Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘fest’

Uppförsbacke

På de flesta fronter går det tungt nu, om jag ska vara ärlig. Och ärlig, det är väl något man ska vara? Det var en dum fråga, för det är ju jag som ger svaret och ja, jag tycker att man ska sträva efter att vara ärlig så långt det känns rimligt. Naturligtvis finns det många fler nyanser än så i ärlighetsväven, men det är ju inte den jag ska måla upp nu så vi lämnar det därhän.

Kanske, möjligen, att det börjat lätta lite på jobbfronten såtillvida att jag faktiskt får lite liv i hjärnan innan det är dags att lämna kontoret. Och nästan kommer i tid på morgonen. Och när det gäller träningen har jag kommit igång bra. Förra veckan blev det tre pass, som det skulle, och den här veckans pass är också inplanerade och med den nya spelaren (det blev en Creative ZEN) hoppas jag att det ska bli lättare att komma ut och promenera också – har laddat den med musik, Java Posse-avsnitt och jPod (ljudbok). Så här efter semestern har det blivit mycket lite gånget under en dag. Morgnarna rymmer ingen tid för promenader och eftersom lunchen intas på restaurang med kollegorna glömmer jag helt promenadaspekten. Förutom att tiden blir kort.

I övrigt är det tungt. Känns det tungt. Går det tungt.

Jag fuskar fortfarande med maten och unnar mig en del godsaker jag alls inte borde äta eller dricka. I fredags var jag på krogen med den återfunna väninnan och firade en händelse i hennes liv, och givetvis var ju det ett sådant där särskilt undantagstillfälle då jag kunde unna mig. Och det gjorde jag med råge. Drink före maten, förrätt, varmrätt och efterrätt – utan några som helst reduktioner (annars brukar jag ju t.ex alltid be att få grönsaker i stället för potatis). Vin till maten. Drinkar efteråt… mycket gott och mycket trevligt förstås, men alldeles för mycket kalorier. Och det där hängde liksom med i flera dagar. Igår hade jag plötsligt, givetvis mot bättre vetande, köpt (och tryckt i mig!) en påse… ja, vad hette det nu? Ostringar, tror jag det kallades. Ungefärligen ostbågar, i ringform, med sourcream/onion-smak. Jag tröttnade efter ett par nävar, men åt ändå upp hela påsens innehåll. Smart.

Jag har funderat en del över hönor och ägg, men inte kommit på något som känns klockrent. Jag är nog för petig i min krav på bevis. Det handlar om en allmän känsla av tristess, som spiller över på alla områden. Tydliga tecken på att något inte är riktigt bra är just att jag missköter mig på matfronten. Och att hemmet börjar se ut som ett skrotupplag. Fast det är ju också möjligt att det är skrotupplaget som skapar känslorna och inte tvärtom. Svårt att veta.

Och så är jag sur på Mio som verkar lura och bedra mig hela vägen. Först fick jag löfte om att få låna hem tygproverna lite längre än bara över natten om jag kom tillbaka på en vardag och sedan, när jag gjorde just det, fick jag veta att det minsann inte alls gick för sig. Damen jag då pratade med lovade att beställa tygprover, som då skulle skickas hem till mig och komma inom några dagar. Sedan dess har det gått två veckor och inga tygprover syns till… jag börjar tröttna så smått och funderar på andra möbelaffärer på närmare håll som kanske faktiskt vill sälja en läsfåtölj till mig. Det är en rackarns tur att jag inte är deprimerad och apatisk. Eller, i alla fall inte så mycket. Eller aggressiv, för den delen. Ibland undrar man vad som är meningen med allt.

Äh, vad fan… det går en buss (till Mio) om en kvart. Jag tar den.

Sirap i systemet

Även denna lördag känner jag mig tämligen zombieaktig – det är kanske så det ska vara. Jag menar, det kanske är därför vi är lediga lördag och söndag. Söndag är förstås för att vi ska gå i kyrkan, men lördag kan ju vara just för att vila ut.

När det är slut på arbetsveckans stress och hets går luften ur mig totalt och det gillar jag inte alls för det är ju nu jag skulle kunna göra det som inte hinns med på vardagarna. Och så lyckas jag bara inte uppamma kraften, trots att tiden finns.

Jag försökte sova länge, käkade därefter min sedvanliga frukost på keso och fruktsallad och sedan blev jag liksom bara sittande. Höll halvt på att slå ihjäl mig på vägen till telefonen när väninnan ringde och mitt ben hade somnat.

Vi fastställde vårt gemensamma schema inför deltagandet i kvällens kombinerade inflyttnings- och schlagerfest och sedan började jag fundera över vad jag ska ta på mig. Kläderna tror jag nog fixar sig, men jag vill gärna ha lite festliga smycken och det är där någonstans som lyxproblemen börjar. För var finns mitt glittriga festhalsband? Hur och var är det nedpackat och… hur lång tid tar det att hitta det? Och så skulle jag behöva hitta roligare skor än mina vanliga walking-varianter. Jag både hoppas och inte hoppas att de påtänkta kläderna gått och blivit för stora.

Förresten tänker jag dricka alkohol ikväll. Vin. Det tänker jag tillåta mig att göra. Det ska bli intressant att se hurdan effekten blir – jag är ovan vid det här laget. Jag har ju inte fått i mig en droppe sedan den 9:e februari (ja, jag kollade!). Det blir 104 vita dagar, det. Nästan lite synd att bryta den sviten. Men bara nästan.

Annars har jag idag väldigt spända muskler i nacken, vilket nog kommer sig av gårdagens besök på Gröna Lund. Jag hängde med en väninna med pojkvän plus två kompisar, och åkte då Jetline (stora berg-och-dal-banan), Flygande mattan och Vikingaskeppet. Den förstnämnda var lite tuffare än jag väntat mig och jag var rätt matt i benen när vi steg av. Det var förmodligen där nacken tog stryk – jag antar att jag försökte dra in huvudet i skalet när det var som värst. Eller så är det nackonda ett resultat av den våldsamma tvärnit som bussen tvingades göra då en taxibil helt oväntat sneddade in framför nosen på den. Vissa stående passagare i bussen slog sig ganska ordentligt efter vad man kunde höra. Vi hade tur som satt ned (tack vare lite smart framförhållning från min sida) och klarade oss ganska bra. Jag satt på snedden så vem vet vad nacken utsattes för. Peppar, peppar.

Grönan har jag för övrigt en väldigt kluven inställning till. Stället luktar tonårsfylla. Många av tonåringarna ser ut att ha passerat 30-strecket, somliga med råge. Detta till trots såg jag ändå förvånansvärt många herrar i lagom ålder som såg lite intressanta ut. Det kanske också är något som ingår i själva Grönan-konceptet? Fylleri och raggande i en lössläppt miljö – vad mer kan man tänkas önska?

Apropå intressanta herrar så har jag alltså gått och fått vårkänslor igen. Det var väl cirka en månad sedan sist, så det kan säkert kopplas till hormonsvängningar. Jag skulle gärna känna så här oftare, för det gör faktiskt livet roligare att leva.

Etikettmoln