Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘förakt’

Ditt dumma fä!

Människor är dumma djur, som inte ens kan säga muuuu och få det att låta rätt.

Föregående mening är (förutom att det är alldeles sant!) antagligen ett rätt tydligt tecken på att saker inte står helt rätt till på mitt inombord. Eller är det bara så att jag äntligen kommit till samma insikt som så många andra? Att jag lagt av mig skygglapparna och slutat ge folk fördelen av ett tvivel, för att nu uttrycka mig lika svengelskt som somliga ur den stora mängden folk som irriterar mig.

Men det står rätt illa till, det gör det.

Varje gång jag sätter mig vid datorn och läser tweets, bloggar, forum, chattar, nyheter eller vad fan som helst blir jag irriterad på att folk är så urbota korkade och inte verkar de skämmas för att visa det heller. Eller, det är förstås helt naturligt – de begriper såklart inte hur puckade de är. De kan ju omöjligt ha den mentala kapaciteten för något sådant. Annars vore de knappast lika irriterande.

Överallt finns de. Puckona. Och jag tvekar inte att vräka ur mig nedsättande omdömen om minsta lilla stackars ynkliga människospillra som råkar korsa min elektroniska väg. Jag gör det högt och tydligt, rakt ut över bordet där jag sitter i mitt trygga felfria hem, där vi elitmänniskor bor. Hos oss fattas inga fel minsann! Det är bara alla andra, de där där utanför, som är idioter. Kretiner. Ärkepuckon.

Ja, alla utom de som inte är det förstås – det finns ju en hel bunt människor som är både kloka och vettiga. Också. Men det är ju inte dem jag blir irriterad på, så dem kan vi bortse ifrån i denna drapa.

Jag ville ge konkreta exempel på sådant som retar mig men som vanligt, när jag ska sätta något på pränt, försvinner minnet. Men det handlar, bland annat, om fåniga saker som att folk förvanskar vedertagna uttryck eller konsekvent stavar fel. Särskilt när de som gör det vanligen är kompetenta språkbehandlare. Drar alla över en kant, till exempel. Eller tar självmord. Eller abort, för den delen. Språkliga idiotier. Ofta försöker jag vara överseende, men nu blir jag bara irriterad.

Sedan har vi det här med fokus på fel saker. När en grupp människor som förväntas leverera något förslösar timmar på att diskutera saker som inte ens hör till uppgiften stönar jag högt, skakar på huvudet, suckar tungt och går därifrån. Tänk vad de skulle kunna åstadkomma med lite fokus!

Eller det här med att det gäller olika regler för en själv och för andra? Du kan väl för fan inte gå omkring och förvänta dig hänsyn från andra som du själv inte visar! Ja, alltså, du kan, men då tänker du fel och är inget annat än en stor jävla egoist. Och att vara egoist är fult. Inget som befrämjar mänskligheten och heller inget som vare sig befrämjar eller motiverar din eventuella plats däri.

I mångt och mycket bottnar en stor del av min irritation i otålighet, en bristande tolerans mot slöseri med resurser, vilket i sin tur måhända kan hänföras till effekterna av stress. Inte för att jag anser mig stressad i traditionell mening, men visst ligger det något i det. Resurser är i min värld ändliga.

Framförallt tankefokus.

Jag har inte råd att slösa med fokus för det kostar mig dyrt och om jag ska fokusera på något måste det vara på något jag vet är mödan värt. Där kan det möjligen föreligga behov av att justera listan på vad som räknas som vinst och värde. Det kanske finns fler värden än de jag har på listan idag?

Jag märker mer och mer att min syn på saker och ting bottnar i… rimlighet. Det agerande som är konstruktivt och leder till utveckling, öppnande av möjligheter, är det jag förespråkar. Alltid.

Ja, när vi pratar om det logiska tänkandet alltså.

Dessvärre kan svaren bli helt andra när det gäller mig själv och vi också kopplar in det känslomässiga tänkandet. Jag är allt annat än objektiv i sådana lägen. Ibland stör det mig att känslor spelar en så stor roll i mitt liv, ibland är jag bara glad eftersom det är mänskligt. Jag vill ju inte vara en logisk robot.

Men det är helvetes svårt att veta att man hittat en rätt och riktig balans mellan förnuft och känslor. Man blir ju lätt förblindad av känslorna och tappar därmed förmåga att tänka logiskt. Jag känner mig här tämligen enkelspårig som tycker det är svårt att kombinera de båda. Lyckas andra bättre?

Jag kan oftast logiskt se att det jag känner är fel, vilket skapar inomborda konflikter. Jobbiga sådana. Det är då nästan alltid jag som drar det korta strået och hamnar i kläm. För jag är det enda jag kan dra in på. Det enda som inte är hårt och orubbligt utan mjukt och följsamt. Ger efter. Eftergiven?

Men visst kan det väl vara rätt okej och motiverat att vräka ur sig frustration så här? Ofarligt.

Se där, jag lyckades visst blanda bort korten helt och undvika det jag trodde var den uppenbara tråden, slutsatsen och kontentan av alltihopa. Tänk så begåvad jag är! Och så väl jag döljer det.

Etikettmoln