Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘pass’

Hellre ett visum i passet…

… än vad då? Äsch.

Jag har hämtat mitt viserade pass nu i alla fall och så här ser det ut:

Visum, Republic of India

(ja, mina naglar är nu mörkt, mörkt lila)

Och hotellrum ska vara bokat och med posten kom fakturan för flygbiljetterna, så jag antar att det mesta formella är avklarat. Nu handlar det främst om att tänka ut vad jag behöver ha med mig och kanske så smått börja packa också.

En kollega frågade (via IM – jag jobbar hemifrån) om jag var resfebrig och… det har jag inte tänkt på. Jag har mer ågren över sådant som ska hinna göras innan jag åker, men faktum är att jag drabbades av en släng katastroftänkande här i förmiddags. Visionerade mardrömmar om olika slags hälsoproblem som jag definitivt inte vill råka ut för. Det kanske räknas som resfeber, vad vet jag.

Rent allmänt är det nog främst diverse inmundigande som bekymrar mig – har svårt att tänka mig att jag kan få tag i exakt den sortens mat jag vill och/eller ska äta. Plus att det förstås blir merjobb med att se till att hålla sig med vatten, som jag är nästan lite beroende av. Men sådant är ju ändå ingen större idé att bekymra sig över nu – det löser sig och om inte får man överleva ändå.

I det stora hela kommer jag nog att vara en rätt trist typ tills vi väl sitter i planet och är på väg. Jag går liksom in i ”res-mode” vid en viss tidpunkt innan avresan, vilket innebär att jag blir inåtvänd och aningens butter… antagligen inte helt olikt läget då jag behöver äta. Sedan påverkar förstås andra saker också.

Nu känner jag mig stressad. Bara därför.

Puh för passet!

Jag hade sökt igenom samtliga flyttkartonger och så smått börjat förtrösta[1], när Reiseleiter (som är flygrädd och allmän kontrollfreak vad gäller resande) ringde för att kolla läget. Han ställde frågan väldigt lugnt, men jag vet att det under den låg en rejäl dos oro över att jag inte visste var mitt pass blivit nedpackat. Svaret blev att han nog inte ville höra det, vilket säkert inte lugnade nämnvärt. Men han lät rätt lugn ändå. Tillkämpat lugn, antar jag.

Medan vi pratade om att jag skulle kunna åka med ut till Arlanda för att skaffa tillfälligt pass när han ändå hämtar upp min bror, fortsatte jag leta. Nu i köket. Jag gick igenom alla skåp och hittade ingenting. Avfärdade lådorna. Och fick syn på liten plastpåse på köksbänken, kikade ned i den och fann ett föremål jag trodde befann sig på samma ställe som passet. Så jag bad Reiseleiter hänga kvar i luren medan jag vände påsen upp och ned över köksbordet och där var passet (plus andra saknade prylar). Jag vidarebefordrade lugnt och sakligt informationen och samtalet fortskred, men det faktum att jag återkom mer än en gång till ”Fatta, jag har hittat mitt pass!” fick mig att inse att ovissheten nog tyngt mig mer än jag erkänt för vare sig mig själv eller andra.

Så, tja… det blir med största säkerhet en avresa tidigt i morgon bitti. Mot Bretagne! Nu närmast ska jag göra mig redo för Arlanda t/r. Jag måste säga att det känns mycket roligare att åka utan att ha passbristen som piska.


[1]: När jag i efterhand tänkte närmare på ordet blev jag akut villrådig, fick en språklig blackout. Heter det verkligen ”att förtrösta”? Det jag menar är att jag var nära att ge upp hoppet. Förtröstan är ju annars något närmast religiöst positivt, att våga förlita sig på att någon backar upp, ungefär. Jaja.

Etikettmoln