Ovärdighet

Jag vill, men förmår inte.

Det är något som håller mig tillbaka. Förmodligen något ondsint. För inte kan det väl vara en berättigad varning? ”Om du går så kommer du troligen att bli fullkomligt detroniserad”.

Detta något viskar i mitt öra att ”men vad ska du där och göra?” och ”tror du verkligen att någon skulle vilja ha dig med?”. Och jag är för svag för att låta bli att lyssna.

Tänk om det är sant?

Jag blir osäker. Och trots att jag vill, så kan jag inte.

Eller kanske jag ändå kan fast jag inte tror det?

Och så där pendlar tankarna fram och tillbaka och för varje fram-och-återrörelse skruvas ångestnivån upp. Besvikelsen över att jag inte kan låta bli, fast jag vet att det är dumt, bara ökar. Skräcken över blotta tanken på att känna mig oaccepterad paralyserar.

Jag vill, men jag kan inte.

Och det finns ingen lösning. Stångar mitt huvud blodigt och trillar sedan ihop i en liten hög.

Varför är man så ofta själv sin värsta fiende?

Och hur gör man för att känna sig… rättmätig?

Sort of självporträtt

Läsarnas nyårskrönika

Apropå min nyårskrönika (eller snarare brist därpå) kom Kidneybönan med en idé som väckte intresse hos mig: att be mina läsare sammanfatta året åt mig, att i princip skriva den där ratade nyårskrönikan utifrån vad jag bloggat. Och hon lovade att ta sig an uppgiften, om jag valde att göra något av idén.

Vad jag kom att tänka på själv, som jag antar vore mindre krävande, är att be er berätta om årets höjdpunkt utifrån vad ni vet och hur ni föreställer er mitt liv. Vad sägs om det? Det kan bli sant och det kan bli fantastiskt, men i vilket fall som helst finns det potential att bli både roligt och underhållande. Fabulera fritt går också bra – med fantasi och inlevelse kommer man långt.

Och eftersom lagom är för lite, och man sällan måste välja antingen eller, blir uppgifterna att välja mellan följande (ja, man får ta sig an båda också):

1. Mias nyårskrönika för 2008
2. Mias höjdpunkt under 2008

Inte det minsta egocentrerat, va? Take it or leave it, det är roligt.

Men alltså, här är det jag som är viktig och 2009 ska banne mig bli mitt år.

Och den som inte vill skriva om mig får gärna berätta om sin egen höjdpunkt.

Min dag idag, del 1

Ms Garbo undrar (eftersom mymlan undrar), vad jag (well, inte specifikt jag, i och för sig, men vaffan jag skriver lite ändå) ska göra och/eller gör idag och det kan jag väl skriva om. Exakt hur mycket återstår väl att se, dock.

Dagen (d.v.s detta dygn) började med att jag natten innan gjorde slut på min lön, och sedan försov jag mig och vaknade först strax före nio och hade då ingen som helst lust att stressa även om det hade varit bra om jag varit på kontoret vid halv tio. Vi har nämligen ett kort möte varje morgon, där vi besvarar frågor som ”Vad har du gjort sedan sist?”, ”Vad ska du göra nu?” och ”Vad hindrar dig (eventuellt) från att göra det?” – klassiskt Scrum-möte alltså. Fast vi fuskar en hel del, tyvärr.

Nåja, jag missade i alla fall detta möte, om det nu ens hölls något denna morgon. Vi är tyvärr lite för få som är lite för oengagerade för att sådana här saker ska funka riktigt bra. Annat var det minsann för några år sedan, då morgonmötet var heligt och vi var 12-15 personer som verkligen måste ha dessa möten för att kunna sköta vårt gemensamma uppdrag. Att nyutveckla en befintlig applikation, från scratch. Vansinnigt roligt, sanslöst utmanande och förödande för mig, som förgäves försökte täcka upp allt och samtidigt själv vara produktiv. Där lärde jag mig att man banne mig måste välja och faktiskt inte har råd att göra ”allt”. Kan ju också säga att jag fortfarande kämpar med att leva utifrån mina insikter.

Vad jag främst tagit med mig från det projektet är den goda vanan att skriva testkod. Helst innan ”den riktiga” koden skrivs. Jag är anhängare av läran om testdriven utveckling, d.v.s TDD. Liksom att skriva programvara som automatiskt testar funktionerna i systemet, så att man aldrig är helt beroende av manuella testinsatser. Man kan inte lita på att människor gör samma saker på samma sätt om och om igen, men det gör programvara. Har jag skrivit gedigen testkod så behöver jag aldrig vara orolig för att felaktigheter ska smyga sig in oupptäckta. Jag behöver inte tveka inför refaktorering – jag gillar inte det ordet, så: refactoring.

En annan sak jag tror på, när det gäller mitt arbete (och faktiskt även i livet i övrigt) är baby steps, vilket i min tolkning handlar om att fokusera på att i alla fall ta det första steget i varje lång kedja. Att vara konstruktiv och även att gräva där man står. Elefanten måste ätas i små bitar, som BVs terapeut brukar säga. Börja här och nu, se vad som är nästa steg – ta det. Sedan, i det nya här och nu:et, gör samma sak igen. Okej, man behöver en vision och en horisont att vända sig mot. Det man inte behöver är detaljkoll på vägen dit. För allt vad jag vet idag kan målet ändras och då är det ju förbaskat trist om jag låst mig för en viss riktning. Man måste (tror jag) vara öppen för förändringar, och behovet av att omvärdera hela situationen. Människan har i alla tider överlevt genom att vara just sådan, adaptiv.

Och ja, det här har utvecklats till något helt annat än en beskrivning av min dag. Men jag tycker att det här blir mycket bättre. Det här är sådant som jag gillar att både läsa och skriva. Sådant som säger något. Som har en mening. Eller två.

Nåväl… nu ska jag jobba minst några timmar så får vi se vad som händer sedan.

Ladda upp ljudfiler på WordPress.com

Jag måste rätta mig själv lite. I ett tidigare inlägg påstod jag att man på WordPress.com inte får ladda upp ljudfiler – det är inte sant. Eller rättare sagt: jag skrev att jag inte kan ladda upp ljudfiler, vilket faktiskt är korrekt. I det länkade chattutdraget påstod jag också att de inte tillåter sådana filtyper, vilket däremot inte är riktigt. Är ni fortfarande med? Var ni någonsin med?

Jag ber om ursäkt (eller nej, men ni fattar vad jag menar – att jag vet att jag gör det men att det är helt medvetet och delvis även avsiktligt) för att jag krånglar till det här ovan, men sådan är min naturliga charm och detta är inte enbart ett faktainlägg utan även en illustration av vem jag är och hur jag fungerar. Det finns de som tycker att sådant är intressant och faktum är att jag själv tillhör den skaran. Vore jag enbart intresserad av att förmedla fakta hade detta inlägg inte blivit mer än en mening. Antaglingen något i stil med:

För att få ladda upp ljudfiler på WordPress.com måste du ha köpt en s.k. Space Upgrade, vilket alltså kostar pengar.

Som sagt, det här inlägget hade kunnat skrivas enklare, men det är inte effektivitet som är syftet. Jag tror jag tillåter mig att göra en utvikning.

Igår kväll/natt chattade jag med en människa som… well, verkar vara helt fucking underbar. Jag blev full i fniss och skratt vid var och varannan mening för han är närmast ofattbart lik mig. I sin inte helt vanliga personlighet. Just därför är han i mina ögon särdeles fantastisk. Det är sällsynt att träffa på så fina människor. Allvarligt talat, det känns som en lisa att så osökt möta en den sortens spegelbild av en själv. Lugnande. Ångestdämpande.

Men tillbaka till själva sakfrågan:

WordPress.com tillåter faktiskt att man laddar upp ljudfiler. Det är bara den haken att man för att kunna göra det först måste köpa en s.k. Space Upgrade. Ja, du måste betala för att kunna ladda upp ljudfiler på WordPress.com.

Jag bestämde mig för att kolla upp varför man inte fick (som jag trodde då) ladda upp ljudfiler, och hittade via den förnämliga FAQ:n ett tydligt besked:

What kind of files can I upload?

Free blogs can upload images (jpg, jpeg, png, gif), documents (pdf, doc, odt) and presentations (ppt).

In addition to those file types, blogs with a space upgrade can also upload music (mp3, m4a, ogg, wav) and videos (avi, mp4, mpg, mov, wmv).

Ref. About the Space Upgrade « WordPress.com.

Så så var det med det. Det finns ingen konstig moralpolicy, bara ett betalkrav. Visst kan man väl spekulera i varför man valt att lägga avgift på just ljudfiler, men jag bryr mig inte om det. Jag har fått om inte en förklaring så åtminstone bättre kunskap om mina villkor som användare av WordPress.com. Alltså lever jag även idag, i enlighet med min devis: Man lever så länge man lär. Vilket för övrigt även står angivet som bloggens s.k. tagline. Molto importante.

