Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘idol’

American Idol Season 7

Jag har nyligen återupptagit tittandet på den senast avslutade säsongen av American Idol, som är väldigt mycket bättre än den svenska Idol 2008. Det går inte att jämföra de båda. Och ändå är inte heller de amerikanska deltagarna perfekta (även om somliga är fucking amazing när det gäller själva sjungandet).

I förrgår kväll satt jag uppe till sent, sent, jättesent och kikade på avsnitt efter avsnitt, framträdande efter framträdande följt av resultat och igår kväll blev det nästan lika sent. Jag såg de resterande avsnitten, från topp 6 till finalen. Nåja, jag tittade i princip bara på uppträdandena och juryns efterföljande kommentarer.

Och i finalen måste jag erkänna att den som sjöng bäst var den lille David, även om jag gillar vinnaren mer. Det allra sista avsnittet var egentligen bara en lång transportsträcka fram till avslöjandet av vem av de båda finalisterna som avgått med segern men det lyckades trots allt ändå fängsla och beröra mig.

David Cook sjungandes Sharp Dressed Man som om han alltid varit en del av ZZ Top. Förutom att nu låten bär på många minnen för mig tänkte jag att det måste ha varit en fantastisk upplevelse för honom. Fast då utgår jag förstås från att ZZ Top har en lika stor plats i hans hjärta som i mitt. Anyway, han gjorde det bra.

Rent generellt tyckte jag nog att DC gav ett rätt slätstruket intryck i finalen. Det var inget som stack ut och han utmärkte sig inte, utan var ungefär som vanligt. Den lille David, däremot, sjöng som en gud. Som scenartist kan jag dock inte ta honom riktigt på allvar. Han är för ung. Men det kommer ju att rätta till sig med åren.

Apropå DC, förresten, så har jag undrat lite över att det står AC på gitarren han använder. Men jag har kommit fram till att den förmodligen är brorsans. Eller en tribute till. Andrew visades ju upp, som orsak till DCs Idol-deltagande, i ett avsnitt.

I andra hand gissar jag på att det är något slags blinkning mot AC/DC. I något av avsnitten hade han ju bokstäverna AC också på kavajen, i ungefär det typsnitt AC/DC brukar använda, så någon ville definitivt göra en koppling till dem. Vars senaste platta jag definitivt tänker lyssna på – hade visst glömt bort den.

Jag vaknade till när hela startfältet (topp 12) sjöng ett par George Michael-låtar – Freedom och Father Figure. Satte mig upp i fåtöljen (annars ligger jag) och trallade med. Och plötsligt inträdde mannen himself på scenen och började sjunga en av mina, bland hans, absoluta favoritlåtar, Praying for time. Vi sjöng en fin duett, och det blev en riktig högtidsstund framför datorn. Men jösses, så sliten han såg ut.

Plattan som låten finns med på, Listen without prejudice, skulle nog hamna allra högst upp på min personliga topplista över de bästa plattorna någonsin. Den är helt underbar. Med många andra artister skulle jag ha problem att välja vilken av plattorna som är bäst, men med George Michael är det inget snack. Detsamma gäller för övrigt Madonna, där det är Ray of light som är mitt självskrivna val.

Musik är fantastiskt. Det är sådana här gånger jag verkligen, innerligt och intensivt, saknar ett sällskap att dela upplevelserna med. Ett sällskap som verkligen förstår. På rätt sätt. Det är ibland värre att ha oförstående sällskap än att vara helt utan.

Jag hittade en bunt låtar med David Cook – dels hans förra platta och dels låtarna han sjöng i American Idol. Den som berör mest är Music of the night, som kommer från The Phantom of the Opera. Låten i sig är förstås fantastisk, men han sjunger den också med fingertoppskänsla – eller skulle man kalla det stämbandskänsla? Mycket känsla är det i alla fall och framförandet berör. Musik är mycket känslor.

En reflektion jag gjort är att djupet i DCs röst kommer fram först när jag blundar. Eller när jag lyssnar på musiken snarare än ser på tvserieavsnitt, kanske. Det visuella stör ut mycket av ljudet för mig, och kanske är det så för många fler.

Jag läste någonstans att hans nya platta kommer i mitten av november. Den är jag nyfiken på, samtidigt som jag befarar att den inte kommer att bli så bra som jag hoppas och önskar. Pratar vi American Idol så är det enligt min mening hittills Daughtry (som i Chris Daughtry) som lyckats bäst. Deras platta är skön och jag återkommer till den emellanåt. Hm, jag tror att jag har den i den här datorn.

Hjälp, vad ska jag se på när jag kommer hem ikväll? American Idol-avsnitten har ju tagit slut. Och nu är jag så jädrans trött – det är helmörkt ute trots att klockan precis bara passerat halv fem. Undrar om man vänjer sig innan det blir februari…

Ledig frossarfredag med Idol

En hel lång ledig dag hade jag framför mig när jag steg ur sängen i morse. Fantastiskt, härligt, välbehövligt. Tid att göra både ditt och datt jag tänkt på.

Hur det nu kom sig så kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle göra först eller sist eller alls, så jag tröttnade på velandet och tog resolut på mig skor och jacka och halsduk (handskar behövdes inte vid drygt 11 plus) och gav mig ut på vandring. Söderut, över bron och mot den berusade barolon fick det bli.

Ungefär en timme och närmare 7000 steg tog det och jag hann höra ett helt avsnitt Java Posse-nyheter och varm blev jag också till slut, när jag väl närmade mig målet. Gick in på stormarknaden, grabbade tag i en korg i vilken jag plockade ned strumpor, värmeljus, tistelolja och sedan kom jag fram till ostdisken. En rejäl bit Berusad Barolo, ett par centimeter getrulle, en bit… Chaumes, hette den. Och sedan serranoskinka, prosciutto, nötter, choklad och snacks. Här skulle frossas.

Såg en timme av Sweeney Todd och fascinerades över skådisarnas sånginsatser, men bytte sedan till TV, där så småningom Idol 2008 började.

Loulou sjungandes SOS var ingen höjdare. Hon ringaktar en riktig klassiker.

Nu efter pausen utlovas Lars med Money, money, money… och han ser ut att vara förklädd till just Sweeney Todd. Det blir verkligen intressant att se och höra vad han gör av låten. Nu, strax!

Ah. Stor show. Och roligt som fan. Fast jag vet inte om jag kanske skulle kalla det för en hädelse? Men nej, jag tyckte det var uppfriskande – jag gillar det här. Fantastisk låt, har jag alltid tyckt. Älskar pianot i den. Och dramat.

Alice då. Undrar vad hon gör? Hon har helt rätt i att man som svensk måste ”kunna” sin ABBA. Lay all your love on me ska hon sjunga.

Och ja, hon är bra. Den första som visar vederbörlig respekt för materialet. Och hennes röst är vass. Alltså, i positiv bemärkelse. Knivskarp. Men Michael Michailoffs version i Fame Factory var ändå en större upplevelse. Reggae.

Jaha, Robin E då. En rocker borde kunna göra ABBA bra, tycker jag. King Kong Song? Tänkte jag när jag såg skivfodralet och blev nostalgisk – den plattan har jag. Men nej, det blir Waterloo. Well, det kan väl funka, antar jag. Vi ska höra…

Japp. Det låter rock och konstigt vore väl annat när både sångaren och låten är rock. Med dansbandssax. Haha. Jag skulle önska att den här versionen hade dumpat just det inslaget. Men han framför den bra. Det ser ut som om han tar låten på allvar och det måste man ju göra om man är en artist värd namnet. Den satt! Han gör låten som… ja, som den gjordes då. Som den ska göras. Skitbra!

Anna säger sig åtminstone respektera ABBA och deras låtar – efter att nu ha sett ABBA-filmen, men jag är besviken på att hon egentligen inte tycktes ha hört dem innan. Mamma Mia då… tja, kan Meryl Streep sjunga den så kan väl Anna?

Och ja, det kan hon. Och jag tycker att hon gör det bra. Hennes röst passar bra för den här låten. Hon känns visserligen inte helt hundra i ton- och annan säkerhet från början, men det tar sig längre fram i låten. Bra! Jag gillar hennes djupa röst.

Efter pausen blir det Kevin som ska sjunga Gimme, gimme, gimme… Hm, ”a man after midnight”?

Och där börjar han. Fan, vad han är bra på att sjunga! Så smidig i rösten, liksom. Och jo, han är en riktig discosnubbe, som gör den här sortens låtar riktigt bra. Och han rör sig bra. Men jag vet inte… låtvalet känns ändå inte riktigt rätt. Han tappar liksom i energi vartefter låten framskrider, känns det som. Men jag tror att han sjöng ”your love after midnight” i alla fall.

Robin B. Han känns mer snygg än skönsjungande och jag får erkänna att jag inte har positiva förväntningar. Does your mother know. Njae?

Men tja… han låter faktiskt lite bättre än jag förväntat mig. Och den lila skjortan är snygg och låten bra. Men alltså, jag får nästan känslan av en dansbandnisse. Bra att han gör några sångmässiga utflykter, men det blir för lite rock för min smak. Och han rör sig ungefär lika smidigt som en sågbock.

Lille Johan då. Han har sin stil, och jag misstänker att den skär sig mot ABBA.

The winner takes it all. Här vet jag inte alls vad jag ska skriva. Han är konsekvent – det är Johan Palm[tm]. Jag kan faktiskt inte säga om jag gillar det eller inte.

Oj, jag trodde att det var slut, men vi har ju Sepideh kvar. Jag tror att det säger lite om hur intressant hon är… Hur bra hon än är på att sjunga, brukar hon vara rätt tråkig att se. Dancing Queen. Tänkte väl att den låten måste vara med.

En låt i hennes stil, men det här är den sortens sångerska som jag inte alls fastnar för. Hm, hon sade något innan om att inte avvika från originalet, men det gör hon ju. Lite. Jag tycker att hon gör det bra, men efter halva låten har jag tröttnat.

Jag tror att det ikväll står mellan Sepideh och Robin B. Sepideh får åka hem.

Undrar om jag ska ta och se färdigt på Sweeney Todd?

Svar på tal, snowflake? Förresten har jag nu läst den sista Harry Potter-boken också. Livet blir så mycket bättre med en läsfåtölj, även om fotpallen är i fel färg. Ungefär fyra veckor trodde man att det skulle ta innan jag fick en ny fotpall och under tiden fick jag gärna använda den gamla, så jag har suttit rätt många kvällar och läst i min nya fåtölj. Jag trivs i den! Skönt också att ta i drift även det tredje rummet i lägenheten. Så känns det inte som ett så stort slöseri med pengar.

Etikettmoln