Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘programmering’

Min roll som Certified ScrumMaster®

Några av er vet redan detta, och någon av er kanske också läste det i mitt förra blogginlägg, men för er andra: nu för tiden jobbar jag inte bara som utvecklare utan har också tagit rollen som scrum master i det utvecklingsteam jag tillhör. För enkelhetens skull kallar jag det för ”mitt” team, om än jag varken äger eller ansvarar för det mer än någon annan i teamet. En för alla, alla för en, ni vet. Men det är klart: jag är samtidigt också stolt över att det är just mitt team.

Mine! (om ni minns Finding Nemo?)

Så vad menas med scrum master? Ja, det är en av rollerna i ett Scrum-team, och lite om detta finns att läs i Den Officiella Scrum-guiden – här på svenska. Scrum är ett arbetssätt som ska underlätta leverans av sånt som ger värde.

Scrum (n): A framework within which people can address complex adaptive problems, while productively and creatively delivering products of the highest possible value.

Min roll som scrum master handlar i dagsläget mest om att stötta teamet och arbetssättet, som visserligen är inspirerat av Scrum, men kallas ”scrum-ish”. Exempelvis ser jag till att planering och återblickar genomförs (eftersom det både är ett krav från projektet och i arbetssättet, och något som hjälper teamet på olika sätt) och jobbar mer allmänt med att underlätta och förbättra teamets arbete, t.ex. genom att undanröja hinder och kratta banan för ett effektivt och fokuserat arbete. Men mina främsta uppgift är möjliggörande – teamet gör jobbet, jag assisterar. Jag gillar den här formuleringen jag hittade hos Citerus:

Det är viktigt att komma ihåg att bakom begreppet “scrum master” gömmer sig den tidlösa idén om den stöttade (sic!) ledaren. Någon som finns på plats för att ge andra makt, snarare än för att utöva den själv.

Även om det är mäktigt frestande att gå in på och diskutera inlägget som helhet, ska jag försöka hålla mig till ämnet i mitt kaninhål; men läs blogginlägget, om du är intresserad av agilt arbetssätt och scrum masterns roll – inlägget inspirerade och bekräftade insikten om att en inte borde bära dubbla hattar så som alla vi scrum masters i projektet gör. Det är inte optimalt att agera i två dimensioner samtidigt, eller om man så vill: med fokus på två tämligen ortogonala områden. Vi tvingas byta sammanhang ofta, och måste därmed också hitta strategier för att göra det så smärtfritt som möjligt, t.ex. genom att inte behöva göra det så ofta. Just växlingarna i mentalt fokus kräver en del av människan i rollerna.

Här påminns jag om den gamla godingen, som känns precis lika aktuell idag som den gjorde då: Joel Spolskys "Human Task Switches Considered Harmful. Jag äger så klart den legendariska Boken, men hittar den inte just nu – det kan vara en av böckerna jag lånade ut till en mer junior kollega för en tid sedan.

Sidospår, men läs gärna Joel on Software – själv fortsätter jag där jag var.

Vad jag tänkte säga om scrummästeriet är att jag i någon mån strävar efter att smälta in i bakgrunden. Om vi bortser från att jag personligen inte gillar att stå i centrum, är det mer frågan om att det är teamet som är maktfaktorn såväl som det centrala i vårt arbetssätt. Det är t.ex., eller borde i alla fall vara, teamet som pratar med teamet på de dagliga möten. Jag som scrum master finns till för att hjälpa teamet jobba optimalt, med både nytta och nöje som resultat. Flummigt? Kanske. Men i slutänden handlar det förstås om att vi ska genomföra projektets uppgift, och samtidigt bygga en arvsmassa som vi själva och andra (teamet har både konsulter och anställda) kan jobba vidare med när projektet inte längre finns. Och stötta verksamheten genom att hålla systemet igång, användbart.

Heh. Medan jag skrev detta blev jag påmind om att jag hade en kvarstående uppgift sedan kursen i slutet av januari – jag skulle ju skriva provet för att bli certifierad scrummästare, eller mer internationellt: Certified ScrumMaster®.

Så det gjorde jag och här ser ni, som bevis, delar av resultatet (=certifikatet):

Certifikat: Certified ScrumMaster

Jag kan alltså numera titulera mig Certified ScrumMaster®, eller CSM.

Innan jag skrev själva provet läste jag noga igenom Den Officiella Scrum-guiden och kikade parallellt i onlinedokumentet på originalspråket, The Scrum Guide™ (eftersom jag inte litar på översättningen, som rent språkligt kunde vara bättre). Jag lade då märke till att några stycken saknas i den svenska versionen och spekulerade i varför. Rent förbiseende? Troligen, men vore det inte roligare om den som översatt hade ignorerat de passager vederbörande inte höll med om?

Nog om detta… Här är några citat från guiden:

Scrum Master

Scrum Mastern ansvarar för att säkerställa att Scrum förstås och efterlevs. Scrum Mastern gör detta genom att se till att scrumteamet håller sig till scrumteori, tillämpning och regler.

Scrum Mastern är en tjänande ledare för scrumteamet. Scrum Mastern hjälper dem utanför scrumteamet att förstå vilka av deras interaktioner med scrumteamet som är till nytta och vilka som inte är det. Scrum Mastern hjälper alla att förändra dessa interaktioner för att maximera det värde som skapas av scrumteamet.

Intressant här är att jag tydligen ska fortsätta bry mig om saker utanför teamet. Sådant som försvårar eller kan underlätta vårt arbete. Trevligt att det är så pass tydligt uttalat. Dock ska man inte glömma att vi inte jobbar enligt Scrum, utan ”scrum-ish”. Eller "scrummish" som låter lite roligare och säkert kan tolkas fel. Eller varför inte ”Scrum-isch”, med tanke på missnöjet med bristande flexibilitet.

Vad Scrum Mastern gör för utvecklingsteamet

Scrum Mastern hjälper utvecklingsteamet på flera sätt, t ex genom att:

  • Coacha utvecklingsteamet i självorganisering och tvärfunktionalitet;

  • Hjälpa utvecklingsteamet i att skapa produkter med högt värde;

  • Undanröja hinder för utvecklingsteamets framsteg;

  • Vägleda vid scrumaktiviteter om så ombeds eller behövs; samt

  • Coacha utvecklingsteamet i organisationer där Scrum ännu inte har införts eller förståtts fullt ut.

Här känns det mer som att jag har en tämligen lång väg att gå för att leva upp till beskrivningen, men tröstar mig med att vi ju inte jobbar Scrum och att jag p.g.a. dubbla roller i teamet faktiskt inte har utrymme att ta mig an samtliga punkter. Lustigt nog kan nog detta vara min väg mot coachningen vi brukade prata om; jag och forntida chef trodde alltid att jag skulle hamna i någon coachande roll.

Med allt detta sagt är jag ändå ganska nöjd med min roll som scrum master på deltid, och jag tänker fortsätta pimpa Moomin-tavlan så att omgivningen även framledes kan stanna till och inspektera alla små lustigheter jag hittar på för att göra den roligare att jobba med. Och att läsa. Nästa sak jag ska fixa är någon form av avgränsare för de olika ytorna – jag tänkte prova med presentsnören. Kuliga magneter ligger och väntar i ett aviserat paket, som jag hämtar ikväll.

Det här känns som en bra dag, måste jag säga. Jag har haft kompledigt p.g.a. alldeles för många arbetstimmar tidigare i veckan, och tittade på en intressant video, vilket var det som fick mig till datorn då jag ville blogga om videon och inspirationen den gav mig, men jag halkade i vanlig ordning in på ett sidospår och kom att skriva om det här scrummästeriet i stället. Tänk så det kan bli!

Att kunna är icke att få eller göra

Om det verkar för bra för att vara sant så är det förmodligen det också.

Det må vara att vi numera använder WLS 12 och JDK 8 i projektets miljöer, men det är ändå inte fritt fram att använda det nya som nu erbjuds. Vi ska ännu en tid skriva koden enligt Java 6 – förstå hur gammalt det är! Förhoppningsvis släpper man dock handbromsen någon gång framåt, eller strax efter, jul.

Jobbmässigt gäller annars påfallande ofta principen om ett steg fram och två tillbaka. Så snart det mot alla odds anas en strimma ljus vid horisonten, och man hunnit börja hoppas igen, får man ånyo en slemmig torsk rätt i nyllet.

Jag funderar en del över vad jag ska ta mig för framöver och känner på några trådar, men inget är bestämt och jag vet inte ens själv vad det är jag vill. Men det går säkert att ta reda på – som alltid är det viktigaste att ta ett nästa steg.

Och under tiden är det bara att bita ihop och köra på och göra det bästa av det som är. I morgon ska jag jobba hemifrån i förhoppning om att kunna fokusera ordentligt och få min aktuella uppgift effektivt utförd – jag behöver göra mig av med den och det finns inget bättre sätt att uppnå det än att göra jobbet. Vissa saker är jobbigare än andra, men om man inte börjar blir man heller inte klar.

Problemet med just den här uppgiften är dels att den är ganska omfattande och kräver en hel del koncentration, vilket är varför det känns så jobbigt att börja. Och så det faktum att det är i samma härad som jag varit i förut (och blev trött av då också) så det är lite känslan av ”been there, done that”. Fast egentligen har jag bara varit någonstans i närheten, så det här gör det jobbigt också för att jag behöver sätta mig in i ännu en tämligen okänd och komplex funktionalitet. Idag lusläste jag specifikationer och identifierade diskrepanser dem emellan, vilket resulterade i en lista om nästan 25 punkter skickad till upphovsmännen. I morgon påbörjar jag implementation och hoppas på respons innan den är klar.

Jobbigt blir det, som sagt, men jag vet ju att när jag väl är igång handlar det nästan bara om att vara systematisk och tålmodig. Och noggrann. Jobbar jag testdrivet slipper jag dessutom hålla alla detaljer i huvudet utan kan förlita mig på mina tester – allt jag då behöver tänka på samtidigt är den mindre mängd funktionalitet som bor i just den del eller det lager jag för tillfället jobbar med. Precis så som jag läst om i artiklar om hur en liten hjärna kan hantera stora modeller. Utifrån en viss abstraktionsnivå zooma in och zooma ut efter behov. Visualisering och rationalisering. Fokus på det centrala, ignorera det som stör.

Jag kan tänka länge på hur jag ska göra, för det innebär att jag slipper börja.

Socialstyrelsen rekommenderar: Java SE 6 → 8

Äntligen!

Från och med nästa vecka kommer jag att i tjänsten att kunna utveckla i/med/för en nyare version av Java, tack vare uppgradering av applikationsservern till en version med stöd för Java SE 8 (och Java EE 7). Det vill säga, vi kommer att göra en tidsresa från 2006 till 2014 om man tittar enbart på Java SE-versionen. Sedan i september finns ju även Java SE 9 att tillgå, men WLS-stödet saknas.

Så vad innebär det här för oss? Ja, WebLogic Server går från 11gR1 (10.3) till 12cR2 (12.2), vilket i sin tur medför att Java SE 6 → 8 och Java EE 5 → 7.

I min värld innebär själva WLS-uppgraderingen ingen större påverkan för mig – eller rättare sagt: jag vet inte vad den innebär. Uppgraderingen av Java SE, däremot, gör det lättare för oss att skriva bra kod. Programmera funktionellt!

Förändringarna i själva programmeringsspråket för både Java SE 7 och 8 listas på What’s New in JDK 8, men de jag främst ser fram emot är följande:

Java SE 7

  • Binary Literals
  • Strings in switch Statements
  • The try-with-resources Statement
  • Catching Multiple Exception Types
  • Underscores in Numeric Literals
  • Type Inference for Generic Instance Creation

Java SE 8

  • Lambda Expressions
  • Method references
  • Default methods
  • Collections: Stream API

Vad Java EE från 5 till 7 innebär är jag lite osäker på, men Wikipedia anger: ”Java EE 7 added Java API for WebSocket, Java API for JSON Processing”.

Jag ser verkligen fram emot att börja använda det nya som nu blir tillgängligt. Delvis för att jag tror att innebär att vi kan skriva säkrare och mer lättläst kod, och delvis för att det är roligt med nya möjligheter. Det kan nog bli lite som att lära sig programmera på nytt, om man vill. Jag ska definitivt försöka tänka mer funktionellt. Jag tror att det är väldigt nyttigt för oss gamla, lätt skabbiga rävar.

Givetvis har jag [sedan länge] förberett mig genom att läsa Functional Programming in Java och tittat på videos som Refactoring to Java 8 by Trisha Gee (Devoxx 2016) och en bunt andra från Devoxx, JavaOne och liknande.

Let there be Monday!

Onwards and forwards – kursen är klar, nu söker vi nästa!

Så där, då har jag lämnat i min sista uppgift i årets första kurs, Algoritmer och datastrukturer. Summa summarum skulle jag säga att det har gått förvånansvärt bra. Jag har känt mig urkass och värdelös, men lik förbaskat fått bra respons från läraren så jag har väl bara inte förstått på vilken nivå jag förväntas ligga.

I januari förra året konstaterade jag att jag hade samlat ihop 50 poäng på två år och funderade på om och i så fall hur jag skulle gå vidare med mina studier eftersom jag då var klar med det aktuella kurspaketet. Jag konstaterade att jag behövde kontakta studievägledare och få förslag på tänkbara vägar framåt.

Eftersom jag den här månaden plötsligt vaknat och fått energi och styrfart så väl som handlingskraft har jag grunnat och funderat och rådgjort med i alla fall två olika studievägledare och faktiskt fattat beslut om vilken riktning jag ska välja. Jag har dessutom skickat in en ansökan för höstterminen i enlighet därmed.

Så vad blir det då?

Jo, ser ni: jag har bestämt mig för att jobba framåt (aldrig bakåt!) i riktning mot en kandidatexamen i datavetenskap. Hade jag börjat från början och studerat på helfart hade de erforderliga 180 högskolepoängen förväntats ta 3 år att få ihop, men riktigt så blir det ju inte för mig. Dels har jag redan en del poäng men framförallt har jag inte tänkt läsa på heltid – åtminstone inte till att börja med.

När jag kollade runt lite på de program som fanns att tillgå hos olika universitet och högskolor fastnade jag för Uppsalas program, som verkar mer baserat på ”hårda” matte- och datakurser än t.ex. Stockholmsprogrammet som tycks innehålla fler ”mjuka” kurser. Det var något med all den där matematiken som lockade mig, och jag har efter noggrant övervägande kommit fram till att det är just matematik jag ska börja med. Och sålunda söker jag Matematik I à 30 hp i Uppsala. Om jag fattat rätt så kan det gå att läsa på cirka 50%, om jag bara kommer ihåg att registrera mig på alla kurserna så kan jag läsa några av dem nästa termin. Och även om jag bara skulle fixa två eller tre av kurserna så vore det en väldigt bra början eftersom den första är obligatorisk för allt, och den andra krävs för väldigt många av datakurserna jag tänkt mig att läsa sedan.

Och ja, mitt PlantUML-diagram över kurser och deras inbördes kopplingar och beroenden har vid det här laget blivit väldigt stort. I lördags satt jag nästan en halv dag vid datorn med att bara rita upp planen för mina första år på den här datavetenskapliga studievägen och koppla ihop kurserna med varandra. Det är nog dags nu att plocka bort övriga kandidatkandidater (sic!) från det gigantiska diagrammet så att det blir överblickbart och inte så förbaskat överväldigande.

Läsåret 2017/2018

Planen just nu är alltså Matematik I, som består av följande delkurser:

Och nej, ingenting är spikat. Jag kan fortfarande göra helt om, men att döma av intagningspoäng från tidigare år borde jag inte ha några problem att komma in.

Så skönt att vara klar med kursen och så skönt att veta vart jag ska härnäst!

När jag så nu är fri från allt (utom jobbet) kan jag läsa Functional Programming in Java, eller läsa färdigt alla kursböcker som jag bara blivit nästan klar med. Eller bara gå ut och njuta av det vackra vårvädret. Fatta vilken frihet jag fått!

Ljusstrimmor i en godtycklig tunnel

Jag kan redan ana hur oändligt vilsen, och tom, jag kommer att känna mig när allt det här hektiska som just nu driver mig framåt, och gör att jag inte riktigt kan sova hela nätter, börjar lugna ned och lägga sig till rätta igen. När drogen tar slut och jag ska försöka återgå till någon form av normalt liv. Jag vet inte ens om det går. Eller om jag vill. För känslan är ju helt fantastisk – samtidigt som det sliter.

Idag har jag i alla fall skrivit färdigt min pseudokod och gjort en implementation i Java för den sista delen av kursen, själva uppfartssträckan. Det handlade om att, med hjälp av FacePager, tanka hem en massa data avseende inlägg från en grupp eller användare på Facebook och sedan programmatiskt behandla detta data för att programmet sedan skulle kunna besvara ett antal konkreta frågor.

Hoppas bara att jag gjorde rätt med inlämningen, för instruktionerna var allt annat än glasklara. Förhoppningsvis blir jag tilldelad en studentgrupp och får tillgång till ett diskussionsforum där jag och övriga medlemmar ska ladda upp och opponera på varandras lösningar. Pseudokoden läggs upp i pdf-format och Netbeans-projektet med själva programkoden läggs upp som en zip-fil.

Edit: Se där, redan medan jag skrev detta fick jag mig en grupp tilldelad! :D

I vanlig ordning sparade jag på arbetet tills deadline hunnit komma farligt nära och det visade sig även nu vara mer att tänka på än jag riktigt budgeterat för, men jobbet blev ändå rimligt i omfattning. En sak jag reflekterade över var att det här med pseudokod är ett rätt flummigt begrepp och vad ville kursen ha?

Oftast tänker jag mig pseudokod som en mer mänsklig beskrivning av tänkt programmeringslogik, ganska implementationsnära men inte programkod. Pratar vi däremot beskrivning av algoritmer så ska den ju verkligen inte likna programkod, utan mer beskriva det hela på bönders vis. I klartext, mänskligt. Och helt frikopplat från implementationsdetaljer. Generiskt, språkagnostiskt.

Nu skrev jag till slut (efter mycken vånda!) det hela på en ganska hög och abstrakt nivå, men klämde in konkreta detaljer gällande val av datastrukturer eftersom jag förstod att det var något som förväntades och jag ansåg det högeligen relevant för bedömningen av min lösnings effektivitet. På ett sätt kände jag att jag fuskade, men å andra sidan handlade det ju om att lösa uppgiften på acceptabelt sätt och algoritmer går det inte ens att undvika.

Jag valde t.ex. att inte lagra datat som sådant utan bara analysera det i förbifarten, lite så som jag tänker mig att man gör i Big Data-tillämpningar. Ackumulera resultat, men spara på så lite som möjligt. Det funkar bra när frågorna är statiska, men ger inget utrymme för nya frågor mot gammalt data. Det blir sannerligen intressant att se vad mina medstudenter har att säga…

Jaja, om inte annat så har jag åtminstone lärt mig använda några av de features som kom med Java 7 respektive Java 8. Try-with-resources, några streams- och lambda-funktioner etc. Det kanske inte var riktigt det primära syftet med vare sig kursen eller uppgiften, men jag kunde/ville inte hejda mig. Det är så roligt att få möjlighet att skriva kod som utnyttjar features jag inte kan använda i min vardagliga gärning eftersom vi i uppdraget fortfarande är låsta till Java 6. Hoppet lever, för det är modernare plattformar på ingång, även om det dröjer.

Jobbmässigt fick jag igår, då jag satt hemma och jobbade, ett telefonsamtal från min chef i vilket hon informerade om att jag från och med 1 april kommer att tillhöra en ny och annan grupp. En som förmodligen kommer att passa betydligt bättre än den jag tillhör idag. Ny chef blir det också då, i form av den person som var projektledare över oss mot slutet av mitt förra uppdrag. Återstår att se vad det kommer att innnebära i praktiken, om något alls. Tråkigt känns det dock att byta bort min nuvarande chef, som jag trivts riktigt bra med under den korta tid vi haft tillsammans. Måste försöka se till att inte missa informationsmötet kring den nya organisationen, så jag förstår var det är jag hamnar egentligen. Ointressant låter det inte, för vi pratar framtidsområden och potential de luxe.

I uppdraget rullar det vidare under ganska stark press, även om jag personligen faktiskt lyckats tagga ned något och få saker gjorda så att jag känner att det går så sakteliga framåt. Jag är aningens tröttare än vad som är nödvändigt och har märkligt svårt att sova längre än till halv fem på morgnarna (helgdag såväl som vardag), men vaknar i alla fall inte med kod i huvudet längre och börjar till och med ana undersidan av projektledarens tak för arbetade timmar per vecka. Trevligt också att jag kunnat jobba med mer blandade människor på sistone.

Herr utvecklingsledaren återvänder till kontoret på måndag och då blir det kul, tycker jag, att se om våra diskussioner kring tänkbara förändringar kommer att leda till något konkret eller om allt bara av bekvämlighet återgår till att rulla i samma gamla hjulspår som förut. Spännande och intressanta tider, tänker jag. Det är knappt att jag kan bärga mig tills det blir måndag och jag får åka ut till kontoret igen för att ta tag i några av alla de saker jag vill och behöver göra.

Jag har datorn hemma sedan i fredags, men tänker motstå alla frestelser.

Ajuste, vi måste ju prata framtida studier också. Jag kollade förra sommarens antagningsstatistik för den kurs jag sökte till sommaren och om det blir likadant nu så kommer jag in på båda kvoterna. Dock är jag inte helt säker på att det är den kurs jag vill gå. Den känns mindre teknisk än jag skulle önska, så vi får se.

Sedan mailade jag också studievägledningen på Stockholms universitet för att höra mig för om möjligheter att jobba mot en kandidatexamen i datavetenskap. Att döma av svaret är det nog enstaka kurser jag ska inrikta mig på, och där vill jag sätta mig ned och ta reda på vilka som ingår i programmet. Dels behöver jag kolla om jag kan få tillgodoräkna mig några av dem baserat på kurser jag redan läst, och dels behöver jag fundera på vad jag kan/vill/ska söka för hösten. Och så aktualisera mitt fina PlantUML-diagram över kurs- och programalternativ.

Snart, snart, snart händer det saker – det känns i hela kroppen. Våren är här!

Bara en uppgift kvar i kurspaketet

Puh! Nu har jag (med en halv minut till godo) lämnat in den näst sista uppgiften på kursen Webbapplikationer för mobila enheter som jag läser nu under hösten, och som också är den sista kursen i kurspaketet. Vad jag ska läsa sedan vet jag inte, men sökte i alla fall flera olika kurser för både första och andra läsperioden under våren. Haken med de flesta av de här kurserna är att de går på halvfart, vilket nog är på gränsen till för tufft att köra parallellt med jobbet, så vi får se.

Det är i alla fall kul att lära sig saker och om jag inte ska studera nästa termin kan jag med gott samvete ägna mig åt att läsa böcker (både inom it och rent skönlitterärt) och knåpa ihop min bokhållar-app som jag velat göra så länge. Förr trodde jag att jag skulle bli tvungen att lära mig Android-utveckling men nu vet jag att det förmodligen räcker gott med en enkel ensidig webapp. Och då syftar jag på en ”single page application”, som kommer att vara mångsidig.

Nästa uppgift ska vara klar och inlämnad nästa år. Ganska snart, trots allt.

Behåller jobbet med Jfokus i sikte

I år var första gången jag ansökte hos företaget om att få gå på Jfokus, vilket alltså innebär att de betalar avgiften och accepterar att jag deltar, med full lön och utan debitering av min tid till kund. Många sköna tusenlappar blir det nog.

Förra året, minns jag, var jag så övertygad om att jag skulle få nobben, att jag inte ens gjorde mig besväret att försöka. Ni vet hur det kan vara – det finns ett elektroniskt formulär att fylla i, som dock är utformat för externa utbildningar, d.v.s. kurser. Jag upplever de allra flesta formulär som svåra och jobbiga att fylla i och det här blir som att försöka knöla in en val i ett 20-litersakvarium. Det går inte att fylla i rätt, för jag saknar uppgifter till obligatoriska fält och det saknas fält för uppgifter som jag anser viktiga. Vilket gör att jag får fabulera och fantisera ihop något och … tja, det passar inte alls min person. Det blir mentalt jobbigt.

I år såg jag det mer som att det i alla fall var värt att prova, och att om jag skulle få nobben kanske det kunde få vara ett tydligt tecken på att det är dags att byta arbetsgivare. Allt jag gör är nämligen att dra in pengar – under mina dryga 13 år som anställd har jag varken gått på kurs eller konferens av eget val, och heller aldrig suttit på bänken (varit utan uppdrag). Sedan 2009 har jag dessutom suttit permanent ute hos kund och har inte ens en postlåda hos min arbetsgivare. De tillhandahåller dator och telefonabonnemang, samt vpn och applikationer för att registrera debiterbara resp. arbetade timmar. Ungefär så krävande är jag som anställd. De enda utgifter jag orsakat företaget på eget bevåg de senaste åren är 2 tentaresor och 2 inköp av kurslitteratur. Mina 50+ nya högskolepoäng inom datavetenskapen har jag annars skaffat helt och hållet på min fritid, under 2 års tid och vid sidan av det vanliga arbetet på heltid. Shit, vad jag måste vara bra!

Ja, i och för sig var vi några som gick på Gradle Groovy-seminarium för några år sedan, under en arbetsdag på promenadavstånd från kontoret, men jag tror faktiskt att det var kostnadsfritt vilket innebär att det företaget bidrog med var en dags utebliven debitering för var och en. Som ren kuriosa kan jag för övrigt berätta att den enda av oss som deltog och fortfarande jobbar kvar är… jag.

För dem av er som hört om varslet hos min arbetsgivare: jag är inte uppsagd och har heller inte fått något erbjudande om att sluta frivilligt mot ersättning. Jag ser det som att jag inte behöver fatta några omedelbara beslut kring min framtid och därför kan köra på som vanligt tills jag själv känner att det är dags. Gott så.

Och för att göra en lång historia något kortare: jag anmälde mig till Jfokus 2017 (med en tanke om att eventuellt betala själv om företaget satte sig på tvären), diskuterade saken med min chef (som ställde sig positiv), fyllde i formuläret efter bästa förmåga och skickade in ansökan. Därefter väntade jag några veckor och så plötsligt, en dag i slutet av november, var ansökan godkänd – jag kommer att vara med på Jfokus, i Stockholm den 7-8 februari 2017. Whee! See you there?

Etikettmoln