Man lever så länge man lär

Djupa andetag

Jag har saknat att formulera mig i ord, känner jag. Denna vecka, på jobbet, har jag vid några tillfällen behövt kommunicera viktigheter i skrift och det är något jag tycker att jag är rätt bra på. Att tänka på hur information ska förmedlas för att bli maximalt effektiv, med minimala möjligheter till missförstånd. Sådant tycker jag är roligt, och jag uppskattar den känsla av makt det ger mig. Språklig makt.

Det där gör jag visst även i levande livet, har jag insett. När någon uttrycker sig på ett sätt som lämnar fältet öppet för olika tolkningar är jag oftast snabb att be om ett förtydligande. Jag är faktiskt inte helt klar över om det beror på att jag är dålig på att extrapolera eller snarare väldigt bra på att identifiera luddigheter. Det var särskilt ett tillfälle under veckan där jag inte själv reflekterade över att jag gjorde det, där andra noterade och log i mjugg. Vi skrattade åt det efteråt.

Fascinerande, det där att egenskaper så ofta kan bedömas som både bra och dåliga, beroende på hur en väljer att se, tolka och använda sig av dem…

En uppgift jag haft på mitt bord på jobbet har jag tyvärr bara hunnit ägna mig åt mindre än en dag under två veckor, så jag har nu gett upp och donerat den till en kollega med förutsättningar att jobba mer fokuserat än vad jag kan. Ser ni, utöver att jag sedan två veckor sitter på nytt kontor, ingår i ett nytt team och fortsätter jobba med den för mig fortfarande nya applikationen, har jag också accepterat rollen som scrum master i det nya teamet. Utöver att jag inte är helt klar över vad jag, teamet och projektet förväntar sig av mig i rollen, innebär det också att fler än vanligt kommer till mig för att ställa frågor. Arbetsro? Inget jag kan räkna med, tyvärr. Därav rubriken, för övrigt – jag behöver andas. Djupt.

Förra veckan var allmänt kaotisk eftersom projektet flyttade in på huvudkontoret där resten av verksamheten sitter, och det tog sin lilla tid för alla att packa upp och komma igång med det riktiga arbetet. För mig handlade det också om att justera arbetsmiljön så att jag slapp ha öppet bakom nacken mot inkommande trafik till vårt kontorslandskap. Min plats är nämligen med ryggen mot världen, precis i hörnet som folk måste runda för att komma in. Tack vare att jag kunde dra till mig kollegans överhylla och fick en stor krukväxt längst ut, känns platsen mindre utsatt och lite ombonad. Grönsaker hjälper. Den kan nog funka, till slut.

De första nätterna efter flytten var jag så stressad att jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om, med mer eller mindre konstant ont i huvudet. Något som förvånar är att vilopulsen ändå höll sig på en (för mig) låg nivå.

Den här veckan har all min tid (som inte tillbringats på möten och vid fikabord) ägnats åt ett problem i produktionsmiljön. Det handlade om information som var bristfällig och därför inte nått sin destination utan i stället fastnat på felkö i vårt system. Anledningen till att situationen uppstod, antar jag, var att koden var skriven för en värld där, och en tid då, integrationerna mellan de olika systemen såg annorlunda ut än idag. Programkoden är sedermera ändrad och kommer från och med i fredags att skapa korrekt information, men vi måste ju ta hand om det som fastnat sedan tidigare. Problem: informationen är inte komplett.

Den första hypotesen gick ut på att programmatiskt komplettera med saknad information och lägga tillbaka det kompletterade meddelandet på utgående kö, alternativ direkt anropa transportsystemets mottagande tjänst. Tekniska hinder satte dock krokben för oss, men vi hittade en väg att överföra informationen via mer manuell hantering. Detta undersökande tog ett par dagar fulla av samtal till höger och vänster, och löste fortfarande inte problemet med att den information som fastnat behövde kompletteras innan den kunde lämnas till mottagaren.

För att kunna lämna över informationen till någon annan måste vi dock först själva få tag i den. Initialt hade vi en närmast perfekt metod som skulle ge oss precis det data som inte gått att skicka, men det visade sig framåt torsdag att metoden då inte längre var tekniskt tillämpbar – här finns att tänka på om varför, men just nu finns inte tid för den analysen. Vi måste få tag på informationen.

Så… andra sätt att få reda på vad som inte kunnat skickas över? Ytterligare några hypoteser vi provade visade sig också vara återvändsgränder. Ett tag trodde jag rentav att vi skulle tvingas ge upp – vilket vore riktigt jävla dåligt. Pådrivande projektledare och jag svor en stund tillsammans via Skype, innan jag drog ett par djupa andetag och funderade vidare på eventuella möjligheter.

Det mesta av informationen finns lagrad i vår databas, så det är lugnt, men den felande länken finns endast i ett elektroniskt arkiv någon annanstans. Inte helt lätt att få tag i på kort varsel, men tack vare att jag samtalade med en person (i stället för att bara göra en begäran) fick jag veta att det även korttidslagras i ett närliggande system. Och därifrån kan den exporteras och ges till mig. Hurra!

Eftersom vi ändå vet det mesta om informationen kunde jag ta ut en lista att ge mottagande system, som i sin tur kunde berätta vilka poster som saknas hos dem. Där fick jag alltså en specifik mängd att arbeta med och baserat på denna skillnadslista har jag hämtat data ur vår databas och kompletterat med datat från korttidslagringen. Det tog sina timmar av bash-scriptande att få ihop det och jag tackar gudarna för att jag har scriptande i min verktygslåda. Sedan kunde jag säkert ha skrivit bättre och snyggare kod, men fulkod funkar faktiskt också.

Nu var det fredag eftermiddag och jag behövde lusläsa programkod för att förstå vilket data som används för att ge de två återstående uppgifterna. Med lite tur finns datat i något av de system jag själv har tillgång till, men annars får jag be om assistans från närliggande systems personal. Självinsikten sade mig dock att jag vid den här tidpunkten var för trött och att det var bättre att fortsätta på måndag, när hjärnan är pigg och utvilad, så det gjorde jag. Åkte hem, alltså.

Och sålunda vet jag vad jag ska göra när jag kommer till kontoret på måndag. Det är alltid skönt, tycker jag, att inte behöva fundera utan kunna börja direkt.

Apropå fikabord, som jag nämnde tidigare. Eftersom det har varit så stressigt den här veckan har jag verkligen behövt ta pauser och andas, varför jag tagit mig tid att ragga upp fikakompisar och sitta och socialisera lite också. Utanför kontorslandskapet. Jag har inte varit ensam om att behöva det, märker jag.

Andas. Det är bra, på alla möjliga sätt. Hjärnan funkar bättre med mer syre. Jobbet funkar bättre, både när hjärnan funkar och när jag pratar med andra lite friare än bara om en konkret uppgift att lösa. Förutom att det frigör kreativitet bygger fikandet också relationer och skapar omväxling som bidrar med kraft.

Ja, det är jobbigt när det hettar till så här, och jag kommer på mig själv med att dra extra djupa, lugnande andetag lite nu och då, men jag lär mig också väldigt mycket. Om systemet jag jobbar med och om verksamheten i stort, om övriga inblandade system och andra människor. Och kanske lite om mig själv också.

Som (IBM CEO) Ginni (Rometty) säger: ”Growth and comfort do not co-exist”.

Det har en tid känts som om konceptet följt mig överallt jag gått, och nu undrar jag lite om det inte var hit jag var på väg. Ny arbetsgivare, nytt system, ny roll. Det är absolut inte hysteriskt obekvämt, men definitivt mer krävande än innan. Kanske precis vad jag behöver, jag hade nog kört fast lite i min egen vardag.

Alltså, det har stört mig lite att jag hela tiden har något som är utestående, och samtidigt känner jag någonstans också ett löfte i just det otrygga. Så länge det finns ofärdiga saker kan jag inte slappna av helt, men jag vet också att det ligger saker i röret så att jag inte riskerar att hamna i total stiltje och bli helt uttråkad.

Sedan 2015 har jag ju haft universitetskurser i mitt rör, eftersom det blev tråkigt på jobbet, men situationen har ju ändrats. Den här terminen pluggar jag inget alls, men läser i stället på om sådant jag behöver i tjänsten. Det känns lite som en pendelrörelse, så jag förmodar att pendeln svänger vidare framöver också.

Andas. Nu ska vi bara komma till att göra det av fysisk ansträngning också.

Annonser

Odramatisk lämning

Det var verkligen inte så dramatiskt att avsluta sin tjänstgöring på Det Stora Multinationella Företaget. Ett bättre ord vore kanske rentav antiklimaktiskt. Jag är glad över att jag inte hade gjort det så stort i mitt sinne för då hade jag nog blivit besviken. Hallå, efter mer än 15 års trogen tjänst, är det här allt ståhej?

I onsdags bjöd chefen på lunch som avslutsmöte eftersom han inte kunde vara på plats i Stockholm på min sista arbetsdag och då klippte vi tillsammans det betalkort jag haft och använt för företagets räkning. Egentligen spelar det nog ingen roll för företaget eftersom jag ändå var personligt ansvarig för att betala räkningarna, men det var kul, rent symboliskt. Och så delegerade han uppgiften att samla in teknisk utrustning till min bästa kvarvarande kompis på firman, JK. Mycket bra val, måste jag säga – det finns ju ingen mer perfekt för uppdraget!

I torsdags, d.v.s. igår, var det så dags att besöka kontoret, för både första och sista gången (som anställd). Jag har ju inte haft något direkt ärende dit sedan firman flyttade under första kvartalet. Det närmaste jag varit är kursen i Victoria Tower i början av mars, där jag spanade ned på kontoret från 32:a våningen. Parentes: detta var strax efter att försöket med den självkörande bussen drog igång längs Kistagången (och jag ser att det sedan slutet av juni är avslutat).

Planen var, utöver att lämna tillbaka saker, att fika tillsammans med JK och en annan kvinnlig kollega som dessvärre fick förhinder, men vi blev i alla fall tre fikande tack vare kollegan jag spelar Wordfeud med. Det blev alltså ett mycket litet ”fuck off-fika”, men väldigt trevligt med bra folk från samma outsourcing. Grunnade lite på vilka fler som finns kvar och kommer bara på mannen som var min fadder när jag första gången (aktivt och på eget bevåg) bytte jobb, 1998, då jag började som utvecklare på heltid, och även någon sorts [intern] IT-konsult.

Termen ”fuck off-fika” är förresten, för den som studsade, en del av jargongen från förra uppdraget och låter mer aggressiv än kärleksfull, som den egentligen är. Se användandet som en homage till det härligt heterogena gänget på mitt föregående uppdrag, i den röd-röda zonen. Den röda koppen jag fick ärva av en herre som lämnade uppdraget (och senare även företaget) tog jag faktiskt med till kontoret bara för någon vecka sedan, för att ha som min primära kaffemugg. Fredrik och Fredrik, Adam, Niklas, Tobias, Dan, Peter, Henrik, Marcus, Amna, Felipe, Kristina, Bente, Erik… fler? Absolut inte glömda! Jag tror att iaf fyra av tretton icke-externa till och med är kvar på företaget, ännu efter en handfull år.

JK lämnade fikabordet först och vi andra satt kvar ännu en stund och pratade om jobb och lönenivåer och annat mer trivialt. När han måste gå gick jag också, men fick vända halvvägs ut från parkeringen när jag kom på att jag glömt lämna mitt passerkort i receptionen. Stannade upp lite på vägen bort och vände mig mot byggnaden för att ta ett foto, och det kändes tomt och konstigt. Underligt att ingen från kontot gav någon indikation på att de var medvetna om att jag slutar. Visste de ens om det innan jag mailade mina slutavstämda timmar och bifogade kontaktuppgifter om de vill fråga något efter att jag slutat? Jag lär inte få veta.

Jag är nu, på riktigt, mellan jobb. Arbetslös, eller snarare arbetsfri, veckan ut. :)

Ändrade jobbförhållanden

I fredags tog jag med mig jobbdatorn hem för att gå igenom och radera allt jag inte behöver under de få dagar jag ännu är anställd på Det Stora Multinationella Företaget. Nästa vecka ska den och allt annat återlämnas, då jag efter 15 år av lång och trogen tjänst går till en mindre och betydligt mer lokal arbetsgivare. Och eftersom förändring bäst konsumeras med måtta fortsätter jag tills vidare hos samma kund, med övrigt oförändrat: projekt, kollegor och arbetsuppgifter.

En del av det där som inte ändras i och med jobbytet har dock nyligen tidigare ändrats. Projektet och arbetsuppgifterna är desamma, men jag och två andra kollegor har valt att ta oss an en av projektets nya expansioner – ett närliggande system som ska integreras med/mot det vi ursprungligen arbetade med.

Det är roligt med nytt samtidigt som det är utmanande att sätta sig in i ett nytt och förhållandevis okänt system. I det här fallet också med flera olika tekniker och arkitekturer i en och samma applikation – det blir lätt så när man har haft ett system i drift länge och frekvent byter utvecklare. Det finns utrymme för rejäl uppfräschning och jag tror att vi kan bidra med erfarenheter och friska tankar. Spännande ska det bli att se vilka stordåd och små förbättringar vi kan utföra!

I övrigt finns inte så mycket roligt att nedteckna. Den plågsamma och extremt varma sommaren är i alla fall över nu och jag njuter av höstsvalkan som ger mig spänst i steget. Sure, konditionen är sämre än någonsin, men den blir ju heller inte bättre av att man hela tiden rör sig i snigelfart för att slippa svettas ihjäl.

Jag har alltid varit en höstmänniska – blir gladare och piggare när det blir klart och kallt ute. Löven blir så vackra när de ändrar färg, fast jag lär nog missa det mesta av omvandlingen i år också. Jag borde egentligen leva mitt ute i naturen.

Och här tar jag en paus i tanken och tänker jag på alla ursäkter jag har för att inte göra det jag tycker att jag borde göra för att jag någonstans ändå vill…

Just nu är det enkelt: jag orkar inte engagera mig i mer. Ny arbetsgivare räcker.

Jag sade idag till sambon att jag önskar mig en whiteboard på en vägg, där vi kan sätta upp lappar med saker att göra. Och givetvis ordna tavlan som något slags scrum board, med kolumner för ”Att göra”, ”Pågår”, ”Klart”. Och ”Väntar”. Kanske till och med en för sådant som ännu bara befinner sig på idéstadiet.

Tanken dök upp främst för att jag blev klar med städningen av jobbdatorn och förvånades av känslan av tomhet som plötsligt kom över mig. Vad gör jag nu, liksom? Där vore det bra att ha en PLN, en backlog att plocka ur. Kanske. Hur som helst: detta föranledde tanken på ett smörgåsbord av ”att göra”-saker.

De senaste åren har jag ju haft kurser att ägna mig åt varje ledig stund – jag har visserligen inte alltid gjort något med dem, men de har alltid hängt över mig som något som kunde och borde göras. I somras hade jag tänkt färdigställa den jag började på i januari, men lyckades aldrig komma igång och nu har jag nog gett upp tanken helt. Möjligen försöker jag mig på en omregistrering framöver, men i nuläget får det räcka med vardagens vedermödor. Arbete och aktiv avvaktan.

Språk och kommunikation

Jag har alltid haft lätt för språk. Om det var därför, eller för att, jag ständigt läste böcker i yngre dagar vet jag inte – det kan till och med ha varit båda delarna, d.v.s. att jag hade fallenhet för språk och dessutom utvecklade förmågan. Hur som helst står det klart att jag har en förkärlek för språk och kommunikation. Många gånger blir det mer hatkärlek; det existerar mycket dålig kommunikation. Och då menar jag verkligen både att det finns en stor mängd kommunikation som är dålig och att det finns kommunikation som lyckas exceptionellt dåligt.

Vad gäller kommunikation inser jag att det inte enbart gäller verbal sådan, men eftersom jag är kass på att teckna och fotografering tar en massa tid och tanke blir det främst ordmässigt jag ägnar mig åt kommunikation så där i vardagslag. Jag är som sagt dålig på att teckna, men det var kul att se hur jag, på kursen i förra veckan, med mycket enkla skisser lyckades förmedla budskapet bättre än övriga gruppmedlemmar med sina alltför detaljerade teckningar. Koncist, baby!

Ja, och så har vi den inte helt oväsentliga korporala kommunikationen, förstås. Den som inte alltid är så fullt medveten och utförs med hjälp av kroppsspråk. Jag har verkligen inget bra pokerfejs. Till stor del är detta dock avsiktligt, för att jag strävar efter att vara så tydlig som möjligt i kommunikationen och därför accentuerar talande såväl som lyssnande med miner och gester – för att slippa missförstånd, men också för att det sparar både min och andras tid och energi. Att tolka otydliga framställningar kostar energi som kunde användas bättre!

Och det är en av de tankar som dyker upp i huvudet när jag läser ett kapitel i en av böckerna som utgör kurslitteratur för den just nu aktuella kursen, Introduktion till Cloud Computing, fast med tydlig kommunikation i åtanke borde den snarare heta ”Introduction to Cloud Computing”, eftersom den ges helt på engelska.

Boken är strukturerad så att det blir lätt att ta till sig dess information eftersom den börjar från grunden och talar om när begreppen kommer att utvecklas mer längre fram, så att jag lugnt kan fortsätta läsa i den ordning det är skrivet i stället för att göra slalomsvängar på nätet för att hitta innehåll att fylla begreppen med.

Det som drar ned upplevelsen är mängden ord och omständliga formuleringar. Jag tänker att författarna skulle ha behövt hjälp av ett proffs på bokskrivande, som gett dem i uppgift att koncentrera språket och skärpa formuleringarna. Nu blir jag distraherad av överflödet, och alla flummiga begrepp som låter ungefär likadant. Det är hårt arbete att läsa och extrahera essensen av det [be]skrivna.

Det är allt tur att jag kan det här med språk!
Eller så är just det främst något som ligger mig i fatet…

Där någonstans närmar vi oss funderingen som födde denna text. Borde jag inte kunna utnyttja min förbaskade språkkänslighet till något konstruktivt (eller rentav lukrativt) i stället för att gå omkring och bara bli störd av språkliga konstigheter?

Ett exempel på konstruktivt användande jag ägnar mig åt är t ex på jobbet, där jag redan idag investerar en hel del tid och tanke i kommunikativa aspekter. Det är inte omöjligt att jag är ensam om att veta precis hur mycket det rör sig om. Särskilt viktigt är det i programkoden där resultatet kommer att läsas väldigt många fler gånger än det skrivs, och av flera personer med olika erfarenheter. Jag tänker att ju fler utvecklare vi är som arbetar i och med samma kodbas, desto viktigare är det att koden tydligt kommunicerar vad den har för uppgift. Ingen av oss i cirka dussinet kan förväntas ha järnkoll på alla krav och hela historiken, så jag ser det som min uppgift i egenskap av god utvecklare att skriva koden så att den förklarar och varligt leder mig och andra på rätt väg. Ibland tänker jag att det är sådant som tydligt skiljer nybörjare från erfarna, men dessvärre tror jag inte att erfarenheten behöver betyda särskilt mycket. Jag har träffat på för många garvade programmerare som skriver överkomplicerad kod.

Ett annat exempel, utanför mitt arbete, är sambons forskning och skrivande av artiklar. Där bistår jag periodvis med hjälp genom att läsa det skrivna, ställa frågor om det som verkar oklart och föreslå förbättringar i språkligt hänseende. Personligen tycker jag att det fungerar bra, och där kommer då också tanken om hur det skulle vara att göra något liknande i ett yrkesmässigt sammanhang. Eller på annat sätt, på riktigt, använda intresset för språk och kommunikation.

Idag har jag inget svar, men skickar väl ut detta i universum så får vi se senare.

Mer omsorgsfull än snabb

Efter viss vånda och en hel del prokrastinering plus en vecka eller två med virus och efterföljande sviter därav har jag i helgen gjort ett par online-tester, eftersom det finns folk som vill veta mer om vad jag är för slags djur. Jag själv också.

Det första testet jag gjorde handlade om personlighet och det visar sig att jag som vanligt blir frustrerad över otydliga frågor (herregud, om man anger något relativt måste man väl ändå tala om relativt VAD man menar!) och att jag på de flesta områden får ett resultat som ligger nära någon av ytterkanterna.

Intressant dock att resultatet hamnade exakt mitt i på ett av områdena, Abstrakt orientering, som anses beskriva personers intresse för utveckling och nya idéer.

Detta resultat beskriver personer som ofta lägger fram genomtänkta förslag till förändring, baserat på praktisk användning. De uppfattas som personer med ett bra grepp om nya idéer och hur teori omsätts i praktik. Trivs med balans mellan specifika riktlinjer och utrymme för förändring och förnyelse.

I min värld är det väldigt bra och jag tycker också att det stämmer in på mig.

I övrigt är jag ansvarsfull med känsla för kvalitet och detaljer, jobbar långsiktigt. Jag är ingen impulsiv cowboy, eller för den delen någon större visionär, och har inget stort behov av att bestämma och få min vilja igenom – samarbetar hellre än vinner. Har oftast inget problem med att ta ett steg tillbaka om andra har ett större behov av att få rätt. Mer resultatinriktad än egohävdande, kan man säga. Det finns dock enstaka människor som kan trigga ett helt annat beteende…

Annars känns det allmänt som om resultatet kanske framställer mig som mindre dynamisk och initiativtagande än vad jag är. Det är ju kul med rörelse och roligt att testa nya saker och se vad som händer… Men som alltid är det relativt och varierar med sammanhanget – och även dagsformen. Det beror på, helt enkelt. Summa summarum tror jag att jag funkar bra i de flesta rimliga sammanhang.

Det andra testet handlade om generell problemlösning.

Resultatet (d.v.s. antalet korrekta svar) hamnade över genomsnittet, men jag är inte snabb – höll mig kring rätt genomsnittlig hastighet. Jag tar tid på mig för att hitta rätt svar och presterar heller inte allra bäst under tidspress. Missade ett par frågor på slutet p g a felklick och brist på tid. Jobbigast var figurerna, där man skulle upptäcka ett mönster och välja vilken bild som passade i den sista rutan. Somliga tedde sig helt slumpmässiga, jag hittade inget mönster alls och kände mig korkad. Rangordning av förmågorna blev verbalt, numeriskt och spatialt. Det överlägset bästa resultatet fick jag på det verbala vilket inte förvånar någon (gällde även på t ex högskoleprovet), men resultatet var över genomsnittet på övriga med. Så vad gäller problemlösning är jag nog rätt okej, på det hela taget.

Tänk, här går jag omkring och duger. Bra det!

Precis som efter förra tentan har jag varit väldigt trött sedan den i måndags. Ämnet denna gång var algebra och jag övernattade även nu på bra och lämpligt beläget hotell, dock utan sällskap. Det var riktigt skönt att sitta och äta ensam på mysig pub med mindre än en handfull gäster (inkl. mig själv), med ett glas riktigt gott lokalbryggt därtill: jag rekommenderades Cinder, en IPA från Tempel Brygghus, och blev inte besviken. Kanske läge att beställa hit några flaskor?

Laddar med Toast Skagen (på tallriken) och lokal Cinder (i glaset) inför morgondagens tenta. Same procedure as last time, men solokvist denna gång.

Själva tentan då.

Jag satt förhållandevis blickstilla i dryga fyra timmar (även om jag denna gång faktiskt kom ihåg att räta på mig och vrida på huvudet ibland för att förebygga det där otäcka bruset som uppstår i huvudet när jag efter intensivt fokus ställer mig upp så att blodet åter kan flöda fritt och som alltid får mig att tro att jag ska svimma) innan jag kände mig klar, sammanställde och lämnade in resultatet.

Känslan vid inlämmningen var betydligt behagligare än den stilla nästan-panik jag initialt upplevde, då ingen av uppgifterna verkade enkel och jag hade glömt allt om hur en sanningstabell ser ut, hur man löser en diofantisk ekvation eller identifierar nollställen för ett givet polynom-uttryck. För att inte tala om det här med induktionsbevis… dessa var inte lätta ens medan jag mindes metoden.

Lustigt, det där, hur något som först ter sig i princip omöjligt kan bli förståeligt, begripligt och överkomligt – utan att några som helst konkreta åtgärder vidtas. Jag antar att det beror på att stressen lägger sig så att hjärnan kan fungera. Och jösses, vilken skön känsla det är när man inte genast gett upp utan dragit många djupa andetag, behållit fattningen och så till slut blir rikligen belönad.

Jag gjorde en liten mental inventering av uppgifterna efteråt och konstaterade att jag med mycket stor sannolikhet skulle få godkänt, men att jag antagligen inte skulle nå det högsta betyget. Och det dröjde inte mer än 3 dagar innan jag fick det bekräftat och kunde därmed konstatera att jag uppnått denna termins mål om behörighet till de datavetenskapliga kurser jag siktade in mig på någon gång i våras, när jag insåg att jag behövde en plan för mina studier. Det vill säga: kurser som ingår i universitetets datavetenskapliga kandidatprogram.

Check! Riktigt nöjd med det här är jag.

Av de fem kurser som ingår i det här mattepaketet är alltså de två viktigaste avklarade, och för tillfället har jag inga planer på att läsa de resterande, men majoriteten borde gå att tenta av närhelst jag haft tid och motivation att tillägna mig kunskaperna så inget är hugget i sten. Någon av kurserna verkar kräva deltagande i grupparbeten så där skulle det väl behövas ett särskilt upplägg.

Just nu känns det som en bra idé att hoppa av den Cloud-kurs jag sökt och tackat ja till. Det är kanske bättre att ta en andningspaus (och få möjlighet att göra andra saker) fram tills i slutet av mars, då nästa ”viktiga” kurs drar igång? Vilket skulle ge mig möjlighet att göra sådant som legat på väntelistan länge, sådant jag verkligen vill göra, t ex läsa tredje utgåvan av Effective Java.

Och bara för det var jag ju tvungen att kika närmare på kursen och när jag läste litteraturlistan blev jag extremt sugen på att åtminstone läsa böckerna – 1 primär kursbok, och så 8 till som referenslitteratur. Samtliga, ser jag, finns att läsa via Safari Online som jag har tillgång till via flera olika kanaler, bl a arbetsgivaren och ACM (som jag gick med i för en tid sedan, vilket jag nog glömt skriva här).

När jag nu blev så fortsatt sugen på att läsa Cloud-kursen (på 25%) och även noterade att det går bra att läsa vidare under sommaren ifall jag inte hunnit klart när nästa kurs drar igång, fanns inget behov att avstå. Så jag är nu registrerad på kursen, som officiellt började igår. Kursmaterialet fanns tillgängligt i helgen, men jag valde i stället att köra tidigare påtänkta självstudier inom Big Data.

Kurserna jag körde igenom var Big Data 101 och Hadoop 101, som båda ingår i paketet ”Big Data Fundamentals”. Det var lagom roligt och också nyttigt – det är ju aldrig fel att skaffa lite koll på vad sådana där buzzwords egentligen handlar om. Är du som jag vetgirig? Kolla in Cognitive Class! Där finns en bunt kurser relaterade till ”cognitive computing”, och samtliga verkar vara fritt tillgängliga.

Nästa självstudiekurs jag kör blir nog Spark Fundamentals I, för när jag är klar med den blir jag belönad med ytterligare två medaljer (eller badges, som de kallar det). Det skadar säkert inte heller. Därefter sneglar jag på Scala 101… Konstaterar än en gång att det finns mer jag vill göra än vad jag hinner med.

Vilket leder tankarna till jobbet… där så lite hinns med trots långa dagar.

I förmiddags gick jag raskt från en till åtta punkter på min ”att göra först”-lista. Jag tror att jag kunde pricka av ungefär hälften av dem (kodning, felsökning, buggrättning) under dagen och påbörjade en kodgranskning innan hemgång. Däremellan ägnade jag mig åt merge i små kontrollerade steg från release- till utvecklingsgrenen. Git hanterar sånt bra. Och i vanlig ordning blev jag frustrerad över kollega som inte mergat sina ändringar, vilket resulterade i att jag blev låst och inte kunde färdigställa mitt jobb. Jag måste vänta in kollegans merge och det stör, för då kan jag inte släppa och gå vidare utan måste hålla det i minnet.

Två möten om en timme vardera var jag också med på, varav ett jag som själv organiserat. I ”mitt” möte tittade dollar-gänget, d.v.s. den halva av Scrum-teamet som jag tillhör, närmare på de aktiviteter vi tagit in i den igår påbörjade sprinten. Syftet är att skaffa en gemensam förståelse för vad som ska göras samt, genom att även bjuda in lämplig(a) kravare, skaffa fram svar på eventuella frågor vi har. Gruppen består av utvecklare och testare. Normalt är vi fem personer men idag, pga sjukdom resp. utbildning, var vi bara tre. Det gör ändå rätt mycket nytta.

Nej, nu måste jag få iväg det här inlägget innan det börjar mögla… och sova!

Dracula på Kungliga Operan

I afton har jag besökt Kungliga Operan (igen) och denna gång åskådat just en opera (förra gången var det ju balett, Julia och Romeo). I kväll var det Dracula som framfördes, vilket väl kan anses passande med tanke på mina ständiga följeslagare i tv-serievärlden. Om jag ska associera operan till någon tv-serie så blir det främst The Strain, av någon anledning. Mer musikaliskt fick jag däremot en längtan efter Vikings på grund av ett mäktigt körparti. Många sångröster.

Så var man här igen. Dracula, denna gång. Opera, alltså. Ska bli roligt!

Fasen vad coolt det är med en riktig orkester! Nästa gång vill jag sitta högre upp så jag också kan se vem och vad som skapar alla de fantastiska ljudeffekterna.

Bäst i föreställningen var nog musiken, och scenbygget – vilka härliga illusioner vi fick se! Vad gäller sången blev det extra intressant för att två rätt framstående karaktärer spelades av sångare som var redigt sjuka och inte kunde sjunga men ändå agerade, vilket innebar att två andra sångare sjöng deras agerade roller från ett hörn av scenen. Upplägget fungerade förvånansvärt bra och jag måste säga att jag verkligen gillade bådas sång – undrar hur sjuklingarna hade låtit? Sedan undrade jag också lite över melodierna i verket. Det är inte melodier jag skulle ha klarat av att sjunga, om vi säger så. Brukar operor vara sådana eller är det bara den här som är speciell? Det får jag väl bara reda på om jag ser fler.

Etikettmoln