Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘gps’

Med vinden i håret

Åh, vilken skön dag! Jag blir glad när dagen, trots att den är en arbetsdag, bjuder på ovanligheter och blå himmel och sol och fräsch grönska och utomhus och små överraskningar. Alltså, så länge de är positiva. Dagen började med ett arbetsmöte ute i Kista, som gick riktigt bra och slutade tidigare än förväntat. Sedan blev några av oss varse att vi hade ytterligare ett möte där ute strax efter lunch och då var det ju ingen idé att åka därifrån så vi käkade lunch nere i food court:en (som vi så tjusigt kallar det). Eftersom det förlängda besöket var en nyhet för mig (jag hade missat att kolla upp hela dagens schema i förväg) var jag tacksam över det faktum att jag ser till att alltid ha med mig en chokladbar – ”utifall att”-proviant.

Eftersom Body Shop låg i närheten tittade jag in och köpte mer av den trevliga utredningssprayen (för håret) som håller på att ta slut här hemma. Och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten burk läppsmör (shea-varianten, ”shiasmör”, fast jag har ingen aning om vad det är för något egentligen), som ska vara något liknade kroppssmöret. Fast för läpparna då. Jag applicerade ett tunt lager för att testa och ville sedan bara slicka mig om läpparna hela tiden för det både doftade och smakade så gott… och sött – som godis?! Den produkten får jag nog vara lite försiktig med – det är nog inte riktigt meningen att man ska äta den.

Efter det andra mötet var det slutligen dags att åka till vårt eget kontor och då var det två av kollegorna som körde bil. Jag bad att få åka med den ena av dem bara för att. Ja, för att jag var lite nyfiken på vad han hade för bil – den andra kollegans bil har jag sett (om än inte åkt i ännu). Inte visste jag då att jag där drog en riktig vinstlott, för jag hade ingen som helst aning om att killen har en sådan rolig bil.

Det jag fick åka i var en Corvette Stingray, -72. Den kändes precis lagom gammal och besatt precis som sin husse en särskild charm. Ordet ”vintage” dök hela tiden upp i huvudet på mig. Vi körde utan tak (förstås!) så när vi kom ut på motorvägen fick jag plocka fram hårsnodden och sno ihop håret i nacken och jag kände mig glad, avspänd, upprymd. Liksom full i lyckligt skratt. Livet kändes härligt just då.

Jag upplevde lite av samma känsla som på det sena 80-talet då jag och dåvarande sambon befann oss i Roslagen om somrarna och ofta drog iväg utåt havsbandet i grabbarnas day cruiser. Sol, vind och mullrande motor… kanske är jag lite av en motormänniska ändå, på något sätt, fast jag inte ser mig som sådan.

Det här både ser ut och låter rätt (och förlåt, kollegan, om jag är fel ute!):

Hm, efter det där känns det rätt futtigt att skriva om en promenad, men…

Eftersom jag rationaliserade bort träningsväskan i morse och solen fortfarande sken, bestämde jag mig för att gå hem från kontoret. Och gick gjorde jag, efter att ha packat ned jackan i en plastpåse. Till en början var det nog så kallt, men jag brukar ju alltid bli för varm efter ett tag så jag ignorerade kylan. Riktigt varm blev jag väl aldrig, men frös gjorde jag inte heller. Jag höll ett ganska bra tempo hela vägen och det tog nog ungefär en timme – det är ju lite längre från det här kontoret än det förra, varifrån det brukade ta 55-75 minuter att gå hem. Jag går snabbare nu än jag gjorde för t.ex ett halvår sedan. Antalet steg blev knappt 7000. Jag tror att jag även tar längre steg idag. Exakt hur långt det faktiskt är räknar jag med att kunna ta reda på när jag fått min Garmin Forerunner 405 och för den som undrar vad det är finns det en liten demo på YouTube:

Jag höll alldeles på att glömma nämna de underbara dofterna som möter en när man är ute och går. Det doftade ljuvlig hägg, tyckte jag, även om jag såg ganska få häggar som faktiskt blommar. De flesta ser ut att vara mer på gång än igång. Det finns en massa träd av annan sort, med de mest fantastiska vita blommor. Jag tror inte att dessa doftar, men om någon vet bättre – var snäll och upplys mig!

Nästa teknikpryl jag skaffar mig kan vara en digitalkamera. Eller ett dito piano.

Hur gärna jag än skulle vilja det så har jag inte tid att sitta här och skriva mer just nu för köket kallar. I morgon ska jag ju äta min första semi-normala måltid på 12 veckor och för att det ska bli av behöver jag förbereda lite nu ikväll – jag kommer liksom inte att ha lust att ställa mig och koka grönsaker i morgon bitti.

Det jag ska/får äta är en handflata (fingrar ej inkluderade) fisk, kyckling eller kokt skinka (jag börjar med lax), en kokt potatis och en knytnäve kokta grönsaker – det låter inte så mycket, men jag kan tänka mig att kroppen får en smärre chock så det räcker säkert. Förutom måltiden ska jag äta en frukt vardera till två av de övriga målen. I tre dagar. Därefter justeras dieten ytterligare, men det ligger i framtiden så det sparar jag tills dess. Det är svårt nog för mig att hålla reda på bara det här, just nu. Och jag är så spänd på att se hur det kommer att gå!

Teknikbehov och stegrekord

Jag behöver digitalkamera, mp3-spelare och GPS-mottagare. Inga värstingar, bara något som fungerar smärtfritt. Kan man få alla funktionerna i en och samma manick? Det känns som om det kanske helt enkelt är en dyr mobiltelefon jag ska ha. Tips?

Idag har jag slagit personrekord i antalet steg. I skrivande stund visar stegräknaren på över 20 000 steg, vilket var allt annat än väntat eller planerat. Det känns inte som om jag behöver ge mig ut och gå mer idag alls. Jag är lite gåmätt.

Det började i morse då jag vaknade strax innan klockan ringde. Kors i taket, men det är skönt. Frukost drack jag en timme tidigare än vanligt och sedan insåg jag att jag hade gott om tid att promenera till tunnelbanan en bit bort, så när jag kom till jobbet hade jag fått ihop fler steg än vanliga morgnar.

Över lunchen fick jag låna en GPS-manick och jag och kollegan travade iväg åt ett helt nytt håll. Mycket uppför blev det, till att börja med, och det är fortfarande jobbigt – jag fixar plan mark bra, men så snart det går det minsta uppför blir det flåsigt. Väl uppe på högsta toppen stannade vi och tittade på utsikten, men det blåste eländigt kallt så det blev kort. Det vore nog fint att bo där uppe, om man bortser från uppförsbacken.

Åter på kontoret hade vi gått drygt 3 km, enligt GPS:en, men jag minns inte längre hur många steg det handlade om. Och jag tycker det är roligt att kunna registrera tid och sträcka och kanske även ha möjlighet att plotta in rutten på en karta, så därför grunnar jag på vad för slags GPS som skulle passa.

Digitalkamerabehovet är gammalt och nu när jag har en blogg kunde det kanske vara roligt att lägga upp någon bild ibland. Visst, det finns kamera i mobiltelefonen, men den är inte bra. Tror jag. Eh. Kanske skulle prova innan jag sågar den idén.

Mp3-spelare… tja, i stället för att låna kollegans gamla iPod. Jag har alltid varit skeptisk till att ha något i öronen ute bland folk för att det isolerar mig från omgivningen, men det är ju precis det jag nu upplevt som positivt. Man kan väl ändra sig.

Allt som allt undrar jag om jag håller på att bli teknikfreak, men så länge jag är nöjd med ”fungerar” är det nog inte så.

Efter jobbet, förresten, gjorde jag sällskap med kollegan, som så många gånger förr. Jag föreslog att vi skulle gå lite längre än till närmaste tunnelbanestation. Klockan var inte mycket och solen sken från en riktigt blå himmel, så det kändes rätt.

Väl framme där fortsatte vi förbi för att fortsätta till ännu en nästa station. Halvvägs dit kom vi fram till att det var lika bra att gå hela vägen hem och då vore det ju trevligt att undvika den trista vägen med alla bilar och avgaser. Den som jag antar är lite närmare – man kan förstå varför jag behöver en GPS?

Det blev en ofrivillig omväg för att vi inte hittade rätt ”infart” (eller om man skulle säga uppfart?), men så småningom kom vi på rätt spår och till slut landade vi i hemmatrakterna. Ett snabbt stopp hemma för att hämta pirran (vis av tidigare erfarenheter) och sedan iväg för att köpa fler flyttkartonger. Det var lite tungt att köra hem dem, och bökigt att ta sig igenom dörrarna utan hjälp, men det gick och jag lovar att det var skönt att äntligen få sätta sig och pusta när det var gjort.

Efteråt har jag knappt rest mig ur soffan, så idag blev inget arbete utfört i hemmet, men jag har ju några dagar på mig.

Etikettmoln