredje inlämningsuppgiften som lämnades in en vecka efter utsprunglig deadline och flera dagar efter efterföljande tentamen (som jag för övrigt nästan lite oförtjänt fick högsta betyget, VG, på). Därav mitt wohoo:ande och musiklyssnande, för nu är jag till 53% klar med kursen och får jag bara godkänt på sista inlämningsuppgiften blir det VG på kursen som helhet. Och så får jag förstås ytterligare 7,5 högskolepoäng till samlingen. Wohoo!

Den här sista och avslutande inlämningsuppgiften oroar jag mig därefter inte ett dugg för, för den går ut på att göra ungefär samma saker som jag gör i mitt dagliga jobb – klura ut lämpliga algoritmer för det som ska utföras och därefter själv implementera den uttänkta lösningen samt ta del av och ge feedback på en eller flera lösningar som någon annan gjort. Hallå, mitt dagliga arbete! Och jag vet att jag hade gjort ett sämre jobb med uppgiften innan jag läst kursen, så det är ju bara att konstatera att den gjort nytta. Och gör nytta i vardagen också. Jag märker att mina lösningar blir lite annorlunda, och aningens bättre, redan.

Jo, det där med living on a prayer kanske jag också ska förklara, förresten. Det handlar om att jag känt mig kass och misslyckad för att jag varit sen med inlämningarna och inte tyckt att jag gjort tillräckligt bra ifrån mig på de tre första uppgifterna och därför känt det som om mitt passerande genom godkännandets nålsöga hängt på en mycket tunn tråd. Jag har nästan förväntat mig att få underkänt eller åtminstone komplettering på uppgifterna. Att döma av lärarens återkoppling har dock min känsla varit helt fel. Jag tror att läraren och jag helt enkelt använder väldigt olika måttstockar… och jag ställer antagligen alldeles för höga krav på mig själv och mina prestationer. Men… det är ju så man utvecklas och blir bättre, å andra sidan, så jag tänker inte slå på mig själv för att jag känner så. Drivkraft är inget att förakta, för vad vore livet dessförutan?

Wohoo! Och fy fan vad jag är bra. Haha. Inte! :-) Äh, slàinte till er alla!

I och med att även höstens kurs nu är avslutad och inrapporterad tycker jag att det kan vara på sin plats att göra en sammanfattning. Om inte annat så för att det är nyttigt att stanna upp, se tillbaka och reflektera över den resa som gjorts.

VT 2015 – HT 2016

Sedan vårterminen 2015 har jag förvärvat exakt 50 friska högskolepoäng från avslutade kurser inom data och närliggande områden. Det är, om jag får säga det själv, bra jobbat då jag ju parallellt haft (och skött!) mitt vanliga heltidsjobb.

Första terminen läste jag 75% och det gick bra eftersom jobbet var händelselöst och jag var motiverad. Första sommaren fick jag för mig att jag skulle studera i stället för att ha sommarlov och slet ut mig så att jag inte blev klar med något.

Andra terminen försökte jag med kurser omfattande 75% igen och blev bara klar med en av tre. Tredje terminen hade jag lärt mig och sökte inga nya kurser utan fokuserade på den tredje kursen i paketet jag var mitt inne i. Under sommaren färdigställde jag framgångsrikt en av höstens oavslutade kurser och denna höst, fjärde terminen, valde jag inget nytt utan läste bara sista kursen i kurspaketet.

Och så här blev det:

VT 2017

Den här terminen läser jag bara en kurs: Algoritmer och datastrukturer à 7,5 hp. Kursen går på halvfart så den täcker bara första halvan av terminen och därefter är jag fri att läsa böcker eller vad som helst annat. Just nu ser jag verkligen fram emot att läsa ”Functional Programming in Java”. Och ja, lite skadad är jag nog.

Den andra kursen jag tackade ja till blir det inget av med eftersom man tydligen måste registrera sig på kursen (som börjar 27 mars) senast 4 januari, vilket vi informerades om via mail en vecka innan deadline. Eftersom jag inte insåg detta viktiga faktum förrän den 6 januari förlorade jag sålunda min plats på kursen.

Jag kan inte med ord uttrycka hur enormt besviken jag blev när jag upptäckte det och ska jag vara ärlig har jag inte kommit över det ännu. Jag hade ju noga övervägt och valt det för mig ultimata upplägget för vårterminen – det hade passat perfekt att läsa just den kursen just då. Visst, kursen verkar ges igen nästa vår, men det är för långt bort så då har jag nog redan hunnit gå vidare.

Timing är så viktigt, särskilt för mig som är lustdriven.

HT 2017 och framåt

För den andra av förra höstens oavslutade kurser sökte jag omregistrering i höstas, men fick noll respons – möjligen för att jag var väldigt sent ute, men det är inget jag vet. Jag fick varken svar på ansökan som sådan eller min fråga per mail till kursens ansvariga lärare. Jag tror att jag gör ett nytt försök när det blir dags att skicka in ansökningar inför nästa höst, för poängen kan komma väl till nytta såsom behörighetsgivande för andra kurser jag kan vilja läsa framledes. Och objektorienterad programmering i Java borde ju inte vara svårt för mig.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska sikta på för framtiden. Vad ska jag bli när jag blir stor? Läsa mer vill jag definitivt göra och det lockar att göra upp en lista som jag kan pricka av kurser på vartefter jag blir klar med dem. En examen kunde vara kul, men tar tid och kräver ihärdighet och långsiktig planering.

Jag kollade tidigare upp ungefär vad som fanns att tillgå och ritade då, med hjälp av PlantUML, upp ett stort, fint diagram som jag tittar på lite nu och då och markerar kurser som pågående eller avklarade när så behövs. Där ritade jag också in de främst tänkbara programmen som leder till examen inom relevant område, så jag har en rätt bra karta. Frågan är bara vilken väg jag ska välja.

Om nu en examen är mitt mål behöver jag bestämma mig för vilken och sedan utgå därifrån. Några alternativ är filosofie kandidat i data- och systemvetenskap, teknologie kandidat i datateknik (båda 3 år/180 hp) eller bara högskoleexamen i programvaruteknik, inriktning webbprogrammering (totalt 2 år/120 hp). Fördelen med den sistnämnda vore att jag redan har 30 av poängen och kan lägga på 1 år och bli fil kand, men den känns inte riktigt lika intressant som de två tidigare.

Steg ett vore att rådgöra med lämpligt lärosäte om hur jag i så fall kunde lägga upp mina studier. Kan jag bli antagen till ett program och sedan läsa kurserna på distans, på deltid? En del av det jag redan läst borde kunna användas i en examen, vilket förstås också behöver redas ut. Så maila studievägledare it is! Varvid jag for iväg och nätsurfade hos lärosätena. Två studievägledningar blir det att kontakta… Men innan dess har jag en kursuppgift att färdigställa, vilket var den primära anledningen till att jag satte mig vid datorn. Tänk så det går!

Jaha, då har jag fattat inriktningsbeslut gällande studier under vårterminen. Det känns skönt att ha det gjort eftersom jag har gått och velat hit och dit sedan jag skickade in ansökan. Ska jag fortsätta studera eller trycka på pausknappen? Att sluta känns inte riktigt som ett alternativ nu när jag (30 år senare) faktiskt börjat, så det var bara frågan om ifall jag behövde en studiepaus för att vila och kunna hinna ikapp med vanlig, kravlös läsning – faktaböcker såväl som skönlitteratur.

Antagningsbeskedet kom i torsdags, mitt under sprintplaneringen, och jag hade väl inte noterat det om inte sambon hade skickat ett meddelande om hur hans besked såg ut. Och då måste jag ju genast logga in och kolla mitt eget utfall.

Jag sökte totalt åtta olika kurser, av vilka jag blev antagen till sex och fick en reservplats på två. Möjligheten att inte studera alls var ju också ett alternativ, men det är ändå något med pluggandet som lockar mig och därför kunde jag inte ens föreställa mig att bara tacka nej till allt. Jag vill ju gå vidare! Till stor del är det nog just känslan av att vara på väg någonstans (och inte veta vart) som lockar mig, det här med att lära sig nya saker och utvecklas blir lite av en drog. Kanske ett sätt att undvika tanken på egen och andras mortalitet? Who knows.

Jag vet inte om ni som läser här har lagt märke till det, men undertiteln på denna blogg är ”Man lever så länge man lär”… det är liksom så jag rullar.

I kortversion: jag har bestämt mig för att läsa vidare nästa termin.

Det här är de två kurser jag tackat ja till:

Algoritmer och datastrukturer är en kurs jag kände att jag bara måste söka för att jag suktat efter den så länge. Problemet har varit tvåfaldigt: jag har inte varit behörig att läsa kursen och/eller den har inte getts fristående utan bara som del av ett program. Det är som med mitt första jobbyte – när den där omöjligheten plötsligt blir en möjlighet finns ingen tid att tveka, det är bara att hugga direkt. Mångårig yrkeserfarenhet borde göra att jag har en del gratis, tycker jag.

Den andra kursen vill jag gå för att jag känt att det saknats en grundläggande HTML/CSS-kurs i det kurspaket jag läst nu i två års tid. Jag gissar att de som läst det andra kurspaketet (som ofta läses parallellt med det jag gick) fått mer utbildning inom området än vad vi fick. Eller så är det bara något jag missat? Oavsett vilket ser jag fram emot att lära mig och verkligen fokusera på ämnet. Med mina tidigare erfarenheter i bagaget borde inte kursen bli alltför krävande.

Båda kurserna går på halvfart (dock under olika läsperioder), så jag kommer att behöva jobba mer disciplinerat än jag gjort den här terminen – till att börja med måste jag nog hålla arbetstiden till under snarare än över 40 timmar i veckan. Och sedan behöver jag nog bli bättre på att läsa löpande i stället för ketchup.

Jag blir alltmer medveten om behovet av tid för reflektion. Det krävs för att saker ska nå sin fulla potential. Och gummiankor. Men det är ett helt annat inlägg, det.

Det blir spännande att se hur det går med kurserna i vår!

Etikettmoln