Man lever så länge man lär

Nätsocialt dilemma

För tio år sedan var jag en socialt aktiv nätsurfare. Jag levde på nätet, allt för ofta dygnet runt. Det blev vanligen inte många sömntimmar mellan arbetsdagarna. Jag chattade inte, som så många andra, på Aftonbladets eller Passagens chattar, utan hängde mest på Passagens diskussionsforum. Konferens 35+, närmare bestämt. Jag hade inte åldern inne när jag började, men det gick över med åren.

Att etablera kontakt med andra där handlade givetvis i första hand om att synas. Att skriva egna inlägg och att skriva svar på och kommentarer till andras inlägg. Ungefär som idag, när man skriver blogginlägg och -kommentarer. I stället för ett centralt forum använder vi distribuerade bloggar. Same shit, different name.

Men åter till 35+.

En som oftast fick igång folk var mymlan, som frågade och frågade och frågade. Och bjöd på sig själv nästan skrämmande mycket. Själv höll jag en betydligt lägre profil och agerade nog mer stöd till andra i deras personliga angelägenheter än pratade om mina egna. Jag uppvisade en hög integritet. Eller hur man nu säger. Jag bevarade hemligheter, höll personlig distans och blev aldrig pinsamt privat. Jag tror att min nätkaraktär var uppskattad och respekterad. Oklanderlig.

På konfen såg vi till att synas för, och få uppmärksamhet av, dem vi intresserade oss för. Ville man etablera en mer personlig kontakt med någon, d.v.s. via andra kanaler än detta webbforum, handlade det om att bifoga sin mailadress i ett svar på den personens inlägg eller kommentar. Oftast gjordes det just så diskret och subtilt, men det hände även att man var mer rakt på sak och helt enkelt bad personen maila på vidhängande adress. Man var i allmänhet väldigt försiktig med att lämna ut sin mailadress, för redan då var spammandet ett problem. Och mailboxen kändes väldigt privat på den tiden. En privat, personlig sfär man ville hålla fredad så långt det bara var möjligt. Bara betrodda gavs tillträde.

Nästa steg i kontaktkedjan var att etablera en personlig direktkontakt och då pratar vi förstås om IM. Det som väl idag ofta är MSN eller GTalk var då ICQ. Bara. Det märktes när användandet av ICQ spred sig bland konferensdeltagarna och folk mer och mer började kommunicera via andra vägar. Vissa koketterade med sina kontaktlistor, andra (som jag själv) höll låg profil och njöt i stället i lönndom.

Att få in någon på sin kontaktlista kunde vara en riktig vinstlott. Jag minns särskilt den käre Jack, som jag mycket subtilt bearbetade en längre tid. Kanske rentav för subtilt, för det tog en hel evighet innan han till slut poppade upp i min ICQ.

1998-07-30 09:20 jacoby
Tooooooooodeeeeeeeeelooooooooo……..
É du där………
Ibland känner jag mig som en idiot,
som nu ungefär………..

And that was the beginning of a beautiful friendship. Som upphörde när han plötsligt bara försvann från nätets yta. Spårlöst. Det var först många år senare som jag av en dåtidens kamrat fick tips om sidan jag länkade till här ovan. Jag skrev om det då, i min nätdagbok, om hur jag blev uppriktigt ledsen över att höra att han inte längre var i livet. Även om det väl var något vi kanske förväntat oss mot bakgrund av hur hans liv sett ut innan vi lärde känna denna speciella människa. Jag tror inte att han träffade någon vars liv han inte i någon bemärkelse påverkade. Som sagt, han var speciell. På ett bra och positivt sätt.

Jag minns hur vi låg i min soffa och lyssnade på bl.a Iron Maiden, handflata mot handflata och själ mot själ. Jack introducerade mig också till den enda Madonna-platta jag någonsin fastnat för: ”Ray of light”, som vi lyssnade på intensivt under liknande former. Den är fortfarande en av mina favoriter. Vi var så där själsligt nära som jag inte varit många gånger utanför fysiskt intima relationer. Mellan oss fanns någon sorts koppling. Vi kunde ibland ”känna” vad den andra tänkte och kände, trots att vi befann oss på varsin sida av landet. Konstigt. Men coolt.

Men åter till nätkommunikationen…

Otaliga är de timmar jag genom åren tillbringat chattandes via ICQ eller liknande. Några enstaka gånger blev det helnätter, som behövde avbrytas för att jag måste åka till kontoret. Jag tror faktiskt inte att jag hade ICQ på jobbdatorn, turligt nog.

Vid ett tillfälle på konfen-tiden vaknade jag mitt i natten och kände att ”det var något”. Jag vaknar typ aldrig mitt i natten annars. Drog igång datorn och gick in på konferensen och där fanns en förtvivlad trasselsudd som verkligen behövde någon att prata med just där och just då. Vi messade en längre stund, tills faran till slut var över och jag kunde återvända till drömmens rike. Jag kan än idag inte förklara hur det gick till, men jag kände så oerhört tydligt att det var något. Och så finns det de som tror att det inte finns vare sig människor eller mänsklighet på nätet… Jösses! Internet räddar liv, bokstavligen.

Anyway… det här blev visst en (det kan säkert komma flera!) replik på mymlans inlägg gammal kärlek rostar inte och snowflakes inlägg, A trip down memory lane 35 och Kristina af Knusselbos inlägg, En tripp tillbaka i minnets dunkla vrår.

Jag har lärt känna många underbara människor både via och tack vare nätet, och gör det fortfarande i viss mån – det är bara det att jag inte tänker på att det är det jag gör. Nätet har blivit en sådan självklart integrerad del av livet, att jag inte reflekterar över att det är just nätet som är min främsta källa till människor.

Däremot har jag tröttnat på messandet och byter numera i princip bara ord via IM med några få nära och kära. Och i de flesta fall är det strikt nyttobaserat – vi skickar ett meddelande om och när det är något särskilt som behöver framföras eller frågas om. Jag för sällan långa samtal på nätet.

Och där närmar vi oss pudelns kärna, och det som också föranledde detta inlägg.

Jag har nu för tiden varken tid eller tålamod att sitta och kasta oneliners fram och tillbaka via datorn. Det var rätt länge sedan jag insåg att det som intresserar mig är riktiga människor – vilket det absolut finns på nätet, mind you, men där finns också många som är andra än de utger sig för att vara. Eller, jag menar inte andra utan snarare annorlunda. IM känns inte så ärligt. IRL är det enda som duger.

Jag vill föra verkliga samtal i den fysiska verkligheten. Samtal där jag både ser och hör min samtalspartner, får en fullödig upplevelse. Ett par skrivna ord i en ruta på datorns bildskärm räcker inte till. Och dessutom stör de min koncentration, pockar på uppmärksamhet och stjäl tid jag sällan har. Plus att orden inte tillför särskilt mycket utöver vad jag redan får via bloggar med kommentarer. Och mail, kanske.

Dilemmat i det just nu aktuella fallet bottnar i att jag definitivt önskar direkt kontakt, men tror att valet av ett IM-system för detta vore kontraproduktivt. Det jag vill är att mötas i den fysiska verkligheten och på något sätt känns det som om IM kan förstöra alltihopa långt innan vi hunnit dit. Och det är inte en risk jag vill ta. Missförstå mig rätt – IM är säkert bra, i framtiden, men jag vill börja med den fysiska verkligheten så att jag sedan har en bakgrund mot vilken jag kan tolka det skrivna. Är jag fel och konstig som känner så?

Det är i alla fall så jag känner det, har jag insett medan jag skrivit. Vilket var anledningen till att jag fattade penn… eh, tangentbordet. När jag skriver så sorterar och reder jag också ut frågetecken. Det funkar både privat (blogginlägg) och i tjänsten (wiki-sidor eller dokument).

Att skriva är att skruva,
man rattar och muttrar
… ända in i mål.

Puh! Nu känns det bättre. Nu vet jag vad jag tycker och hur jag tänker.
Men inte hur jag ska göra… prata eller inte prata via IM?
Suck.

Kommentarer? Goda råd? Reflektioner?

Ja, jag vet – jag tänker för mycket. Men det är roligt, ju.

Kommentarer till: "Nätsocialt dilemma" (15)

  1. Jag har inget råd att ge, för jag förstår inte riktigt problemet (antagligen är jag för trött), men det var ett väldigt intressant inlägg, ville jag säga!

  2. @vajl: Jag vet inte om jag förstår problemet själv heller, egentligen – det var väl en av anledningarna till att jag behövde skriva om det.

    Apropå intressant inlägg så antar jag bl.a att det ger dig en viss inblick i sådant som tidigare varit höljt i dunkel. Alltså lite bakgrund om mitt nätliv innan vi stötte på varandra i cybervärlden. :) (fast jag minns banne mig inte hur vi träffades… det känns som om vi varit bekanta typ alltid!)

    Det kändes väldigt tydligt att jag skrev inlägget för ett antal specifika personer, vilket jag tyckte var lite lustigt. Förutom mig själv och den som gav upphov till dilemmat även de tre ex-35+:arna jag länkade till och ett par andra 35+:are som jag tror/vet läser min blogg. Och så andra som ännu inte vet så mycket. :)

    Hm. Det verkar som om jag egentligen har fler inlägg i fingrarna… *ordrik*

  3. Finns det något som hindrar att du träffar personen på en fika eller så? Har du uttryckt denna önskan?

    Fint inlägg, jag som redan satt och var sentimental av en helt annan anledning fick nu påfyllning…

    Och jag kan känna igen mig i det du beskriver om att vara ointresserad av icq-samtal, det var nytt och roligt då men inte längre. (Du är i och för sig mycket mer social än jag.)

  4. @snowflake: Ja, personen själv hindrar detta – jag har uttryckt önskan och kommit med konkreta förslag, men inte fått något för det.

    Haha, jag fattar inte… det är ett jäkla snack på folk om att jag skulle vara social. Det är inte sådan så jag ser på mig själv, faktiskt. Men det kanske är extremt osociala människor ni sätter mig i relation till.

  5. Trevlig beskrivning av forntiden. :) Jag minns att jag (kanske efter din uppmaning) försökte mig på ICQ men det blev aldrig någon hit hos mig. Jag är inte så förtjust i såna där direktpratsystem över huvud taget. Man måste tänka så förtvivlat snabbt och svara per omgående så den andra slipper vänta. Det skapar bara stress hos mig. Jag använder inget sådan idag. MSN finns inte på min maskin ens. Avinstallerat.
    Det är lustigt. Jag har funderat lite på det där med att vara social de senaste dagarna. Jag ser dig precis som Snowflake också som väldigt social, när jag jämför med mig själv alltså.

  6. Jag har också slutat umgås via IM, jag tycker att man pratar förbi varandra alldeles för lätt. Eller också är det en vanesak. Jag tror också som du Mia, att det är lättare att prata via IM om man redan känner varandra, risken för missförstånd blir inte lika stor.

    För övrigt instämmer jag med föregående skrivare, jag uppfattar dig som social.

  7. snowflake99 sa:

    Om personen ifråga inte vill ses så är det ju inget att göra åt. Då får du bestämma dig för om du är intresserad av att ha en nätrelation, enbart. Om inte, så blir det inget. Trist, men sant, det är svårt att börja nånting där man har helt olika önskemål redan från början.

  8. åååh, jag kommer ihåg den tiden. Jag var/är ganska mycket yngre så jag har lite annat sätt att se på den men i stort kan jag hålla med dig. Måste nog starta en egen blogg och lägga upp mina funderingar kring detta…

    Hursomhaver, du hamnade just i min lilla lista över bloggar jag följer.

    Kul att möta dig :)

    //AH

  9. […] Mia, som var en del av QS tillkomst, skriver en lång postning runt nätsociala […]

  10. @KaK: Hm, det är kanske just det som är grejen – att jag är/var social. Då funkar ju ICQ och andra IM-system rätt bra. Man hinner prata med mååånga människor på en och samma kväll. :) Hm, det hände nog att det blev fler än vad jag klarade av, men oftast gick det bra. Idag fattar jag verkligen inte var jag hittade tiden.

  11. @Kb: Men det var fasen vad alla ska ha mig till att vara social! :) Det ser ut som om jag kanske måste omvärdera bilden av mig själv en aning.

  12. @snowflake: Ptja, jag föreslog för länge sedan en fika eller liknande vid tillfälle och förslaget verkade då falla i god jord. Sedan dess har jag kommit med några konkreta förslag och i princip fått ingenting som svar, så jag tror väl inte att det är någon större mening med att sträcka ut några fler händer. Jag menar någon gång får man ju fatta piken, gilla läget och helt enkelt ge upp. Men jag tror att vi båda förlorar på det.

  13. @AH: Nice to meet you too – välkommen! :)

    På vilket sätt ser du annorlunda på den tiden, menar du? Var du med på 35+ eller menar du bara nätet allmänt under det sena 90-talet? Och blir det någon blogg hoppas jag att du återkommer hit med en länk – jag är nyfiken!

  14. Kul att läsa.. skrev precis ett liknande inlägg själv om det där med internetets begynnelse. Spännande att läsa din version!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: