Man lever så länge man lär

Tionde gruppträffen

Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!

Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.

Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.

Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.

Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:

Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen – påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.

Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.

En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.

Annonser

Kommentarer till: "Tionde gruppträffen" (5)

  1. Håller med dig – det är jäkligt bra!
    Du har i alla fall en fördel som KAN gå till jobbet – det är lite svårt när man som jag har 17 km dit. I och för sig skulle jag ju kunna be om att bli avsläppt lite längre från jobbet men jag avskyr att bära väskor o sånt när jag går.
    Kan du gå en sväng på lunchen kanske? Och går du hem också? Det framgår inte.

  2. och jag tycker spontant att du ska se på hur otroligt duktig, uthållig och fantastiskt målmedveten du varit i det här, istället för att slå på dig själv för den lilla svackan på slutet. betänk att du flyttat också! det är tröttande för såväl kropp som själ, särskilt för rutinbundnisar (om jag får ta mig friheten att inkludera dig). heja dig säger jag!

  3. @KaK: Sorry, jag antog nog att det hade framgått i mina tidigare skriverier, att jag lunchpromenerar de allra flesta arbetsdagarna. En halvtimme-trekvart så där, du vet. :) Och på hemvägen blir det åtminstone aldrig den närmaste vägen, ibland längre än annars – det varierar väldeliga. En hake med hemresan är dock att jag brukar få välja sällskap eller promenad och då vinner oftast sällskapet.

  4. @vajlet: Jag förstår att det kan verka så, men jag anser inte att jag slår på mig själv (det är inget som gör ont eller skada, alltså) – jag är bara fokuserad och håller koll. Är uppmärksam och förberedd på att allt inte är riktigt så enkelt som det varit för mig hittills. Om jag bara klappar mig på axeln och är nöjd och stolt kommer det nämligen att gå fort utför (jag känner mig själv!), och därför är det viktigt att inte tillåta mig att släppa efter mer än högst tillfället. Men jag funderar faktiskt på att införa en stegmålsfri dag i veckan – jag tror att det kan behövas.

    Tack för beröm och uppmuntran – sådant får man aldrig för mycket av!

    Förresten, när det gäller flytten så undrar jag faktiskt om den kanske varit en förutsättning för att jag skulle klara av den strikta dieten – det har ju gett mig något helt annat, roligt, att fokusera på. Mycket jobb, men också distraktion. Utan flyttbestyr att tänka på hade jag förmodligen haft för mycket tid att vara hungrig. Eller uttråkad (=sugen på något att äta). :)

  5. @Mia: Du kanske skrivit det men jag har teflonminne… :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: