Man lever så länge man lär

Frukostsyster på besök

Igår stötte jag ihop med min kära Frukostsyster, som bor och arbetar nära den andra tunnelbanestationen – den jag ibland går till och ofta går från när jag inte har sällskap. Varje gång jag passerar tänker jag på henne och ibland skickar jag ett SMS medan jag väntar på tåget, bara för att tala om att jag tänker på henne där och då. Jag vet att det uppskattas.

Hon var på väg ut på lunch med en vän/kollega som jag också är bekant med och jag avböjde erbjudandet om att göra dem sällskap eftersom jag hade en halv arbetsdag att ta igen. Vi bestämde att höras av och träffas efter jobbet idag i stället.

Det slutade med att hon i afton för första gången besökte mitt hem – det kändes roligt att få visa hur jag bor när det nu är så städat att jag törs släppa in nya människor. Sådana människor som inte varit här och vet vad de har att vänta sig, typ.

Att umgås med henne är … livgivande. Det är så mycket kärlek och mänsklighet i henne och relationen oss emellan. Och hon ser mig långt tydligare än de flesta. Jag vet inte hur, men hon vet saker om mig som jag inte tror mig ha nämnt. Det är som att hon ser min kärna. Kanske klarare än vad jag själv gör.

Men nu ska jag vara tråkig och skriva om konkreta detaljer.

Hon hjälpte mig att transportera den gamla fula datorstolen och den återstående hylldelen till grovsoprummet och fick på vägen också möta den nuvarande ägaren till min nya lägenhet. Lustigt att jag stöter ihop med honom bara de gånger jag har sällskap med mig ut till soprummet, inte alls annars.

Sedan förbarmade hon sig också över några av de böcker jag tänkt göra mig av med (även om de flesta hon fick med sig var till låns) – det kommer att bli en rejäl utrensning i bokhyllan innan jag flyttar så jag hoppas att hon snart kommer hit och hämtar fler. Det är väl en 3-4 hyllmetrar jag vill göra mig av med. Kanske skulle jag bjuda hem folk för att botanisera?

Jag borde packa ned de böcker jag ska behålla och låta resten stå kvar i hyllorna, men det lockar mer att göra tvärtom – för att få se hur det ser ut när det är fin ordning och ”rätt”. Fast det får jag ju ändå se sedan, när jag flyttat och packat upp. Två veckor borde jag klara utan att ha böckerna tillgängliga.

Annonser

Kommentarer till: "Frukostsyster på besök" (13)

  1. Skönt att höra om din frukostsyster. Att du har en människa i närheten som är sådär livgivande… det är inspirerande att höra. Jag blir glad för din skull! :-)

  2. @Leva: Tack! Det blir jag också. :) Det är förstås inspirerande att ha en sådan människa i sitt liv också. Vi ses kanske inte så ofta, men hon har en alldeles egen plats i mitt hjärta – och vice versa.

  3. God morgon.
    Jag hoppas inte din tystnad beror på att du har en svacka? I så fall kommer här lite pepp:
    Du är *modig* som vågar sätta igång den här kuren.
    Du är *duktig* som trampar på och tränar.
    Du är *disciplinerad* som håller dig till dieten (kallas det diet förresten? programmet kanske.) Om du nu skulle ha haft ett avsteg/återfall och svullat på pizza så okej, så *förlåt dig själv* och ta nya tag.
    Och tänk på hur *tjusig* du är på väg att bli, med inte bara färre kilon utan bättre självförtroende som ger bättre hållning och en annan blick på livet.
    Heja Mia!

  4. @snowflake: Nejdå, jag har ingen svacka. Jag har bara inte haft något nytt att förtälja och jobbade dessutom till väldigt sent igår. Så lång tystnad har det väl inte varit? En dag utan inlägg, bara, men det är rart att du noterar det. :)

    Modig. Hur tänker du då? Jag var ju bara desperat.

    Duktig. Definitivt, men dock ingen träning denna vecka.

    Disciplinerad. Ja. Och jag har inte brutit mot reglerna. Det törs jag inte. Jag tror på principen att inte ta den första tuggan.

    Tjusig. Ja, eller något. Jag har faktiskt börjat skönja ett annat ansikte i spegeln. Ett ansikte som minner om mina tonår.

    Jag har redan nu ”inte bara färre kilon utan bättre självförtroende som ger bättre hållning och en annan blick på livet”. Det känns och märks jättestor skillnad.

    Var inte det här rätt rejält off-topic, förresten? :)

    Tack för din omtanke! Och heja mig, ja.

    Hur går det med dina stegräkningar, förresten?

  5. Jo, det går bra. Jag har lagt in en ny växel sen ett par veckor tillbaka, och nu har jag haft över 12 000 ganska ofta. Och så var sjätte dag ungefär har jag 5 000. :-)
    Det har också försvunnit tre kilo, så det är jag jätteglad för.
    Nästa vecka ska jag på kurs, så det blir svårt att hålla igång på samma sätt. Morgonpromenader byts lätt mot kvällsöl… Förhoppningsvis får jag jättetråkiga kurskamrater! Och jag är rätt asocial.

    Vadå off-topic? Viktminskning är väl huvudämnet för denna blogg?

  6. @snowflake: Vad roligt att det går bra! 5 000 steg är inte så dåligt, det heller, om man betänker att det är på en vilodag. Om man är lite smart räknar man genomsnittet under en vecka. :)

    Mja. Vore det en viktminskningsblogg skulle den nog heta något annat än ”Mia is a geek”, med underrubriken ”Man lever så länge man lär”. Ska man döma av vad jag hittills skrivit mest om så är det nog en lägenhetsblogg. :)

    Jag håller tummarna för irriterande kurskamrater då, så att du tvungas ut och marschera av dig frustration och ilska. ;)

  7. Du vet det där med att böckerna skrivs färdigt först i läsarens hjärna? För mig är detta en viktminskningsblogg. ;-)

  8. @snowflake: Ja, för jag berättade säkert om den i samma andetag. Något om att jag lovat blogga om det också.

  9. *skrattar*… Jag avstår från att ge mig in i debatten om vad temat för denna blogg är, men har lite roligt medan jag läser era bollar! :-)

    Det jag vill säga är: modig – jomenvisst! Nog krävs det en hel del mod att inte bara ta sig själv såpass på allvar att man tycker att man förtjänar att gå ner i vikt (om det behövs), utan att dessutom våga tro att man kommer att ro i land projektet! :-) Visst är du modig!

  10. @Leva: Det vore i och för sig intressant att höra allas åsikter och synpunkter i tema/ämnesfrågan, men jag tycker nog att jag bör skriva i minst ett halvår innan man ens försöka slå fast något. Just nu är en sådan extrem period i mitt liv, att inget är normalt.

    Jag förstår ändå inte. Modig för mig är när man gör något trots att man är rädd (har väl läst och hört Bröderna Lejonhjärta och vill inte vara någon liten lort!) och hos mig finns och fanns ingen rädsla (annat än för att fortsätta i samma spår). Bara självklar övertygelse. Jag kan nog inte förklara det på något annat sätt. Stunden jag väntat och väntat på i så många år var plötsligt här. Jag stod åter där längst in i en avsmalnande ravin, och hade inga andra alternativ än att vända helt om.

  11. … och ibland tror jag mer på att jag är dumdristig än modig. :)

  12. Jag tror att mod är en relativ och subjektiv företeelse. Någon kan behöva mer mod för att leva vidare än någon annan behöver för att domptera tigrar (eller vad man nu kan hitta på för extrema situationer).

    Ämnet för bloggen är naturligtvis ditt liv, som just nu innehåller bl a flytt och viktminskning. Och ja, en hel del mod!

  13. @MiaMia: Relativ och subjektiv – definitivt. Som det mesta annat, för den delen. Så trevligt med en filosofisk touch här på bloggen! Du får mig att tänka på att man vet så lite om vad som finns bakom fasaden på människor man ser och möter dagligdags – tänk om man kunde få höra varje människas egen livshistoria. (ja, nu tror jag inte att det skulle fängsla så länge i och för sig)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: