Man lever så länge man lär

Det var ord jag fick till mig härom aftonen och det triggade igång en massa tankar och minnen och funderingar som känns intressanta att blogga om, inte minst mot bakgrund av några saker som inträffat de senaste dagarna. Jag gör ett försök.

Orden ifråga syftade på mig, vilket kanske ska påpekas för ordningens skull. Jag har alltså inte suttit och ”läst” en annan människa. Ja, i alla fall inte i någon new age-aktig mening. För läser människor gör jag ju, i fler än en bemärkelse, och ibland undrar jag varför jag har sådant fokus på andra och hur de tänker och fungerar och så där. Varför scannar jag ständigt, alltid, hela tiden? Det kanske är där jag känner igen mig lite i Dexter? Han måste ju hela tiden aktivt analysera människors beteende i syfte att kunna välja rätt agerande för att verka normal.

Men det var inte det jag skulle skriva om…

Jag är rakt på sak och utan krusiduller, har jag förstått att vissa människor tycker och uppfattar. Det är inte så många som säger det, i och för sig, men jag har hört det tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det kanske är något särskilt med mig. Jag fattar inte alltid vad de ser, för jag är väl som de flesta andra?

Eftersom jag gavs möjlighet frågade jag en person som känner mig mycket väl, en person jag ser som klarsynt när det gäller mänsklig interpretation och sålunda i mina ögon trovärdig. Så här gick samtalet (och det är fullständigt autentiskt – jag har inte ens ändrat där någon, d.v.s jag, slant på tangentbordet):

Jag: ”Rakt på sak och utan krusiduller” fick jag höra om mig själv – det var ett positivt omdöme, d.v.s en komplimang. Känns det som om det stämmer in på mig?
Hen: Jäpp.
Jag: Jag har hört det förr, nämligen, och fattar int
e riktigt varför folk tycker så.
Jag menar, de säger ju att jag är annorlunda och ovanlig så.
:) Ditt svar var utan tvekan.
s/var/kom/
Hen: Det är ett omdöme relativt hur (främst?) män är vana att behöva kommunicera med kvinnor, som jag ser det. Man kan välja, men du kan hantera endera utan bekymmer, och väljer eventuellt själv det krusidullfria när du inte har ett känt utgångsläge.
Som jag ser det.
Du är ett väldigt otrassligt superset av hur man behöver förhålla sig till många subset av dig. :-)
Jag: *skrattar gott*
Hen: Inte mindre komplex eller variationsrik, men inte lika krävande att korskoppla med.
Jag: Det där tarvar nästan en utredning. Eller så får jag citera dig ochlåta folk själva lista ut vad det betyder. :)
Hen: Whichever you prefer. :)
Kapabel kommunikatör, kan man också sammanfatta det, tror jag.
Jag: Det låter i alla fall som en helt fantastisk komplimang. Tack!
Jag ska banne mig citera dig, för det där var så roligt uttryckt.
Hen: (Vilket förklarar att någon som tycker om och vill ha rakt på sak och utan krusiduller, får det.)

Och så kom det en stund senare (efter lite prat om artificiell intuition):

Hen: När en person som inte känner en annan vill säga något till henne, estimerar han först hennes världsmodell, jämför med sin egen, och formulerar diffen (eller det lilla subset av den som önskas överföras) på ett sätt som torde bli begripligt, och förhoppningsvis intressant, för henne, som sedan översätts genom språk två gånger innan det når fram, och förstås på motsvarande sätt fast tvärtom (estimering av innebörd givet gissad talares förmodade världsbild och förmedlade semantik).
Du är bättre än många på det där första, och kanske sista, steget, vilket gör att andra lättare kommunicerar med dig friktionsfriare, helt enkelt.

Någon sådan konkret och motiverad beskrivning har jag aldrig hört förut, men det lät trevligt. Jag kände mig plötsligt både mentalt vig och cerebralt spänstig, om ni förstår hur jag menar. Kan det vara så enkelt att jag bara är en känslig antenn?

Upplivad av den fina komplimangen här ovan passade jag på att ställa ungefär samma fråga till en annan person. Där blev inte svaret alls det jag förväntat mig. Det vill säga, först fick jag ingen bekräftande respons. Och sedan kom detta:

Jo, jag uppfattar nog dig som ganska rak, men det är inte ett drag jag egentligen funderat på.
Du är … ja, de som är ”raka” sticker oftast ut mer än vad du gör. Du står gärna på sidan mer, uttrycker inte alltid, om du förstår hur jag menar?
Dig får man fråga, och då får man ett rakt svar, men du serverar inte svaret utan att bli tillfrågad.
..om man generaliserar sådär lite fint.

Och det var ju intressant, det också, fast de båda egentligen sade rätt olika saker. Vilket i sig kan vara så enkelt att dess två personer fungerar olika och därför triggar olika beteenden i mig. Om man nu ska gå på vad den första personen sade, alltså. Jag har inte tänkt så mycket på det där, men visst anpassar jag mig på olika sätt efter den jag kommunicerar med. Fast gör inte alla det?

En liten parentes bara, innan jag går vidare: spelar det någon roll vilka de båda ovanstående personerna är? Gjorde jag rätt som valde att inte tillhandahålla den informationen? Många av er som läser detta vet eller kan kanske lätt förstå vilka de är genom sättet att skriva och uttrycka sig. Det är inte det minsta hemligt, jag ville bara undvika att påverka tolkningen genom att referera till kända egon.

Slut parentes.

Jag försöker ge andra vad de vill ha eller behöver, enligt vad jag tror och känner. Min natur är den utjämnande. Jag har inget särskilt stort behov av att ta plats och framhålla mig och mitt som det viktigaste. Jag har jättesvårt för flockmentalitet och tar oftast en motsatt ståndpunkt när någon uttalar väldigt starka åsikter. Kanske inte alltid jag säger det högt, dock – allt det där beror så mycket på vem det är i vilket sammanhang och vad jag själv har för underliggande agenda. Om någon.

Äh. Jag vet inte.
Jag är dålig på att analysera mig själv.
Jag är för komplex, eller kanske bara för närsynt.

Det jag vet är att den sista personens uttalande i alla fall stämmer ypperligt väl. I de flesta fall håller jag ganska låg profil och påtvingar inte andra mina åsikter, tankar och synpunkter. Om någon frågar mig kan jag inget annat än svara ärligt.

Vilket påminner mig om en… well, intim situation för ett par år sedan, där han frågade om jag tyckte om det han gjorde med mig och jag kan ju varken ljuga eller låtsas så jag sade som det var. Skönt var det då att han skrattade och sade på sin härliga dialekt: ”Jag gillar att du är ärlig”. Och så var det inte mer med det.

Och det här är något som vissa uppenbarligen uppskattar väldeliga. Den här raka ärligheten. Och varför skulle de inte uppskatta den, egentligen? Jag begriper inte vad någon skulle kunna ha för glädje av att man hycklar och låtsas sådant som inte är sant. Visst upplever jag min ärlighetsdrift som en förbannelse ibland, men om man betänker alternativet så är det faktiskt helt otänkbart. Det vore inte jag.

Förutom den raka ärligheten så är jag också ganska bestämd. Fast bara när jag vet att jag har rätt. Eftersom jag sällan tror att jag har rätt om jag inte verkligen kollat och dubbelkollat så kan jag alltså vara bestämd utan att riskera att plötsligt stå med rumpan bar. Och det där har folk lärt sig, särskilt på jobbet – när jag säger något så är det så. Finns det prutmån och möjlighet att kompromissa så säger jag det också. Inget hycklande och smusslande, bara raka rör och ärlighet.

Kan det bli enklare?

Fast det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om det här med att vara bestämd. Jag har i några mer eller mindre aktuella fall noterat att vissa killar/män högeligen uppskattar dessa mina egenskaper. Att jag är rak och att jag kan vara ordentligt bestämd. Jag kan förstå att det är uppfriskande, att döma av vad många säger om hur kvinnor allmänt agerar, och jag kan även förstå att det kan vara attraktivt. Inte minst om man tittar på vissas bakgrunder. Ibland känns uppskattningen mest skrattretande. Men visst, skulle jag behöva välja mellan att vara dominant eller undergiven skulle jag välja den dominanta rollen, om än jag säkert fixar endera. Jag gillar makt, även om jag länge haft svårt att erkänna det för mig själv.

Efter att ha läst allt ovanstående kan jag krasst konstatera att jag inte är lika undfallande ödmjuk som jag en gång var. Och det tror jag bara är positivt.

Se mig, hör mig, älska mig! Var det inte så du uttryckte det, Kristina?

Annonser

Kommentarer till: "Rakt på sak och utan krusiduller" (18)

  1. Intressant inlägg. Jag håller med person nr 2 helt och hållet, säkert även person nr 1 men där tappade jag bort mig lite i resonemangen.

    Även om jag avskyr att generalisera grubblar jag över om ditt sätt att kommunicera har att göra med att du pluggat och jobbat i mansdominerade miljöer och därmed fått ett mer ”manligt” sätt att kommunicera? Eller om det är tvärtom, att dina intressen och din personlighet gjort att du sökt dig till de miljöerna. Förmodligen är det inte renodlat det ena eller andra alternativet.

    Jag som jobbat i såväl ett kvinnodominerat som ett mansdominerat yrke ser skillnaderna ganska tydligt. (Jag kommer fram till att jag trivs bäst i könsblandade miljöer, inte så konstigt kanske.) Jag har också jobbat i projekt med deltagare från båda yrkena, och då blir det ännu tydligare. Kanske har jag själv blivit lite ”kameleontisk” av att försöka kommunicera på olika sätt beroende på vilket yrke och vilken roll jag har för tillfället?

  2. Det kanske jag har skrivit nånstans nångång ja!

    Jag hade väldigt svårt att förstå vad person 1 sa egentligen, intressant att du uppfattade det som konkret?!?! (Men jag tror att du har lättare för abstrakta resonemang än vad jag har. Jag vet inte ens vad ”superset” och ”subset” betyder.)

    Mitt ”jobbjag” är den där ärliga, raka som säger vad hon tycker (mest hela tiden tyvärr) men jag upplever det ofta som att mina kollegor ser det som något negativt. Och att det verkar som om männen på mitt jobb sällan säger vad de tycker på möten o s v ute i uppdragen, utan att det är ett fasligt hymlande och taktiktänkande och eftersnack i telefon jämt och ständigt. Jag skrev om det för inte så länge sedan: http://kristina.knusselbo.com/blog/?p=550
    Så det där Kidneybönan skriver om mansdominerade miljöer vet jag inte om jag kan ta till mig. Efter 20 år på en totalt mansdominerad arbetsplats kan jag inte säga att jag tycker män är rakare när det verkligen gäller.

    Jag önskar däremot att jag kunde ta mig ”jobbjaget” hem lite mer och vara den där raka och kommunikativa där också. Där har jag förfärligt svårt att få ur mig vad jag vill och tycker. Kanske för att jag där är mer känslomässigt engagerad än på arbetet?

  3. @Kb: Roligt att du tyckte det var intressant! Jag tänkte lite för mig själv medan jag skrev, att det kanske inte var någon annan än mitt navelskådande jag som skulle finna det mödan värt att läsa.

    Och jag fattade nog inte heller allt, men kontentan (min tolkning) är att jag gör det enkelt för andra att kommunicera med mig genom att jag automatöversätter mellan min och andras världsbilder.

    Om det är det ena eller andra eller båda vet jag inte, men jag tror absolut att mina mansdominerade världar har påverkat mitt sätt att kommunicera. Det kanske räckte med att jag stod min far nära? Att jag funkar i ”manliga” miljöer vet jag, för det är ju dem jag lever i, men hur det står till med kvinnomiljöer har jag ingen aning om – kanske borde inteervjua några kvinnokvinnor också?

    Du tror inte att du var kameleontisk redan innan dessa arbeten? Med tanke på vad du jobbat med, i ”mansbranschen”, så vore det nog lite konstigt om du inte lärt dig anpassa kommunikationen.

  4. @KaK: Men var? Det var ju apropå nätdagböcker och folk som fläkte ut sig och desperat skrek efter uppmärksamhet, vill jag minnas. Community? För annars borde jag ha hittat den i bloggen, tycker jag.

    Well, konkret kanske inte var rätt ord egentligen, men det var ändå ganska ”mekanistiskt” beskrivet – isärplockat i beståndsdelar, och beskrivet hur de fungerar ihop. Eller så läste jag bara in en massa.

    Måste erkänna att biten om superset och subset fattade inte jag heller, även om jag har en uppfattning om vad orden betyder. :)

    Eftersom person 1 också är IT-geek, förstår vi varandra rätt bra. Antar att det kan vara där du snubblar.

    Intressant att det låter så tvärtom på din arbetsplats. Kan det ha att göra med att du inte behöver försvara din plats i hierarkin? Att du liksom har din alldeles egna position och slipper statuskrig?

    Ja du. Det kan inte jag svara på, men det låter ganska troligt. Det vore i alla fall logiskt – att du där liksom har mer att förlora. Säg fel saker och du blir kanske förnekad kärleken, typ? Men om du tänker på saken, tror du verkligen att det skulle vara ett problem att du var rak och öppen på hemmaplan? Jag har väldigt svårt att se att det skulle uppfattas som annat än positivt. Har du frågat honom om hans åsikter i frågan? Vill han ha en dörrmatta eller en verklig person med egen vilja?

  5. Well… Jag har inte mkt nytt att säga, mer än att jag efter att ha läst det här ännu mer än innan tror att du har ett gäng med kablar som sitter på ett annat sätt än hos majoriteten. Liksom jag. :)

  6. Åh, det här var riktigt roligt att du tog upp! :) Som jag tolkar det, så är person 1´s sammanfattande beskrivning i stycke två, samma sak som Tor Nörretranders beskriver med andra ord i ”Märk världen” (ja, jag är fortfarande ganska insnöad på den, du får stå ut med det en stund till skulle jag tro! ;)): ungefär att kommunikation bygger på att person A bär med sig en massa exformation (dvs kunskaper och erfarenheter som h*n inte använder sig av på ett medvetet plan) som h*n samlar ihop till ett litet kompakt informations-budskap (dvs färre ord) och förmedlar till person B, som i sin tur har en massa exformation i sig, och tolkar budskapet utifrån sin egen exformation – och förhoppningsvis har person A då lyckats välja ord som triggar rätt slags exformation i person B, så att de faktiskt verkligen förstår varandra så som det var tänkt… Fast Nörretranders låter bli att förutsätta att person A har ett genuint intresse för att person B verkligen ska uppfatta budskapet på rätt sätt – och det är väl här som din person 1 (en massa personer blir det! ;)) menar att du både är bra på att vilja nå fram på rätt sätt, och att kunna använda ”rätt” exformation i dig själv, för att faktiskt tolka din samtalspartners respons på ditt budskap så som det var menat?

    Nu har ju vi inte umgåtts mycket, men jag skulle i så fall hålla med person 1… jag uppfattar att du, oavsett bakomliggande drivkraft eller avsikt, är genuint intresserad av att förmedla dig så att budskapet landar så som du vill att det ska. Förmodligen, fast det har jag mindre uppfattning om, är du också bra på att dra rätt slutsatser av det du ”får” av andra…

    Jag tänkte faktiskt som KaK skriver, att i allmänhet så tycker inte jag heller att ”rakhet” (särskilt hos kvinnor) uppfattas som en positiv egenskap, så jag blev faktiskt lite förvånad över att du tydligen har fått den responsen för det mesta… och det kanske förklaras just av din tydliga vilja att nå fram med de budskap du kommer med…? Folk kanske känner att du verkligen vill kommunicera, när du är rak – många som är ”raka” har ett budskap som de vill driva fram, utan tanke på mottagarens potentiella mottaglighet? Sedan är det kanske också så att du har haft förmågan under ditt liv, att välja den sortens människor som ditt sätt att kommunicera, fungerar ovanligt bra med?

    (Hoppas att det här blev någorlunda begripligt, i alla fall… ;))

  7. @vajl: Vet du, jag tror faktiskt jag har förlikat mig med att vara lite annorlunda skruvad och det känns inte så farligt som jag såg det förut. Du minns kanske när jag i princip anklagade dig för att vilja amatördiagnosticera mig – det jag då reagerade på var nog tanken på att jag skulle kunna vara ”onormal”. Men jag är ganska normal, och i den mån jag inte är det tror jag mest att det är positivt. Synd att jag inte delar din konstnärlighet också! :)

  8. @Leva: Men åh, så roligt att det här triggade dig! Och triggade dig att prata om boken igen – jag skapade faktiskt en särskild sida för Böcker att läsa i samband med att jag svarade på det förra inläggets kommentar, så jag är redan på gång! Det känns verkligen som en bok jag borde läsa. Egentligen räcker titeln för att jag ska förstå det, men det här blev en utlösande faktor. Ja, åtminstone för att jag ska skriva in den på listan – en början. :)

    Ja, jag vet ju inte om person 1 faktiskt har rätt, men eftersom det är en person vars omdöme jag hyser stort förtroende för, finner jag ingen anledning att misstro henom. Och att du tycker dig uppfatta liknande förmågor… tja, det blir också en indikation. Rätt eller fel… well, det hoppas jag kanske blir tydligt med tiden. Men jag kommer definitivt att bära med mig den gåva som bilden faktiskt känns som. Och fundera på den lite nu och då.

    Är dina referensvärldar företrädesvis manligt eller kvinnligt dominerade? Jag tror att det kanske kan spela in som en faktor. Eller kanske det handlar om vilken kultur som råder i kretsarna? Du kan naturligtvis ha rätt i att det handlar om väl kommunicerad (och icke-hotande) intention, men jag inser att där min rakhet uppskattas (det jag tänkte på just då) var i privatlivet, i dialog med nya män – jag kanske bara gör mig till för att göra intryck? I yrkeslivet uppskattas det också iofs, men där råder en (inbillar jag mig) särskild kultur som kanske inte är som i andra miljöer – sådant är ju svårt att bedöma när man inte känner till andra.

    Apropå att välja människor… ptja, jag tror väl att man helst väljer de man kan kommunicera med – annars blir det jobbigt att umgås.

    Och jodå, det blev, skulle jag säga, alldeles glasklart – kul! :D

  9. Oj, jag minns inte var jag skrev det faktiskt – eller när. QS kanske, inte bloggen i alla fall. Men jag har det inte kvar i alla fall. Inser nu att jag tappat bort en CD-skiva med material från min gamla dator..hm.

    Vad kan ha att göra med att jag inte behöver försvara min plats i hierarkin? Att jag törs säga vad jag tycker? Jo, kanske det. Jag vet ju att jag är oumbärlig [obs skämt] så jag är inte rädd att få sparken. Det kan också vara så att jag sitter inne i min lilla värld medan de är ute i den stora. Jag behöver inte tänka så mycket på att vara socialt smidig eller ta hänsyn till utomstående. Och det kan ju vara en nackdel när man som vi hamnat i en helt ny organisation där jag inte riktigt vet hur högt i tak det är eller hur frispråkig man får vara.

    Och det där sista är ju nåt jag kämpar med ständigt. Någon dörrmatta känner jag mig då inte som, men jag viker nog ner mig rätt mycket omedvetet.

  10. @KaK: Jag undrar om det inte var på Lunarstorm, faktiskt. Det känns som om det var väldigt länge sedan. Fast det är ju QS också iofs… Nåväl, jag minns det i alla fall för att det var så bra och på pricken [be]skrivet.

    Att du är kvinna, att du sitter ”inne”, att du är ensam i din position? Jag har fått för mig att män ofta tävlar om status/positioner. För mig låter det konstigt att dina kollegor inte skulle våga säga vad de tycker när det ändå bara är inom det lilla företaget – vad är så farligt?

    Vad vill du? Vad hindrar dig? Hur går du vidare? *är konstruktiv*

  11. Njae..Lunar tror jag mindre på, det låter som något taget ur nåt slags poetiskt försök, så det borde vara QS. Och var det verkligen så, var det inte: ”se mig, läs mig, älska mig”? Usch, jag har så äckligt dåligt minne.

    Jag tror inte det är nåt som är direkt farligt men två är rätt nya och lite osäkra och två är nog mest blasé och trötta på (fd) chefen. Kvar är exchefen och jag då. Och nu tillhör vi en liten ”koncern” gubevars så vi är inte helt ensamma i världen längre.

    Inser att jag skrev lite konstigt i förra kommentaren. Det sista stycket anspelade alltså på det privata området, inte på stycket ovanför. Ja, jag är inte så konstruktiv själv så jag har inte svaret på de frågorna är jag rädd. Det är väl snarare såna frågor jag ställer mig själv. :)

  12. Menar du att du inte har läst den boken?? Jag tycker att den är en så väldigt typisk Mia-bok, så jag förutsatte faktiskt att du hade det… men då måste du göra det, den är superbillig att köpa via någon av nät-bokhandlarna, i häftad upplaga. Så kan vi diskutera den sedan! :)

    Jag funderade på det också, när jag gick hem idag… om jag kan påstå att mina referensvärldar är mer kvinnliga, manliga eller mixade. Och… det är ingen enkönad kultur som jag arbetar i, men nog är den manligt dominerad, det är manliga värderingar som styr hur arbetet bedrivs och organiseras. Jag skulle tro att det finns starkare makt-ambitioner inom den värld där jag jobbar, än det gör inom din, om jag jämför med stället där jag jobbade under våren där alla (utom jag, typ) jobbade med samma saker som du… Jag vill nog inte påstå att ”socio-kulturell makt” är så viktigt på min arbetsplats som jag tror att det kan vara inom andra arbetsplatser – makten som eftersträvas på mitt jobb erhålls inte huvudsakligen genom inbördes konkurrens på arbetsplatsen. Fast bland dem som inte förmår konkurrera på det sätt som har högst status, är det nog ändå socio-kulturella maktstrukturer mellan medarbetarna som råder… så, jag kan nog säga att mitt kön förmodligen spelar in ganska mycket, oavsett hur jag kommunicerar, på det jobbet.

    På det privata området… så tycker jag nog att… även i de företrädesvis manliga grupper där jag har befunnit mig genom livet, så kan det nog vara okej som kvinna att bete sig ganska dominant, det är ganska många killar som går igång på det, men att vara rak, ärlig och saklig… nä, det gillas oftast inte av killarna, det uppfattas nog som ”maktspråk” – en gapig kvinna som skäller över sånt som killarna ändå inte bryr sig så mycket om, kan uppfattas som lite sexig, men hon får inte ”mena allvar”, för det väcker killarnas döda-instinkter… för att uttrycka mig lite förenklat och drastiskt.

    Jag tror nog ganska mycket på det ”icke-hotande” sättet att vara rak, som jag uppfattar att du är bra på. Vet ju inte exakt vilka saker du sagt till killarna som du har varit rak mot – men min erfarenhet är att så länge som du går med på att inte låtsas se när de beter sig respektlöst eller uttrycker värderingar som du inte gillar, så går det bra att vara rak. Så fort du uttrycker något som de kan uppfatta som kritiskt mot dem, så tas det verkligen inte emot positivt… ;) Det är min erfarenhet i alla fall, som sagt. Har du en annan erfarenhet? Jag lär mig gärna av dig, i så fall! :)

  13. Oj, vad den här diskussionen drog iväg långt medan jag var på teater :-)

    Mia: Snyggt gjort att slå tillbaka frågan om hönan och/eller ägget på volley! Tyvärr har jag inget svar. Förmodligen är det både min bakgrund och de miljöer jag vistats/arbetat i som påverkat mitt sätt att kommunicera.

    KaK: Som jag var inne på blir alla generaliseringar lätt fel. Det finns alltid så många undantag att man undrar om det alls finns en regel. Sedan är ju frågan om hur olika kön beter sig på arbetsplatsen rätt komplicerad, det handlar inte bara om hur man kommunicerar utan om hela paketet med gruppdynamik och maktstrukturer mm. Trist med fega typer och skitsnack på ditt jobb, det är verkligen inget enbart kvinnligt fenomen om någon nu trodde det…

    Drar ni förresten några slutsatser av att vi bara är kvinnor som kommenterat det här inlägget så här långt?

  14. @KaK: Det är inte omöjligt att det var ”läs”, nej. Men då var det väl i så fall en … travesti (heter det väl?) som jag åstadkom. :)

    Just det, jag hade ju glömt att ni blivit uppköpta. :)

    Jag uppfattade det inte alls som konstigt – jag var helt med. Jag är ju tydligen kommunikationsexpert, för sjutton! ;)

    Men du, det är inte meningen att du bara ska ställa frågorna – du ska ju ge svaren på dem också! ;) Endast så kommer man vidare, tror jag – definiera målet, se var hindren ligger och undanröj dem sedan ett efter ett. Enkel problemlösning! ;)

  15. @Leva: Det är precis vad jag menar, det. :) Kanske är det så att jag egentligen inte ”behöver” läsa boken – jag anar att den inte kommer att innehålla så mycket nytt för mig, men det vet man ju inte innan man läst den och förresten tror jag nog att den kommer att ge mig nya vinklar och om inte är det alltid bra med bekräftelse av det man redan vet. Vetenskap och intuition… det låter som mina självklarheter.

    Jag tycker det är så fascinerande (och imponerande) med människor som t.ex du, som kan analysera mänskligheter omkring sig och dra slutsatser och sedan dessutom förklara och berätta precis vad de ser. I relation till det känner jag mig nästan helt blind. Jag är naiv och aningslös och fattar nog inte riktigt sociala spel, tror jag. Jag tror att människor är goda, punkt liksom, och blir jätteförvånad när någon berättar hur det egentligen ligger till.

    På det privata området kan jag inte uttala mig med någon direkt säkerhet. Jag interagerar helt enkelt inte med tillräckligt många män på det sätt som man behöver för att få material till det. Men ”dominant” och ”går igång” – jotack, det känns igen. Undrar om det kan ligga något i tanken att vi inte ”får” vara jämlika, helt enkelt? Det är okej att vara undergiven eller dominant, men inte jämlik?

    Det kanske är dags att dra igång lite experimentverksamhet! :)

  16. @Kb: Ah, teater! Du är kulturell även i din stad. Var det bra?

    Ah, nu låter det som om jag skulle se det här som ett spel eller en match. Slå tillbaka på volley… well, men var det snyggt så säger jag tack. :) Jag förväntar mig inget enkelt och entydigt svar för jag tror inte att det finns något – det brukar oftast vara mixade orsaker.

    Drar ni förresten några slutsatser av att vi bara är kvinnor som kommenterat det här inlägget så här långt?

    Nej, inte jag i alla fall. Jag har nog inte så många manliga läsare, och de som eventuellt skulle vara intresserade av att diskutera sådant här tillhör inte de mest frekventa besökarna på bloggen.

  17. Amatördiagnosticera och amatördiagnosticera… Jag pekade på likheter som var lite för många och framförallt lite för påfallande för att inte påpekas, om jag minns det rätt. Flera som jag sagt samma sak till har fått proffsord på att funderingen var rätt, btw. Och onormal och normal handlar det inte om, inte för mig. Annorlunda möjligen. Lite mindre för dig då, enligt dig.. ;)

  18. @vajl: Ja, du minns nog rätt. Men det är ju det jag säger – eller i alla fall försöker säga: att du pekade på saker och jag tog det fel. :) Du får gärna peka framledes också, om du känner behov/vill – tar jag det på fel sätt så ligger det hos mig och är mitt problem att hantera.

    Jag tror inte att det här är en bortförklaring, men jag har (ännu?) inte någon bild av mig själv såsom varandes så värst mycket annorlunda och därför ser jag mig som normal, d.v.s som de flesta andra. Och så är det ju det där med att jag ofta spetsar till saker lite när jag skriver, för att göra det tydligare. Ibland är jag orolig för att tas på för stor allvar när jag raljerar, men också precis tvärtom – att inte tas på allvar när jag verkligen är gravallvarlig. Det är en svår balansgång, det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: