Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘unix’

who am i

Jag tror det är dags att göra en omvärdering av mig själv och vem jag är. Eller vad jag är, snarare. Och då syftar jag främst på det yrkesmässiga jaget, även om det gäller även för resterande delar. Fast de känns inte så akuta just nu eftersom privatlivet för tillfället känns rätt problemfritt. Positivt, helt klart.

För att koppla mer direkt till rubriken så handlar det bland annat om vilken sorts datormänniska jag är. Det fanns en tid då inget annat än UNIX kunde tänkas användas. Windows använde jag bara som port mot den riktiga datorvärlden, som bestod av UNIX-servrar. ULTRIX, Solaris, HP/UX, OSF/1… you name it, I’ve run it. I tjänsten hade jag en egen UNIX-arbetsstation ända tills för dryga … hm, kanske fem år sedan, då jag tröttnade på krånglet att vid varje flytt behöva göra specialbeställningar för att i mitt rum få nätverksuttag med koppling mot UNIX-nätet. Då hade jag sedan länge i praktiken slutat att använda den Sparc 10:a jag tilldelades då jag 1998 fick anställning som applikationsutvecklare, web & Internet. Det var där det började. Anyway, jag ser mig fortfarande som UNIX-människa fast det faktiskt var länge sedan jag var någon i något som helst praktiskt hänseende. När slutar man vara något man en gång var? Jag hade samma slags funderingar när jag insåg att jag bott längre tid i Stockholm än i Norrbotten – hur länge förblir man norrbottning?

Idag satt jag på kundmöte och presenterade mig för några nya ansikten som utvecklare, när jag insåg att det är jag kanske inte längre. Men vad är jag då, i så fall? Jag är rent formellt inte arkitekt, även om det nog ligger rätt nära vad jag känner mig som. Men kanske kan man vara utvecklare med arkitektinslag. Jag hade lite roligt åt att han som är chefsarkitekt vände sig mot mig som för att söka godkännande, när han presenterade sina tankar kring dagens ämne. Möjligen kan det bero på att de flesta av dessa tankar ursprungligen kommer från mig. Och, för att fokusera på fler roliga saker, kunden verkade ta till sig mina idéer ganska omgående, alltså de nya som jag lade fram där och då, direkt på mötet. Det känns väldigt bra att få gehör för sina goda idéer och jag blir stolt och börjar genast hoppas på allt möjligt som inte är värst realistiskt. Och mest av allt inser jag att jag inte kommer riktigt till min rätt där jag är nu. Om inte annat märker jag det på mina egna reaktioner. Eller bristen på. Det finns många anledningar till att det blivit så, och många sätt att förändra.

Rent allmänt har nog tiden kommit för mig att se om mitt yrkesmässiga hus.

En mentor vore inte dumt att ha. Några tankar kring det?

Skräpnostalgi

Lite har jag fått gjort i lägenheten, trots att det är så oändligt mycket lättare att fastna vid datorn än att röja. I onsdags gjorde jag mig i alla fall av med det gamla matbordet, i delar, och hälften av det som stått ovanpå sovrumsgarderoberna.

Bland detta skrot fanns en gammal Personal DECstation 5000/50 (MHz), med 40 MB RAM – rätt mycket på den tiden. Operativ: ULTRIX 4.3a (tror jag). Detta exemplar hette nog ”ermine” (vi använde djurnamn på ULTRIX-maskinerna av den här typen). Två externa hårddiskar – på en dryg MB styck, om jag inte minns fel. En dylik hårddisk är större än själva datorn. Fast det gäller bara om datorn är en Personal DECstation – min DECstation 5000/133, som jag döpt till ”snake”, var lika stor som en sådan hårddisk. Och tunga var de också, de asen.

För att inte tala om bildskärmarna på 19 eller 20 tum vi hade till arbetsstationerna – jag lärde mig ganska snabbt att låta grabbarna hjälpa till med att lyfta, kan jag säga. Men det blev en hel del lyftande ändå; det var rent fysiskt rätt slitigt att vara UNIX-systemadministratör, men på många sätt väldigt roligt.

Idag gav jag mig på förrådet och skrotade en benställning som passade till min gamla TV samt två slitna gamla sänggavlar i mörkbrun rotting. Dem trodde jag att jag kastat för länge sedan så jag har ljugit, om än mig själv ovetandes, för den kollega (från ULTRIX-tiden) som jag en gång köpte dem av.

I grovsoprummet hittade jag en, efter vad det verkar, fullt fungerande liten pirra – precis en sådan som jag tänkt köpa. Den fick givetvis följa med mig hem och lär definitivt komma till nytta framöver – det blir nog en hel del kartonger att flytta omkring på så småningom.

Etikettmoln