Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘viktökning’

Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Etikettmoln