Man lever så länge man lär

Jag har fuskat en gnutta i Python förut, i tjänsten, men då har det handlat om enkla modifieringar av kod som någon annan skrivit. Nu skrev jag programmet själv, från början till slut. Det tog ett par fredagstimmar och sedan hade jag mitt (samma gamla vanliga) program även i Python-skrud. Programmet (eller scriptet, om man så vill) är ganska precis lika långt som det i Ruby och hälften så långt som det i Objective-C. Skillnaden mellan Ruby och Python blev mindre än jag förväntat mig, men det beror nog mycket på att jag egentligen programmerar i något annat språk. Det vill säga, att jag inte utnyttjar språken som en riktig kännare av dem skulle ha gjort.

De delar mitt program främst består av är kommandoradstolkning, inläsning från fil, mönstermatchning och datum-/tidsaritmetik. Det är intressant att se skillnaderna i hur man gör saker i respektive språk, och hur variabler ser ut innan de fått värden. Jag är säker på att jag missar vissa saker, men kan ju gå tillbaka framöver. Faktum är att jag tänker mig att jag ska göra just det i något senare skede, försöka sätta mig in i språket på djupet och verkligen förstå dess själ. Ja, det låter kanske smått högtravande och kommer väl förmodligen aldrig att bli av, men då får det vara så.

Just nu verkar det som om nästa version av Programmet blir skriven i Rust.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: