Non-daily shoot 2012 v04

Veckans fotouppgift handlade om att gå nära. Så nära som möjligt. Gärna lite till.

Get close! Photograph an ordinary object from as close as you can manage. Fill the frame!

Jag råkade ta veckans foto av en ren slump när jag lekte med min gamla IXUS 80 hemma i köket, mitt under förberedelserna av den sedvanliga fredagskon. Kameran har en närgräns på så lite som 3 cm, vilket gör att man faktiskt kan gå riktigt nära.

Bilden ovan föreställer, om det inte är uppenbart, en bit av ett lökskal. Jag hade inte en tanke på att det skulle bli några användbara bilder, men när jag importerade dem till datorn fick jag en överraskning. Den här var inte den enda som blev rolig heller. Det fascinerar mig att lökskalet har en sådan lyster, ett sidenskimmer. Overkligt.

För dig som är sugen på att vara med: det är bara att köra! Uppgifterna finns här.

Vardagsflora och -fauna enligt IXUS

Jag tar ofta några bilder med IXUS:en medan jag väntar på bussen eller om och när jag ser något fint eller intressant på vägen mellan hemma och jobbet. De flesta bilderna blir ointressanta. Här är några rätt typiska bilder från dagens arbetsresande. Beskurna och förminskade, annars obehandlade.

Mitt i nyllet

På väg bort

Dricker regnvatten

Grönlandsparken

Spännande knopp

Lilla snigel

För feg för att fota folk

I morse, när jag precis stigit av pendeltåget, slet jag på impuls upp lilla kameran ur byxfickan och drog av ett skott mot en tjej vars färgsättning fångat mitt ögas uppmärksamhet. Snabbt som tusan, innan hon skulle hinna in i skuggan under taket. Modigt att skjuta folk i ryggen, eller hur?

Nästa person jag såg kom uppför trapporna när jag passerade spärrarna. En gråhårig och -skäggig man i gul (tror jag!) turban, matchande skjorta och något rödrosa som stack ut nedanför skortan. Tämligen exotisk klädsel med läckra skor också, men jag min fegis vågade inte stanna till. Det var inte världens bästa ljus och medan jag riktade kameran och siktade skulle han säkert få syn på mig. Och om inte annat skulle den handfull andra som befann sig kring spärrarna ofelbart lägga märke till mig. Läskigt.

Därefter passerade jag en man som såg rätt vanlig ut, i kortärmad rutig skjorta i ljusa färger och vanliga kostymbyxor. Jag undrade lite, när jag kom gående och på avstånd såg honom, varför han stod stilla intill gångvägen när alla andra hastade mot sina arbetsplatser eller liknande.

När jag kom närmare såg jag att det stod ett trebent svart stativ intill honom, och precis när jag passerade drog han fram en redig kamera – som väl antagligen skulle sättas på stativet. Honom blev jag väldigt frestad att stanna till och fotografera och jag tänker mig att han nog hade förstått mig, men nej då. Jag vågade inte nu heller agera så som jag ville. Som sagt, en fegis.

Här finns utrymme för förbättring.

Blå sommarkärleksnaglar

Idag har jag varit hos Nagel-Jane och fått nya naglar. Eller rättare sagt, fått mina befintliga uppfräschade. Det tog strax över två timmar.

Och när resultatet blir så här anslående (se bild) måste jag ju fotografera naglarna. Vilket jag brukar göra, däremot publicerar jag bara ibland.

Dekorationsvalet från innan idag kan jag inte alls hitta på bild. Guld eller brons, metallic. Bara lack. Så diskret att vännerna kommenterade det.

Idag hade jag med mig min egen lack då jag var sugen på riktigt rejält blå naglar och jag vet att Jane inte brukar ha sådan färg hemma. Sedan tyckte jag att enbart lack kanske skulle bli lite tråkigt och valde därför ut två små dekorationer. Visst är det väl sommar och kärleksvecka?

Fotograferingen ägde rum på balkongen eftersom det fortfarande var ljust nog och jag tog bilder med Hero:n för att skicka ut via Twitpic/Twitter. Jag tog även några med IXUS:en då jag ju vet att Hero:n tar kassa bilder. När jag sedan tittade på IXUS-bilderna, medan sambon lekte med sin nya Canon EOS 7D, slog det mig att där fanns en möjlighet att kombinera och sålunda bad jag honom plåta min hand hållande IXUS:en i bildvisningsläge – på så sätt skulle man kunna se båda dekorationerna i samma bild. Jag måste säga att resultatet blev över förväntan och man ser också att IXUS är välanvänd.

På knä med IXUS i rabatten

Kari/@Receptomaten var nyfiken på vad jag skulle ta för bilder med min nya kamera och jag är rädd att han får vara nyfiken ett tag till. Än så länge har det nämligen inte blivit många alls. Eller, rättare sagt, de flesta föreställer nära och kära och är därmed inte sådana jag vill lägga ut på nätet. Efter sessionen i Kungsträdgården härom helgen har jag en bunt bilder som skulle passa bättre, men eftersom jag inte gått igenom och sållat dem dröjer det ännu en tid. Ha tålamod!

Medan ni väntar bjuder jag på ännu några fler IXUS-bilder. På vardagar är nämligen IXUS:en världens bästa kamera, d.v.s den jag har med mig. I eftermiddags fastnade jag med näsan i en plantering på vägen hem – jag kom iväg från kontoret tidigt eftersom jag behövde hämta nytt passerkort på utlämningsstället som stänger kl. 17 och den här planteringen ligger precis utanför.

Resultatet av mitt dubbelvikande och knäböjande (utan hänsyn till omgivningen, vilket jag är stolt över) i och vid planteringen presenteras i utdrag här nedan. Jag har justerat kontrast och färgmättnad på några av bilderna (dock förvånande få) och beskurit betydligt fler, ibland ganska drastiskt. Det har börjat gå upp för mig mig vilken skillnad det sistnämnda kan göra. Vissa bilder blir ju som helt nya!

Hur som helst är det här nog rätt typiskt Mia-foto: färg, macro, växtlighet – gärna blommor.

Gatufoto med IXUS – i färg

Eftersom min riktiga kamera befann sig på Budo-SM i Uppsala idag fick jag hålla till godo med lilla IXUS när jag satt på träbänken utanför Tullys och smuttade kaffe latte samt njöt av showen som bjöds av förbipasserande människor. Det dröjde inte länge innan jag kom ihåg att de går att fotografera och kaffet hann nästan kallna helt medan jag lekte paparazzi-fotograf. Det var roligt riktigt länge.

Jag måste dock säga att jag saknade det där adaptiva autofokusläget som 550:n har. Folk hinner förflytta sig ganska långt från den tidpunkt då jag fokuserar tills jag trycker av – för att inte tala om till tidpunkten då kameran äntligen tar bilden. Jag har aldrig tidigare reflekterat över att IXUS:en på något sätt skulle vara långsam, men idag blev det plågsamt uppenbart att den är det.

Men den har i alla fall mer zoom än 550:n med fast objektiv. Alltid något.

Här följer ett urval mer eller mindre lyckade bilder från dagens kaffedrickande. Dagens format kom att bli kvadratiskt då jag tyckte att majoriteten av bilderna tog sig bäst ut så och jag gillar konsekvens. Storlekarna varierar en del och kolla inte för noga (även om det går) – kvaliteten är också varierande.

Det är mycket en sådan som jag undrar över i samband med beredandet av denna sorts inlägg.

Ska jag skriva små kommentarer kring respektive bild (eller åtminstone de jag har kommentarer till) eller är det bättre att hålla tyst och låta bilderna tala för sig själva? Jag valde att låta bli, främst för att något av motiven ska slippa läsa något de kanske inte skulle uppskatta. Och för att undvika att jag börjar ursäkta mig för kvalitativa brister i fotograferingen. Låt folk tänka och tycka själva, Mia!

Andra frågor jag ställt mig är t.ex: Vilka bilder ska jag ta med? (just idag var det dock inte svårt att välja) Behövs det beskärning? Vad ska jag justera, om något? Vilken storlek och kvalitet ska jag välja vid export av bilderna? Ska jag lägga upp dem på Flickr eller rakt in hos WordPress.com? Vilken storlek och justering funkar bäst i inlägget? Ramar runt bilderna? Puh. Många frågor ska besvaras innan det blir ett färdigt inlägg med bilder. Att skriva utan bilder är enklare, men kräver också svar på en del frågor. Jag är bara mer rutinerad på textinlägg än bildinlägg, så svaren är mer självklara.

När jag får tid kommer nog ännu ett bildinlägg från idag. Jag fastnade med kameran i diverse rabatter på vägen hem och tror det säger sig självt att mitt nästa objektiv till 550:n troligen blir ett macro.

Lutande tåg och talleknopp

Avdelningen konstiga effekter uppnåddes med Hero:ns kamera, på vägen hem från jobbet, när jag väntade på pendeltåget och fick för mig att ta en bild av ett suddigt blått band. Det vill säga, ett med imponerande fart passerande fjärrtåg.

Resultatet ses på bilden här intill – tåget rör sig åt höger i bild och det jag fångat är alltså sista biten. Bilden blev inte alls som jag förväntat mig och jag måste säga att jag bra gärna skulle vilja se vad som händer om man tar en bild i samma situation med kompakt- resp. systemkameran.

Min gissning: förmodligen inte alls samma sak. Men det kan vara värt att prova…

På vägen till jobbet i morse var det också soligt. Jag promenerade från pendeltågsstationen och valde en lite annorlunda väg, för omväxlings skull. Där passerade jag några tallplantor av exotisk art (inbillar jag mig) som belystes vackert av morgonsolen. Eftersom jag i vanlig ordning hade kompaktkameran med mig och gott om tid behövde jag inte motstå frestelsen att stanna upp och ta några bilder.

Två eller tre bilder hann jag ta innan kameran meddelade att det var slut kräm i batteriet. Inga problem – jag har alltid reservbatteri med mig.

Ett raskt batteribyte och ytterligare två-tre foton senare kunde jag konstatera att jag nu hade två urladdade batterier. Typiskt! Jag brukar ju vara så duktig och lägga ett batteri på laddning så snart det tagit slut. Någon väldigt enstaka gång glömmer jag och detta var tydligen en sådan.

Ingen av bilderna blev någon jag kan säga mig riktigt nöjd med, men en av dem får i alla fall vara med – trots allt hade jag ju hela vägen hem planerat hur jag skulle skriva ett oansenligt litet blogginlägg med några tallknoppar i och då skulle det kännas fel att låta något sådant hindra en.

På pendeltåget hem satt jag mest och suktade efter möjlighet att plåta de tåg och vagnar vi passerade och blev omkörda av. Jag grunnade på var man lämpligen borde befinna sig för att få så många och goda chanser som möjligt och fick plötsligt av en ren slump syn på en plats som verkar idealisk för tågjakt medelst kamera – ska se om jag inte kan övertala sambon till en liten safari endera dagen. Bästa tidpunkten borde vara på eftermiddagen/kvällen så att man får solen från rätt håll.

Systemkameran då? Jag ägnade ett par timmar igår kväll åt att läsa i instruktionsboken och skaffa mig överblick över de olika knapparnas funktion. Och prova några olika inställningsmöjligheter också. Det var lärorikt och trots att jag alltid har negativa synpunkter på manualer hittade jag faktiskt det mesta av det jag letade efter och undrade över. Möjligen skulle jag som nybörjare önska en enkel uppräkning av termer/beteckningar med förklaring på vad de innebär – ibland verkar det antas att man redan behärskar alla fotografiska termer. Men det är okej så här långt. Jag känner att jag är med. Och det är dags att faktiskt ta bilder, så jag hoppas på trevligt utomhusväder från torsdag och framåt.

Från Slussen till Centralen

Jag lämnar nu för tiden sällan hemmet utan kamera – vänder ovillkorligen tillbaka för att hämta min lilla IXUS om jag nere på gatan upptäcker att den inte är med. Trots att den lämnar en del övrigt att önska. Missförstå mig rätt, dock – för att vara en liten kompakt är den kompetent. Och jag skulle inte påstå att jag egentligen lärt mig hantera den fullt ut heller ännu. Undrar var instruktionsboken är?

Ständigt spanar jag efter intressanta motiv (och sällan hittar jag några). Eftersom jag främst färdas mellan hemmet och kontoret blir det i vardagslag inte särskilt stor variation på resultaten – i huvudsak fotograferar jag tåg, och då bara de dagar jag byter vid Karlberg. Många är morgnarna jag önskat att jag haft tid att stå över några turer för att ägna mig åt att fånga de förbipasserande tågen på bild.

De flesta tågbilderna blir bara skräp, så klart, men det är kul att försöka och jag kommer på nya små knep vartefter. Zooma in lagom mycket, ställa in och låsa fokus någorlunda i god tid. En sak jag har lite svårt för är att trycka av i rätt ögonblick… och ju fortare tåget rör sig, desto svårare blir det förstås. Det är en intressant utmaning och jag föreställer mig att erfarenheten alltid är till nytta.

Allra bäst tycker jag om att titta på de mörkblå vagnar som oftast dras av blanksvarta lok med glatt röda och gula accessoarer, fast dem har jag nog aldrig sett passera Karlberg. För övrigt en station som vid eller strax före niotiden är ypperlig för tågfotografering – många turer passerar. Variationen är ganska stor, om än inte lika stor som på tågkyrkogården (eller parkeringsplatsen, kanske) vid Tomteboda, där jag vill minnas att min far arbetade en period på… sextiotalet måste det ha varit – tänker alltid på honom när jag passerar per pendeltåg. Där står gamla röda och ganska nätta tågsätt sida vid sida med moderna strömlinjeformade tåg och rostiga godsvagnar. Jag tänker på det som en sorts tågmuseum. Och så finns där även ett par märkvärdiga byggnader som jag också gärna skulle vilja få chansen att fotografera. Gamla tegelbeklädda industribyggnader är en klar favorit.

Under ett par veckor, och särskilt sedan det blivit ljust och soligt om morgnarna, har jag nästan varje gång vi åkt med pendeln över bron mellan Slussen och city sagt att jag vill gå där och fotografera. Dels för att det är väldigt vackert med morgonsol skinande över området, dels för att i någon mån dokumentera arbetet. Som många så klart redan vet håller man ju på med att bygga en tunnel för framtidens pendeltåg, och som ett resultat därav är fjärden sig inte riktigt lik. Söder om Riddarholmen ser man tydligt att det är en arbetsplats och min tanke var att det där är något unikt, som kommer att finnas under en begränsad tid och därmed borde man faktiskt passa på. Det varar inte för evigt.

Förra lördagen var både vädergudarna och John Blund äntligen välvilligt inställda samtidigt och vi gav oss iväg ut (efter att jag löst melodikrysset!), till Slussen. Det var inte helt lätt att hitta rätt ställe att gå till för att komma ut över bron, men vi kunde åtminstone se målområdet hägra i fjärran:

Då vi så småningom hittade rätt, möttes vi än en gång av den här trevliga synen där, tror jag, Brännkyrkagatan och Bastugatan går ihop. Från vänster i bild ansluter Pustegränd per trappa.

Ursprungligen hade jag tänkt skriva något om varje bild och därigenom liksom berätta historien om solskenspromenaden, men dels saknas det en massa bilder (som inte blev värda publicering – främst bilderna på det arbetsområde jag ville dokumentera) och dels inser jag att jag inte har så mycket att säga. Bilderna får tala för sig själva. Det blir säkert fler fotopromenader över den bron i framtiden.

Här är i alla fall min favorit bland tågbilderna hittills och den här tillkom av en ren slump. Vi stod ganska nära spåret när tåget kom farandes och jag bara kastade upp kameran och tryckte av, samtidigt som jag vred mig i tågets färdriktning. Trist bara att det stod ett staket mellan oss!

Hälsan tiger inte still

Just när man tror att livet ska återgå till normal vardag… så gör det inte det.

Hela lördagen kände jag mig ganska normal, om än jag inte hade någon större lust att äta – minnet av torsdag-fredag natt var ännu alltför färskt. Dock såg jag till att få lite näring i mig. Magen kändes väl inte helt i form, men vad annat är att vänta efter en sådan pärs?

Det var heller inga problem att tillbringa några timmar till fots ute i den skarpa vintersolen på spaning efter möjligheter att ta roliga foton. Utflykten var inte direkt planerad så det rådde brister i min framförhållning och jag hade sålunda inte extrabatteriet laddat och redo för medtagning – vilket jag nästan alltid annars har, lustigt nog. Det befintliga batteriet lade så klart av efter bara en handfull bilder och sedan var mitt fotograferande över. Ska dock erkänna att det tappat en del av sin charm vartefter jag mer och mer insett hur begränsade möjligheter man har med IXUS:en. Jag börjar tro att det bara är en tidsfråga innan jag måste skaffa något bättre…

På kvällen var jag trött och gick till sängs i någorlunda vettig tid.

Söndag morgon vaknade jag vid halv sex, steg upp och kvittrade så småningom om att det väl ändå måste vara för tidigt att stiga upp. Söndag och allt. Återvände till sängen och sov fem timmar till. Här började det kännas lite konstigt, men vadå… kroppen behövde säkert vila upp sig efter föregående inläggs pärs. Var uppe ett par timmar och blev supertrött igen, så jag somnade på soffan och sov då ytterligare några timmar. Något är definitivt utöver det vanliga och det kommer absolut att bli ett helsike att somna i tid för att orka ta sig upp på måndag morgon och åka till jobbet.

Men inte, då. Det gick utmärkt att somna i vettig tid och att vakna på morgonen och åka till jobbet. En hel arbetsdag klarade jag av fint. Framåt eftermiddagen fick jag några nysattacker, så att jag började undra om sambons förkylning kanske ändå smittat av sig på mig. Rösten kändes lite rostig också. Under vandringen till tåget frös jag som en hund, men det var ju också svinkallt ute och jag behövde säkert äta och därmed var det helt normalt att frysa också.

Och så i morse vaknade jag med lite halsont och en tydlig begynnande förkylning och ett tag övervägde jag att faktiskt åka till kontoret för att i alla fall hämta hem datorn, men sedan bestämde jag mig för att stanna helt och hållet hemma. Datorn kunde jag säkert be min kollega ta med sig på sin hemresa, som ju passerar precis utanför knuten här. Jag hann inte ens be honom om det förrän han erbjudit sig att assistera. Vilken människa! Det finns ju sådana som liksom erbjuder sig att hjälpa till så fort det finns en chans att de kan vara någon annan till nytta. Helt oegennyttigt också, enbart av omtanke – som jag förstår det. Undrar om de inte är lite lika någon av människotyperna som nämns i ”Tipping Point – How Little Things Can Make a Big Difference” (Malcolm Gladwell) som jag just nu läser? Där pratas om Connectors, Mavens och Salesmen. Närmast tänkte jag väl då på Mavens, som oerhört gärna delar med sig av sina tips om hur man bäst gör ditt eller datt.

Anyway, på den vägen är det. Jag är hemma idag, och förmodligen ett antal dagar till. Än så länge måste jag säga att det inte funnits en chans att bli sysslolös. Jag har blandat nätet med tv-serietittande. Fick hem Dollhouse igår, så några sådana avsnitt har det blivit. Sedan tänkte jag kolla vidare på Dexter, förstås. Jag har ju fortfarande en bunt avsnitt kvar av tredje säsongen, till att börja med. Hu, mycket att hinna med under en dag hemma!

Apropå tv-serier, förresten, vill jag nämna Hanna, som beskrev sitt förra år i termer av just tv-serier. Förutom att jag blir överväldigad av mängden hon tycks ha hunnit se blir jag också, eller kanske ännu mer egentligen, imponerad av hur hon skriver om dem. Hon får ju varenda serie att verka så intressant att jag vill se den! Jag tror inte att jag riktigt fick med min beundran av hennes språkliga (eller det det nu är för något) förmåga i min kommentar på inlägget ifråga, så jag kan väl beskriva den här i stället. Och om jag gör det i klartext så här så kan hon väl knappast heller missa den. Så igen: bra jobbat!

Och nu har jag lagt in Hannas blogg i min bloggrulle också.

I övrigt hoppas jag att Kidneybönan mår bättre och har fått komma hem. Man hinner tänka en del när det går några dagar utan någon mer information. Nu läste jag i alla fall en kommentar av någon som sade sig ha pratat med henne igår och att hon kanske snart är på väg hem, så det hoppas jag på och håller tummarna för.