Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘fusk’

Uppförsbacke

På de flesta fronter går det tungt nu, om jag ska vara ärlig. Och ärlig, det är väl något man ska vara? Det var en dum fråga, för det är ju jag som ger svaret och ja, jag tycker att man ska sträva efter att vara ärlig så långt det känns rimligt. Naturligtvis finns det många fler nyanser än så i ärlighetsväven, men det är ju inte den jag ska måla upp nu så vi lämnar det därhän.

Kanske, möjligen, att det börjat lätta lite på jobbfronten såtillvida att jag faktiskt får lite liv i hjärnan innan det är dags att lämna kontoret. Och nästan kommer i tid på morgonen. Och när det gäller träningen har jag kommit igång bra. Förra veckan blev det tre pass, som det skulle, och den här veckans pass är också inplanerade och med den nya spelaren (det blev en Creative ZEN) hoppas jag att det ska bli lättare att komma ut och promenera också – har laddat den med musik, Java Posse-avsnitt och jPod (ljudbok). Så här efter semestern har det blivit mycket lite gånget under en dag. Morgnarna rymmer ingen tid för promenader och eftersom lunchen intas på restaurang med kollegorna glömmer jag helt promenadaspekten. Förutom att tiden blir kort.

I övrigt är det tungt. Känns det tungt. Går det tungt.

Jag fuskar fortfarande med maten och unnar mig en del godsaker jag alls inte borde äta eller dricka. I fredags var jag på krogen med den återfunna väninnan och firade en händelse i hennes liv, och givetvis var ju det ett sådant där särskilt undantagstillfälle då jag kunde unna mig. Och det gjorde jag med råge. Drink före maten, förrätt, varmrätt och efterrätt – utan några som helst reduktioner (annars brukar jag ju t.ex alltid be att få grönsaker i stället för potatis). Vin till maten. Drinkar efteråt… mycket gott och mycket trevligt förstås, men alldeles för mycket kalorier. Och det där hängde liksom med i flera dagar. Igår hade jag plötsligt, givetvis mot bättre vetande, köpt (och tryckt i mig!) en påse… ja, vad hette det nu? Ostringar, tror jag det kallades. Ungefärligen ostbågar, i ringform, med sourcream/onion-smak. Jag tröttnade efter ett par nävar, men åt ändå upp hela påsens innehåll. Smart.

Jag har funderat en del över hönor och ägg, men inte kommit på något som känns klockrent. Jag är nog för petig i min krav på bevis. Det handlar om en allmän känsla av tristess, som spiller över på alla områden. Tydliga tecken på att något inte är riktigt bra är just att jag missköter mig på matfronten. Och att hemmet börjar se ut som ett skrotupplag. Fast det är ju också möjligt att det är skrotupplaget som skapar känslorna och inte tvärtom. Svårt att veta.

Och så är jag sur på Mio som verkar lura och bedra mig hela vägen. Först fick jag löfte om att få låna hem tygproverna lite längre än bara över natten om jag kom tillbaka på en vardag och sedan, när jag gjorde just det, fick jag veta att det minsann inte alls gick för sig. Damen jag då pratade med lovade att beställa tygprover, som då skulle skickas hem till mig och komma inom några dagar. Sedan dess har det gått två veckor och inga tygprover syns till… jag börjar tröttna så smått och funderar på andra möbelaffärer på närmare håll som kanske faktiskt vill sälja en läsfåtölj till mig. Det är en rackarns tur att jag inte är deprimerad och apatisk. Eller, i alla fall inte så mycket. Eller aggressiv, för den delen. Ibland undrar man vad som är meningen med allt.

Äh, vad fan… det går en buss (till Mio) om en kvart. Jag tar den.

Tolfte gruppträffen

Det här var den näst sista träffen före sommaruppehållet, som räcker ända in i mitten av augusti. Så få som vi var idag har vi aldrig varit – total fem personer + ledare. Men det var helt okej. Och att träna gick alldeles utmärkt. Framförallt var det skönt att äntligen få användning för träningskläderna som helt i onödan följt med mig fram och tillbaka till jobbet sedan i måndags.

Det slog mig att jag utöver viktminskningen också kan visa hur fettprocenten förändras, så jag har lagt till den på sidan med viktminskningsresultat. Veckorna utan mätvärden kunde ju utnyttjas till något vettigt, tänkte jag, och lade in de grå staplarna som visar var gränsen till nästa nivå ligger. Just nu befinner jag mig på ”fetma”-området, och nästa gräns är den mot ”övervikt”. Den ser inte ut att ligga långt borta, men jag tror att det kommer att ta tid att komma dit. Man skulle kunna säga att de grå staplarna visar mitt nästa mål, fast mina faktiska mål är att träna 3 ggr/v, gå 10000 steg/dag och följa kostprogrammet till punkt och pricka. Det övriga är resultat jag får på köpet.

Rent generellt går det… ja, både bra och dåligt. Vikten minskar, men dock väldigt långsamt och jag tror inte det dröjer länge innan trenden vänder – om jag inte skärper mig och återgår till att bli strikt. Jag slarvar och fuskar för mycket eftersom jag alltför ofta hamnar i tidsnöd och inte hinner göra rätt. Delvis beror det på att det är stressigt på jobbfronten, men jag kan inte bara skylla på det för det handlar nog minst lika mycket om mina prioriteringar. Jag behöver skärpa till mig rejält beträffande sömn och framförhållning.

Det här är en klar akilleshäl – stress och tidsbrist. Det kanske inte är en slump att dagens gruppträff handlade om fällor och knep för att inte falla i dem.

När jag kom hem sade kroppen att den inte var nöjd med vad den fått, vilket slutade med att jag åt ett helt extra mål mat. Jag undrar vad som orsakade det starka suget? Vad finns det för koppling till stress, sömnbrist, hormoner?

Etikettmoln