Man lever så länge man lär

Namibia: 20 nov, Spitzkoppe

20101120 Lördag 07:00

Avfärd från Palmwag Camp. Upp fem, packa, äta frukost… och se en stor ökenelefant. Den var irriterad, så Farayi instruerade oss om säkerhet. Och vad göra om den kom emot oss.

Det var strax efter frukosten, när klockan närmade sig halv sju, som Agneta kom springande för att tala om att det var en stor elefant i utkanten av lägret och att vi skulle komma och kolla. Vi slet givetvis åt oss kamerorna och hängde med. Jag försökte vara smart, tänka efter före och tyckte att vidvinkelgluggen som satt på nog skulle passa alldeles utmärkt. Det gjorde den inte, men jag ville heller inte springa tillbaka och byta eftersom elefanten då kunde hinna försvinna.

IMG_9912.jpg

Sålunda blev det för mig inte mycket till bilder på den här elefanten, till vilken vi höll ett respektfullt avstånd sedan Farayi visat tydlig oro och med bestämdhet sagt åt oss att ta skydd bakom stora tunga saker om den visade minsta tecken på att komma åt vårt håll. En lång stund stod vi och spanade mot elefanten, som mumsade på löv från tältplatsernas träd.

På en av dessa tältplatser bodde ett par, som sökt skydd i bilen och höll koll på elefanten via backspeglarna (se Flickr) alltmedan den så sakteliga åt sig fram genom lägret. Till slut hade vi sett nog och hoppade in i bilen för att åka iväg. Jag bytte till telezoom som ju funkar bäst för fotografi på avstånd, vilket är det man främst ägnar sig åt när man sitter i en bil.

På vägen ut från lägret stannade vi till vid en sidoväg, där vår elefant tycktes ha bestämt sig för att korsa den väg vi åkte. Då vi blockerade vägen för elefanten stannade den till och flaxade lite med öronen, vilket vi fått lära oss är en varning, och åtminstone jag kände en viss oro för vad den skulle ta sig till om vi inte gav den fri väg ganska snart. Jag var tveksam till att dra ned fönsterrutan mellan mig och elefanten för att kunna fotografera, men lät mig dock övertalas.

När man plåtar en stor jävla elefant på nära håll med 70mm som minsta brännvid kan resultatet bli så här:

IMG_9922.jpg

Efter en och en halv timmes färd träffar vi på några springande strutsar. Perfekta motiv och jag minns mycket väl hur små dammoln puffade upp vid varje steg, men jag klantar till det genom att zooma in innan jag fått in dem i sökaren och sedan hittar jag helt enkelt inte igen mina motiv innan de försvunnit bakom några buskar. Summa: 0 strutsfoton.

Ytterligare två timmar senare köper vi stenar av en man strax utanför ett mindre samhälle vid namn Uis, där vi sedan stannar till för att tanka. Det är nu riktigt varmt och jag köper en välbehövligt kall ingefärsöl som visar sig vara riktigt god. Såvitt jag minns besöker vi även i vanlig ordning de toaletter som finns att tillgå – så här på resande fot passar man på att gå så snart tillfälle ges, vare sig man behöver eller inte. Man vet aldrig hur långt det är till nästa.

Vid tolvtiden börjar vi närma oss vårt mål för dagens etapp, Spitzkoppe, som också kallas Namibias Matterhorn och dess högsta punkt ligger ca 1784 meter över havet. Campsiten där vi bodde drivs av det lokala samhällets invånare – det är vad jag förstår en av de få möjligheter till inkomst de har, så verksamheten ifråga är viktig.

Den skrovliga graniten påminner enligt Daniel om Bohuslän. I wouldn’t know, men där är i alla fall enorma klippblock i rundade former – en aning om storlek kanske anas m.h.a. dessa ”klippspringare”, som bör vara cirka 60cm höga:

IMG_9972.jpg

Platsen där vi ska bo denna natt ligger intill en bergsknalle och saknar vatten.

Det finns två toaletter som består av ett cementrör som sticker upp ur marken, toppas av en toalettsits och skyddas mot insyn av väggar i tunn och hyfsat gles plastväv. Mycket luftigt, alltså, så vad gäller friskluftstoa slår den här alla rekord – förutom möjligen bushtoaletten som är mer av det imaginära slaget och därmed inte räknas. Det är alls inte dumt att sitta där med Spitzkoppe framför ögonen. Tämligen spektakulärt, får man säga.

På den här lägerplatsen är det torrt och varmt som tusan. Solen gassar ordentligt och man är glad att ha ”grottan” att tillgå. Grottan som egentligen mer är en naturlig skreva i berget. Upptill sitter ett stort klippblock fastkilat och skuggar bra så att där är förhållandevis svalt. Här ställer våra guider upp medhavda bord och stolar och gör i ordning lunch som vi äter någon gång vid tvåtiden. Därefter är det tid för någon timmes vila innan den lokala guiden kommer för att ta oss med på en liten vandring mellan sevärdheter i närområdet. Klockan fyra hämtar han upp de fyra av oss som vill med.

I och med värmen blir det inte direkt någon skön promenad, men vi går i den takt vi mäktar med. Det vill säga, jag går tillräckligt långsamt för att orka hänga med och de andra får helt enkelt vänta. Svetten rinner, men fram kommer jag. Guiden säger att det är precis så man ska göra. Ta det piano. Han säger: ”Slowly, but surely” för att trösta, tror jag. Samtidigt som han så klart har rätt i att man måste hålla ett tempo man rent fysiskt klarar av. Det här är ökenland och då gäller det att hushålla med krafterna. Särskilt när man som vi inte är vana vid värmen. Själv går han med besynnerligt glidande steg. Rytmen är långsam, men han kommer fort framåt med ett minimum av ansträngning.

Första anhalten är ”guds fönster”, en naturlig bro av sten (se Flickr). Därefter går vi tillbaka samma väg och lika långt åt motsatt håll, från lägret räknat. Efter vägen berättar han om en del av den växtlighet vi passerar. Eftersom det är så torrt växer här inte mycket, men flera av buskarna är giftiga. Andra anhalten skyltas som ”Small Bushman Paradise” och där finns klippmålningar föreställande djur. Hur gamla de är verkar han inte veta, för vi får flera olika uppgifter om detta.

IMG_0013.jpg

Vid sextiden är vi tillbaka vid lägret och kan söka svalka i grottan, där Farayi håller på att förbereda middagen. Vi läser och skriver och leker fotografer med varandra som motiv. Strax efter halv åtta faller mörkret. Som vanligt i skymningen blir ljuset en smula magiskt, men det växlar snabbt från ljus till mörker. Inom en halvtimme är det i princip kolsvart.

På den här bilden ser man själva Spitzkoppe och den av toaletterna som hade den bästa utsikten:

IMG_0063.jpg

De två bröderna i typisk silhuett mot färgsprakande solnedgångshimmel:

IMG_0086.jpg

I grottan äter vi därefter middag bestående av sötpotatismos, spenatsatay och en köttfärssås med sting i. Vi dröjer oss kvar en stund, sittandes kring den lilla lägerelden, och pratar över en öl eller två. Strax före tio ligger vi till sängs.

I ett träd några meter från tältet spelar en cikada högt som tusan. Vi somnar ändå ovaggade.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-20 – Spitzkoppe (24 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Kommentarer till: "Namibia: 20 nov, Spitzkoppe" (1)

  1. […] inlägg om resan: Namibia: 20 nov, Spitzkoppe Namibia: 19 nov, Palmwag Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: