Man lever så länge man lär

I morse, när jag precis stigit av pendeltåget, slet jag på impuls upp lilla kameran ur byxfickan och drog av ett skott mot en tjej vars färgsättning fångat mitt ögas uppmärksamhet. Snabbt som tusan, innan hon skulle hinna in i skuggan under taket. Modigt att skjuta folk i ryggen, eller hur?

Nästa person jag såg kom uppför trapporna när jag passerade spärrarna. En gråhårig och -skäggig man i gul (tror jag!) turban, matchande skjorta och något rödrosa som stack ut nedanför skortan. Tämligen exotisk klädsel med läckra skor också, men jag min fegis vågade inte stanna till. Det var inte världens bästa ljus och medan jag riktade kameran och siktade skulle han säkert få syn på mig. Och om inte annat skulle den handfull andra som befann sig kring spärrarna ofelbart lägga märke till mig. Läskigt.

Därefter passerade jag en man som såg rätt vanlig ut, i kortärmad rutig skjorta i ljusa färger och vanliga kostymbyxor. Jag undrade lite, när jag kom gående och på avstånd såg honom, varför han stod stilla intill gångvägen när alla andra hastade mot sina arbetsplatser eller liknande.

När jag kom närmare såg jag att det stod ett trebent svart stativ intill honom, och precis när jag passerade drog han fram en redig kamera – som väl antagligen skulle sättas på stativet. Honom blev jag väldigt frestad att stanna till och fotografera och jag tänker mig att han nog hade förstått mig, men nej då. Jag vågade inte nu heller agera så som jag ville. Som sagt, en fegis.

Här finns utrymme för förbättring.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: