Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘känslopjunk’

Inte bara årstiden

Det måste väl ändå vara just årstiden som gör att världen runt omkring mig tycks ha förändrats. Ljuset som väcker en ur sin dvala. Jag är rent intellektuellt tämligen säker på att det inte är den faktiska världen utan bara min uppfattning om den som förändrats, men känslomässigt är det självfallet en helt objektiv observation. Det är som om jag vaknat upp ur min ack så goda och bekväma Törnrosa-sömn och plötsligt ser saker omkring mig, både gott och mindre gott.

Det är inte utan att det oroar en aning, för vem vet vart det här kan ta vägen?

Jag hade planerat social interaktion i fredags eftermiddag, både av praktiska skäl och för att komma iväg från jobbet och tänka på annat, men jobbet tog överhanden och jag blev kvar tills sambon började messa mig om att lufta vinet. Där någonstans insåg jag att middagen skulle bli alltför sen om jag skulle vänta med att åka hem tills jag avslutat min arbetsuppgift. Som för övrigt inte alls verkar vilja bli avslutad, för det kommer bara nya saker att tugga sig igenom. Bitvis känner jag mig nästan gråtfärdig över detta veritabla sisyfosarbete. Jag har ju flera andra saker jag behöver göra också! Men jag vet att det blir klart och jag vet också att jag fixar det. Och det går ändå rätt bra för mig, på flera håll.

Anyhow, den där sociala interaktionen sköts på framtiden och jag åkte till slut hem till en sambo som hade stekpannan i högsta hugg. Pendeltågen stod stilla när jag väl kom till stationen så jag färdades med tunnelbana och buss i stället, vilket tar dubbelt så lång tid som vanligt. Efter intagande av den traditionella middagen med fredagsko följt av Häagen-Dazs jordbuggsglass… dammit! Jord-gubbs-glass, heter det. Efter middagen återupptog jag arbetet för ett par timmar. Man blir visserligen kreativ efter ett glas vin och ett glas whisky, men eftersom jag blivit aningens klokare med med åren lät jag koden ligga till sig över natten.

Och när vi nu ändå är inne på natten. Den där eländiga. Jag somnade fint onödigt sent och sedan vaknade jag igen vid fyratiden, med omfattningskoder snurrande i huvudet. Det var lögn i helvete att somna om, så jag drog igång jobbdatorn och fortsatte med den väntande analysen och programmeringen. Arbetet gick rätt bra, men uppgiften tog ändå ett antal timmar att göra, och sedan blev det en del mer allmän orientering (som jag nog till stor del ägnade mig åt för att jag var trött) och även ett par olika sorters administration. Och så tidrapporterade jag än en gång upp till det maxtak projektledaren gav mig när jag ställde frågan. Och ändå jobbar jag fler timmar än jag just nu skriver i mina tidrapporter. Det kommer att bli tufft att återgå till mer vanlig heltid sedan.

Ja, just det. Jag sökte kurs för sommarterminen, men tror inte att jag kommer in. Konkurrensen om de fåtaliga platserna brukar vara hård och jag har få poäng.

Annonser

Tillförsiktighet

Jag hade nästan glömt det där ibland rätt enerverande ordslöjdandet som mitt ungdomliga datavetarex brukade ägna sig åt. Det är något med nu som liknar då och rubriken var ett ord som kittlade minnet. Sedan dess har dåtidens nyfödda hunnit bli myndiga, för så fantastiskt lång tid har det gått sedan dess. Och ja, jag sörjer de svunna åren. Vad gjorde jag? Och varför gjorde jag inte…

Det är mycket nu. Dock i princip bara jobb. Nästan bara. Bara nästan.

I projektet har det beordrats övertid i hopp om att vi ska bli klara med utveckling och, förhoppningsvis, testning av hela systemet innan vi når den där tidpunkten då vi måste produktionssätta eller gå under. Och givetvis är det sista inte riktigt sant utan mer för effekt, men vi har definitivt press på oss att komma i mål nu.

För egen del vikarierar jag dessutom för fysiskt frånvarande utvecklingsledare (som dock alltsom oftast finns tillgänglig online och jobbar med sidosaker). Jag är mycket tacksam för att hen håller koll på hur byggprocesserna mår, för det är ju en sådan där sak som jag brukar ta mig an och nu har jag inte ens tid att kolla om de är igång. Det blir i alla fall ett stressmoment mindre för mig. Och jag är också tacksam för scrum master, som tar sig an en del utvecklingsledarjobb som jag inte hinner med för att jag råkar vara precis den av oss utvecklare som implementerar den just för tillfället allra mest kritiska funktionen i applikationen.

(jag låter mig roas av mina långa ordlistor – det är inte snyggt, men lite knasigt)

Sade jag att vi har en praktikant också, som några av oss gemensamt försöker ta hand om? Ännu en sak att tänka på – att vaska fram lämpliga uppgifter. Vilket också för med sig en dos forcerad analys och rätt hastig design, för att kunna erbjuda möjlighet att arbeta självständigt så att inte även vi blir upplåsta där.

Min att göra-lista, som jag skriver på fysiskt papper med en liten kryssruta för varje post, har blivit för lång för att rymmas på en sida. Jag behöver skriva om den på en ny sida och möjligen hitta ett större anteckningsblock. Eller skaffa en sådan där fin bok att göra mig en Bullet Journal av. Det har jag velat länge nu.

Samtidigt som jag inte gillar att känna mig så här splittrad, gillar jag också när det händer saker. När det är lite fart och fläkt och stress och press och jag får känna mig viktig och behövd och här någonstans är det förstås farorna ligger, för ger det mig verkligen det jag önskar eller blir enda resultatet utmattning?

Åh Ikaros, Ikaros. Tänk på hur du flyger.

Uppgiften jag höll på med i slutet av dagen gick inte särskilt bra att utföra. Jag har varit lite trög i skallen hela dagen, men nu tog det verkligen stopp och jag tyckte inte ens att det var roligt längre. Hjärnan ville inte vara med och leka, så jag bestämde mig för att fortsätta i morgon. Om jag får en god natts sömn inatt borde det funka bra. För morgondagen har jag också andra roliga planer, utöver den uppenbara att inte jobba längre än nödvändigt. Eller vad som känns roligt.

När jag räknade ihop förra veckans arbetstimmar blev jag smått chockad. Riktigt så många trodde jag inte att de var även om jag visste att de var fler än nyttiga. Inte undra på att jag är trött! Dels alldeles för många timmar under själva veckan och sedan en hel arbetsdag utspridd över helgen. Men så var jag exemplariskt förberedd på måndagens möte också… Klapp på axeln för det åtminstone.

Annars är det människorna som är den största behållningen. Mötena. Och då pratar jag inte om de vanliga vardagliga utan att där har tillkommit ytterligare en dimension i flera av relationerna. I något fall är det lugnt glädjande, något annat hur coolt som helst och i ytterligare något mer förvånande och ganska oväntat. Oh well, sådant där går jag inte in på här – ska det resoneras om saken så är det antingen i form av inre dialog eller åtminstone utanför datorernas värld.

Onsdagens after work var den bästa på mycket länge. Det gör vi om!

Musikassociation: Half way there, living on a prayer

Rubriken speglar lite hur jag känner inför kursen jag läser (Algoritmer och datastrukturer), fast där finns en rejäl dos av Wohoo! också (och övriga delar av låttexten har absolut ingenting med min situation att göra, om någon undrade). Allra helst just nu, när jag grundat med en vertikal whiskyprovning avseende fem varianter av singelmalt från The Glenlivet-destilleriet. Av någon anledning verkar jag bli både på bra humör OCH läskigt social och utåtriktad efter intag av ett antal centilitrar whisky. Det bidrar säkert också att jag är rätt trött och sliten (och därmed också uppvarvad) efter en hittills överdrivet intensiv arbetsvecka.

Under färden mot den plats där whiskyprovningen skulle gå av stapeln ångrade jag att jag tipsat sambon om inbjudan och gått med på att göra honom sällskap, men väl där var det faktiskt mest bara trevligt. Och gott. Och båda faktorerna ökade med intaget… förstås. Man blir ju så trevlig och charmig av alkohol.

Hur som helst, när jag kom hem kollade jag kurssidan och såg att jag nu också fått godkänt på den tredje inlämningsuppgiften som lämnades in en vecka efter utsprunglig deadline och flera dagar efter efterföljande tentamen (som jag för övrigt nästan lite oförtjänt fick högsta betyget, VG, på). Därav mitt wohoo:ande och musiklyssnande, för nu är jag till 53% klar med kursen och får jag bara godkänt på sista inlämningsuppgiften blir det VG på kursen som helhet. Och så får jag förstås ytterligare 7,5 högskolepoäng till samlingen. Wohoo!

Den här sista och avslutande inlämningsuppgiften oroar jag mig därefter inte ett dugg för, för den går ut på att göra ungefär samma saker som jag gör i mitt dagliga jobb – klura ut lämpliga algoritmer för det som ska utföras och därefter själv implementera den uttänkta lösningen samt ta del av och ge feedback på en eller flera lösningar som någon annan gjort. Hallå, mitt dagliga arbete! Och jag vet att jag hade gjort ett sämre jobb med uppgiften innan jag läst kursen, så det är ju bara att konstatera att den gjort nytta. Och gör nytta i vardagen också. Jag märker att mina lösningar blir lite annorlunda, och aningens bättre, redan.

Jo, det där med living on a prayer kanske jag också ska förklara, förresten. Det handlar om att jag känt mig kass och misslyckad för att jag varit sen med inlämningarna och inte tyckt att jag gjort tillräckligt bra ifrån mig på de tre första uppgifterna och därför känt det som om mitt passerande genom godkännandets nålsöga hängt på en mycket tunn tråd. Jag har nästan förväntat mig att få underkänt eller åtminstone komplettering på uppgifterna. Att döma av lärarens återkoppling har dock min känsla varit helt fel. Jag tror att läraren och jag helt enkelt använder väldigt olika måttstockar… och jag ställer antagligen alldeles för höga krav på mig själv och mina prestationer. Men… det är ju så man utvecklas och blir bättre, å andra sidan, så jag tänker inte slå på mig själv för att jag känner så. Drivkraft är inget att förakta, för vad vore livet dessförutan?

Wohoo! Och fy fan vad jag är bra. Haha. Inte! :-) Äh, slàinte till er alla!

Ditt dumma fä!

Människor är dumma djur, som inte ens kan säga muuuu och få det att låta rätt.

Föregående mening är (förutom att det är alldeles sant!) antagligen ett rätt tydligt tecken på att saker inte står helt rätt till på mitt inombord. Eller är det bara så att jag äntligen kommit till samma insikt som så många andra? Att jag lagt av mig skygglapparna och slutat ge folk fördelen av ett tvivel, för att nu uttrycka mig lika svengelskt som somliga ur den stora mängden folk som irriterar mig.

Men det står rätt illa till, det gör det.

Varje gång jag sätter mig vid datorn och läser tweets, bloggar, forum, chattar, nyheter eller vad fan som helst blir jag irriterad på att folk är så urbota korkade och inte verkar de skämmas för att visa det heller. Eller, det är förstås helt naturligt – de begriper såklart inte hur puckade de är. De kan ju omöjligt ha den mentala kapaciteten för något sådant. Annars vore de knappast lika irriterande.

Överallt finns de. Puckona. Och jag tvekar inte att vräka ur mig nedsättande omdömen om minsta lilla stackars ynkliga människospillra som råkar korsa min elektroniska väg. Jag gör det högt och tydligt, rakt ut över bordet där jag sitter i mitt trygga felfria hem, där vi elitmänniskor bor. Hos oss fattas inga fel minsann! Det är bara alla andra, de där där utanför, som är idioter. Kretiner. Ärkepuckon.

Ja, alla utom de som inte är det förstås – det finns ju en hel bunt människor som är både kloka och vettiga. Också. Men det är ju inte dem jag blir irriterad på, så dem kan vi bortse ifrån i denna drapa.

Jag ville ge konkreta exempel på sådant som retar mig men som vanligt, när jag ska sätta något på pränt, försvinner minnet. Men det handlar, bland annat, om fåniga saker som att folk förvanskar vedertagna uttryck eller konsekvent stavar fel. Särskilt när de som gör det vanligen är kompetenta språkbehandlare. Drar alla över en kant, till exempel. Eller tar självmord. Eller abort, för den delen. Språkliga idiotier. Ofta försöker jag vara överseende, men nu blir jag bara irriterad.

Sedan har vi det här med fokus på fel saker. När en grupp människor som förväntas leverera något förslösar timmar på att diskutera saker som inte ens hör till uppgiften stönar jag högt, skakar på huvudet, suckar tungt och går därifrån. Tänk vad de skulle kunna åstadkomma med lite fokus!

Eller det här med att det gäller olika regler för en själv och för andra? Du kan väl för fan inte gå omkring och förvänta dig hänsyn från andra som du själv inte visar! Ja, alltså, du kan, men då tänker du fel och är inget annat än en stor jävla egoist. Och att vara egoist är fult. Inget som befrämjar mänskligheten och heller inget som vare sig befrämjar eller motiverar din eventuella plats däri.

I mångt och mycket bottnar en stor del av min irritation i otålighet, en bristande tolerans mot slöseri med resurser, vilket i sin tur måhända kan hänföras till effekterna av stress. Inte för att jag anser mig stressad i traditionell mening, men visst ligger det något i det. Resurser är i min värld ändliga.

Framförallt tankefokus.

Jag har inte råd att slösa med fokus för det kostar mig dyrt och om jag ska fokusera på något måste det vara på något jag vet är mödan värt. Där kan det möjligen föreligga behov av att justera listan på vad som räknas som vinst och värde. Det kanske finns fler värden än de jag har på listan idag?

Jag märker mer och mer att min syn på saker och ting bottnar i… rimlighet. Det agerande som är konstruktivt och leder till utveckling, öppnande av möjligheter, är det jag förespråkar. Alltid.

Ja, när vi pratar om det logiska tänkandet alltså.

Dessvärre kan svaren bli helt andra när det gäller mig själv och vi också kopplar in det känslomässiga tänkandet. Jag är allt annat än objektiv i sådana lägen. Ibland stör det mig att känslor spelar en så stor roll i mitt liv, ibland är jag bara glad eftersom det är mänskligt. Jag vill ju inte vara en logisk robot.

Men det är helvetes svårt att veta att man hittat en rätt och riktig balans mellan förnuft och känslor. Man blir ju lätt förblindad av känslorna och tappar därmed förmåga att tänka logiskt. Jag känner mig här tämligen enkelspårig som tycker det är svårt att kombinera de båda. Lyckas andra bättre?

Jag kan oftast logiskt se att det jag känner är fel, vilket skapar inomborda konflikter. Jobbiga sådana. Det är då nästan alltid jag som drar det korta strået och hamnar i kläm. För jag är det enda jag kan dra in på. Det enda som inte är hårt och orubbligt utan mjukt och följsamt. Ger efter. Eftergiven?

Men visst kan det väl vara rätt okej och motiverat att vräka ur sig frustration så här? Ofarligt.

Se där, jag lyckades visst blanda bort korten helt och undvika det jag trodde var den uppenbara tråden, slutsatsen och kontentan av alltihopa. Tänk så begåvad jag är! Och så väl jag döljer det.

Ovärdighet

Jag vill, men förmår inte.

Det är något som håller mig tillbaka. Förmodligen något ondsint. För inte kan det väl vara en berättigad varning? ”Om du går så kommer du troligen att bli fullkomligt detroniserad”.

Detta något viskar i mitt öra att ”men vad ska du där och göra?” och ”tror du verkligen att någon skulle vilja ha dig med?”. Och jag är för svag för att låta bli att lyssna.

Tänk om det är sant?

Jag blir osäker. Och trots att jag vill, så kan jag inte.

Eller kanske jag ändå kan fast jag inte tror det?

Och så där pendlar tankarna fram och tillbaka och för varje fram-och-återrörelse skruvas ångestnivån upp. Besvikelsen över att jag inte kan låta bli, fast jag vet att det är dumt, bara ökar. Skräcken över blotta tanken på att känna mig oaccepterad paralyserar.

Jag vill, men jag kan inte.

Och det finns ingen lösning. Stångar mitt huvud blodigt och trillar sedan ihop i en liten hög.

Varför är man så ofta själv sin värsta fiende?

Och hur gör man för att känna sig… rättmätig?

En grej att blogga om

Jag skrev på Twitter om att jag ville blogga, men inte visste om vad. Att dokumentera funkar inte riktigt när det gått för lång tid mellan gångerna. Sedan sist har det hunnit hända så mycket av vilket jag redan har glömt mer än hälften. Och givetvis får jag tips och förslag från några av dem som följer mitt Twitter-flöde. Jag ställde ingen direkt fråga och väntade mig inget svar, men när det händer är det så självklart att jag nästan skrattar. Jag har visst vant mig vid att prata rakt ut i luften och inte förvänta mig någon respons alls.

Grej att blogga om… kan ju vara vad som helst, men det som poppar upp i huvudet rör sig ändå rätt mycket kring det här med julen. Som många tydligen anser är över nu, vilket jag inte riktigt håller med om. Nåväl, just det tänkte jag inte ge mig in på.

Jag har aldrig varit någon julmänniska, inte särskilt intresserad av att fira jul eller högtider. Jag har svårt för formalia, ceremonier och… förväntningar. Sammanhang med inbyggda krav. Undviker mycket gärna ståhej i de flesta former. Men den här julen har varit annorlunda. För första gången på mycket länge har jag haft någon att planera och göra saker med. Och då blev det en helt annan sak.

Semesterdagar togs ut och vi gjorde roliga sillar och gravade laxar samt tillverkade bl.a julskinka, Janssons frestelse och kålrotslåda. Det mesta var till julafton med familjen (och därmed fick vi själva knappt smaka – känns som läge för repris på det, faktiskt). Okej, jag var den minst aktiva av oss, men ändå. Riktigt mysigt hade vi det så där dagarna innan jul. Precis så som jag hade hoppats – en sorts återupplivande av minnen från det fåtal jular jag åkt upp till norr några dagar tidigare och fått förbereda tillsammans med min mor.

En sak på min ”att göra”-lista är att bli mer aktiv i köket framöver. Att på allvar gå från prat till handling. Jag är väldigt bra på att tänka, mindre bra på att göra. Det ska det bli ändring på. Det är roligt att prova saker. Det är så man lär sig. Och i förlängningen även lever.

Med den här bloggmallen syns ju även den tagline jag en gång lade in för bloggen: ”Man lever så länge man lär”. Det var mitt motto. Är det kanske inte längre, men det ligger något i orden. Jag tror att man måste utvecklas för att leva. Annars fördriver man bara tid.

Jag vill inte fördriva tid, jag vill leva.
Och utföra kulinariska experiment.
Tillsammans.

Ingen jädrans nyårskrönika

Jag har på flera ställen i bloggvärlden lovat att det på min blogg minsann inte ska skrivas någon tillbakablickande sammanställning av året som gått. Och det måste jag ju leva upp till, men för en gångs skull finner jag mig frestad. 2008 har för mig personligen varit ett händelserikt år, fullt av förändring. En del finns att läsa här på bloggen, från februari (då jag på allvar började skriva). Mycket saknas, men så blir det när man försöker att inte bli offentligt privat.

Låt oss konstatera att 2009 har potential att bli bäst hittills.

Etikettmoln