Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘mikroformat’

Iskyla och varmt te

Plötsligt blev jag iskall ända in i märgen, precis som jag blivit varje kväll när jag lämnat kontoret bakom mig för att styra kosan hemöver. Jag vet inte varför jag blir isande kall, som om kvicksilvret låg långt under nollan, men fryser gör jag. Och när jag fryser som en hund är det oftast något fel som är trasigt.

Nu sitter jag här och dricker te som Pian donerade till hemmet vid sitt senaste besök. Något grönt, Earl Green antar jag. Men sedan… var det ginseng i eller var det det det inte var? Jag minns inte, men gott är det. Jag tror förresten att jag glömde äta både mellanmål och middag idag, men känner ingen hunger.

En eller annan har reagerat på att jag skriver så ovanligt många inlägg nu och undrat hur det kommer sig. Det är en bra fråga, får jag säga. Det kan nog finnas många svar på den, men ett är att jag låtit mig inspireras av andra som skriver frekvent, t.ex Tyskungen och Blackwater – båda finns i bloggrullen. I den sistnämnda är jag rentav bloggkär och jag skulle förmodligen behöva avgiftas. Jag vet inte om någon lagt märke till det (tveksamt), men min beskrivning i bloggrullelänken är ”Beroendeframkallande”. Det säger antagligen en del.

Använder ni XFN-funktioner i era bloggrullar, förresten? Om inte tycker jag att ni ska börja. För oss som använder WordPress är det lätt – se ”Relationslänk” under ”Avancerade inställningar” på sidan där man redigerar länkar. Man kan via länkarna ge lite information om sin relation till dem man länkar till.

Jag antar att de flesta av läsarna inte känner till XFN. Detsamma gäller övriga mikroformat och deras användningsområden. Mikroformat är klart intressanta, tycker jag, men det kan ju bero på att jag är geek och fastnar för tekniska finesser. Feeds är en sådan finess, som nu för tiden finns överallt, fast många vanliga människor förmodligen är totalt ovetande. Stackars människor!

Kanske handlar inläggskaskaden också om att jag på sistone upplevt mig ståendes alldeles för långt in i den metaforiska ravinen. Alltså, jag har känt att jag närmat mig vägs ände. Ni vet, den där punkten då man helt enkelt måste backa för att inte fastna för gott där inne i klippskrevan? Dit återvänder jag alltid, om jag inte passar mig. Jag måste öppna upp mot omvärlden. Det håller inte att jag ständigt och hela tiden, om än i små steg, förminskar min värld.

Så hej, här är jag, åter i världen – vill du leka?

Etikettmoln