Man lever så länge man lär

Ovärdighet

Jag vill, men förmår inte.

Det är något som håller mig tillbaka. Förmodligen något ondsint. För inte kan det väl vara en berättigad varning? ”Om du går så kommer du troligen att bli fullkomligt detroniserad”.

Detta något viskar i mitt öra att ”men vad ska du där och göra?” och ”tror du verkligen att någon skulle vilja ha dig med?”. Och jag är för svag för att låta bli att lyssna.

Tänk om det är sant?

Jag blir osäker. Och trots att jag vill, så kan jag inte.

Eller kanske jag ändå kan fast jag inte tror det?

Och så där pendlar tankarna fram och tillbaka och för varje fram-och-återrörelse skruvas ångestnivån upp. Besvikelsen över att jag inte kan låta bli, fast jag vet att det är dumt, bara ökar. Skräcken över blotta tanken på att känna mig oaccepterad paralyserar.

Jag vill, men jag kan inte.

Och det finns ingen lösning. Stångar mitt huvud blodigt och trillar sedan ihop i en liten hög.

Varför är man så ofta själv sin värsta fiende?

Och hur gör man för att känna sig… rättmätig?

Annonser

Kommentarer till: "Ovärdighet" (5)

  1. Känner igen mig. Nånstans har jag förstått att jag inte kommer att känna mig rättmätig på något naturligt sätt när den där reflexen drar igång så jag har ”tvingat mig ändå”, mått skitdåligt, men ändå vetat att jag var tvungen.

    Det beror ju såklart lite på vad det handlar om, nånstans. Men rent principiellt måste man ibland skita i sina instinkter, för vissa är placerade där för att hålla dig tillbaka av helt fel anledningar.

    Ingen aning om det hjälper, men hör gärna av dig om du vill älta lite och få lite pepp.

    • @emma: Det var delvis din föredragning på #tjejsnack som inspirerade mig att faktiskt skriva det här inlägget. Vanligen bestämmer jag mig nämligen i liknande situationer för att definitivt inte skriva om saken – nämen inte ska väl jag och hu så läskigt personligt det blir! Så där gjorde du konkret nytta, skräckslagen eller ej. :)

      Ringar på vattnet… Jag har haft en massa tankar i huvudet sedan #tjejsnack – inget direkt konkret, dock. Det är mer som en allmän känsla av att jag borde, att jag vill. Göra något. Kanske bara skriva, kanske något mer.

      Jaja, det var ett annat ämne, det.

      Det är möjligt att du har rätt i att lösningen är att strunta i hur det känns och gå rakt igenom det otäcka.

      På något sätt vet jag redan att det sällan blir så som man svartmålar upp det innan. Men å andra sidan… de gånger ”det värsta” faktiskt inträffar är inte heller roliga. Bränt barn skyr elden, som man brukar säga. Det enklaste är att gå i försvarsläge, inte riskera något. Safe mode.

      Men det är ju inget kul att låta sig styras av rädsla. Jag svor en gång att inte leva i rädsla, att inte låta min värld stadigt krympa (vilket är det som sker när man systematiskt drar åt sig sina utstickande delar, d.v.s eliminerar potentiella risker – stänger dörr efter dörr). Och ändå tycks det vara precis det jag gjort.

      Jag vet vad jag behöver göra, men vågar inte. Tror jag.

      Du skrev: ”vissa [instinkter] är placerade där för att hålla dig tillbaka av helt fel anledningar”, vilket får mig att ställa frågor om vem som placerade och av vilka anledningar. Det låter nästan som en konspirationsteori, som om någon skulle ha gjort det utstuderat och med en alldeles särskild avsikt. Utveckla eller förtydliga? Eller menar du bara att impulserna är helt irrationella?

      Hm. Det här håller på att bli väldigt långt, så jag bryter här. Har en del att fundera på, men tror att ält och pepp sällan är fel – även om den ovan aktuella situationen är helt överspelad (med assistans hittade jag en fungerade kompromiss). Stort tack för erbjudandet, du fantastiska människa! Du märker om jag hör av mig. :)

  2. Jag tror också på att göra ändå. Gå emot rädslan. För oftast är den irrationell. Självkänslan, eller bristen på, är väl boven i dramat? Affirmationer är förtillfället mina bästa vänner. Jag vill vara en kärleksfull och pushande vän till mig själv. En som säger att jag visst kan, får och till och med fyller en funktion där jag är.

    Funderar lite på det brända barnet som skyr elden. Då farhågorna besannats. Om jag går någonstans och känner mig ovälkommen, beter mig som jag är det blir människor obekväma med mig. Vem är hon? Vad gör hon här när hon ändå inte hör hit? Går jag till samma ställe och känner mig viktig och värdefull, inte för att jag är något mer än andra, bara för att jag är jag, utstrålar jag någonting helt annat som människor kan ta till sig.

    Allting börjar inuti mig själv, tror jag.

    • @pian: Roligt att just du kommenterade det här inlägget. Jag har tänkt lite på dig i det här sammanhanget, på när du var här i stan på … konvent eller vad det nu kallades. Och det var kallt (ungefär som nu) och du hade tunna kläder och du gick på partaj med en massa främmande människor. Du sade något då också om att gå emot rädslan.

      Det som kommer till mig när jag läser dina ord är ”Du vet väl om att du är värdefull” (Spotify-länk). Glöm inte det!

      Och… hur katten ska man kunna låtsas att man inte är livrädd? För man kan ju inte visa det man känner i det läget, eftersom man då framkallar just det där som man är rädd för. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur det ska gå till. Om man nu inte kan ersätta känslan innan man går in i situationem, alltså.

  3. Inte konstigt att ditt inlägg fick dig att tänka på mig. Jag kunde lika gärna ha skrivit det själv. Ibland låtsas jag att jag inte är rädd. Går in med en mask av trygghet och glädje. Andra gånger är jag ärligare och talar om att jag är skiträdd. Inte så att jag ställer mig på ett bord och skriker det till alla. Men i mingeltillfällen kan jag säga det till någon. Och bara att erkänna det brukar kunna få bort känslan. Ofta. Och maskerna, jo, de funkar de med. Ingen ser hur liten och rädd jag är. De tror att jag är just så säker och trygg som jsg ser ut och behandlar mig där efter. Det kan hjälpa. Men också fungera tvärt om. Jag känner mig inte välkommen för att det faktiskt inte är _jag_ som är där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: