Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘1999’

Min arbetsplats

I fredags bytte vi kontor och det var inte precis första gången (fast vi faktiskt hållit till på samma ställe så länge som sedan förra sommaren). Det fånigaste är att vi suttit i samma område i 6-7 år, men i fem olika byggnader och på ett tiotal platser. Undra på att man inte gitter packa upp kartongerna mellan gångerna.

Jag hade mina två ouppackade kartonger sedan flera år tillbaka, vilka jag nu gick igenom och rensade ur. Det som blev kvar packade jag i två nya. Egentligen hade jag nog klarat mig med max en kartong och det är bara för att jag har lite hemtrevlighetspinaler. Och böcker, som jag lika gärna kunde förvara hemma.

Som det ser ut numera så har man kontoret i datorväskan – en bärbar dator, en anteckningsbok samt några pennor och dokument. Så värst mycket mer är det inte. Jag kan sätta mig och jobba varhelst det finns en koppling till Nätet.

På förra stället hade vi egna rum, men här finns det bara kontorslandskap. Det är verkligen inget jag är särskilt förtjust i, med tanke på att jag har ett jobb som periodvis kräver ett oerhört fokus och att då bli störd är… well, inte bra alls.

Läs ett favoritkapitel i Joel Spolskys ljuvliga bok, Joel on Software: And on Diverse and Occasionally Related Matters That Will Prove of Interest to Software Developers, Designers, and Managers, and to Those Who, Whether by Good Fortune or Ill Luck, Work with Them in Some Capacity: Human Task Switches Considered Harmful – kanske bara intressant för geekar?

Jag måste dock erkänna att det finns fördelar med kontorslandskap. Som att man får koll på saker som händer samt att man har enkel tillgång till sina kollegor när man behöver fråga eller prata om något (förutsatt att de inte jobbar hemifrån eller från annat kontor, förstås – sådant är inte ovanligt). Lustigt nog händer det ändå ofta att man pratar via IM-systemet, för att man är för lat för att resa på sig och gå fyra meter bort eller för att man helt enkelt inte vill störa andra med sitt prat. Med tidigare besättningar har det ibland berott på att pratet varit för privat.

Kontorslandskap är lustiga (och olustiga) på många sätt. En sak som fascinerar mig är att ett stökigt landskap funkar mycket bättre än ett tyst. För är det tyst stör varje enskilt ljud, varje ord och varje hostning. Är det stökigt så drunknar alla detaljer och det skapas en allmän ljudmatta som är mycket lättare att stänga ute.

Jag tänkte, bara på skoj, visa hur det ser ut där jag jobbar efter flytten:

Min arbetsplats Så här såg det ut i fredags (klickbart), när jag var helt nyinflyttad och i princip bara packat upp kaffemuggen, datorn, plastblommorna och den riktiga svärmorstunga jag i samband med flytten fick av den andra tjejen i projektet. Hon gav mig även en liten avkomling, men den tog jag hem i stället. Lägg särskilt märke till att min stol är delvis skinnklädd – den enda i hela landskapet som inte är traditionellt tygklädd. Det känns som en lindrande faktor med tanke på att jag inte fick flytta med mig 1998 års egenhändigt utvalda stol. Fånigt, va?

Datorn med favoritmusmattan Nästa bild (också klickbar) visar min jobbdator, och min favorit bland musmattorna. Guinnessglaset väcker alltid uppmärksamhet och nog händer det att jag blir törstig när jag ser den, men framför allt är den väldigt bra. Till skillnad från min persiska minimatta (som också brukar väcka uppmärksamhet – anar vi ett mönster, månne?) har den bra friktion mot bordet och ligger stilla när man använder musen. Glaset är förstås inköpt i Dublin, den överheta sommaren 1999.

Min arbetsplats med väggbeklädnad Och så här ser arbetsplatsen (ja, klickbar) ut idag, när jag hängt upp tygstycket och Whitesnake-planschen. Som ni ser har jag en kollega alldeles bakom ryggen. Var jag ska hänga det silvergrå fransdraperiet har jag ingen aning om. Måhända min [kvinnliga] projektledare, som har platsen mitt emot mig och en helt tom trävägg intill sig, är intresserad? Hennes plats tänker jag för övrigt använda medan hon är bortrest (någon vecka framåt), för att slippa ha ryggen mot omgivningen – jag tycker sådant känns otäckt och har därför flyttat datorn så att jag nu sitter diagonalt och åtminstone kan se rörelser i ögonvrån.

Jag har visat min, så nu vill jag se din!

Kärlek är frånvaro av rädsla

När jag sökte på hårddisken (jag börjar faktiskt uppskatta Google Desktop Search!) efter de avslutande orden i det förra inlägget, hittade jag även detta:

… apropå det att frånvaro av rädsla är kärlek:

Konferens: 35+ – Var skriver jag under?


    Varje gång jag agerar utifrån någon form av rädsla
    så blir det bara fel och jag mår sämre än innan…
    men om jag kan strunta i rädslan och i stället följer
    intuitionen eller "känslan" så blir det rätt och jag mår
    som en prinsessa (eller som en prinsessa borde iaf).

    Det här bevisar iofs ingenting, men jag känner inom
    mig väldigt klart och tydligt att det är så… kärleken,
    den universella, allomfattande, mänskliga, vad man
    nu ska kalla den, är just precis det: frånvaro av rädsla.

    Det här är något som är och har varit till stor hjälp för
    mig, eftersom det gör det lättare att gå förbi rädslan
    och i stället agera i kärleken. Jaja, det låter flummigt
    för den som inte upplevt samma sak, men så är det.

    Jag ifrågasätter mig själv och mina motiv för att agera
    på ett visst sätt. Och upptäcker jag att jag styr efter en
    rädsla för något så ställer jag helt enkelt om rodret…
    (okej, inte alltid jag ser det, men _när_ jag ser det!)

    Livet flyter på ett helt annat sätt när jag lever mer i
    kärleken och det flytet vill jag inte mista! Hade inte
    trott att livet kunde vara så enkelt (jaja, en sanning
    med modifikation) och kännas så bra, helt enkelt!

    Jaja, det här var väl knappast något livsviktigt eller
    revolutionerande eller särskilt underhållande eller något
    annat som folk emellanåt efterfrågar på konferensen,
    men jag fick iaf skriva det och därmed kanske göra det
    lite klarare för mig själv åtminstone. Tack, Yvonne!

    *ler*

    Skrivet av Goldie den 4 april 1999, 12:54 från 130.244.206.184

Och det där är så klokt och sant och applicerbart, att tanken och orden för mig lyser lika klart idag som de gjorde då de skrevs för mer än nio år sedan.

I mina ögon finns också en tydlig koppling till ett inlägg i vilket Cynism-Andreas berättar om hur han använder exklusivitet som vägvisare:

Till hela världens lättnad har jag dock utvecklat ett knep som i de allra flesta fall kan utröna vilken sida som är rätt. Ta negerbollen igen. Ena sidans tes var att man absolut inte får säga negerboll eftersom det skulle kunna tänkas kränka andra. Eventuellt. Alternativ som chokladboll föreslogs. Den andra sidan hade motsatt åsikt; att de får säga negerboll hur mycket de vill.

Någon som kan se en viss skillnad mellan teserna? För det otränade ögat samt för dem som tyckte att det var en retorisk fråga och att jag ska ge svaret kan jag avslöja svaret. Den ena sidan utesluter den andra. Den ena sidan är exklusiv medan den andra är inklusiv. Min lösning ligger således i att välja den inklusiva sidan eftersom den tillåter andra att vilken åsikt de vill. Jag säger negerboll, du får säga vad du vill.

I min kommentar till inlägget skriver jag:

Du säger exkludera, jag säger begränsa – d.v.s det alternativ som begränsar dig, ditt liv (eller andras dito) är det som går bort. Ibland kallar jag det för att öppna eller stänga dörrar också, men det är i grunden samma sak.

Rädsla exkluderar, begränsar och stänger dörrar.
Kärlek inkluderar, frigör och öppnar dörrar.
Vilken känsla ska vi lyssna på, tycker du?

Etikettmoln