Plötsligt självmedveten

Är det inte lustigt, det där att vi så lätt börjar ifrågasätta oss själva och undra vad andra egentligen ser och framförallt vad de ska tycka och tro om oss? Jag är riktigt illa däran själv. Ibland. Av någon anledning inte den senaste tiden.

Just nu känner jag mig övertygad om min egen storhet, möjligen väl nära gränsen till hybris. Och även cybris, för den delen, med vilket jag menar hybris fast på nätet i stället för i den andra verkligheten. Cyber-hybris.

Förra helgen hade jag ett rätt långt (och några kortare) samtal, per telefon, med en man jag pratar med lite då och då. Jag tycker om att prata med honom, som jag tycker om som person trots att jag aldrig träffat honom i den fysiska verkligheten. Det sistnämnda är inte mitt fel. Grejen är i alla fall att den här mannen verkar ha väldigt höga tankar om mig och han delgav mig också dessa vid flera tillfällen. Och jag kan bara hålla med. Jag kan verkligen inte med att säga emot när jag faktiskt håller med honom om att jag är bra. Att jag är klok och vettig och spännande som människa, som kvinna, och så vidare. Sedan märker jag att han blir tjatig och upprepar saker han sagt förut. Det är alkohol. Destruktivitet. Plötsligt är det mest fyllesvammel, inte roligt.

En annan man, ett dribblande av ord fram och tillbaka över nätet. Han ger mig ett ganska motsägelsefullt intryck och väcker nyfikenhet. Hos honom ser jag sidor som är väldigt intressanta. Kanske tillåter jag mig att drömma lite också. Jag kan givetvis inte låta bli att flirta rätt grovt för att vara jag och jag har ingen som helst aning om hur han ser på saken, om han är på samma spår eller är ovetande om mina reaktioner. Trots att jag nog tycker att jag är ganska öppen med hur jag upplever och ser på saken. Och på honom. Känner jag honom rätt kan det mycket väl finnas massor av funderingar bakom ett tjockt skal, en fasad. Innan jag vet bättre utgår jag från att han är både vaken och intelligent. Lik mig. En jämlike jag kan…. oscillera och bygga övertoner med. Jag sticker ut hakan och blottar strupen och är inte det minsta rädd. Men det är klart, man lämnar ju alltid minst en dörr öppen bakåt, utifall att den skulle behövas. Det roar mig att följa mina egna tankegångar, -kedjor och dragna slutsatser, att se hur spelet jag upplever faktiskt inte alls behöver existera utanför min egen hjärna. Fascinerande. Och vartefter alkoholen tar över blir han allt fulare i mun och till slut är det inte roligt längre. Det är alkohol. Destruktivitet. Igen.

Sedan har vi en man som… njä, här ska jag nog inte skriva så mycket. Eller ska jag det? Vi pratades vid tidigare i afton och jag kan bara konstatera att där finns ett ömsesidigt öppet gillande, även om jag har svårt att säga riktigt hur långt det sträcker sig. Vi pratas vid, och framförallt ses, alldeles för sällan och kanske är det därför jag alltid finner det så lätt att tala om för honom att han fattas i mitt liv. Men nej, det handlar bara om att vi har en öppen, kärleksfull relation. Jag tror att den från min sida skulle kunna bli mer än vänskap, och på många sätt känns det som en väldigt praktisk lösning. Vilket lite grann gör att jag backar. Det låter liksom för mycket resonemangsäktenskap. Om han alls tänker eller har intressen i de här banorna vet jag återigen inget om. Men det är roligt att leka med tanken. Hade han varit här nu hade vi knappast suttit framför datorn, så mycket kan jag säga. Hånglat och druckit whisky?

Jag har visst gått och fått vårkänslor. Igen.

Fast det här var ett sidospår, om än intressant för mig att se vad som kommer ur händerna. Jag började ju med tankar på plötslig självmedvetenhet, vilket triggades av att herr Blackwater började undra vad hans bloggrulle möjligen sade om honom som person. Och det påminde mig om ett antal tillfällen då känslan uppkommit hos mig själv. En sådan grej inträffade för snart 10 år sedan – och nu blir det kärlekshistoria. En geekberättelse, kan man säga.

Jag snubblade över en för mig oerhört intressant nätdagbok och för en gångs skull länkade jag till den från min egen – jag ville att även andra skulle få chansen att ta del av hans härliga ordkaskader, för det här var underhållande läsning på ett språk ganska mycket bättre än de flesta på den tiden. Han var uppenbarligen väldigt verbal och delade med sig av sina tankar och känslor så det stod härliga till. Det var verkligen en dagbok och som om han inte hade någon alls att prata med. Jag länkade och så var det inte mycket mer med det, förutom att jag läste och läste och läste vidare i hans digra produktion.

En dag fick jag lite av en chock för mitt i en intressant geekberättelse om hans webbserverloggar dök det plötsligt upp ett namn jag kände igen. Nämligen mitt. Han hade hittat länken till mitt inlägg bland sina referers och läst det och sedan blivit nyfiken på resten och nu höll han på att plöja igenom min samlade produktion. Där och då blev jag givetvis oerhört självmedveten och började undra vad han därigenom skulle få för bild av mig och sålunda satt jag plötsligt och lusläste min egen blo^H^H^Hnätdagbok. Så småningom uppstod förstås en direktkontakt som blev en kärleksrelation, som på sätt och vis håller i sig än idag. Men okej, under cirka ett år var vi ett par på det sättet. Nu för tiden är vi bara väldigt nära vänner, om än på stort geografiskt avstånd.

Och där tror jag det är dags för mig att sätta punkt. Det är ju redan morgon. Skit också.

Jobbiga frågor

Nu hittade jag ett skojigt frågeformulär hos Jerry igen. Tydligen ska det här vara ett antal autentiska frågor som ställts vid anställningsintervjuer. Jag är långt ifrån säker på att jag skulle ha gått med på att besvara alla av dem i en sådan situationen – jag har en tendens att bli förbannad på dumma frågor.

Here we go:

Vilken gravsten skulle du välja? (tjänst som IT-konsult)
Om jag nu skulle ha en gravsten (vilket jag alltså inte ska) skulle jag välja… ja, inte något polerat i alla fall. Helst en rostig H-balk, men om det nu ändå måste vara sten ska den vara väldigt naturlig. Helst så att man inte ser att det är en gravsten. Hederlig gråstensbumling, eller en bit kantsten med text?

Mia* was a geek

Är du klar över din sexualitet? (tjänst inom telecom)
Näej. Och det där tolkas väl alltid fel, förstås. Jaja, skyll dig själv.

Vilket är viktigast för dig: din fru eller ditt jobb? (tjänst som marknadschef)
Nu har jag ju ingen fru, så då är väl svaret tämligen givet.

Skulle du kunna tänka dig att ha kjol på dig på jobbet en dag i veckan (frågan ställd till en man)? (tjänst som it-konsult)
Jodå. Om jag bara kommer mig iväg och handlar en kommer det att bli så.

På vilken sida av sängen tycker du bäst om att sova? (tjänst datautbildning)
Min sida, så klart! Eller, den sidan ingen annan ligger på. Vi pratar om att sova, remember?

Vilket parti röstar du på?
Förmodligen blir det Piratpartiet nästa gång jag får chansen.

Vilka är dina alkoholvanor? (tjänst offentlig sektor)
De som skymtar där borta till vänster. *pekar*

Har du något mörker inom dig?
O ja. Men jag trivs i mörkret, särskilt det bokstavliga. Mörker är mysigt.

Vet din fru om att du sökt det här jobbet?
Nej, och var snäll och berätta det inte för henne!

Är det inte lite konstigt att ha en sådan nära relation med sin mamma? (När personen sagt att hon brukade fika med sin mor)
Jo, just det, ja. Säkert.

Du vill egentligen inte ha detta jobbet eller hur?
Ja, just det – jag kom hit för att ni har så gott kaffe.

När var slaget vid Lützen?
1632, det vet väl alla!

När du blir arg – känner du någon gång för att slå den personen på käften då?
Nej, jag kan inte minnas något sådant. Men jag blir sällan riktigt arg.

Har du en massa fräckisar på lager som du kan berätta? För den som inte kan det tål inte mycket och då passar de inte här. (Sagt på kommunal förvaltning, tjänst som civilekonom)
Nej, men min mamma har!

Varför är du inte gift?
Ingen har frågat. Kanske ingen vill ha mig, helt enkelt?

Om du står i affären och ska köpa en tröja men den inte finns i din storlek, vad gör du då?
Om det är en kedja tvingar jag personalen att ringa till dess andra butiker.

Hur skulle din mamma beskriva att du ändrats de sista fem åren?
Jag vet inte, men hon skulle definitivt nämna att jag gått ned i vikt.

Är du religiös?
Nix.

Vad har du som är fyrtio år att samtala om på kafferasten med någon som är tjugo?
Åh, tack! :) Jag gissar att vi skulle prata nätkultur och integritetsfrågor.

Tror du på utomjordingar? (tjänst i kundtjänst)
Nej.

Kan du hantera ett hagelgevär bra? (tjänst i kundtjänst)
Får jag låna hem det som ligger under disken?

Hur många fasta förhållanden har du haft hittills?
Hur definierar du ett fast förhållande? Tre som räknas, tror jag.

Kan du sticka? (tjänst inom hydraulik)
Ja, men gör det inte. Skulle jag göra det skulle det nog bli sådant som Stickkontakt visar – klart coola grejer!

Vem hatar du?
Ingen.

Egentligen tänkte vi oss en man, vad är det som gör att jag ska välja dig i stället?
Jag är som en hel karl, fast utan alla dåliga sidor och med kvinnliga former.

Vilka droger har du provat? (När personen svarade ”inga alls” ställdes frågan ”Så du har aldrig rökt en pipa hasch?”)

Internet och programmering. Annars bara alkohol och tobak.

Vad jobbar dina föräldrar med?
Inget.

Hur har din barndom varit? (tjänst grafisk formgivning)
Vet inte, men jag antar att den var rätt okej. Eller att jag förträngt det mesta?

Så där, ja. Äntligen lugn och ro nog att avsluta. Men det var ett kärt avbrott. Nu vill jag hemskt gärna se många fler svar på de här frågorna, som jag alltså tyckte var roliga. Tragiskt att de tydligen ställts på riktigt, dock.

Glädje och komplimanger

Ikväll sitter jag hemma vid köksbordet och jobbar. Eftersom jag surfade bort eftermiddagen och inte hade någon lust att åter igen sitta kvar på kontoret till halv tre på natten, gjorde jag sällskap med min indiske kollega, som dagen till ära var iklädd ny skjorta. Jag antog att den var ny, för annars borde jag ha lagt märke till den förut. Snygg var den – svart med små vita ”droppar” utspridda lagom glest för att inte ge ett plottrigt intryck. Kanske ingick det även stänk i någon mörkare färg, men närgången nog att kolla det ville jag inte bli. Han blev glad över att jag tyckte om hans skjorta (och sa det), vilket jag tyckte var trevligt. Och båda blev vi glada.

Jag gillar när jag får chansen att återgälda (han är väldigt bra på att lägga märke till yttre förändringar och komplimentera en för det), eller bara helt spontant dela ut en komplimang eller två. Det är roligt att sprida glädje, att snubbla över en anledning att göra det. Jag skulle aldrig kunna komplimentera någon för något som inte är sant, så säger jag något så menar jag det också. Det borde vara självklart för alla människor, tycker jag, men det verkar inte riktigt vara det.

Och när jag ändå är inne på att sprida glädje kommer jag att tänka på mymlans inlägg om länkkärlek, där hon berättar att denna veckas alla inlägg ska få kärlek i rubriken (lysande idé!), och här fick jag chansen att ge lite länkkärlek till henne också så då gör jag det. Dessutom tänkte jag passa på att berömma hennes produktivitet och höga läsvärde. Det är väldigt lite av det hon skriver som inte är läsvärt, om något alls. Hon skriver alltid personligt, trots att det är om vitt skilda ämnen. Hon känns närvarande. Förmodligen för att hon skapar interaktion på sin blogg, besvarar kommentarer snabbt. Äh, det är svårt att förklara, men jag gillar verkligen mymlans blogg. Och jag tror, nej vet, att jag inte är ensam om det.

Något som är lite fascinerande, tycker jag, är att mymlan varit väldigt konsekvent och efter vad jag minns hållit samma stil ända sedan våra gemensamma år (från 1996) på Passagens Konferens 35+. Vi var båda underåriga på den tiden. Jag minns att jag vid ett tillfälle fyllde 20 (hex) och med det förvirrade rätt många.

Heja mymlan, hur som helst!

Åter till det här med glädje och komplimanger, förresten. Jag drog lite på munnen när jag läste det omdöme min semestrande projektledare hade skrivit om mig. Några av orden löd nämligen så här: She is very good att writing and explaining in for example mails and design documents. She can tailor the communication depending on who she writes to/talks with. Det lät liksom… lite bekant?

Sedan skrev jag också en del kommentarer i tickets med förslag på bra och nödvändiga kodändringar. Kollegan med skjortan kommenterade detta muntligt och sade bland annat att mina dokument och andra skrivna kommentarer är precis på pricken. Mycket klara och tydliga. Och jag kunde faktiskt inte annat än hålla med honom eftersom jag är medveten om att jag är bra på sådant, men det är lik förbaskat skönt och trevligt att ibland få det bekräftat av andra människor.

Det känns som om det faktiskt lönade sig att sticka ut hakan igår natt.

Rakt på sak och utan krusiduller

Det var ord jag fick till mig härom aftonen och det triggade igång en massa tankar och minnen och funderingar som känns intressanta att blogga om, inte minst mot bakgrund av några saker som inträffat de senaste dagarna. Jag gör ett försök.

Orden ifråga syftade på mig, vilket kanske ska påpekas för ordningens skull. Jag har alltså inte suttit och ”läst” en annan människa. Ja, i alla fall inte i någon new age-aktig mening. För läser människor gör jag ju, i fler än en bemärkelse, och ibland undrar jag varför jag har sådant fokus på andra och hur de tänker och fungerar och så där. Varför scannar jag ständigt, alltid, hela tiden? Det kanske är där jag känner igen mig lite i Dexter? Han måste ju hela tiden aktivt analysera människors beteende i syfte att kunna välja rätt agerande för att verka normal.

Men det var inte det jag skulle skriva om…

Jag är rakt på sak och utan krusiduller, har jag förstått att vissa människor tycker och uppfattar. Det är inte så många som säger det, i och för sig, men jag har hört det tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det kanske är något särskilt med mig. Jag fattar inte alltid vad de ser, för jag är väl som de flesta andra?

Eftersom jag gavs möjlighet frågade jag en person som känner mig mycket väl, en person jag ser som klarsynt när det gäller mänsklig interpretation och sålunda i mina ögon trovärdig. Så här gick samtalet (och det är fullständigt autentiskt – jag har inte ens ändrat där någon, d.v.s jag, slant på tangentbordet):

Jag: ”Rakt på sak och utan krusiduller” fick jag höra om mig själv – det var ett positivt omdöme, d.v.s en komplimang. Känns det som om det stämmer in på mig?
Hen: Jäpp.
Jag: Jag har hört det förr, nämligen, och fattar int
e riktigt varför folk tycker så.
Jag menar, de säger ju att jag är annorlunda och ovanlig så.
:) Ditt svar var utan tvekan.
s/var/kom/
Hen: Det är ett omdöme relativt hur (främst?) män är vana att behöva kommunicera med kvinnor, som jag ser det. Man kan välja, men du kan hantera endera utan bekymmer, och väljer eventuellt själv det krusidullfria när du inte har ett känt utgångsläge.
Som jag ser det.
Du är ett väldigt otrassligt superset av hur man behöver förhålla sig till många subset av dig. :-)
Jag: *skrattar gott*
Hen: Inte mindre komplex eller variationsrik, men inte lika krävande att korskoppla med.
Jag: Det där tarvar nästan en utredning. Eller så får jag citera dig ochlåta folk själva lista ut vad det betyder. :)
Hen: Whichever you prefer. :)
Kapabel kommunikatör, kan man också sammanfatta det, tror jag.
Jag: Det låter i alla fall som en helt fantastisk komplimang. Tack!
Jag ska banne mig citera dig, för det där var så roligt uttryckt.
Hen: (Vilket förklarar att någon som tycker om och vill ha rakt på sak och utan krusiduller, får det.)

Och så kom det en stund senare (efter lite prat om artificiell intuition):

Hen: När en person som inte känner en annan vill säga något till henne, estimerar han först hennes världsmodell, jämför med sin egen, och formulerar diffen (eller det lilla subset av den som önskas överföras) på ett sätt som torde bli begripligt, och förhoppningsvis intressant, för henne, som sedan översätts genom språk två gånger innan det når fram, och förstås på motsvarande sätt fast tvärtom (estimering av innebörd givet gissad talares förmodade världsbild och förmedlade semantik).
Du är bättre än många på det där första, och kanske sista, steget, vilket gör att andra lättare kommunicerar med dig friktionsfriare, helt enkelt.

Någon sådan konkret och motiverad beskrivning har jag aldrig hört förut, men det lät trevligt. Jag kände mig plötsligt både mentalt vig och cerebralt spänstig, om ni förstår hur jag menar. Kan det vara så enkelt att jag bara är en känslig antenn?

Upplivad av den fina komplimangen här ovan passade jag på att ställa ungefär samma fråga till en annan person. Där blev inte svaret alls det jag förväntat mig. Det vill säga, först fick jag ingen bekräftande respons. Och sedan kom detta:

Jo, jag uppfattar nog dig som ganska rak, men det är inte ett drag jag egentligen funderat på.
Du är … ja, de som är ”raka” sticker oftast ut mer än vad du gör. Du står gärna på sidan mer, uttrycker inte alltid, om du förstår hur jag menar?
Dig får man fråga, och då får man ett rakt svar, men du serverar inte svaret utan att bli tillfrågad.
..om man generaliserar sådär lite fint.

Och det var ju intressant, det också, fast de båda egentligen sade rätt olika saker. Vilket i sig kan vara så enkelt att dess två personer fungerar olika och därför triggar olika beteenden i mig. Om man nu ska gå på vad den första personen sade, alltså. Jag har inte tänkt så mycket på det där, men visst anpassar jag mig på olika sätt efter den jag kommunicerar med. Fast gör inte alla det?

En liten parentes bara, innan jag går vidare: spelar det någon roll vilka de båda ovanstående personerna är? Gjorde jag rätt som valde att inte tillhandahålla den informationen? Många av er som läser detta vet eller kan kanske lätt förstå vilka de är genom sättet att skriva och uttrycka sig. Det är inte det minsta hemligt, jag ville bara undvika att påverka tolkningen genom att referera till kända egon.

Slut parentes.

Jag försöker ge andra vad de vill ha eller behöver, enligt vad jag tror och känner. Min natur är den utjämnande. Jag har inget särskilt stort behov av att ta plats och framhålla mig och mitt som det viktigaste. Jag har jättesvårt för flockmentalitet och tar oftast en motsatt ståndpunkt när någon uttalar väldigt starka åsikter. Kanske inte alltid jag säger det högt, dock – allt det där beror så mycket på vem det är i vilket sammanhang och vad jag själv har för underliggande agenda. Om någon.

Äh. Jag vet inte.
Jag är dålig på att analysera mig själv.
Jag är för komplex, eller kanske bara för närsynt.

Det jag vet är att den sista personens uttalande i alla fall stämmer ypperligt väl. I de flesta fall håller jag ganska låg profil och påtvingar inte andra mina åsikter, tankar och synpunkter. Om någon frågar mig kan jag inget annat än svara ärligt.

Vilket påminner mig om en… well, intim situation för ett par år sedan, där han frågade om jag tyckte om det han gjorde med mig och jag kan ju varken ljuga eller låtsas så jag sade som det var. Skönt var det då att han skrattade och sade på sin härliga dialekt: ”Jag gillar att du är ärlig”. Och så var det inte mer med det.

Och det här är något som vissa uppenbarligen uppskattar väldeliga. Den här raka ärligheten. Och varför skulle de inte uppskatta den, egentligen? Jag begriper inte vad någon skulle kunna ha för glädje av att man hycklar och låtsas sådant som inte är sant. Visst upplever jag min ärlighetsdrift som en förbannelse ibland, men om man betänker alternativet så är det faktiskt helt otänkbart. Det vore inte jag.

Förutom den raka ärligheten så är jag också ganska bestämd. Fast bara när jag vet att jag har rätt. Eftersom jag sällan tror att jag har rätt om jag inte verkligen kollat och dubbelkollat så kan jag alltså vara bestämd utan att riskera att plötsligt stå med rumpan bar. Och det där har folk lärt sig, särskilt på jobbet – när jag säger något så är det så. Finns det prutmån och möjlighet att kompromissa så säger jag det också. Inget hycklande och smusslande, bara raka rör och ärlighet.

Kan det bli enklare?

Fast det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om det här med att vara bestämd. Jag har i några mer eller mindre aktuella fall noterat att vissa killar/män högeligen uppskattar dessa mina egenskaper. Att jag är rak och att jag kan vara ordentligt bestämd. Jag kan förstå att det är uppfriskande, att döma av vad många säger om hur kvinnor allmänt agerar, och jag kan även förstå att det kan vara attraktivt. Inte minst om man tittar på vissas bakgrunder. Ibland känns uppskattningen mest skrattretande. Men visst, skulle jag behöva välja mellan att vara dominant eller undergiven skulle jag välja den dominanta rollen, om än jag säkert fixar endera. Jag gillar makt, även om jag länge haft svårt att erkänna det för mig själv.

Efter att ha läst allt ovanstående kan jag krasst konstatera att jag inte är lika undfallande ödmjuk som jag en gång var. Och det tror jag bara är positivt.

Se mig, hör mig, älska mig! Var det inte så du uttryckte det, Kristina?

Så kallat vågade frågor

Jerry kan inte motstå frågelistor och för en gångs skull tänkte jag faktiskt haka på. Varför skulle man inte våga svara på dessa?

1. Finns där någon i din länklista som du skulle vilja ha sex med?
Ja.

2. Sex på morgonen, eftermiddagen eller kvällen?
Måste jag välja blir det mitt på blanka eftermiddagen. Lagom depraverat.

3. Har du behövt stanna vid vägkanten för att kräkas?
Nej.

4. Har du någonsin fått betalt för att ta av dig kläderna?
Nej, tvärtom låter som ett mer troligt scenario.

5. Duscha eller bada samtidigt som du har sex?
Nja. Men i så fall duscha.

6. Vill du ha någon aggressiv eller passiv i sängen?
En av varje?

7. Älskar du någon i din länklista?
Definiera älska? Men ja, med min definition så.

8. Kärlek eller pengar?
Kärlek är väl det som saknas mest. Fast frågan kan läsas på flera sätt.

9. Kreditkort eller kontanter?
Kontanter.

10. Har du någonsin velat ha din (eller en) bästa vän?
Antar att frågan syftar på sexuell dragning, så nej, inte vad jag minns.

11. Camping eller femstjärnigt hotell?
Vem fan skulle välja campingen!?

12. Var är det konstigaste stället du haft sex på?
Jag brukar inte ha sex på så konstiga ställen, så det blir väl en hotelltoalett.

13. Skulle du kunna tänka dig att raka dig helt (även huvudet)?
I fantasin, ja, men inte i verkligheten. Jag är för stolt över min hårman.

14. Har du någonsin varit på en strippklubb?
Nix.

15. Någonsin varit på en bar?
Definitivt. Den senaste var Sky Bar – förra helgen tror jag.

16. Någonsin blivit utkastad från en bar eller klubb?
Nej. Själva tanken är faktiskt rätt skrattretande.

17. Någonsin varit så full att någon annan fått bära dig?
I sådana fall ligger det dolt under någon minneslucka.

18. Haft sex på bio?
Nej. Borde jag?

19. Haft sex i badrummet?
Det tror jag nog att jag har haft, i något badrum i alla fall.

20. Har du haft sex på jobbet?
Nej. Men man ska aldrig säga aldrig – sådant skulle säkert kunna hända. Med rätt person och vid rätt tillfälle.

21. Någonsin varit i en sexleksaksaffär?
Jadå. Minns en gång då Josh var med – eller rättare sagt, plötsligt gick upp i rök.

22. Köpt något från en sexleksaffär?
O ja.

23. Har du blivit ertappad med att ha sex?
I så fall måste det ha varit så pinsamt att jag förträngt det.

24. Har någon snuskiga bilder av dig?
Jag vet inte säkert, men tror inte det.

25. Någonsin haft sex med någon och tilltalat dem med fel namn?
Samtidigt? Nej.

Och sedan är jag nyfiken på om och i så fall vad t.ex Knusselboskan, snowflake, Grekbimbon, Drottningen, Ms Garbo och Petra skulle bloggsvara på dessa frågor. Icke utpekade är givetvis också välkomna – jag är nyfiken på era svar med.

Unik säljpunkt

Ibland känns det som om jag sett allt och hört allt förut. Jag är luttrad, cynisk, blasé – you name it. När jag lyssnar på The Java Posse funderar jag ibland på om jag skulle kunna sitta och diskutera teknikaliteter så där ingående och engagerat som de gör och jag tror faktiskt inte att jag skulle det. Jag tycker inte att jag har något att komma med. Vad jag än har att säga är det ju någon annan som sagt det förut, eller kan och kommer göra det bättre. Det är lite samma känsla jag har när det gäller allmänt bloggande. Varför göra det som någon annan kan göra, och gör, bättre? Min nisch är mig och mitt. Det är det enda område jag kommer på där ingen kan slå mig på fingrarna.

Vem säger att ett blogginlägg måste ha någon viktig poäng?

Ta hand om sig

Kvinnan i butiken där jag tidigare köpt ett magnetarmband (som går lika bra att använda som hals- eller vristband) och nu kompletterat med ytterligare ett, talade om att skämma bort sig själv – att behandla sig själv så som man behandlar föremålet för sin ömma låga när man är nyförälskad. Att unna och verkligen ge sig själv det allra bästa.

Och det låter bra på många sätt, även om jag inte förmår förhålla mig helt och hållet positiv till idén. Jag tänker… terapi. I stärkande och helande bemärkelse såväl som tidsfördrivande fånerier. Som så ofta är jag kluven.

Om någon av er som läser detta har tankar kring sådan här icke-medicinsk egenvård (eller vad jag ska kalla det) blir jag glad över era kommentarer.