Man lever så länge man lär

Djupa andetag

Jag har saknat att formulera mig i ord, känner jag. Denna vecka, på jobbet, har jag vid några tillfällen behövt kommunicera viktigheter i skrift och det är något jag tycker att jag är rätt bra på. Att tänka på hur information ska förmedlas för att bli maximalt effektiv, med minimala möjligheter till missförstånd. Sådant tycker jag är roligt, och jag uppskattar den känsla av makt det ger mig. Språklig makt.

Det där gör jag visst även i levande livet, har jag insett. När någon uttrycker sig på ett sätt som lämnar fältet öppet för olika tolkningar är jag oftast snabb att be om ett förtydligande. Jag är faktiskt inte helt klar över om det beror på att jag är dålig på att extrapolera eller snarare väldigt bra på att identifiera luddigheter. Det var särskilt ett tillfälle under veckan där jag inte själv reflekterade över att jag gjorde det, där andra noterade och log i mjugg. Vi skrattade åt det efteråt.

Fascinerande, det där att egenskaper så ofta kan bedömas som både bra och dåliga, beroende på hur en väljer att se, tolka och använda sig av dem…

En uppgift jag haft på mitt bord på jobbet har jag tyvärr bara hunnit ägna mig åt mindre än en dag under två veckor, så jag har nu gett upp och donerat den till en kollega med förutsättningar att jobba mer fokuserat än vad jag kan. Ser ni, utöver att jag sedan två veckor sitter på nytt kontor, ingår i ett nytt team och fortsätter jobba med den för mig fortfarande nya applikationen, har jag också accepterat rollen som scrum master i det nya teamet. Utöver att jag inte är helt klar över vad jag, teamet och projektet förväntar sig av mig i rollen, innebär det också att fler än vanligt kommer till mig för att ställa frågor. Arbetsro? Inget jag kan räkna med, tyvärr. Därav rubriken, för övrigt – jag behöver andas. Djupt.

Förra veckan var allmänt kaotisk eftersom projektet flyttade in på huvudkontoret där resten av verksamheten sitter, och det tog sin lilla tid för alla att packa upp och komma igång med det riktiga arbetet. För mig handlade det också om att justera arbetsmiljön så att jag slapp ha öppet bakom nacken mot inkommande trafik till vårt kontorslandskap. Min plats är nämligen med ryggen mot världen, precis i hörnet som folk måste runda för att komma in. Tack vare att jag kunde dra till mig kollegans överhylla och fick en stor krukväxt längst ut, känns platsen mindre utsatt och lite ombonad. Grönsaker hjälper. Den kan nog funka, till slut.

De första nätterna efter flytten var jag så stressad att jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om, med mer eller mindre konstant ont i huvudet. Något som förvånar är att vilopulsen ändå höll sig på en (för mig) låg nivå.

Den här veckan har all min tid (som inte tillbringats på möten och vid fikabord) ägnats åt ett problem i produktionsmiljön. Det handlade om information som var bristfällig och därför inte nått sin destination utan i stället fastnat på felkö i vårt system. Anledningen till att situationen uppstod, antar jag, var att koden var skriven för en värld där, och en tid då, integrationerna mellan de olika systemen såg annorlunda ut än idag. Programkoden är sedermera ändrad och kommer från och med i fredags att skapa korrekt information, men vi måste ju ta hand om det som fastnat sedan tidigare. Problem: informationen är inte komplett.

Den första hypotesen gick ut på att programmatiskt komplettera med saknad information och lägga tillbaka det kompletterade meddelandet på utgående kö, alternativ direkt anropa transportsystemets mottagande tjänst. Tekniska hinder satte dock krokben för oss, men vi hittade en väg att överföra informationen via mer manuell hantering. Detta undersökande tog ett par dagar fulla av samtal till höger och vänster, och löste fortfarande inte problemet med att den information som fastnat behövde kompletteras innan den kunde lämnas till mottagaren.

För att kunna lämna över informationen till någon annan måste vi dock först själva få tag i den. Initialt hade vi en närmast perfekt metod som skulle ge oss precis det data som inte gått att skicka, men det visade sig framåt torsdag att metoden då inte längre var tekniskt tillämpbar – här finns att tänka på om varför, men just nu finns inte tid för den analysen. Vi måste få tag på informationen.

Så… andra sätt att få reda på vad som inte kunnat skickas över? Ytterligare några hypoteser vi provade visade sig också vara återvändsgränder. Ett tag trodde jag rentav att vi skulle tvingas ge upp – vilket vore riktigt jävla dåligt. Pådrivande projektledare och jag svor en stund tillsammans via Skype, innan jag drog ett par djupa andetag och funderade vidare på eventuella möjligheter.

Det mesta av informationen finns lagrad i vår databas, så det är lugnt, men den felande länken finns endast i ett elektroniskt arkiv någon annanstans. Inte helt lätt att få tag i på kort varsel, men tack vare att jag samtalade med en person (i stället för att bara göra en begäran) fick jag veta att det även korttidslagras i ett närliggande system. Och därifrån kan den exporteras och ges till mig. Hurra!

Eftersom vi ändå vet det mesta om informationen kunde jag ta ut en lista att ge mottagande system, som i sin tur kunde berätta vilka poster som saknas hos dem. Där fick jag alltså en specifik mängd att arbeta med och baserat på denna skillnadslista har jag hämtat data ur vår databas och kompletterat med datat från korttidslagringen. Det tog sina timmar av bash-scriptande att få ihop det och jag tackar gudarna för att jag har scriptande i min verktygslåda. Sedan kunde jag säkert ha skrivit bättre och snyggare kod, men fulkod funkar faktiskt också.

Nu var det fredag eftermiddag och jag behövde lusläsa programkod för att förstå vilket data som används för att ge de två återstående uppgifterna. Med lite tur finns datat i något av de system jag själv har tillgång till, men annars får jag be om assistans från närliggande systems personal. Självinsikten sade mig dock att jag vid den här tidpunkten var för trött och att det var bättre att fortsätta på måndag, när hjärnan är pigg och utvilad, så det gjorde jag. Åkte hem, alltså.

Och sålunda vet jag vad jag ska göra när jag kommer till kontoret på måndag. Det är alltid skönt, tycker jag, att inte behöva fundera utan kunna börja direkt.

Apropå fikabord, som jag nämnde tidigare. Eftersom det har varit så stressigt den här veckan har jag verkligen behövt ta pauser och andas, varför jag tagit mig tid att ragga upp fikakompisar och sitta och socialisera lite också. Utanför kontorslandskapet. Jag har inte varit ensam om att behöva det, märker jag.

Andas. Det är bra, på alla möjliga sätt. Hjärnan funkar bättre med mer syre. Jobbet funkar bättre, både när hjärnan funkar och när jag pratar med andra lite friare än bara om en konkret uppgift att lösa. Förutom att det frigör kreativitet bygger fikandet också relationer och skapar omväxling som bidrar med kraft.

Ja, det är jobbigt när det hettar till så här, och jag kommer på mig själv med att dra extra djupa, lugnande andetag lite nu och då, men jag lär mig också väldigt mycket. Om systemet jag jobbar med och om verksamheten i stort, om övriga inblandade system och andra människor. Och kanske lite om mig själv också.

Som (IBM CEO) Ginni (Rometty) säger: ”Growth and comfort do not co-exist”.

Det har en tid känts som om konceptet följt mig överallt jag gått, och nu undrar jag lite om det inte var hit jag var på väg. Ny arbetsgivare, nytt system, ny roll. Det är absolut inte hysteriskt obekvämt, men definitivt mer krävande än innan. Kanske precis vad jag behöver, jag hade nog kört fast lite i min egen vardag.

Alltså, det har stört mig lite att jag hela tiden har något som är utestående, och samtidigt känner jag någonstans också ett löfte i just det otrygga. Så länge det finns ofärdiga saker kan jag inte slappna av helt, men jag vet också att det ligger saker i röret så att jag inte riskerar att hamna i total stiltje och bli helt uttråkad.

Sedan 2015 har jag ju haft universitetskurser i mitt rör, eftersom det blev tråkigt på jobbet, men situationen har ju ändrats. Den här terminen pluggar jag inget alls, men läser i stället på om sådant jag behöver i tjänsten. Det känns lite som en pendelrörelse, så jag förmodar att pendeln svänger vidare framöver också.

Andas. Nu ska vi bara komma till att göra det av fysisk ansträngning också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: