Stockholm 20:10

Så var jag då hemma igen. Och trött så att jag nästan mår illa.

Det har gått 24 timmar sedan jag steg upp för att resa från Bangalore till Stockholm. Några timmar sov jag på flyget, förstås, men långt ifrån tillräckligt många. Eller bra, för den delen.

Så här såg det ut vid start. Är det normalt att vingspetsen pekar uppåt!?

Flygresans främsta behållning är en film, Slumdog millionaire. Se den.

A Mumbai teen who grew up in the slums, becomes a contestant on the Indian version of ”Who Wants To Be A Millionaire?” He is arrested under suspicion of cheating, and while being interrogated, events from his life history are shown which explain why he knows the answers.

Nu måste jag sova. Måste.

Zzzz…

Bangalore: dag 8

Torsdag och sista dagen här i Bangalore. Sista gången vi åt frukost på Limelight, som all hours-restaurangen heter. Sista gången vi blev serverade av Sanjeev, steward. Well, det där med namnen är svårt som sjutton och vi missade nog de allra flesta. För att inte tala om att jag blandade ihop dem hela tiden. Men Sanjeev var en av ”the good guys”. Han som är snygg men nonchalant heter Arun, tr captain. Prince, H.O.T, gillade vi, dock inte bara för texten på namnbrickan.

Dagens frukost, med frukttallrik och omelett, druvjuice och masala-te:

Men det fick ju inte bli för nyttigt, så PLG påminde mig om de stora munkarna:

Sista gången vi promenerade till företagsbyn, Embassy Golf Links Business Park.

På bilden nedan skymtar det jag kallar gränsposteringen, d.v.s där man tittar på gåendes passerkort och kollar bilar efter bomber och sånt. På skylten står det ”Photography prohibited”. På högra sidan av vägen, vilket tyvärr inte syns på bilden, var det staplat sandsäckar ovanpå vilka vakten vilade någon sorts dubbelpipigt gevär. Det, mina vänner, kändes inte jättetrevligt att skåda.

Sista gången vi plankade in på kontoret på C-blockets andra våning.

Men det var inte sista gången vi skakade hand med dörrmannen, Shiva Kumar, som verkar jobba både morgon och kväll. Han är ledig ett antal timmar mitt på dagen, fick vi veta där någonstans i början. Och så måndagar. Annars verkar han vara där mest nästan jämt.

Jobb, jobb och snabb lunch på Pyramid food court. Denna gång gick vi på det vegetariska hos Veg by Nature och beställde varsin Chole Kulcha platter, som var riktigt god och inte så särskilt stark heller. Eller är det vanan som börjar sätta in? Men nej, jag tror inte att det går så fort att vänja sig vid het mat, så den var nog ganska mild. Jag kände mig nästan lite hedersindisk.

Ännu ett veckomöte med Stockholm per telefon. Det är allt lite lustigt att sitta på andra sidan tråden, men… det känns rätt riktigt. Jag har hunnit börja känna mig hemma på Bangalore-kontoret, vilket såklart också underlättas av att jag faktiskt både känner och känner igen ett antal personer utöver dem som jobbar i mitt projekt. Men någon access till lokalerna hann vi visst aldrig få.

Roligast idag var nog att oväntat träffa på Sabrinath som under flera år varit chef för leveransen hos oss i Stockholm. Sverigeanställd indier, som man numera brukar stöta ihop med på citykontoret. Hade ingen aning om att han hade något som helst med Bangalore att göra längre. Han var tydligen bara på snabbvisit och åker hem till Sverige vilken dag om helst. Vår lunchkompis är tydligen också på väg till Stockholm, för ännu en sejour på sex månader. Han åker först på lördag morgon om jag minns rätt och ser fram emot torsdag lunch, då det serveras pannkakor i restaurangen – vi lovade att bjuda igen just på en torsdag vardera.

Medan jag jobbat har jag haft stöd och sällskap av den lokale arkitektens kompis, Ganesha (i detta utförande inte mer än cirka 3 centimeter hög). Han ska skänka visdom och undanröja hinder, efter vad jag förstår.

När arbetsdagen var slut och vi tagit adjö av kollegorna promenerade vi åter igen till hotellet. Och skakade hand med dörrmannen som beklagade att vi ska åka så snart och vi tackade för hans hjälpsamma och vänliga bemötande.

Jag tror förresten att jag har glömt berätta om de indiska myggorna, som bitit oss när vi suttit ute om kvällarna. I början var det PLG som tycktes drabbas av detta och fick stora svullna bett. Nu verkar det mest vara jag som blir utsatt. Kanske, möjligen, kan det ha något att göra med att hon, till skillnad från mig, använt myggmedel. Betten kliar något infernaliskt och klådan verkar kunna blossa upp igen efter flera dagar. Jag är alldeles knölig på armarna samt delar av ben och fötter. Hoppas verkligen att det lugnar ned sig snart och att jag inte blir sjuk eller får någon form av konstiga infektioner eller så. Men det kliiiiar!!

Middag åt vi på puben, och det var väl inte direkt nyttigt och långt ifrån så icke-indiskt som man kunde vänta sig. Här syns friterade lökringar, friterad mozzarella, fyllda potatisskal och så ett par av PLGs vårrullar, som hon tyckte var för starka.

Nu måste jag packa klart och sova – vi åker från hotellet strax före fem på morgonen. Om cirka så där ungefär tre och en halv timme. Gah.

Jo, just det. När vi skulle checka in blev det väldigt konstigt ett tag för vi hittade inte alls samma platser på flyget från London. Det visade sig till slut att vi faktiskt är inbokade på olika flyg därifrån. Bangalore-London reser vi tillsammans, men jag får nästan 2,5 timmar på egen hand på Heathrow. Jippi. Eller inte. Nåja, hem kommer jag nog i vilket fall som helst.

Någon som råkar befinna sig på Heathrow, terminal 5, mellan sisådär 14 och 16 i morgon fredag och har lust att ta en fika med mig? Trodde inte det, nej.

Jaja. Datorn får stå kvar på bordet – lär väl bli det sista jag packar ned.

Bangalore: dag 7

Onsdag.

Till frukosten börjar det utkristalliseras ett mönster. Jag började i morse med en assiett frukt – burkpersika, burkpäron, burklychée (eller hur det nu stavas), papaya, ananas, melon och… vattenmelon. Brydde mig dock aldrig om att plåta den trots att den förstås var vacker och färgglad. Sedan åt jag en omelett med ost och skinka – jag vann inte förstapriset i dagens omelettlotteri heller. Vi har nämligen nog hittills aldrig fått precis de ingredienser vi beställt. En gång var det nära men då pekade jag också på varje burk ur vilken ingredienserna skulle tas. Mer än en gång sade jag skinka och pekade på löken och fick sålunda tomat, ost och lök. Han verkar gå mer på det visuella än på själva orden man säger, så jag får en känsla av att han inte är så bra på engelska. Det funkar mycket bättre när mannen i kostym tar emot ens beställning. Men inte heller omeletten tog jag någon bild av – de blir inte så roliga. Däremot plåtade jag frukostefterrätten… Jag låtsas att det ingick ett äpple, men i själva verket var det till eftermiddagsmålet.

Nej, mina frukostar här är inte särskilt nyttiga, även om de blir bättre vartefter.

Det kändes betydligt svalare idag så vi valde att promenera till jobbet. På vägen ut skakade dörrmannen (och ja, det är fortfarande samma Shiva Kumar) hand och förhörde sig om läget. Det är svårt att hinna höra allt vad han säger, men han har bra koll på oss och vinkar alltid med sin vita handske när vi passerar lobbyn.

Längs bilvägen var det nu betydligt mer livat än igår kväll. Motorljud blandat med tjutande signalhorn från bilar, motorcyklar, scooters, auto rickshaws… ett enda stort myller och slammer – det var nästan så att man fick hålla för öronen för att stå ut med ljudet. Som tur är är det ingen lång sträcka man behöver gå längs den vägen så vi behövde inte stå ut särskilt länge.

Precis utanför industriområdet fick jag så äntligen syn på ett par frigående, och förmodat heliga, kor. Eftersom det råder strikt fotoförbud på området kändes det säkrast att vara diskret även utanför och sålunda smög jag mig till en bild och bad en bön för att jag lyckats få med huvudmotivet i bilden. Sedan var det även på grund av det starka solljuset väldigt svårt att se något i kamerans display. Men det ser ut som om det gick ganska bra. Förvånansvärt bra.

Så här, Blackwater, kommer din efterlängtade bild (klickbar) på heliga kor:

Som vanligt smet vi in i lokalerna – har fortfarande inte fått någon access inkodad på våra passerkort och vi lär knappast hinna få det heller eftersom i morgon är sista dagen där innan det bär av hemåt tidigt på fredag morgon. Planet lyfter 3:15, svensk tid. Men vi är inte på hem riktigt ännu, även om det mentalt känns som om vi börjat packa ihop så sakteliga.

Lunch käkade vi tillsammans med en av mina gamla bekanta, Srinivas, som var testledare för den stora releasen vi gjorde i slutet av 2006. Och vår lokale arkitekt plus dito f.d. projektledare. Åter igen Pyramid, men nu i kylda lokaler en trappa upp. Där bjöds det på en ganska omfattande buffé, av vilken jag bara lyckades avverka ungefär två tredjedelar. Men allt jag plockade på tallriken var gott.

Och givetvis hade man någon form av dessert där också. Frukt, något indiskt litet bakverk och så vaniljglass.

Det må se lite skumt ut, det där bakverket, men gott var det – önskar bara jag kunde komma på vad det påminner om. Det var lite… siraps- och kanelkaraktär på smaken. På sätt och vis påminde det nog lite om en sådan där engelsk fruktkaka. Fast utan frukt. Och utan sprit. Så här blev det uppskuret:

Någon som är hungrig nu? Inte jag i alla fall, för vi har precis ätit middag.

Vi lämnade kontoret ovanligt tidigt, redan vid 19-tiden. Promenerade förstås hem och gick sedan ned till det vanliga stället för att äta middag. Vi skippade buffén idag och valde grillad kycklingmacka, vilket visade sig vara små kycklingbitar i något klägg (som även innehöll tunna gröna strimlor som jag först trodde var chili men som visade sig vara harmlösa med en behaglig smak) mellan två rostade brödskivor. Till det varsin fresh lime soda – PLGs valde den söta varianten och jag var förstås tvungen att välja den salta för att få prova båda varianterna. Smaken i sig var helt okej, men lime kräver banne mig socker så nästan gång väljer jag en sötsalt modell. JK sade aldrig vilken variant det var hon tyckte att vi skulle prova, men jag har svårt att tänka mig att det var den salta. Hade inte PLG varit rar och spillt över en del av sin söta dryck i mitt glas hade jag nog inte druckit ur.

Och så värst mycket mer har inte dagen haft att bjuda på.

Jo, förresten, om någon undrade kring det testdrivna så genomförde vi sessionen och ja, jag borde ha stått upp och ja, jag borde ha ditt och jag borde ha datt, men det är gjort och det kändes inte så plågsamt som det skulle ha kunnat vara.

Annars har dagen bjudit på roligheter i form av två i teamet som tillsammans jobbat med att omstrukturera en del i applikationen för att möjliggöra fortsatt arbete med införande av fler varianter. Utifrån mina instruktioner, ska sägas.

När den nya strukturen är på plats vidtar regelrätt nyutveckling, vilket möjliggör för dem att jobba testdrivet. Och jag tror att de kommer att försöka göra det också, även om jag vet av egen erfarenhet att det kostar på att lära sig tänka i termer av ”test first”. Det ska bli spännande att se hur det går!

Nu ska jag läsa ut Kent Becks Test driven development så att jag kan lämna den i Bangalore. Det verkade helt klart finnas intresse i teamet för att läsa den. Kul!

Små strömavbrott

Oooh, strömavbrott på jobbet också! Ungefär en halv minut varade det. På hotellet fick jag en gång vänta nästan 3 minuter. En kväll när jag satt och jobbade på hotellrummet hände det tre gånger. Under en minut, 20 sekunder, en halv sekund var strömmen borta. Då är det skönt att ha en dator med batteri, som fortsätter funka utan elnät. Det som förvånade mig då var att internätet inte trillade bort i den vevan. Men jag klagar inte, så klart. Det som slog mig just nu var att det måste snabbt bli jävligt varmt på kontoret om och när kylanläggningen inte är igång. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det. Fantasin räcker.

Klockan var 5:37, sedan kraschade datorn och nu är den 5:55.
Svensk tid, alltså. Indien-tiden är 10:25.

Och, som svar på missad IM-fråga: nej, jag har inte tänkt bosätta mig i Indien.

Jag lyckades förresten ta en i flykten-bild på ett par säkert jätteheliga, frigående kor! Kommer på en blogg nära dig framåt kvällen. Min kväll, din eftermiddag.

Bangalore: dag 6

Tisdag. Det skulle bli en tidig morgon eftersom teamet tillsammans manuellt skulle stresstesta applikationen en aning och då lånade kundens utvecklingsmiljö innan de själva skulle hinna komma till jobbet. För oss här i Indien är det förstås inte särskilt tidigt alls. Vi testade mellan halv elva och halv ett, ungefär. Alltså mellan sex och åtta, svensk tid. Själva testandet verkade gå rätt bra (det hände inget anmärkningsvärt), men det krävde konstant fokus på det jag hade för händerna. Jag är inte riktigt van vid det. Jag är van vid att kunna hoppa lite hit och dit mellan uppgifterna och bloggvärlden och allt annat som plötsligt poppar upp i skallen. Men det var säkert bara nyttigt för mig att tvingas fokusera.

Apropå fokusera tycker jag att det går lite bättre med det nu. Jag har lyckats hålla tankarna samlade och skriva ihop i alla fall ett utkast till designdokument. Och genomföra en teknisk session kring ett utvalt område inom applikationen vi jobbar med. Sessionen kring testdriven utveckling har blivit framflyttad till i morgon, så vem vet… jag kanske rentav lyckas förbereda något. En liten presentation.

Jag tänkte mig att jag utgår från de gamla vanliga frågorna: vem, vad, när, hur, varför, och pratar kring dem. Och sedan räknar jag kallt med att spontana diskussioner uppstår.

• Vad är TDD och varför ska man använda den metoden?
• Hur och var passar TDD in (eller inte) i vår verksamhet?
• Var hittar man mer information?

Jag tror att det kommer att funka bra att prata runt de punkterna. Min misstanke är att det här är en session som kommer att dra ut på tiden för det verkar som om flera i teamet är väldigt intresserade av ämnet och de har fått några boktips sedan tidigare. Jag föreslog samma böcker som jag själv har köpt, varav jag inte ens hunnit läsa ut den första ännu. Min tanke är att läsa ut den medan jag är här och så lämna den här på kontoret, så att intresserade teammedlemmar kan låna och läsa av hjärtats lust. Jag känner inte att jag absolut behöver behålla den. Mig har den hittills inte gett så mycket nytt, även om jag fått en bra påminnelse om precis hur extremt (pun intended!) arbetssätt det är. Om man ska använda det fullt ut, vill säga. Det kräver ju, i alla fall för mig, ett förändrat tankesätt. Och det innebär en utmaning som också gör det intressant. Jag gillar utmaningar. Alltså, jag gillar utmaningar som jag får välja själv. Påtvingat är betydligt jobbigare.

Det är lustigt, det här med tid. Och med hunger. Allt verkar funka lite annorlunda här i Bangalore. Visserligen börjar vi jobba senare än vanligt, men hungern infinner sig inte alls på samma sätt. Halv två säger magen att det är lunch och så kommer vi ändå inte iväg förrän närmare två. Och så jobbar vi vidare och plötsligt är klockan halv åtta, som nu, och kanske borde vi sluta jobba. Men det känns inte som kväll. Antar att det delvis har att göra med kontorslandskapet där vi sitter. Det är luftkonditionerat och ett femtontal meter till närmaste fönster. Varav det heller inte finns särskilt många. Så jag har ingen som helst känsla av utomhuset.

Redan i morse kändes det varmt, och känslan bekräftades när vi lunchade med den lokale arkitekten på samma ställe som igår, d.v.s Pyramid en liten bit bort, bortanför konkurrentens kontor. Enligt vädersiten var det som mest +33 C idag fast de hade lovat +36 C – jag känner mig lurad! Inte.

Idag åt vi indisk mat – vi hade ju guide som kunde hjälpa oss att undvika de starkaste maträtterna. Biryani-ris med tre olika såser, två sorters ”bröd” varav den enda var riktigt intressant – som en kanelbulle fast i kompakt och väldigt smörig deg, inlagd citron (stark)… ja, ungefär så. Åt jag, alltså. Det var riktigt gott och jag kunde inte ens bestämma mig för vilken av såserna som var godast. Den röda påminde lite om taco- eller kebabsås, tyckte jag. Den gulaktiga… ja, jag vet inte alls vad den påminde om men god var den. Den vita var yoghurtbaserad, mild, och kom väl till pass när man ätit av den röda som det var lite mer sting i. Jag tror nästan att jag så smått börjar vänja mig vid de indiska smakerna och därmed också uppskatta dem. Jag gillade inte sushi första gångerna jag provade heller.

…

Både när jag käkade och nu när jag skrev om det glömde jag kycklingen – det där röda i facket nere till vänster. Det brukar ju annars vara ingrediensen ”non-veg” som är det viktigaste för mig. Jösses, jag håller kanske på att bli indisk!

Hem från jobbet promenerade vi idag också – tror nog att det fortsätter så under resten av vistelsen här för det är riktigt skönt att komma ut när man suttit instängd i kontorslandskapet hela dagen (bortsett från solskenspromenaden på lunchen). Och utanför hotellet stod vår vanliga vän, dörrmannen. Än så länge har det varit samma kille hela tiden – om inte den andre ser exakt likadan ut, är precis lika trevlig och använder samma namnbricka. Han är faktiskt ledig på måndagar, förresten. Vi frågade om det i morse på vägen ut. Den som är nyfiken lär sig.

Till middagen deklarerade jag att jag hade fått nog av indisk mat och lik förbaskat beställde jag en indisk rätt från menyn. Bad att få den inte så spicy och fick då en lammgryta med knappt någon styrka alls. Bara lite. Precis den sortens enkla och okomplicerade rätt jag ville ha. Till den drack jag ett glas indiskt rödvin, som var ganska lätt. Kanske lite för lätt för min smak egentligen, men helt okej.

Eftersom vi hamnat i engagerat samtal om jobbangelägenheter förflyttade vi oss till puben för att fortsätta det över varsin drink. Förhoppningsvis fastnade åtminstone några av de bra tankar och idéer som dök upp under samtalet så att de kan komma till användning i vårt dagliga arbete, både nu och framledes.

Det är fascinerande med samtal. Det spelar nog inte så stor roll vad de handlar om för så länge de är äkta, ärliga och uppriktiga har de en förbluffande förmåga att expandera universum och åstadkomma mirakel. Och som den käre Johan skrivit i underrubriken på sin blogg: Dialog är att tänka tillsammans.

Det är delvis därför jag starkt förespråkar parprogrammering. Jag tror på det. Och det står helt klart att jag behöver läsa på lite mer fokuserat om XP.

Jag hoppas få kollegorna här att vilja jobba, och därigenom växa, tillsammans mot ett gemensamt mål. Ett plus ett blir nämligen mer än två, så länge de inblandade parterna agerar utifrån det allmänna bästa snarare än ett egenintresse.

Jag vill att spiralen alltid ska rotera åt rätt håll, om det är möjligt.

Bangalore: dag 5

Måndag och en dag fylld av arbete från morgon till kväll.

Frukosten blev något lättare än tidigare – tror att jag börjat vänja mig vid utbudet och därmed väjer mer omsorgsfullt. Kanske.

Lunchen intogs på Pyramid, en food court lite längre bort från kontoret – på andra sidan konkurrentens kontor. Där fanns mer för oss vanlig mat, så som pizza och hamburgare och Subway och… liknande.

Vi valde risnudlar från Beijing Bites – non-veg så klart. Det roar lite att det här är vegetariskt som är normen, kött är ett undantag. Och nog börjar jag sakna fläsk- och nötkött – det som erbjuds i köttväg här är lamm och kyckling.

Risnudlarna brände lite i munnen, på läpparna och i svalget, men det kändes helt okej att bli snuvig av att äta. Jag har nog börjat vänja mig lite, rentav känna att det hör till. Och säga vad man vill, det rensar luftvägarna.

Arbetsdagen började vid 10-tiden och fortsatte till strax efter 20, varefter vi valde att gå hem i ett behagligt ljummet och liksom välkomnande mörker. Det gick liksom inte att säga om det var svalt eller varmt ute. Otroligt skönt i alla fall.

Helt rätt kom vi inte utan svängde av för tidigt och fick därför backa och göra om en liten bit innan vi till slut kom rakt på hotellet. Nästa gång vet vi det också.

Sträckan kändes inte lång alls, men hade säkert gjort det i 35-gradig värme. Undrar hur varmt det är nu. Jag känner mig lite hugad att gå till jobbet också. Och ångrar lite att jag inte tog med mig stegräknaren.

Dörrmannen syntes inte alls till – han/de kanske har ledigt på måndagar?

Snabbt dumpa väskan och så ned till den vanliga restaurangen för middag.

I vanlig ordning valde vi buffén – man får maten precis så direkt man vill och kan prova lite ditt och datt. Och så ingår det en redig dessertbuffé, förstås.

Den här gången blev det ganska ofarliga saker, inte en enda rätt som var onödigt stark. Godast var en grön thai-curry, även om minimajsen kändes malplacerad (eller borde jag skriva malplacé?) i rätten. Svampinjonerna (typ hela från burk) funkade något bättre, men kändes inte heller hundraprocentigt rätt.

Vad var det mer jag åt? Minns faktiskt inte, och tog dessvärre ingen bild heller eftersom det kändes lite same-same och hur kul kan det vara med en massa bilder på fulla mattallrikar. Och jag åt inget spektakulärt heller.

Annars är kameran min räddning när jag ska berätta om dagarna – där finns ju det mesta, åtminstone i något slags stolpform. Mycket bra minnesassistans.

Dessert… well, den finns på bild, men jag valde så helt fel fokus att de flesta av bilderna ser jättekonstiga ut. En liten sockerkaksliknande bit, med klägg på toppen. En hög, rätt smaklös, svagt gul och grön mousseruta. Ett par små bitar melon. En jordgubbsbakelse, som gjord i knäckform modell större – jordgubben smakade bara vatten. Och så en rejält kletig chokladtårtsbit, som var riktigt fyllig så väl som god. Jag sade till PLG att jag vet åtminstone 3 personer som skulle ha gillat den. Ni vet vilka ni är och läser säkert det här. Haha.

Efter middagen bar det av upp på rummet för att jobba vidare, vilket jag gjorde ända tills hotellets trådlösa nät ballade ur. Detta var omkring midnatt. Läste den information som fanns om nätförbindelsen, men kunde inte se något om start- eller sluttid. Det kändes dock dumt att framhärda, så jag sov i stället.

Nu är jag sen till frukosten…

Bangalore: dag 4

Auto rickshaw till MG (Mahatma Ghandi) Rd/Brigade Rd, promenad till Commercial Street. Varmt, varmt. Mannen i klädaffären med de fina märkena till låga priser (aswan, the lifestyle shop) sade att det var +35 grader, vilket vi inte hade någon anledning att betvivla. Vatten var räddningen. Vandring tillbaka mot korsningen, tog en auto rickshaw till Leela Palace – himla skön oas att landa i och suga i sig en isad kaffevariant! Idag blev det Swiss Mocha Frappe – cold coffee blended with dark Swiss chocolate & ice cream. Sedan promenad hem, och för min del ett dopp i poolen. Sedan låg jag på en solstol, läste testdriven utveckling och frös som en hund eftersom solen gått i moln och det fläktade. Sov en halvtimme där i stolen. Till rummet och tog ett varmt bad. Åt asiatisk middag på hotellets dylika restaurang. Satt i lobbyn och åsåg vackra kläder passera förbi – det firades nämligen bröllop i hotellets lokaler. Med typ 500 gäster. Man hade byggt upp allt så fint ute i trädgården, med små runda bord och blommor och band och så började det störtregna och blixtra – innan gästerna kom, alltså. Det dramat åsåg vi från våra rum, som vetter åt just det hållet. Allt fick flyttas in. Efter den goda middagen drack vi varsin daiquiri utomhus, på det sedvanliga stället. Med tre myggspiraler glödandes på golvet runtom oss. Och här är vi nu. Jag tänker gå och lägga mig. Är fruktansvärt trött och hann aldrig riktigt med att sova under dagen.

Bilden togs tidigare på dagen, mellan frukost och avfärd.

Det landade förresten en örn på räcket vid hörnet medan jag låg på solstolen närmast. Coolt, men tyvärr lite för långt bort för att jag skulle få några bra bilder. Ett par dåliga har jag dock. Här är ett urklipp från den av dem där örnen har huvudet åt rätt håll.

Jag får helt enkelt säga som Saxon: The eagle has landed.

Kry, men inte pigg

Peppar, peppar. Det verkar inte som om mina kulinariska äventyr har lett till något otrevligt. Jag mår utmärkt. Bortsett från att jag är gräsligt trött, förstås.

Det får bli att ta igen några timmars sömn idag – direkt efter frukost eller senare, beroende på vad vi hittar på. Inget är förutbestämt, även om idéer finns.

Molnigt verkar det vara, men jag tror inte att det blir svalt för det.

Bangalore: dag 3

Lördag, arbetsfritt. Frukost strax efter nio. Samma trevliga buffé som vi redan vant oss vid. PLG gick ned före mig eftersom hon varit vaken i flera timmar och hunnit både det ena och andra samt blivit hungrig. Själv var jag trött p.g.a gårdagens bloggande följt av någon timmes läsning i Test-driven development (Beck). Idag åt jag omelett med ost och skinka och tomat. Mycket gott. Inga konstiga varma rätter, men frukter, juice och diverse bakverk. Bland annat vaniljmuffin och något smördegsaktigt med choklad i.

Efter frukosten bad vi om att bli skjutsade till Garuda Mall, som ligger hyfsat nära. Som förstås av namnet är det ett shoppingcenter vi talar om. På vägen ut från hotellet mötte vi vår vän dörrmannen och jag bad att få ta en bild av honom, vilket gick alldeles utmärkt. Jag kallar honom vän för lite så känns det. Han är väldigt trevlig och vi småpratar alltid med honom på vägen in i eller ut från hotellet, samt utbyter vinkningar när vi passerar foajén och han står där utanför.

Garuda Mall, alltså. Där som överallt annars får man passera en metalldetektor för att komma in, och eventuella väskor genomsöks. Det är alltså inte bara på hotellet och kontoret som säkerhetskontrollerna finns, vilket jag hade trott. På det lyxigare hotellet Leela Palace, som vi fikade på på vägen hem, körde man samma system som på flygplatser – lägg alla dina saker på bandet så röntgar vi dem och gå själv igenom metalldetektorn. Ja, jösses.

Och inte får man fotografera heller. Så fort jag drar upp kameran, vare sig det är utanför kontoret eller inne i shoppingcentret kommer det genast en uniformerad person och viftar avrådande med pekfingret. Därför har jag tyvärr inte kunnat ta många av de bilder jag velat ha och sålunda är bilderna i bloggen onödigt fåtaliga.

I Garuda Mall tillbringade vi större delen av dagen, samt åt lunch. Och handlade.

Jag köpte ett par silkessjalar, en kurta (tror jag det kallas – jag tänker på den som skjorta eller möjligen till och med nattskjorta) samt en indisk dress inkluderande skjorta, sjal och byxor. Och så några andra småsaker. Kurtan är egentligen för liten, men jag kunde inte motstå den. Vem vet, kanske kan den fungera som motivation i det framtida viktminskningsarbetet.

De ringde förresten från Itrim häromdagen – det kändes skruvat att sitta på ett kontor i Bangalore och prata med en gullig människa från hemma i Sverige.

Men åter till Garuda Mall.

Det första vi lade märke till när vi kommit in var förmodligen Esprit-butiken, som jag är övertygad om att JK har besökt.

Det andra var en butik där man sålde indiska kläder, antagligen saris. Färgglada, mönstrade tyger i en salig blandning. Vackert. Men skyltarna var lite lustiga: ”Sale up to 51% off + Exclusive Offer Now Get Up To 49% Off = 100% Off”:

Vi gick aldrig in i den butiken, men däremot i Fabindia på planet ovanför. Det var en butik som sålde indiska kläder och som vi fått tips om av en kvinnlig indisk kollega. Det var där jag köpte sjalarna (stole och dupatta, står det på lapparna) och kurtan som är för liten (men dock ack så skön!). Något tiotal meter därifrån låg en butik som nog heter Soch och där jag köpte den hela dressen. Personalen var hjälpsammare och priserna rätt mycket högre, men de hade storlekar som passade mig och en skräddare som kortade byxorna på en halvtimme.

Lunch åt vi i Garuda Malls food court och det lär väl visa sig om det var klokt. Om vi överlever natten utan plågor. Vilket påminner mig om middagens förskräckelse, men den får jag återkomma till – det blir så rörigt annars.

När vi kände oss klara åkte vi rulltrapporna ned och gick ut för att ringa hotellet och be dem skicka en bil för att plocka upp oss. Men tydligen jobbade inte den chaufför vi åkt dit med och man trodde inte att en som inte träffat oss förut skulle kunna känna igen oss där vid den tiden, så det blev det inget av med.

Nåja, då behövde vi inte fundera och vela längre utan kunde ge oss på att åka tuk tuk eller som de också heter: auto rickshaw. Det var ju inte långt hem och vi kände till vägen på ett ungefär så de borde inte kunna skörta upp oss alltför mycket. Enligt hotellpersonalen skulle det inte kosta mer än 30-40 rupees.

Den första rickshaw vi hoppade in i (med en påstridig chaufför som nästan slet oss ifrån den vi ville åka med) körde oss till andra sidan korsningen och stannade för att diskutera priset. Han ville ha 150 rupees för att köra oss till hotellet. Aldrig i livet, sade PLG och vägrade stenhårt att gå över 40 – jag var riktigt imponerad över hennes omedgörliga attityd. Chauffören gick stegvis ned till 70 och därefter steg vi helt sonika ur hans fordon. Vi skulle precis korsa gatan för att återvända till Garuda och den långa tuk tuk-raden då en annan snubbe erbjöd sig att köra oss. Han verkade betydligt trevligare och sade dessutom ok till 40 rupees.

Att åka auto rickshaw var visserligen bullrigt och dragigt och avgasigt, men ändå charmigt på något sätt. Jag plåtade så gott det gick inifrån fordonet och kom sent omsider på att jag borde ha plåtat något dylikt från utsidan också. Jag fick bakdelen på två kor och missade helt en som stod på mittrefugen – där har jag jobb att göra, helt klart. Men tänk om heliga kor inte heller får plåtas, om indierna kastar sig över mig när jag försöker?

Eftersom chaffisen inte riktigt visste var vårt hotell låg lät vi honom släppa av oss vid ett närliggande ställe, som enligt en kollega skulle ha bra fika. Leela Palace. Det var först nu efteråt när jag tittade på bilderna som jag insåg att vi lätt kunde ha dirigerat honom rätt – på en av dem ser man nämligen vid Indian Oil-macken en tydlig skylt som pekar mot hotellet där vi bor.

Bra fika, ja. Jodå. Det här var ett riktigt ställe som serverade italienskt kaffe av märket Lavazza, som är bekant hemifrån. Jag beställde Iced Latte och chokladmuffin. När jag prövande sög i mig lite kaffe insåg jag att det var gräsligt sött och därmed odrickbart. Jag påtalade detta och fick då serverat en ny, denna gång helt utan tillsatt socker. Mycket bättre!

Efter att ha kollat taximöjligheterna och konstaterat att det skulle bli väldigt dyrt i förhållande till sträcka och vad vi tidigare betalat, gav vi oss ut på fotvandring. Det visade sig inte alls vara särskilt långt och vi var allt lite stolta över att vi tog oss över den stora vägen (Airport Road) med livet i behåll och dessutom hittade hem utan några som helst problem. Jamen hallå, det är ju skyltat!

Väl hemma blev det dusch och drink på hotellpuben, där vi senare fick veta att man fick två till priset av en. Sicken tur att vi beställt varsin single – två dubbla hade lätt kunnat bli för mycket. Men jag förstår den brittiska principen med sprit före middagen. Min gin & tonic gjorde definitivt nytta och vem vet… kanske skyddar den lite mot malaria också – eller är det inte kinin i tonic:en längre eller har det bara effekt på redan erhållen malaria? Här finns myggor, har vi noterat. PLG fick stora svullna bett direkt, medan mina bett (på fötterna) inte svullnade ordentligt förrän den andra dagen. Kliar gör de också.

Två drinkar senare åkte vi upp på taket och satt intill poolen. Det var härligt där uppe och vore toppen med ett kvällsdopp – poolen är tydligen öppen till 21 och öppnar 9, om jag minns rätt. Hur som helst är det riktigt läckert med den belysta poolen alldeles intill takkanten, med utsikt åt två håll, och en bar med kuddbeströdda soffor. Gymmet ligger bredvid.

När hungern började göra sig påmind åkte vi ned till den vanliga restaurangen. Den som har öppet dygnet runt om jag förstått det rätt. All hours. Där beställde jag en Tandoori Non-Veg Platter medan PLG åter valde buffén. Så här i efterhand kan jag säga att jag gjorde fel, men hoppas att det inte straffar sig. Det var nämligen så att jag fick in min förrätt, skar i den första köttbiten och tur var väl det. Jag blev fundersam och frågade servitören vad det var för något. Han svarade att det var kyckling och då kunde vi ju bara konstatera att den var rå. Någon tilllagning verkade inte ens ha varit påtänkt. Som ni förstår tackar jag gudarna för att jag inte helt tanklöst stoppade biten direkt i munnen. Givetvis tog han bort tallriken och stekmannen stekte kycklingbitarna ordentligt och lade upp dem på en ny tallrik och så vidare, men som man kanske kan förstå hade jag ingen större matlust efter det. Åt gjorde jag, men det var inte med glädje. Jag känner mig faktiskt fortfarande nästan illamående vid tanken på den råa kycklingen.

Men nu är det alldeles för sent (över tre!) och jag orkar banne mig inte skriva mer. Orkar inte korrekturläsa, formulera om och snygga till och allt det där andra jag brukar göra. Ni får stå ut med sämre skrift än vanligt.

Som avslutning en spegelvänd bild på mig i min nyinköpta indiska dress (tyvärr ser man inte byxorna, men de är, tror jag, i linne – tunna, rymliga och svarta):

Bangalore: dag 2

Frukost vid niotiden. Jag provade alla möjliga lustigheter bland det tillagade och blev till slut ganska mätt. Somligt indiskt var rätt starkt, men jag var ju tvungen att hålla lite god min inför sällskapet så det låtsades jag inte om. Drack sweet lime-juice. Och vattenmelonjuice. Och te med mjölk (där mjölken såg konstig ut) som jag aldrig drack upp. Får väl bli kaffe nästa gång. Och då ska jag också låta omelettkocken röra ihop något åt mig – PLGs frukostomelett såg otroligt god ut.

Lite (klickbar) grönska utanför hotellet. Jag gillar på något sätt att jorden som syns där gräset slitits ned är så där rostigt röd. Det känns exotiskt. Och så palmer bland träden förstås.

Till kontoret i hotellets taxi som vanligt – det kändes för varmt för att gå.

Idag kollade säkerhetsvakterna inte som igår under bilen med spegel. Efter bomber, antar jag. Företagen i området kanske är attraktiva mål för terrorister, vad vet jag. Förresten kontrolleras det säkerhet även på hotellet. Man tittar i våra datorväskor och ber oss gå igenom en metalldetektor på vägen in. Det tjuter till varje gång vi passerar, men av det är det ingen som ens höjer ett ögonbryn. Skulle det tjuta på något annat sätt om vi hade med oss farliga saker, månne? Det ser lite fånigt ut med en ram, tänk fristående dörrposter utan dörr, intill en liten disk mitt på den breda, två steg, höga trappan som går upp till hotellet entrédörrar.

Framför hotellet står även en stilig man i vad jag skulle kalla paraduniform. Honom måste jag absolut fotografera någon dag så ni får se hur tjusig han är. Hans uppgift verkar vara att hålla upp bil- och hotelldörrar för gästerna, och kanske också att pryda hotellet så där i största allmänhet. Fotograferingsobjekt. Och trevlig är han också. Det blir varmt i hans uniform, fick vi veta igår. Och idag var han ju där både på morgonen och kvällen, så jag frågade om han jobbat hela tiden, men nejdå, han hade faktiskt haft några lediga timmar under dagen.

Men jag ska inte förirra mig mer utan vänder åter till början på dagen.

Vi blev avsläppta i anslutning till kontorskomplexet, tog oss in i rätt byggnad och hittade även till resten av gänget. På vägen försökte jag ta en bild på omgivningen, men se då var där genast en säkerhetsvakt som sade ifrån. Det är tydligen inte alls tillåtet att fotografera. Inte ens på utsidan, alltså.

Så småningom insåg vi att våra badges inte hade kodats så att vi kunde ta oss in till kontoret där vi sitter och jobbar, utan kodningen lät oss bara komma in i huset som sådant. Vi hade med andra ord plankat in, där vi följde efter någon annan som skulle in på samma våningsplan som vi. Det blev snabbt väldigt opraktiskt när vi inte ens kunde hämta våra utskrifter utan att låna en kollegas passerkort.

Lunchen intogs i (eller säger man ”på”?) områdets motsvarighet till Kistas food court. Eller det kanske var att ta i. Jag fick mest associationer till parkeringshus eftersom vi i princip talar om stora betongplattor som bärs upp av kraftiga metallbalkar/-pelare. Byggnaden är rund och saknar i stort sett väggar, förutom dessa balkar. I mitten är det öppet, så att man får in ljus och ut värme (antar jag).

Fillings & Crust, Hot Wok (Oriental Fare), Mama Mia (Continental Fare), står det på vänster bilds skyltar. På den högra bilden skymtar en mer vanlig restaurang. Kanske värd att prova.

Det som syns på bilderna ovan är våning två. På markplanet säljs (om jag inte minns fel) indisk mat, frukt, godis, fikabröd och drycker. Vad som finns eller säljs på tredje våningen vet jag inte. Inte ännu i alla fall.

Jag var mycket tacksam över luftens fria väg genom lokalen för det var varmt idag. De få minuterna mellan kontorshuset och food court:en var helt okej, men medan vi stod och köade för att få vår mat var det inte skönt. Okej, jag är helt ovan vid värme nu så det var nog egentligen inte så hett, men det kändes jobbigt. Och lång tid tog det – vi kom nog precis i någon nudelrusch och folk trängde sig hela tiden in från sidorna och bakifrån. Man fick buffas lite för att komma fram och hämta ut sin bricka mat. Det funkar så att man betalar önskad mat i en sorts biljettkassa och får ett kvitto att sedan lämna över i utbyte mot mat vid utlämningsstället.

Vi åt ris resp. nudlar med kyckling i något slags sås, som var i starkaste laget för oss veka svenskor. Det mesta av kycklingen fick jag i mig, och nudlarna fyllde magen och gav mättnad. Jag förstår dock vad JK menade när hon pratade om att riset ibland kunde vara ens räddning. Fin bricka/tallrik, va? Priset på maten får man säga var överkomligt – det vi åt kostade 50 rupees, vilket verkar motsvara ungefär 8 kr. Kan det verkligen stämma?

På förmiddagen höll jag på att somna, på eftermiddagen fick jag en riktigt gräslig huvudvärk. Och kände mig rent allmänt varken pigg eller kry. Jet lag? Vi bestämde oss för att äta middag på hotellets asiatiska restaurang och sedan avsluta dagen.

Jag hade märkligt svårt att förstå hur och vad jag skulle beställa, men det ordnade sig med hjälp av personalen. Men jag kände mig verkligen helt bortkommen som varken förstod systemet eller maträtterna. Då längtade jag hem. Dit där maten är begriplig, och bara är för starkt kryddad om man valt det själv.

Sedan orkade jag bara en liten bråkdel av min portion. Jag ville bara ”hem” så snart som möjligt för huvudet dunkade och jag mådde obestämt illa, samt frös något alldeles förskräckligt. Det verkar smartare att klä sig för inomhus än för utomhus eftersom man använder AC och det blir nog så svalt.

Temperaturen på hotellrummet är för närvarande sådan att jag sitter och nästan huttrar här vid datorn, trots att jag skruvat upp från 18 till 23 C och stängt av fläkten. I morse vaknade jag och var alldeles frusen, trots att jag legat under ett helt normalt täcke. Trodde nog aldrig att jag skulle sitta med gåshud i det annars så varma Indien, men det har jag gjort vid flera tillfällen under dagen.

Och jag som tänkt lägga mig direkt eller möjligen ta ett varmt bad sitter uppe och bloggar. Vad gör jag inte för er skull? Skriver jag trots att dessa inlägg skrivs minst lika mycket, om inte mer, för min egen skull. För att senare kunna läsa tillbaka och minnas. Har jag inte skrivit om det så finns det nästan inte, så illa är det. Saker blir verkliga när jag skriver om dem. Det är då jag reflekterar.

Klockan har passerat midnatt och hemma i Sverige är Rapport snart slut.

Godnatt!

Bangalore: dag 1

Klockan är strax efter tio på kvällen (datorn, som kör svensk tid, säger 17:37. Jag kan inte riktigt förstå att ni där hemma knappt hunnit hem från jobbet när jag är färdig att gå och lägga mig… tidzoner är ett intressant koncept, indeed).

Jag och min projektledare (det är vi som är ute och reser tillsammans) har precis återvänt till respektive hotellrum, vägg i vägg, efter en mycket trevlig indisk buffé till middag. På hotellets restaurang, för övrigt den där vi åt frukost/lunch efter den korta sömnen i förmiddags. Vi är trötta och belåtna, men åtminstone jag är faktiskt inte hysteriskt övermätt. Jag, som brukar säga att jag inte är särskilt förtjust i indisk mat, njöt för fullt av middagen. Varenda rätt var god, och alla rätter var kryddiga men ingen för stark. Vilket inte mitt sällskap riktigt håller med om, i och för sig, men ändå… Killen som tog emot oss var hur söt som helst.

Min ursprungliga avsikt var att lägga med en massa bilder i detta inlägg, men jag tycker faktiskt knappt att någon av dem duger så det får eka lite. Jag får försöka måla i ord i stället. Eller också bara stupa i säng för jag är väldigt trött…

Efter den nog så utdragna frunchen som för min del bestod av kyckling ”from the tandoor”, med ångkokt ris och en hyfsat giftig grön sörja (något mintigt?), ordnade hotellet en bil som tog oss till firmans kontor i ett större industriområde där många välkända it-företag håller till. Väl framme fick vi våra badge:ar kodade med access till företagets samtliga byggnader på området och så blev vi avhämtade av den andra arkitekten, som bar tydliga spår av sitt Holi-firande (han hade så röda öron och fingrar att jag först trodde att han led av solbränna samt försökt måla naglarna). Jag visste redan innan vi åkte att vi precis skulle missa festligheterna. Tydligen är det främst de indiska norrlänningarna som firar Holi här nere i södern.

Så trevligt det var att se välbekanta ansikten mitt i en så totalt främmande värld! Veckans projektmöte hölls precis som vanligt, på samma tid och med samma deltagare. Med den lilla skillnaden jag och PLG nu befann oss i motsatt ände av telefonlinjen och körde eftermiddags- i stället för morgonmöte. Men annars var det precis som vanligt. Det kände inte ens konstigt. Vilket i sig kändes konstigt.

Sedan jobbade vi – kopplade in datorn och konstaterade att allt funkar precis som hemma. Bolagets nät är ju globalt och det är ingen skillnad mellan olika kontor. Jo, när jag ska accessa kundens nätverk i Sverige går det emellanåt märkbart långsammare och vid enstaka tillfälle resulterar sidladdningar till och med i timeout. Det kändes nästan som en besvikelse att kunna ligga uppkopplad och online på alla IM-system precis som vanligt. Här reser man mer än 800 mil (det var drygt 8000 km från London och hit) och så märks det knappt någon skillnad!

Fast lite annorlunda är det i alla fall rent utseendemässigt:

Trots att det är ett så stort kontorslandskap (inte riktigt lika långt åt motsatta hållet, dock) och så nära mellan arbetsplatserna så känns det inte varken särskilt stort eller särskilt trångt. Jag trivdes faktiskt ganska bra där. Ljudnivån är inte alls så störande som hemma, trots att vi där är få och har rätt gott om plats omkring oss. Eller just därför – det blir mer en jämn brusnivå med fler människor. Med få människor hörs varje enskild stämma alldeles för tydligt. Och störande.

Mörkt blev det… vid fem, sex, sju? Vi beställde en bil till halv åtta och anlände hem till hotellet precis lagom för att missa de fria drinkar som tydligen bjuds under en timme varje kväll. Så vid åttatiden var vi hemma, gick upp och lämnade väskorna på rummen och styrde så kosan direkt till den dygnet runt-öppna restaurangen och därmed är vi tillbaka där detta inlägg började.

Vi kommer nog att promenera till kontoret endera dagen och då, Blackwater, ska det väl banne mig kunna bli ett par bilder på de heliga korna. Bland annat. Längs vägen från flygplatsen i morse såg vi många kor såväl som andra intressanta fotoobjekt, men det funkar ju inget vidare att plåta från en rullande bil så bilderna finns bara i mitt minne än så länge. Men en vacker dag går vi till fots i stället.

Antagligen blir det i morgon lite promenad kring industriområdet i kombination med lunch i någon av restaurangerna – det ser jag fram emot eftersom jag är en nyfiken jäkel. Om det blir i morgon eller nästa vecka vi äter i den riktigt indiska restaurangen vet jag inte, men den borde faktiskt provas. Jag menar, har jag nu åkt så här långt kan jag väl inte låta bli att testa riktig indisk mat?

Temperaturen är tydligen på väg tillbaka upp över 30-strecket, så i morgon lär vi väl få känna på hur det egentligen är här – än så länge har det varit omkring +27C och vi har knappt varit ute. Under middagen ikväll regnade det rentav.

Men nu ska jag gå och återknyta bekantskapen med de ljuvligt mjuka lakanen.

Gillar visdomen som nålats fast på en av de fyra kuddarna:

Bangalore 04:57

Klockan 04:57 landade vi på Bangalores flygplats. Lokal tid, alltså. Temperatur: +22C. Och kolsvart, om än med en strimma hopp vid horisonten.

I Sverige var klockan då 00:27 eftersom det är fyra och en halv timmes tidskillnad mellan här och hemma. Bangalore ligger före, alltså. Fast mitt armbandsur stod på 23:27 eftersom jag ställde om det medan vi väntade på Heathrow för inte missa flyget därifrån till Bangalore. Vad klockan i kroppen är har jag ingen aning om eftersom vi sov några timmar på planet och sedan serverades engelsk frukost när vi vaknade. Väcktes, menar jag – man tände ljuset i kabinen. Vilket väl torde ha varit vid elvatiden på kvällen enligt svensk tideräkning. Förvirrande, indeed.

Vi möttes av hotellpersonal, som ledde oss ut i den varmfuktiga, aromatiska luften. Där plockades vi upp i hotellets taxiliknande bil och transporterades smidigt till vårt hotell som ligger på motsatta sidan av Bangalore. Färden tog cirka 40 minuter, men hade vi kommit ett par timmar senare hade det enligt chauffören kanske tagit tre timmar. Vanligen tar det en och en halv. Så det har sina uppenbara fördelar att anlända på natten eller extremtidigt på morgonen.

Närmast på schemat står några få timmars sömn och sedan en eftermiddag på det indiska kontoret. Det ska bli roligt att återse kollegorna, varav de flesta har tillbringat ett par veckor eller längre tid i Stockholm under de senaste två åren.

Och ja, hotellet bjuder på trådlös nätuppkoppling. Det var väl tur att jag, som av en slump, äntligen fick igång jobbdatorn på trådlöst för ett par veckor sedan!

Klockan är nu kvart över sju på morgonen. Hög tid att sova!

Busy working bee

Idag blev det inte mycket producerat på jobbet. I stället ägnades det mesta av dagen, efter att jag klarat av morgonens möte per telefon hemifrån, åt att ränna omkring och hämta, fylla i, skriva ut dokument. Och leta fungerande färgskrivare. Jag har nog nu besökt varenda vrå på citykontoret. Kan ni tänka er att det finns delar man behöver använda kortets pinkod för att komma till? I alla fall om man tar närmaste vägen från där jag normalt sitter och jobbar, bredvid GP.

Men när jag väl fått ordning på alla papper tog alltihopa inte mer än drygt 40 minuter. Från citykontoret gick jag 15:40 och 16:20 hade jag lämnat in ansökan om visum tillsammans med brev från både avsändande och mottagande företag och ett alldeles nytaget foto, samt blivit stungen på vaccinationscentralen. Det måste jag säga var bra jobbat på alla håll och kanter! Sådan effektivitet gillar jag.

Enda haken var bara att jag då plötsligt hade mer än en halvtimmes glapp till mötet med väninnan, som hade med sig min kvarglömda Piraterna-bok (har hunnit läsa lite i den sedan jag kom hem och… vilket driv det är i den – kul!). Jag frågade på, mest på skoj, om hon ville ha den Pirat-pin hon beundrade på mitt rockslag och det ville hon så det fick hon. Roligt att ännu en person vill göra Piratpartiet synligare! Ännu roligare vore det om hon också ville bli medlem. Det kanske kommer.

Anyway, innan vi sammanstrålade hade jag som sagt gott om överbliven tid.

Jag tänkte och tänkte, men lyckades inte för mitt liv komma på något som stod på ”att göra”-listan. Så funkar det för mig – när tillfälle ges, är minnet obefintligt.

Och det är så ovant att inte ha något som måste göras, att jag blir helt ställd.

Jag skulle nästan kunna bli stående invid en vägg, bara för att jag inte har något mål. Och det är delvis just därför jag brukar se till att ha en tydlig plan för vad jag ska göra och vart jag ska gå. Innan jag ger mig iväg hemifrån.

Arbetsdagar som idag, som börjar vid 9 och slutar vid 22, rekommenderas inte. Men jag kom, i hemmets lugna vrå och med Dream Theater i högtalarna, en god bit på väg med huvuduppgiften och har gott hopp om att det ska kunna bli något riktigt bra att ta med sig till Bangalore. Och ja, det handlar om en tjänsteresa.

Aktuell status på visumansökan: ”Your Passport Is Submitted to Embassy”