Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘semester 2010’

Namibia: 25-28 nov, Windhoek/hemkomst

Det här är det sista av mina inlägg om Namibia-resan – jag slår ihop de sista träliga dygnen till ett enda inlägg.

På morgonen den 25 november steg vi som vanligt upp tidigt för att packa, äta frukost och ge oss ut på vägarna igen. Fotona är tagna strax före gryningen, kl 05:40, och nej, månen blev inte lila förrän jag drog i spakarna här hemma.

IMG_0384.jpg

IMG_0383.jpg

Nu hade vi sovit vår sista natt i tält och det enda som egentligen återstod av resan var en sista dag i bil för att komma åter till Windhoek, där vi skulle sova ännu en natt och därefter inleda den långa resan hem. Windhoek, Johannesburg, London och Arlanda. Det verkar till att börja med bara som en enda lång och tråkig transportsträcka. Föga anade vi då hur mycket längre än planerat den här transportsträckan skulle komma att bli, i tid räknat, men vi kommer dit.

Först anlände vi till Windhoek och det visade sig att vi skulle bo på samma ställe som förra gången. Pension Uhland. Vi fick rum en trappa upp, med luftkonditionering, gemensam terrass och utsikt över det anspråkslösa poolområdet. Hotellet lämnade även över den sedan förra besöket kvarglömda whiskyflaskan till dess rätta ägare.

Efter lunchen, som tillhandahölls av våra guider och intogs på uteplats i partiell skugga, träffade vi kvinnan som skulle leverera våra förbeställda turnétröjor – t-shirts med tryck i eget vald kombination av färdiga motiv. Det visade sig föreligga en hel bunt fel, främst på färgfronten. Min tröja var mest fel av alla – i både storlek och färg. Kvinnan sade att hon skulle se vad hon kunde göra och annars skulle jag få den till reducerat pris. Vad jag nu ska med en t-shirt som inte passar…

Middag åt vi på ett schysst stekhus och jag minns att det var cool miljö och att vi fick smaka krokodilkött, som ingick i några av mixtallrikarna. Som vanligt var maten god och efteråt tog vi adjö av Shepherd, som skulle åka hem till sitt.

Nästa morgon åt vi frukost på hotellet, delvis tillsammans med Farayi som gav oss varsin gigantisk sedel från Zimbabwe som minne av honom och resan. 50 miljarder står det på sedeln. En gigantisk summa som dock är föga mer än text på papper. Som pengar är den värdelös. Och jag minns inte var min är, men 20 namibiska dollar har jag i plånboken.

Vi checkade ut, dumpade väskorna i ställets bagagerum och väntade i skuggan vid utebaren och poolen på att det skulle bli dags att åka. Lunch intogs i form av hamburgertallrik strax efter tolv, några kvarter bort på en helt okej restaurang. Det kändes lite absurt att man sprutade vatten i form av en fin dimma över gästerna, men det svalkade skönt.

IMG_0398.jpg

Vid tvåtiden kom chauffören som skulle köra oss till flygplatsen, men han fick vänta lite eftersom våra turnétröjor då ännu inte anlänt. Bara minuter senare dök dock kvinnan upp och vi betalade och tog emot våra korrigerade tröjor. Min var lika fel som förut, men det var ju inte mycket att göra åt det. Jag fick utlovad rabatt, vilket förstås var en klen tröst.

Landskapet innehöll åter igen en massa växtlighet. Och sedan började det regna. Vadå torrt land!?

IMG_0409.jpg

Jag minns inte mycket av vad som utspelade sig på flygplatsen, mer än att det var lång och långsam kö till incheckningen och att vi funderade på om vi kanske skulle ha gjort som en del andra och låtit plasta in väskorna – med tanke på att det nu regnade rätt duktigt och väskorna skulle åka utomhus till flygplanet för ilastning.

Nästa foto är taget vid halv sjutiden på kvällen, då vi serverades mat på flyget till Johannesburg. Jag fick den absolut sista flaskan Seidelberg rosé, som smakade riktigt bra. Vi var försenade från Windhoek och hade förmodligen haft problem att hinna med anslutningen till London – om det nu varit så att flyget gått enligt tidtabell. Det gjorde det inte. Flyget skulle ha gått 20:50, men på displayerna stod det 07:30+. Mycket strul och krångel och besvär och irritation över en total brist på information blev det innan vi till slut fick övernatta i rätt lyxiga och fönsterlösa rum på transithotellet.

IMG_0442.jpg

27 nov 2010 15:00

På hemväg. Sena till Johannesburg, vilket spelade noll roll eftersom vårt flyg försenats till 07:30 näsa dag. Det skulle ha gått 20:50. Vi fick typ ingen info men rum på transithotellet. Lyxigt men inget att äta eller dricka. Noll info. Vid 10? fick vi gå ombord & satt där i ett par timmar. Man bytte crew två gånger. Nya ursäkter hela tiden. Katastrof. 13:37 (ca) taxade vi äntligen ut & kom iväg.

IMG_0461.jpg

23:50 Vi landar inom en halvtimme. Det är -1°C i London. Snö, till och från. QTF?!

Väl framme i London var klockan omkring midnatt och flygpatsen var i princip stängd. Vi missade SAA-representanten vid bagagebandet men hade turen att lyckas haffa henne på väg därifrån en stund senare. Hon tog våra pass med sig tillbaka in i ankomsthallen och ordnade både hotellrum och transferbussbiljetter åt oss. Den andra natten efter vår avfärd från Windhoek skulle alltså också tillbringas på flygplatshotell. Man börjar vara rätt luttrad vid det här laget. Och less.

02:30. Rum 4816 på Park Inn. Rummet är inte städat efter föregående gäster. Jippi. Daniel har ringt – de skickar ngn.

03:10 I säng. I rum 3807. Med plats för 3 – en queen size och en enkelsäng. Vi måste åka till terminal 5 vid 8-tiden, så väckning 06:30 för frukost etc. Tidsangivelserna i namibisk tid, d.v.s klockan här är ”bara” 01:10. Vi måste vara på Heathrow 8:45, flyget går 10:45. Jag har hopp.

20101128 (?) Söndag 8:20 (NAM). Vaknar spontant 7:30 (NAM), en dryg timme innan jag måste. Saknar Afrikas morgonsymfoni.

8:30 Vi är klara & går till frukost.

12:40 (NAM) Även Stockholmsflyget är försenat, p.g.a. sent inkommande flyg. Ny avg.tid 11:10 (urspr. 10:45). Vi sitter lugnt & väntar vid A7. Mats hotar spränga en säkring i huvudet.

Vi kommer snart iväg och själva flygresan går mig tämligen obemärkt förbi. Vi landar på Arlanda och hämtar ut bagaget utan några större problem. Ned för att åka Arlanda Express in till city och tåget vi tänkt åka med in till stan blir inställt. Varför blir man fortfarande förvånad? Nåja, till slut var vi ändå hemma, ett drygt dygn senare än planerat. Pust!

Så här i det sista inlägget vore det bra att försöka sig på en summering eller allmänna intryck av resan, men vad ska jag skriva? Resan var mycket mindre jobbig, besvärligt och strapatsrik än jag förväntat mig. Eller oroat mig för, kanske jag hellre skulle säga – jag är nu en gång sådan att jag målar upp en mörk bild av okända saker som ligger framför mig. Det är som om jag behöver föreställa mig och rusta för det värsta som kan hända, för att vara förberedd ifall det faktiskt inträffar. Vilket det aldrig gör, men det känns tryggt att vara redo att tackla vadhelst elände som kommer i min väg.

Att kunna fotografera, framförallt, dessa exotiska djur som man tidigare bara sett på tv på så pass nära håll var förstås helt fantastiskt. Jag är väldigt nöjd över att jag tänkte framåt och såg till att köpa mig ett rejält telezoom, 70-300mm. Med bildstabilisering. Objektivet är inte överdrivet ljusstarkt, men funkar utmärkt i ett så soligt land. Det ger inte heller samma perfekt krispig skärpa i bilderna som Daniels 70-200, men är tillräckligt bra för behoven jag hade på Namibiaresan – att plåta vilda djur på respektfullt avstånd. Jag skulle vilja påstå att 300mm var alldeles lagom för det ändamålet.

Lustigt nog fotograferade jag under resan fortfarande i JPG, men växlade nästan direkt efter hemkomsten till RAW och känner det nu som om jag aldrig gjort annat. Chansen att jag skulle gå tillbaka till JPG nu är obefintlig.

Det här med att bo i tält var också något jag var lite fundersam kring innan, men det visade sig inte alls vara något att bekymra sig för. Det var varken obekvämt eller otrevligt på minsta lilla vis – ja, om man undantar den allra första natten i tält då jag ju låg och blev ganska iskallt regnad på. Men annars var det bara skönt och man fick massor av frisk luft. Och eftersom vi hade tillgång till dusch och toa överallt så kändes det aldrig ens primitivt – det kändes i stället mer som någon sorts tämligen privilegierad lyxcamping. Inte mig emot alls. Bekvämlighet uppskattas alltid.

Eftersom jag är naturligt morgontrött trodde jag kanske att de extremt tidiga morgnarna skulle bli ett problem, men inte heller det var något som störde. Man steg upp, gjorde sig i ordning, åt frukost och sedan var man igång. Det gick att slumra i bilen, under färd, och på kvällarna var det inget problem om man kroknade och gick till sängs före tio heller.

Jag skulle gärna göra fler liknande resor (mer djur!) och rekommenderar alla som är det minst intresserade att åka. Åk förresten även om du inte är intresserad – jag menar, se hur det gick för mig! Efter den här resan har jag börjat kolla på naturprogram och tänker att det kanske vore spännande att åka någonstans där det t.ex finns tigrar att beskåda.

Missa heller inte Daniels alla blogginlägg om samma resa – han bjuder på lite andra vinklar, aspekter och foton än jag.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-25 – Windhoek (2 foton)
Pure Namibia 2010-11-26 – Windhoek-Johannesburg (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-27 – Johannesburg-London (3 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Mina publicerade foton från hela resan hittar du i samlingen ”Pure Namibia – November 2010” på Flickr.

Annonser

Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei

Mina första foton är från strax efter fem på morgonen, då solen endast anades som en svag rodnad vid horisonten. Vi steg alltså upp en bra stund före gryningen för att hinna äta frukost och ge oss av mot Sossusvlei så tidigt som möjligt.

Jag tror att vi åkte från lodgen omkring kvart i sju, och kom fram ungefär 40 minuter senare. Ganska precis klockan åtta var vi sedan framme vid vårt första mål: Dune 45. Världsberömd – googla får ni se. Sitt namn har denna populära dyn fått av ett så enkelt skäl som att den ligger 45 kilometer in på området.

Nu skulle klättras! Jag var tveksam till att ens försöka eftersom jag visste att jag inte skulle orka så långt, men jag är glad att jag gjorde det. En bit upp kom jag innan jag kände mig nöjd och bestämde mig för att erkänna mig besegrad. Det var fruktansvärt tungt att klättra i denna sand, som gav efter och sedan ändå blev fast nog att kliva på. Det kändes som om varje steg gav fyra decimeter fram och tre tillbaka. Tidsödande och krävande klättring. Resans tuffaste utmaning.

IMG_0264.jpg

Vägen ned var dock hur skön som helst – jag klafsade rakt ned på sidan av dynen och kände det som om jag gick på månen (fast det känns förmodligen inte alls likadant). Sanden gav med sig precis lagom för att ge känslan av att… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Man sjönk med så att sanden hade ett fast och tryggt grepp om fötterna och gav en otrolig stabilitet. Den upplevelsen skulle jag gärna få mer av – synd att det är så tungt att klättra upp, bara.

Här filmar Daniel sina fötter på vägen ned något senare – han orkade längre. Det är mina fotspår till höger i bilden.

IMG_0283.jpg

Vid halv tio-tiden kom vi till nästa anhalt, där vi anförda av en lokal guide skulle kolla in den döda sjön, Dead Vlei. In på området kunde man inte köra med en vanlig bil som bara skulle köra fast i den lösa sanden, så tanken var att hyra bil med guide på plats. Dessvärre fanns inga lediga bilar men Rosie, som blev vår guide, sade att det skulle funka med vår egen bil. Och det gjorde det. Riktigt ända fram till sjön kunde (eller fick) man inte köra utan den sista biten fick vi gå.

Att vandra i sand i sådan hetta som det nu hunnit bli (Rosie sade 38 grader då vi frågade) är inte heller någon barnlek. Svetten rann och nivån i vattenflaskorna sjönk snabbt. Jag tror att det tog oss en dryg halvtimme att gå en ynka kilometer och den starka solen gjorde att såväl den muppiga hatten som den långärmade safariskjortan kändes helt rätt.

På torkad lerbädd står förstelnade och förkolnade akacia-träd, som tros vara uppåt 900 år gamla.

IMG_0324.jpg

Vi var inte helt ensamma på platsen, men det gick ändå ganska bra att få bilder utan allför många människor i dem. På bilden ovan ser man en tydlig främling. Den andra människan, som knappt anas under den stora bågen, är Anders.

IMG_0326.jpg

Promenaden tillbaka till bilen lär ha varit lika lång som vägen dit, men kändes inte lika jobbig. Nu kunde vi ju vägen.

Vid halv ett-tiden gjorde vi ett tredje stopp för att klättra ned i en ravin och det var säkert häftigt, men vid det här laget hade jag fått alldeles nog av värme och ansträngning och ville bara hem till lodgen för att vila och bli sval igen.

Lunch hemma på gården och sedan vet jag inte riktigt vad som hände.

Nästa foto är från 16:20 och föreställer en lokal zebra. En mountain zebra – utan skuggränder. Den kom vandrande precis utanför staket och verkade orädd. Jag kunde ta mig gott om tid på mig för att fotografera. Resten av gänget låg vid poolen och dit var det också jag sedan begav mig.

IMG_0344.jpg

På den här lodgen hade man fler husdjur än Daisy. Nere vid simpölen höll anden Aqua till. Den simmade gärna i poolen och nappade åt sig insekter som landat i vattnet när den inte låg och sov under någon solsäng.

IMG_0355.jpg

Jag tror att det här var kvällen då vi satt i baren och drack deras öl i väntan på middag. Och sedan efter maten satt vi kvar en stund och drack egen öl och tittade på stjärnorna. Antar att vi som vanligt ramlade i säng före tio och den här natten klädde jag på mig både jeans och fleecetröja för att slippa vakna frysande ännu en morgon. Det var öken.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-24 – Hammerstein Lodge/Sossusvlei (8 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge

Det här blev en dag främst tillbringad i bilen. Ännu en dammig sådan. Hälften av gänget bar munskydd under resan för att slippa andas in det sandiga dammet. Så snart vi lämnat kusten bakom oss blev landskapet torrt, och kargt.

IMG_0177.jpg

IMG_0180.jpg

Givetvis måste vi stanna och fotografera skylten när vi passerar stenbockens vändkrets.

IMG_0199.jpg

Vid femtiden var vi framme vid Hammerstein Lodge, där vi skulle bo i två nätter. Vi åkte längst upp på anläggningen, till en stor grusplan, där vi sedan reste våra tält. Intill grusplanen låg en sorts radhuslänga med hotellrum, av vilka vi hade två för tillgång till dusch och toalett. Ni hör vilken primitiv camping det var vi ägnade oss åt, va?

På anläggningen bodde bl.a springboken Daisy, som fritt vandrade omkring bland tält och gäster.

IMG_0207.jpg

Här är en bild på vårt tält i skuggan, nära solnedgången. Notera badkläder och handdukar på tork i trädet.

IMG_0209.jpg

Jag minns att jag den här natten vaknade vid halv fem-tiden av att den nästan fulla månen sken rakt i ansiktet på mig, genom den mörka rutan i form av myggnät. Och att det var riktigt kallt. Helt klart ökenland. Het dag, kall natt.

20101123 Tisdag 21:40

I säng efter lång resdag från Swakopmund till Hammerstein Lodge. Öken, varmt & dammigt. Ankomst vid femtiden, snabbt (kallt!) dopp i poolen. Övriga gick på 18-promenad för att se katter. Stora & vilda alltså. Jag hade ingen lust att stressa utan låg kvar & lät solen värma mig vid poolen. Sedan dusch. Huru ljuvligt är det icke att få skölja av sig damm och svett! Lunch intogs i Solitaire, där man serverar en världsberömd äppelpaj (20$). Mumsigt och mättande. Middag blev springbok-gryta. Supergott! Husdjursspringboken Daisy sågs ej nära då. I morgon blir det sanddyner. Whee!

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-23 – Hammerstein Lodge (9 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 22 nov, Swakopmund

20101122 Måndag 8:40

Riktig hotellbufféfrukost avklarad. Sedan ut på stan – först optiker, sedan museum. Därefter… well, allmänt strosande, antar jag. Än så länge är det ganska svalt, men Farayi trodde på en varm dag.

I rabatterna utanför våra radhusbungalows växte papegojblommor, som jag tycker är så jäkla coola.

IMG_0126.jpg

15:15

Ligger raklång hemma i chalet D efter en heldag ute på stan. Först optikerbesök (x3) för att få Daniels glasögon lappade. Därefter ett besök på stadens museum – jag och Mats gick ned till havet & doppade tårna. Jag frivilligt utan skor, han mer oavsiktligt med skor. Fika på museikaféet. Jag provade en rock shandy, som inte var värst upphetsande. Då gänget åter samlats drog Anders iväg. Vi andra satt kvar & såg delfiner. Gick ut på piren igen & såg fler, om än bara en fena eller två. Vandring inåt stan & butiker. Jag köpte en utdraget S-formad skål, handmålad med zebra-, leopard- och liknande mönster. Skitsnygg, tyckte på både jag och & Daniel. Återsamling vid shoppingcentret klockan ett för lunchätning & nya tag. Kückis pub öppnade först fem så vi hamnade på en bistro i shoppingcentret. Alla åt varianter på hamburgare, som var helt okej. Efter lunchen lämnade Gerhard & Agneta gänget för att köpa plåster & gå hem. Vi andra tog oss tillbaka till biltong-butiken och köpte ett halvkilo var. Mats köpte springbok, Anders likaså. Jag köpte gemsbok. Ett par kvarter senare avvek vi & vandrade hemåt. Steg ned till vattnet & njöt av vågbruset en minut. Tog ett par bilder. Därefter köptes mer internet i receptionen & lades människokroppar i horisontellt läge. Daniel sover & jag tänkte läsa min bok (Grave secret, Charlaine Harris). En plan som lagts fram är att vi ber Shepherd skjutsa oss till sälarna, men jag är osäker på om det hinns med – har för mig att det låg en timme bort & vi har middag vid sju. Bokat bord på The Tug – tydligen mycket bra fisk- och skaldjurrestaurang, som var fullbokad igår kväll. Dagen så här långt har varit bra – soligt men inte för varmt eftersom det blåser svalkande vindar från havet. Atlanten. Vattnet är kallt. Blir kul att se hur mycket färg vi fått.

Längs piren ut mot delfinhavet fanns med jämna mellanrum sådan här små färgglada ”sitthållplatser” (fler på Flickr).

IMG_0135.jpg

Kom ihåg den iskalla och svalkande Atlanten när vi sedan åker vidare mot hett ökenland.

IMG_0143.jpg

21:55

I säng efter en lätt middag på bogserbåtsrestaurangen, The Tug. Helt okej, även om min firre (Kingklip ”Papillote”) var rätt smaklös. Farayis var däremot god – han uppmanade oss att provsmaka. Daniels var hot – typ cajun-kryddad enligt menyn. Blackened fish hette rätten. I morgon ska vi tydligen åka drygt 30 mil, på både bra & dåliga vägar. Damm har utlovats. Blä, när vi nu hunnit tvätta bort dammet från både kläder och oss själva. Nu börjat det kännas att resan börjar gå mot sitt slut. Bara fyra dagar kvar… eller nåt. Nåja, innan dess blir det sanddyner till förbannelse.

Ett inte alldeles jättevackert foto som dock antyder hur starkt fullmånen lyste över stadens silhuett.

IMG_0166.jpg

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-22 – Swakopmund (8 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 21 nov, Swakopmund

Strax före nio lämnade vi, efter en frukost bestående av fattiga riddare med bacon, lägret vid foten av Spitzkoppe för att åka vidare mot Namibias (har jag fått för mig) näst största stad – Swakopmund. Den här morgonen vaknade jag spontant vid halv fem-tiden, och frös! Det är sant, som det sägs, att i ökenland är det hett om dagarna och kallt på nätterna.

Vår guide ställde en potentiellt känslig fråga: eftersom vi nu skulle bo i staden och äta förhållandevis civiliserat i några dagar fanns det en massa mat som vi inte skulle ha någon glädje av och var det okej att han gav överflödet till de lokala människorna? Allt för att hjälpa dem som har det svårt. Givetvis var det okej och sålunda stannade vi till på vägen ut och överlämnade ett par plastkassar med mat. Där utbytte vi också hälsningar med guiden från dagen innan.

Vid elvatiden var vi framme i staden, som utgjorde en rejäl kontrast mot de öde landskap vi tidigare färdats igenom. Inte för att här såg ut att finnas särskilt mycket folk, men en stad var det definitivt. En stad med mestadels asfalterade gator och en jädrans massa hus. Och skyltar på tyska i vart och vartannat hörn. Swakopmund är en väldigt tysk stad.

IMG_0107.jpg

Efter ankomsten till Alte Brücke där vi skulle bo, tog vi våra respektive lägenheter (tre rum och kök med säkert sex sängplatser per två personer – det kändes gigantiskt när man bott i tält innan) i besittning, dumpade väskorna och tog en promenad ned på stan innan lunchen skulle serveras vid bord och bänkar utanför anläggningens restaurang.

Jag gillade stuket på husen i den här staden. Vissa såg nästan ut som som stora dockhus:

IMG_0114.jpg

Sade jag att staden ligger vid havet? Vid västkusten, vid den kalla Atlanten. Den är sval och skön. Ja, alltså, det är långt ifrån kallt, men mer av svensk sommar än ökenhetta. En skön omväxling från temperaturerna vid Spitzkoppe.

IMG_0112.jpg

Efter lunchen gjorde åtminstone jag inte många knop. Enligt Daniel sov jag i stort sett hela eftermiddagen medan han, som ju hade dator med sig, utnyttjade civilisationens möjligheter i form av nätuppkoppling till att blogga.

Middag önskade vi äta på stadens främsta restaurang, The Tug – bogserbåten. Där fanns dock inga lediga bord så vi åt i stället på Lighthouse. Av den här restaurangen minns jag inte mycket och har heller inga foton därifrån, men skulle tro att maten var helt okej och att de flesta av oss som vanligt åt viltkött. Namibiskt, inte svenskt.

Mätta och belåtna återvände framåt tiotiden till Alte Brücke och firade sedan en födelsedag med att samlas och dricka vin i en av lägenheterna. Egentligen var vi alldeles för trötta, men det var ju ändå födelsedag. Och fullmåne.

IMG_0122.jpg

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-21 – Swakopmund (11 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 20 nov, Spitzkoppe

20101120 Lördag 07:00

Avfärd från Palmwag Camp. Upp fem, packa, äta frukost… och se en stor ökenelefant. Den var irriterad, så Farayi instruerade oss om säkerhet. Och vad göra om den kom emot oss.

Det var strax efter frukosten, när klockan närmade sig halv sju, som Agneta kom springande för att tala om att det var en stor elefant i utkanten av lägret och att vi skulle komma och kolla. Vi slet givetvis åt oss kamerorna och hängde med. Jag försökte vara smart, tänka efter före och tyckte att vidvinkelgluggen som satt på nog skulle passa alldeles utmärkt. Det gjorde den inte, men jag ville heller inte springa tillbaka och byta eftersom elefanten då kunde hinna försvinna.

IMG_9912.jpg

Sålunda blev det för mig inte mycket till bilder på den här elefanten, till vilken vi höll ett respektfullt avstånd sedan Farayi visat tydlig oro och med bestämdhet sagt åt oss att ta skydd bakom stora tunga saker om den visade minsta tecken på att komma åt vårt håll. En lång stund stod vi och spanade mot elefanten, som mumsade på löv från tältplatsernas träd.

På en av dessa tältplatser bodde ett par, som sökt skydd i bilen och höll koll på elefanten via backspeglarna (se Flickr) alltmedan den så sakteliga åt sig fram genom lägret. Till slut hade vi sett nog och hoppade in i bilen för att åka iväg. Jag bytte till telezoom som ju funkar bäst för fotografi på avstånd, vilket är det man främst ägnar sig åt när man sitter i en bil.

På vägen ut från lägret stannade vi till vid en sidoväg, där vår elefant tycktes ha bestämt sig för att korsa den väg vi åkte. Då vi blockerade vägen för elefanten stannade den till och flaxade lite med öronen, vilket vi fått lära oss är en varning, och åtminstone jag kände en viss oro för vad den skulle ta sig till om vi inte gav den fri väg ganska snart. Jag var tveksam till att dra ned fönsterrutan mellan mig och elefanten för att kunna fotografera, men lät mig dock övertalas.

När man plåtar en stor jävla elefant på nära håll med 70mm som minsta brännvid kan resultatet bli så här:

IMG_9922.jpg

Efter en och en halv timmes färd träffar vi på några springande strutsar. Perfekta motiv och jag minns mycket väl hur små dammoln puffade upp vid varje steg, men jag klantar till det genom att zooma in innan jag fått in dem i sökaren och sedan hittar jag helt enkelt inte igen mina motiv innan de försvunnit bakom några buskar. Summa: 0 strutsfoton.

Ytterligare två timmar senare köper vi stenar av en man strax utanför ett mindre samhälle vid namn Uis, där vi sedan stannar till för att tanka. Det är nu riktigt varmt och jag köper en välbehövligt kall ingefärsöl som visar sig vara riktigt god. Såvitt jag minns besöker vi även i vanlig ordning de toaletter som finns att tillgå – så här på resande fot passar man på att gå så snart tillfälle ges, vare sig man behöver eller inte. Man vet aldrig hur långt det är till nästa.

Vid tolvtiden börjar vi närma oss vårt mål för dagens etapp, Spitzkoppe, som också kallas Namibias Matterhorn och dess högsta punkt ligger ca 1784 meter över havet. Campsiten där vi bodde drivs av det lokala samhällets invånare – det är vad jag förstår en av de få möjligheter till inkomst de har, så verksamheten ifråga är viktig.

Den skrovliga graniten påminner enligt Daniel om Bohuslän. I wouldn’t know, men där är i alla fall enorma klippblock i rundade former – en aning om storlek kanske anas m.h.a. dessa ”klippspringare”, som bör vara cirka 60cm höga:

IMG_9972.jpg

Platsen där vi ska bo denna natt ligger intill en bergsknalle och saknar vatten.

Det finns två toaletter som består av ett cementrör som sticker upp ur marken, toppas av en toalettsits och skyddas mot insyn av väggar i tunn och hyfsat gles plastväv. Mycket luftigt, alltså, så vad gäller friskluftstoa slår den här alla rekord – förutom möjligen bushtoaletten som är mer av det imaginära slaget och därmed inte räknas. Det är alls inte dumt att sitta där med Spitzkoppe framför ögonen. Tämligen spektakulärt, får man säga.

På den här lägerplatsen är det torrt och varmt som tusan. Solen gassar ordentligt och man är glad att ha ”grottan” att tillgå. Grottan som egentligen mer är en naturlig skreva i berget. Upptill sitter ett stort klippblock fastkilat och skuggar bra så att där är förhållandevis svalt. Här ställer våra guider upp medhavda bord och stolar och gör i ordning lunch som vi äter någon gång vid tvåtiden. Därefter är det tid för någon timmes vila innan den lokala guiden kommer för att ta oss med på en liten vandring mellan sevärdheter i närområdet. Klockan fyra hämtar han upp de fyra av oss som vill med.

I och med värmen blir det inte direkt någon skön promenad, men vi går i den takt vi mäktar med. Det vill säga, jag går tillräckligt långsamt för att orka hänga med och de andra får helt enkelt vänta. Svetten rinner, men fram kommer jag. Guiden säger att det är precis så man ska göra. Ta det piano. Han säger: ”Slowly, but surely” för att trösta, tror jag. Samtidigt som han så klart har rätt i att man måste hålla ett tempo man rent fysiskt klarar av. Det här är ökenland och då gäller det att hushålla med krafterna. Särskilt när man som vi inte är vana vid värmen. Själv går han med besynnerligt glidande steg. Rytmen är långsam, men han kommer fort framåt med ett minimum av ansträngning.

Första anhalten är ”guds fönster”, en naturlig bro av sten (se Flickr). Därefter går vi tillbaka samma väg och lika långt åt motsatt håll, från lägret räknat. Efter vägen berättar han om en del av den växtlighet vi passerar. Eftersom det är så torrt växer här inte mycket, men flera av buskarna är giftiga. Andra anhalten skyltas som ”Small Bushman Paradise” och där finns klippmålningar föreställande djur. Hur gamla de är verkar han inte veta, för vi får flera olika uppgifter om detta.

IMG_0013.jpg

Vid sextiden är vi tillbaka vid lägret och kan söka svalka i grottan, där Farayi håller på att förbereda middagen. Vi läser och skriver och leker fotografer med varandra som motiv. Strax efter halv åtta faller mörkret. Som vanligt i skymningen blir ljuset en smula magiskt, men det växlar snabbt från ljus till mörker. Inom en halvtimme är det i princip kolsvart.

På den här bilden ser man själva Spitzkoppe och den av toaletterna som hade den bästa utsikten:

IMG_0063.jpg

De två bröderna i typisk silhuett mot färgsprakande solnedgångshimmel:

IMG_0086.jpg

I grottan äter vi därefter middag bestående av sötpotatismos, spenatsatay och en köttfärssås med sting i. Vi dröjer oss kvar en stund, sittandes kring den lilla lägerelden, och pratar över en öl eller två. Strax före tio ligger vi till sängs.

I ett träd några meter från tältet spelar en cikada högt som tusan. Vi somnar ändå ovaggade.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-20 – Spitzkoppe (24 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 19 nov, Palmwag

Den här dagen var en enda lång resdag, så det finns inte så värst mycket att berätta.

IMG_9852.jpg

20101119 Fredag 06:10

Avfärd från Epupa Falls.

8:45 Snabb bensträckare mitt i ingenstans.

~9:00- Proviantering i Opuwa.

11:20 En liten svart mamba korsar vägen. Den ser grå ut. Ungefär där står en varningsskylt för elefanter.

12-13:15 Lunch ute i det fria.

I samband med lunchen fick vi syn på en dyngbagge i hårt och idogt arbete.

IMG_9869.jpg

14:20 Högsta toppen. Brant nedåt…

Till lodgen vid Palmwag kom vi i tid att hinna resa tälten, ta ett dopp i poolen och duscha medan det fortfarande var ljust. Tror att jag lyckades med konststycket att visa mig naken för huvudguiden, som råkade komma runt ett hörn just som jag stod utan kläder – exponerad via en spegel. Såvitt jag vet fick han inga allvarligare men av upplevelsen.

Vid tältplatsen stod det skyltar som berättade att en elefantstig gick rakt igenom lägret och att man gjorde klokt i att beakta detta. Det lät spännande – och läskigt. Vad gör man om en elefant plötsligt trampar rakt över tältet?

Strax före solnedgången gick vi till restaurangen för att för första gången under rundresan serveras restaurangmat. Lokalen var mysig med en massa mörkt trä, men ändå luftig. Det fanns en terrass som nog hade varit trevlig att ta ett glas gott på. Nåväl. Namibisk ko var det som stod på menyn och man kan inte säga annat än att den var bra. Mums!

Åter vid lägerplatsen tankade vi bilder och laddade mobiltelefoner. En av guiderna gjorde upp en eld, som vi sedan kunde sitta och stirra på. De flesta av oss var dock ganska trötta och det blev ingen sen kväll den här gången heller.

Miljön på Palmwag var nog bland de trevligare under resan och när jag läser om stället på nätet så här efteråt känner jag att det vore intressant att någon gång återvända – och då bo i deras rymliga, lyxiga rum.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-19 – Palmwag (6 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Etikettmoln