Man lever så länge man lär

Jag snubblade över en av Jim Matheos soloplattor, Away With Words (1999), som lät väldigt trevlig. Och nu när jag trålar YouTube inser jag att hans första soloplatta, First Impressions (1993), låter ännu bättre. Vill ha!

Lyssna själv på följande låtar (ja, även övriga som hittas på YouTube).

Jim Matheos, Metaphysical Soup:

Jim Matheos, The Air of Autumn:

Och eftersom Jim vanligen spelar i Fates Warning måste jag ju lyssna på dem också. För närvarande lägger jag märke till (i bemärkelsen reagerar på) varenda låt som Ouch! spelar för mig från deras första platta, Night on Bröcken (1984), eftersom det i mina öron låter väldigt mycket Judas Priest, vilka jag ju gillar.

Fast i låten Kiss of Death tycker jag mig i stället nästan höra Geddy Lees röst… Rush-vibbar, med andra ord. Och Damnation leder också mina tankar till klassiska Iron Maiden. Sångaren John Arch har en pipa som väcker massor av associationer hos mig. Och musiken på den här plattan låter rent allmänt väldigt mycket av den gamla hårdrocken som jag gillade så. Vi talar 70-80tal.

Haha. En av låtarna är till och med en Maiden-cover – Flight of Icarus. Och så läste jag på Wikipedia-sidan att den första plattan var starkt influerad av Iron Maiden. Det märks. Men jag tycker som sagt att det låter Judas Priest också.

Fates Warning: Kiss of Death:

Fates Warning: Damnation:

Med detta sagt har jag ingen aning om vad jag kommer att tycka om övriga plattor, men det lär jag nog ta reda på.

Annonser

Kommentarer till: "Jim Matheos och Fates Warning" (4)

  1. Aldrig hört Fates Warning alltså? Jösses.

    Men alltså… om du gillar deras tidiga sound ska du inte lyssna på något nyare än Awaken the Guardian. Efter det la de om stil totalt och blev bra ;)

  2. @West: Hört fast bara namnet, ja. :)

    Haha, så här långt gillar jag det jag hör, men har ännu inte kommit längre än till just Awaken the Guardian. Du gjorde mig jäkligt nyfiken på resten!

  3. Ska jag vara helt ärlig tycker jag FW:s första skivor är rena smörjan. Fantasilöst och töntigt (t o m för att vara mitten på 80-talet), otajt, dåligt producerat och Jon Arch är en sångare som får mig att gnissla tänder. Maken till värdelösa sångmelodier och konstig rytmik har jag aldrig hört.

    Därför är det spännande att när FW väl sadlade om blev de skitbra istället… okej, No Exit (första skivan med nuvarande sångaren Ray Alder) är inte genombra, men Perfect Symmetry från 89 är en klassisk progressive metal-platta och en av mina favoritskivor. Det är svårt att tänka sig att det är samma band som gjort At Fates Hands som Night On Bröcken…

  4. @West: Haha, du gillar verkligen inte tidiga FW! Det är kul med åsikter. Vad gäller mina egna är det ju inget som säger att jag inte kommer att dela din uppfattning när jag lyssnat ordentligt under längre tid – det här var ju bara mina reaktioner på en första bakgrundslyssning under utförande av arbete. Och erfarenheten säger att det tar rätt lång tid innan man säkert vet om det håller eller ej.

    Men Jim Matheos soloplattor har jag beställt. Båda två.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: